Länge leve Jägersro

Gumman fixar och trixar. Lite fix och trix är det med kollegan. Jag som utnämnt mig själv till datakunnig, gör i ordning hennes barns nya datorer.

Förra veckan var det lillgrabbens tur att fylla år och hans nya laptop bars hem till mig här i stugan, så att jag kunde starta upp den. Ta bort program och lägga till.

Nu är det så att den andra pojken i familjen fyller först i oktober och hans nya laptop skulle göras i ordning då.

Men krig har nu utbrutit i deras hem, trettonåringen vill använda den nya datorn också. Så jag får lov att starta den nu i helgen och han får sin födelsedagspresent en månad för tidigt.

Allt för husfridens skull.

Här är det inte husfrid idag. Det regnar som om hela himlen öppnat sig och vägrar stänga. Katten Gizmo har ingenting att göra, han gillar inte att bli blöt. Så han är inne och hittar på hyss för att bli av med sin energi. Gammelkatten Sixten har fått uthärda flera nacksving under morgontimmarna. Just nu när jag skriver detta så har Gizmo haft ut hela papperskorgen i sovrummet och leker hej vilt med papperstussar och diverse annat smått och gott.

Vi har haft storstadsbesök i stugan, en husbil och tre personer. Vi är gamla hippies hela bunten från det fjärran sextio och sjuttiotalet. Efter timmar och många telefonsamtal till uthyraren så kom de på hur de skulle få någon värme.

En natt fick de ligga där ute och huttra i den fuktiga augustinatten. Tur att de hade varma täcken. Inte helt lätt det där med husbil.

Sedan blev vi tjugo år igen, vi spelade Jägersro. Tidigt sjuttiotal var det ett kvällsnöje, vi hade inte datorer och allt annat pling plong som de har nu.

Jägersro går ut på att köpa hästar och ställa upp i olika lopp, en spelplan och massa små plasthästar i olika färger. Det gäller att köpa upp bra hästar som hoppar fram i olika steg. Den som har mest pengar vinner i slutet.

Jag lyckades få tag i ett nytt spel för en femton år sedan, nu bevakar jag det med hökblick. Det måste hålla så länge som möjligt. Det finns inte längre i tillverkning, ingen sitter och hoppar med plasthästar och läser galoppkort, tiderna förändras.

Jag prövade det på gubben och barnen när jag köpte det. Det var ingen succé. Spelet stoppades undan och sedan dess har jag inte haft någon att spela med. Tills de här dök upp efter alla år och vi tog fram det med andakt.

Skulle det vara lika roligt nu? Tycker pensionsmässiga människor lika som vid tjugo?

Många frågor som vi skulle få svar på när vi väl prövade det igen efter fyrtio år.

Vi var tre stycken som spelade på den tiden och vi var tre i stugans kök. Den ena av storstadsborna var från Thailand och kunde dålig engelska, hon fick rensa svamp istället. Gubben avstod, han hade inte tyckt det var kul förra gången för femton år sedan och antog att han inte skulle tycka det var vidare värst roligt nu heller.

Vi började och minnena strömmade fram, vi blev tjugo igen, vi skrattade och gnabbades på samma sätt över de bästa hästarna. I fem timmar satt vi som tända ljus och levde oss in i Jägersro.

Lite har väl hänt under ett helt liv, jag gick inte under för att jag förlorade. De andra två påpekade det också.

 I ungdomen satt det hårt åt och jag var sur och dålig förlorare i timmar efteråt. Nu brydde jag mig inte så väldigt, så en viss utveckling har jag gått igenom.

Nu kommer de tillbaka nästa vecka på sin väg från Norge till Stockholm, då ska vi ta en sväng igen. Ser fram emot det. Ska sno åt mig bästa hästen i början.

Gubben kanske är med då, han måste erkänna att det lät kul i alla fall när vi spelade.

Det är bara utsidan som ändras på oss människor, vi är alltid lika unga inuti. Det har jag fått bevis på.