Jag måste släppa kontrollen

Gumman blir lite rädd.  Jag har utvecklat ett visst obehag när jag flyger, det hände när jag gick över till döhalvan, dvs. de magiska femtio.

Förr var det aldrig något problem, jag tyckte folk som var flygrädda var lite larviga. Flyga är ju det säkraste sättet att förflytta sig, om man inte räknar med att gå.

Fattade de inte det? Ingen som helst anledning till rädsla.

Nu har jag kommit till den åldern då jag inte känner mig odödlig, och ett lätt obehag känns i kroppen när jag tänker på att flyga. Speciellt när det går uppför, väl där uppe så känns det rätt ok. Nedåt är inte kul det heller.

Det blir inte bättre då det kommit rapporter om att Ryainairplan tvingats nödlanda titt som tätt. Idag hände det igen, tänkte igår att det var nog bara tillfälligheter att tre plan inte haft bränsle. Det var i och för sig tre för mycket. Men lugnade mig med tanken att det var ett litet tag sedan nu.

Men idag, fem dagar innan jag ska klättra upp för trappen till ett Ryainairplan så står det igen. Ett plan tvingades att nödlanda i Danmark, det var på väg till Göteborg.

Nu händer det lite för ofta för att jag ska tänka att det var några enstaka tillfälligheter. Jag ska i alla fall skriva upp mitt lösenord till Facebook, så slipper jag sväva runt där i evigheter om det skulle gå åt pipsvängen denna gång. Då kan gubben ta bort mig.

Undrar hur många avlidna som finns kvar på Facebook? Jag har en vän som fortfarande ler mot mig, fast hon varit borta från denna värld i över ett år.

När jag åkte till Indien, det var på den tiden då jag var odödlig, inga faror lurade någonstans. Det fanns inga farliga ormar i min värld. Alltså så fanns de inte i Indien heller. Under mina sex månader där så hade jag aldrig ens en sådan tanke. Jag gick och prasslade i löven och gick på stigen bakom munkens hus. Den var man tvungen att gå på för att komma till toaletthålet.

Hade jag varit rädd att stöta på en giftig orm i varje steg, då hade det varit en mardröm. Sista dagen jag var där innan hemresan, då nämnde munken att jag skulle se upp för ormar. Det hade jag inte haft en aning om.

Idag skulle det nästan vara en omöjlighet att åka kring i Indien. Tur att jag gjorde det medan jag ännu kunde.

Kanske skulle jag göra det med en grupp. Där jag kunde smälta in, slussas från den ena luftkonditionerade bussen till den andra. Lite lagom distans från det helvete, som faktiskt Indien är ibland. Sova på fina hotell, utan vägglöss och hårda stråsängar, ha ett eget badrum med rinnande vatten och riktig toalett. Allt sånt som jag inte hade då.

Jag som såg ned på den svenska gruppen turister som vi såg i Nepal. De gick som en fårskock efter varandra gatan fram. De var säkert dödliga, vi som var odödliga vi gick lite hur som helst och bodde lite hur som helst.

Nu har livet format mig till den jag är idag, jag är definitivt inte samma människa som var då. Det är väl tur det, vem vill vara tjugo år hela livet.

Jag kan i alla fall ta mig runt på egen hand ännu, fast hur jag kunde åka med dottern till Chicago och byta flyg där det vet jag inte. Nu var detta fjorton år sedan, idag skulle jag nog virra omkring mer och vara mer ängslig att inte hitta i på den jättelika O´hare. Det är världens näst största flygplats och det krävs både kraft och listighet att leta sig fram där. Men det gick bra, jag tog dottern i handen och vi gick och åkte tåg och gick igen. Vi hittade avgångshallen till vårt inrikesflyg, American Airlines, med tillika ansiktslyfta flygvärdinnor med stela ansikten.

Så jag kan som sagt ta mig fram ensam fortfarande. Men snart kommer väl den dag då jag inte kan det. Behöver någon som går i fronten och jag kan följa efter som en vilsen ankunge.

Då kunde vi ligga i en fallfärdig byggnad i tre dagar, med sovsäcken direkt på betongen. Vänta på någon buss, som skulle komma någon gång och ta oss vidare in i Afghanistan.

Tänk att lilla jag varit runt i hela Afghanistan! Bara namnet idag ger rysningar i hela kroppen, jag tyckte då att de som hade gevär på ryggen och skarp blick var coola. Kanske var de talibaner, de måste väl ha funnits även då, fast de höll sig lite i skymundan.

Inte satt jag i någon luftkonditionerad buss heller, vi satt mitt ibland dem, gnuggade skuldror på de överfulla bussarna. Karlar med turbaner, vita långa skjortor och avklippta gummistövlar, ett gevär på ryggen och stolt blick.

