Vintersportaren som kom av sig

Gumman är vaken. Det är väl bara jag och tidningsbudet Bosse, som är uppe långt före ottan.

Måste skylla på något, så jag skyller på månen, den är lite full. Somnade vid nio i går kväll, vaknade klockan tre och kunde inte somna om. Då var det lika bra att gå upp och skriva lite. Konstigt att ligga där, få en sådan hemskt stor lust att sätta sig vid datorn vid halv fyra på morgonen och skriva. Är nog inte riktigt rätt funtad i huvudet.

Igår kom det snö, den ligger nog inte kvar särskilt länge och ingen är gladare än jag och några miljoner till. Barnen däremot, de som inte behöver köra bil och skotta, de är alltid glada över den första snön. Snögubbar dyker upp som på beställning, tänk om jag hade ett barnasinne istället. Då skulle jag få en hemskt stor lust att gå ut och göra en snögubbe så fort jag såg några flingor som dalade. Istället ojar jag mig och borstar av bilen.

Där jag växte upp var det aldrig särskilt mycket snö, det var på Torsgatan mitt i Vasastan i Stockholm. Den lilla snö som fick vara kvar på trottoarer och gator blev snabbt ful och brun. En liten skridskoplan fanns i en park i närheten.

Där skulle jag göra debut som skridskoprinsessa vid sex års ålder. Jag började försiktigt med två skenor på vardera foten, som sattes på pjäxorna med två remmar. Antar att det var för de riktiga nybörjarna för att de skulle stå stadigare. 

Mamma berättade återigen historien om när hon och hennes syster var små. De var så fattiga att de fick bara en skena var att åka kring med. Jag såg i mitt inre hur de stakade sig fram på isen med en fot och en skena på den andra. Men det var på det avlägsna trettiotalet, alla verkade ha det fattigt då.

Det gick sisådär för mig att kava runt på dem, jag gjorde några tappra försök att åka framåt. Sneglade på de äldre flickorna som hade vita snörade skridskor, de åkte i små piruetter och gjorde snygga stopp.

Den första lektionen gick över förväntan bra, mitt mod steg för varje stapplande skär, jag blev så modig att jag prövade på att stå på ett ben. Hurra, så duktig jag var, ropade åt mamma att hon skulle titta på mig. Den fina lilla isprinsessan, med två fastbundna skenor på pjäxor med randiga snören och stålkant fram.

Då hände det, jag föll som en fura, hamnade på rygg och slog i huvudet. För en bråkdel av en sekund så försvann jag från jordens yta och befann mig i ett svart töcken. Vaknade upp och såg skarpa skridskor någon decimeter från mitt ansikte.

Hjälm hade ingen hört talas om i slutet av femtiotalet.

Lyckades ta mig upp, mamma fick av mig skenorna och vi gick gatan ned, hem till tryggheten, långt bort från den hårda isen.

Det var första gången jag stod på ett par skridskor. Den vintern provade jag inget mer, jag var rädd.

Det skulle dröja några år innan jag gjorde nästa försök. Jag var åtta år, flickorna i min klass hade alla fina vita snörskridskor med en skena. Jag ville också ha sådana, jag fick ett par och så var det dags för skridskolektion nummer två.

Vi skulle gå med klassen till Vasaparken, där fanns en lite större isbana. Jag snörde på mig mina nya fina vita skridskor, en isprinsessa ville jag bli.

Har nog förträngt det mesta av den hemska dagen. Kommer ihåg att jag stapplade kring, inte ett skär fick jag till. Ramlade och slog i svanskotan, is är väldigt hård.

Fick en kamrat att baxa upp mig, stapplade sedan fram till första bästa bänk och tog av mig mina fina vita skridskor. De hängdes sedan in i en garderob och användes aldrig mer igen.

Så min skridskokarriär blev väldigt kort.

Min skidkarriär följer ungefär samma mönster.

Eftersom vi bodde inne i asfaltsdjungeln, så fick vi åka buss en längre sträcka för att komma till snön.

Hellasgården och Lida var rekreationsplatser utanför stan. Där åkte folk skidor och drack varm choklad.

Vi skulle naturligtvis dit med klassen också. Ingen av oss ägde väl några egna skidor att ta med, vi skulle få låna. Hyra heter det väl för de vuxna, men för oss barn var det låna som gällde. Där stapplade jag också kring, en liten, liten backe fick mig att dratta på ändan. Skidorna gick i kors och jag låg där som en snodd i snön. Nästan som en ormmänniska hade jag fått en fot framåt och en fot bakåt.

En fördel var att snön inte var så hård som isen, men de långa skidorna trasslade in sig i varandra hela tiden. En del var duktiga, speciellt en kille som hette Terje och var halvt norsk. Han åkte t.o.m. slalom, något vi andra inte gjorde. Han hade lusekofta också.

I början av sextiotalet, åkte man inte slalom i samma omfattning som nu. Tur var väl det, då slapp jag pröva.

Det var först när Jean Claude Killy kom i ropet 1968, då blev det populärt. Förut hade skidåkning mest handlat om gubbar i toppluvor och snor som hängde en halvmeter ur näsan.

Töntiga gubbar och tanter som stakade sig fram i Fädrens spår för framtida segrar.

Mora Nisse hade direkt inget sex appeal, inte Sixten Jernberg heller för den delen.

Då dök Jean Claude upp. Han åkte slalom, han hade ett vitt leende och solglasögon, blev mer som en popidol än en skidåkare. Vi köpte tidningar där hans bild fanns, läste om hans vilda liv utanför skidbacken.

Slalom blev något häftigt, det var snabbt och farligt. Allt fler vanligt folk vill lära sig bli en ny Jean Claude Killy.

Sedan kom Stenmark och även om han inte spelade så mycket på popularitet utanför skidbacken, inte heller ett vilt jetset liv, så vet vi hur det slutade. Hela Sverige slutade för några andlösa minuter.

Idag åker massor av folk till hemska höga backar, och kastar sig utan rädsla ned för sluttningarna.

Men nu var det min skidkarriär som jag berättade om.

Efter att ha blivit hjälpt från de där jättefötterna, då undrade jag varför man gjorde skidor så långa. Hade det inte räckt med hälften? Då hade det nog varit lättare, att inte sno in sig så mycket.

Blöta och med rosiga kinder, skulle vi alltid ha en kopp varm choklad med vispgrädde, innan hemfärden till skolan.

Jag blev alltid lika besviken varje gång, chokladen var gjord på vatten. Den såg underbar ut men smakade blask. Det var riktig choklad, eftersom snabbchokladpulvret inte ännu hade sett dagens ljus. Choklad gjord med en liten skvätt mjölk, en sked socker och en sked kakao. Den blandades sedan med varm mjölk, men i det här fallet vatten.

Nästa gång vi skulle ha friluftsdag på Hellasgården och åka skidor, så fick jag och någon fegis till, löfte av fröken att vi kunde promenera omkring istället. Det var ju också en form av aktivitet i den fria luften.

Vi satte oss direkt i kaféet, använde pengar vi tagit med oss hemifrån och drack blaskig choklad och åt bullar.

Tror jag prövade stå på ett par skidor vid tio års ålder sista gången. Gjorde ett försök, trasslade in mig igen. Då lovade jag mig själv, att aldrig mer i hela mitt liv stå på ett par skidor, det löftet har jag hållit.