Skriveribryderier och bilbryderier

Gumman gillar att skriva. Det är något helt visst med att sätta sig här framför datorn och börja morgonen med en liten blogg. Vilken tur jag har som gillar att skriva, då finns det alltid något att pyssla med.

Förutom allt annat, som jobb, tvätt, städ, mata katter, släppa ut katter, släppa in katter, äta, sova, laga mat, köra till jobbet, köra hem, sova, titta på program i datorn.

Så ser mina dagar ut på ett ungefär.

Så det är ett litet plus att även förgylla tillvaron med lite skriverier. För det mesta så vet jag inte vad jag ska skriva om, det kommer allt eftersom.

På tal om titta på datorn så ska vi sluta med teve här i stugan. Jag har inte sett på teve sedan i tidigt i somras, juni någon gång.

Då tror ni väl att vi ska ägna oss åt målning och bokläsning, eller något annat kulturellt, nu när höstmörkret börjar omsluta stugan allt tidigare och tidigare.

Nej, vi ser på våra datorer.

Allt som finns på dumburken finns där. Bara att välja sina program och glo. Gubben och jag har olika smak så han sitter där på nedervåningen vid sin dator och ser sina program, jag sitter här uppe på kammaren och ser mina. Vi ses lite då och då.

Nu är det så att vi faktiskt gillar några program bägge två. Då har jag funderingar på att ansluta teven till datorn och nu när jag köpt ett trådlöst tangentbord och mus. Måste ha en mus, höll på att bli tokig och snurra med fingret på plattan där i Skottland. Den for hit och dit och det är svårt för gummor att lära om.

Vart var jag? Jo, vi kan koppla teven till datorn och sitta där i vardagsrummet med tangentbordet och musen på bordet och se filmer och program så mycket vi vill.

Kan vi inte enas så går det också, inget flippande med någon fjärrkontroll där programmen flimrar förbi i en rasande fart.

Sen ska jag fundera på att ge upp min gamla bil. Det sitter hårt inne, älskar den och har skött om den i många år. Men den har ett fel, den är inte fyrhjulsdriven.

Som jag berättat för er tidigare så har vi en låååång backe upp till vägen. Många gånger har jag suttit med andan i halsen och undrat om jag skulle ta mig upp i snömodden. Nu har jag hittat en liknande bil fast åtta år yngre. Den uppfyller alla mina kriterier för hur en bil ska vara. Den har fyrhjulsdrift och AC, har aldrig haft en bil med detta förut. Dessutom har den antisladdsystem så jag behöver inte oroa mig för att den ska sladda ner i diket.

Nu är det så att jag tuffar som mest en mil per dag, har sedan elva år tillbaka kört lite över 7 000  mil, då har gubben kört upp ungefär hälften.

Men som sagt, bilen har allt jag vill ha och jag ska åka och titta på den idag. Är det kärlek vid första ögonkastet så slår jag till, annars får det vara.

Bilar är som människor, en del gillar man direkt, en del tar lite tid att lära sig tycka om och andra gillar man inte alls. Inte ens om man försöker.

Snart ska bilarna ha vinterskor. Skor med dubbar.

I England och Skottland bryr de sig inte om detta fenomen. Kanske inte så underligt med tanke på att i alla fall i England, står landet stilla om det kommer en centimeter snö. Så då kan man hålla sig hemma och ta en kopp te till.

Ska också till grannen och hämta ägg, så färska att det är ett problem att skala dem när de kokats. Vi har försökt råda bot på det igenom att spara en kartong ett tag för enbart kokning.

Har dessutom fått mycket feedback på radioprogrammet. Jag fick vara kändis för en dag. Lite ovant, men har lovat mig själv att börja redigera min bok. Har ni tur kan ni kanske få läsa den inom ett par år.

Jag blev ordentligt lurad dagen då programmet sändes. Där hade jag pratat om boken som ligger i datorn.

En halvtimme efter programmet så ringde telefonen på jobbet. Det var en man som presenterade sig från något bokförlag.

Först tyckte jag det var konstigt att han ringde fackföreningen, men när han började prata om programmet så insåg jag att jag nämnt namnet på föreningen. Lätt som en plätt för folk att hitta det.

Sedan gick han på om boken jag nämnt och att den verkade intressant. Jag sa att den var i sin linda och i samma ögonblick såg jag också hur jag redigerade den, lämnade in det till bokförlaget och vips hade vi en ny bestseller.

Han sa att han ville träffa mig och prata om detta. Hurra, min lycka var gjord, ett futtigt radioprogram och allt var klappat och klart som ett stort smörgåsbord.

Tänk vad livet kunde vara underbart ibland!

Då insåg jag plötsligt att jag kände igen rösten. Det var en i vår styrelse.

Mitt lyckorus försvann som en lätt vårbris. Jag blev faktiskt riktigt ledsen,

det borde vara förbjudet att skoja med folk hur som helst.

Så jag får nog snällt sätta mig ned och börja om från början, skriva rent och ändra, skicka in den till ett otal bokförlag och vänta på domen. Är det något för folk att läsa eller inte? Läste någonstans att de läser endast första sidan, är den bra så läser de mer, är den fantastisk så läser de hela och jublar.

Paulo Coelho gick ett steg längre och sade att första meningen är den viktigaste i en bok.

Kanske det stannar vid en dröm att få sitta på min kammare och spotta ut böcker som alla bara måste läsa.

Solen börjar sjunka under trädtopparna fast det är förmiddag. Den försvinner nu för att komma tillbaka någon gång i mars-april. Massor av tid till att skriva.