Hamstringstider i stugan

Gumman vann!  Jag vann i det senaste partiet av Jägersro, ett spel som varade i rafflande sex timmar.

Men nu har jag stoppat undan spelet och det lär dröja innan vi träffar våra Jägersrovänner igen. Gubben var med den här sista gången och han kom god tvåa, nybörjartur säger jag.

Förutom att ha barnasinnet kvar här i stugan, så förbereder vi oss inför den stundande vintern. Likt en belägring köper vi pellets som ska hålla oss varma när snöstormarna viner. Förr om åren innan vi hade vår pelletsbrännare, då eldade vi antingen med ved eller pallvirke.

När vi hade slank plånbok så var det engångspallar som vi hämtade utanför ett grossistlager. Hela släpkärran full av pallar och sedan var det sågning på stallbacken.

Med vanan inne höll jag pallarna och gubben stod med motorsågen. Det blev ändknabbar och långa träbitar. En last pallar räckte i fjorton dagar.

Pallvirke är torrt, men brinner ned fort. Varmt blev det i alla fall.

Var tjugonde minut ungefär fick vi gå in i pannrummet och ösa in mer. Värst var det på nätterna, då kunde vi inte sitta och elda utan fick gå och lägga oss i ett någorlunda varmt hus. För att sedan kliva upp i ett iskallt. In i pannrummet och i med pallar igen. Banankartong efter banankartong.

Om vi var hemma under dagen, då var det behagligt varmt i stugan någon gång under eftermiddagen. Var vi inte det, så var det hem till ett kallt hus och elda inpå småtimmarna för att få upp någon värme. Så levde vi år ut och år in, aldrig någon lyx som en varm dusch på morgonen eller ett varmt bad före åtta på kvällen.

Har nog dryftat detta i någon blogg förut, men kom ihåg den tiden nu när vi hamstrar pellets. Så jag tar en repris.

Ibland hade vi väldigt dålig koll på läget. Kommer inte ihåg varför vi i hela friden inte hade bättre framförhållning ibland.

En morgon var det tjugofyra kalla grader ute, vi hade ingenting att elda med. Gubben och jag fick gå upp på den lika kalla vinden och såga brädstumpar, det höll stugan över frostläget tills vi under eftermiddagen fick en laddning med torvbricketer i en stor säck.

Nu kommer jag ihåg. Vi hade beställt dem en tid innan och de hade inte levererats som de skulle. Därav den utkylda stugan och umbäranden.

Nu har vi frusit nog här. Nu har vi varmt, nåja inte supervarmt när det är superkallt, men ändå kan vi ta ett varmt bad närhelst vi vill på dygnet. Vi kan uthärda att sitta i vardagsrummet utan vantar och näsvärmare.

Men ännu är det tidig höst och snart är det dags för gräsklipparen att gå sista rundan för i år. Natta alla rabatter, jag klipper alltid ned alla risiga perenner, trots att de lärde säger att man inte ska göra det. Men de kommer upp lika snällt, vår efter vår. Så någon stor fara är det inte, för er som undrar. Inte kul att ha torra risiga perenner som sticker upp ur rabatterna till våren. När snön beslutar sig för att smälta någon gång i april, så är det jag som har prydliga rabatter.

Snart ska jag sticka iväg, om tjugo dagar närmare bestämt. Ett litet höstlov ska jag unna mig, speciellt när jag fyller jämt i år. Det året ska alla få lite extra tycker jag, i alla fall om man fyller jämt över femtio. Sextio är det nya femtio, alltid en liten tröst i eländet.

Ingenting går det att göra åt det. Det är bara att följa med och trösta sig med att alla andra också blir äldre.

I alla fall de i bekantskapskretsen och alla trettio och trettiofemåringar de blir äldre snart de också. Ha, ha…

Mamma tyckte alltid synd om folk som blev äldre. Hon såg någon på TV och kommenterade alltid.

-          Stackars människa, så gammal hon eller han blivit.

Mest var det en hon, för mamma ansåg att en kvinna som åldrades, var sju resor värre än en man.

Själv hann hon inte bli så värst gammal. Hon hann fylla sjuttiotvå, jag antar att hon tyckte att det var nog. Inte för att hon ville dö, men hon sa alltid till mig att hon inte ville blir så väldigt gammal och gaggig. Hon fick som hon ville.

Fick just ett sms från kollegan. Hon har landat på Cypern för en veckas semester.

Väderskryter över att det är trettiofem varma grader i skuggan och tjugosju i vattnet.

Vi nordbor ska alltid väderskryta när vi åker till ett varmare land. Inte ett ord om hur de mår eller något annat, bara en väderrapport. Vardagsmat för sydlänningar, exotiskt värre för oss.

Här kan vi gott ha det och småfrysa i den ganska kalla vinden, tycker de som elakt lämnar de där rapporterna.

 Men innan man hinner räkna till hundra så är de hemma igen och de där varma graderna är ett minne blott.

En vecka här hemma svischar förbi i en rasande fart. Först så är det måndag så kommer fredag. Vad hände egentligen med tisdag, onsdag och torsdag? Har de varit eller?

En vecka utomlands innehåller så mycket mer, som två veckor här.

Tror väl inte att man skulle tycka att livet gick långsammare där, vardagen kommer dit också. Om man nu beslutade sig för att flytta för gott vill säga.

Hon känner sig hemma där. Känner att hon kommer hem varje gång hon åker ned. Antar att hon kanske varit cypriot i sitt tidigare liv.

Jag måste ha varit engelsman. Känner att jag kommer hem varje gång jag landar på de Brittiska öarna. Nu råkar jag hamna i Edinburgh, lite långt norröver men det får duga som surrogat.

Där lär väl vädret inte vara speciellt varmt, men det duger också säkert. Bara jag får gå omkring i matvaruaffärer och botanisera. Jag har inte så stora fordringar när jag åker.

Behöver inte vara mer än lite murgröna som slingrar sig på ett träd, eller något fint gammalt hus att beundra. Det finns säkert mycket av den varan även uppe i Skottland. Ser att det ligger i höjd med Skåne, så det är långt söderut från det jag är van.

Sedan ska jag gå ut och promenera, i alla fall så tänker jag så just nu. Kan inte släpa med mig något gåband på flyget så det gäller att få sin lilla motion. Återstår att se om jag är lika motiverad där.

Kan tänka mig att en och annat flottig pommes frites, eller chip som de säger där, slinker ned i min strupe. Man måste ju gå på den lokala chippyn, fast jag föredrar mina utan vinäger.

Ska flyga med Ryanair. Deras VD, han tycker att alla passagerare är idioter. Konstig sak att säga om de som ger honom hans dagliga bröd och lite därtill antar jag.

Han är nog inte världens mest ödmjuka.

Tyvärr så gick det inget annat direktflyg till Skottland, så jag får väl spela idiot ett tag och svälja min förtret för det ganska nonchalanta bolaget. De har i alla fall kvar sina toaletter, det var tal om att ta bort dem. Sedan var det en snackis om att passagerarna skulle stå, fler fick plats då. Antar att de inte kommer att genomföra det.

Men bäst är att skriva ut sina boardingkort hemma och stå snällt med rätt handbagage. Annars kan man riskera att bli kvarlämnad.

Man är ju inte idiot.