Jag kom ihåg att jag inte heller undrade varför de åkte omkring med gevär och patroner hängande över bröstet. Det bara var så, jag funderade inte heller om de sköt vilda djur, eller tänkte använda gevären på andra människor.

Allting bara var när man var odödlig. Jag accepterade, fann mig i att vara mitt i ett land som var annorlunda mot det trygga Sverige, ett land där vi är rädda för allting. Snart blir det väl lag på att vi ska gå med hjälm på ute, ifall vi skulle få en takpanna i huvudet. Men kan ju aldrig veta.

Hemresan från Indien var också en utmaning. Ett nedslitet Aeroflotplan hade åkt ända från Singapore och hämtade upp oss andra i Indien. Det steg till höjden igen och tog oss nio flygtimmar bort till Moskva. När jag kom hem läste jag att Aeroflot inte hade tillförlitliga plan, de var inblandade i många incidenter och krascher världen över. Då brydde jag mig inte, jag var ju som sagt odödlig.  

Men nu ska jag ut på ännu en utmaning, nu är jag plötsligt dödlig och faror lurar kring hörnen.

Det finns ingen död säger många, det är bara en övergång från ett tillstånd till ett annat. Om jag var riktigt övertygad så skulle jag inte vara rädd för någonting, en fin tanke men helt hundra är jag inte. Ingen nu levande kan vara helt hundra på det, vi kan spekulera och tro.

Min utmaning denna gång är att åka X 2000 till Stockholm. Det kan inte kallas utmaning, tåg är nästan idiotsäkra. En granne han vågar inte åka tåg, han är rädd att det ska hoppa av rälsen i farten. En tanke som jag inte tänker ta till mig, livet blir väldigt orörligt då. Att åka bil till stationen är farligare.

Men det handlar om kontrollbehov, i en bil tror människor att de har kontroll, falskt påstående. Man kan inte ha kontroll på någonting här i livet, vi bara tror att vi har det. Det behöver bara hända en katastrof i ens liv, då inser man att det inte går att ha kontroll på någonting.

Sedan när jag förhoppningsvis kommer levande ned till Stockholm, vilket sannolikheten att tåget spårat ur eller krockat med ett annat är försvinnande liten.

Då ska jag ta en buss till Nyköping, det är lite riskfylldare, bussar åker i diket lite då och då. De krockar också, så bältet det sätter jag på mig. Bara för säkerhets skull, jag vill ju komma levande till Nyköping.

När jag var odödlig så hade jag inte tillstymmelse till något bälte genom hela Turkiet, Iran, Afghanistan och Pakistan. Jag litade på att vi inte skulle krocka, fast de körde som galningar och tutade på allt och alla. Förresten så fanns där inte bälten i bussarna, ingen hade väl hört talas om att man skulle ha bälte när man åkte buss.

Väl nere i Nyköping, så ska jag bara sova på ett hotellrum och det har brandlarm ifall det skulle hända något under natten. Ett stenkast från hotellet ligger flygplatsen, och där är det relativt riskfritt. Det gäller dock att passa sig om man besöker en toalett, det kan vara blött på golvet. Att bryta armen på en toalett i Nyköping är ingen höjdare.

Men sedan kommer eldprovet, att klättra upp för trappen och sätta sig i planet. Väl där så måste man spänna fast sig och släppa kontrollen. Det går helt enkelt inte att ha kontroll på tillvaron när man ska upp i luften. Jag får helt och fullt lita på att planet är ok, att piloterna vet vad de gör.

Väl framme i Edinburgh, så ska jag åka bil i en och en halv timme på vänster sida. Nu skulle jag inte komma på tanken att försöka på detta själv. Bara tanken på att ta en rondell på fel sida, det får håret att resa på sig.

Beundrar en del modiga odödliga svenskar, som hyr en bil och åker kring på de brittiska öarna. De borde ha en medalj, i alla fall med tanke på alla de rondeller som de har. Tvåfiliga för det mesta och inte alltid att de har förkörsrätt inne i den heller. Så det gäller att se upp.

Jag ska åka med min vän, jag har aldrig sett henne köra så det ska bli intressant att åka med henne. Hon är stor och trygg i sitt sätt, så jag hoppas att hon är trygg när hon kör. Har upptäckt att smala människor kör lite fortare och är mer stressade i sitt körsätt, än de som är lite rundnätta, bara en iakttagelse, inte alls vetenskapligt bevisat på något sätt.

Antar att jag kommer fram levande till hennes hem och väl där så kan jag väl återuppta kontrollen. Hoppas på en fin vecka, en vecka med måsars skrin och mycket havsluft. Hon säger att hon de har en skog i närheten, men den är väl som ett frimärke antar jag. En samling träd brukar de kalla skog.

Rapporterar när jag kommer tillbaka. Om jag nu gör det.

Ska bara släppa kontrollen först!