Då och nu

Gumman tänker på hur allt har blivit. Nu har jag uppnått en ålder som gör att jag kan sitta och fundera på hur det var för en så där 40 – 50 år sedan.

Gubben var till Stockholm  i förra veckan, han bodde på ett litet hotell i Gamla Stan.

Gamla Stan för er som inte bor i Stockholm, är nog bara Västerlånggatan, och de andra turiststråken som går igenom. Ett ständigt lämmeltåg av turister, vandrar från Drottninggatan till Gamla Stan.

När jag var yngre var Gamla Stan ett ställe som mamma tog med mig för att köpa kappa. Västerlånggatan var en enda lång kappaffär. Vägg i vägg låg det stora butiker med enbart kappor och jackor. Idag är de borta. Kanske finns där någon relik kvar som visar tider som flytt.

Gamla Stan var också ett ganska ruffigt ställe, omoderna lägenheter där det bodde lite konstiga tanter och farbröder. När man tittade upp i gränderna galopperade stora råttor kring i skymningen.

Ingen hade en tanke på att bosätta sig i där. Nej, på den tiden var det förorterna som var i ropet. Ljusa moderna lägenheter, med skog och sund luft utanför, inget skulle väl tänka tanken att sätta sig i en omodern lägenhet i Gamla Stan med enbart kallvattenkran och dass i trappen.

Idag vet vi hur det är. En lägenhet  kostar en smärre förmögenhet.

Tänk så allt ändras med tiden.

Söder var också ett tillhåll för de lite fattiga, arbetarstadsdel sedan århundraden.

Idag vet vi hur det är, up and coming 30-35 åringar ockuperar den stadsdelen, tanter och gubbar är ett exotiskt inslag.

Någon kommenterade ett inlägg på FB om hur bra tandläkarna är i Indien.

Då tänker jag automatiskt på de tandläkare som jag såg där för 40 år sedan.

De som hade sin praktik på trottoaren, en stol, i bästa fall en gammal tandläkarstol. En vanlig stol gick också bra, de som hade dessa hade väl just börjat sin praktik.

Ett skynke på gatan med diverse tänger på, de som kommit upp sig i smöret hade många. Borrar hade en del också, fast det mesta verkade gå ut på att dra ut tänder.

Nya proteser i alla storlekar visades upp bredvid tängerna. Antar att de var nya, men man kan aldrig riktigt veta. Inget tjafs om måttanpassning där, ut med gaddarna och in med en protes. Passade den så var det bra, gjorde den inte så var det väl bättre än en tom mun.

Det gör ont i mig, när jag tänker på hur ont det måste ha gjort att få en protes som skavde och hade sig i munnen.

De som hade borr, hade trampor som drev dem. Som flitiga sömmerskor trampade de frenetiskt, för att få upp en hastighet som kunde driva borren igenom tanden.

Ibland stod någon och höll i huvudet på den stackars patienten, ingen bedövning så långt ögat nådde.

De stod alltid i rader bredvid varandra. De visste om marknadsföring.

Kunder som ville ha tänder fixade gick dit, ju fler de var, ju fler kunder.

Det är inte så smart att vara helt ensam i sin bransch, det drar inte så mycket kunder. Ju fler som säljer samma saker, desto mer kunder som går eller åker just dit för att köpa kappor, teknikprylar osv.  Affärerna på Västerlånggatan visste i alla fall om det.

Nu finns den underbara uppfinningen Internet, det bästa som hänt sedan hjulet. Där var jag inne och letade efter indiska tandläkare på Youtube. De finns fortfarande gatutandläkarna se här: http://www.youtube.com/watch?v=x-vM7Lihw9A

Så var det för 40 år sedan och så är det nu. Indien förändras men de håller kvar det gamla också. Fast nu verkar de ha bedövningssprutor, alltid något, fast hygienen är väl inte den bästa.

Jag gillar inte förändringar. Knotar när jag ska köra min nya lilla bil. Den känns inte som den gamla, det tar tid att vänja sig.

Här i Hudiksvall gillar de att hålla fast vid det gamla. Alla affärer ligger mitt i stan, ont om parkering och trångt och bökigt. Nu diskuteras det om möjligen Hudiksvall ska få ett affärscenter en liten bit utanför. Där skulle det t.ex. dyka upp ett Biltema och andra som jag i dagsläget inte känner till.

Nu oroar sig affärsidkarna kring detta. De tror att alla skulle lämna den trånga bökiga stan och åka en bit utanför.

Jag säger bara en sak. Så länge inte Systembolaget flyttar dit så är det ingen fara. Vi flockas kring denna affär som bin efter honung.

Att möjligtvis Hudiksvall skulle skaffa ett Systembolag till, är nog ingen tanke. Det är ju bara 24 000 invånare i kommunen och de kan gott trängas på ett.

Det är väl tur att det finns gott om hembrännare och religiösa nykterhetsivrare också, annars skulle det barka åt skogen. För att inte tala om all tysksprit.

Jag som inte gillar förändring, jag har svårt för att bli gammal. Som tur är så sker det inte över en natt, det smyger gradvis på. Jag försöker att sätta mig ned och tänka ut en enda sak som är bra med att bli gammal. Hittar ingenting där uppe i huvudknoppen.

Nu är jag lyckligtvis inte ensam om denna förändring, har en hel bunt andra med mig, hela mänskligheten faktiskt. Jo jag hittar en sak, jag är inte lika rastlös som jag var för 20 år sedan. Lite lugnare har det blivit.

Pappa var också en vanans man. Har nog ärvt lite av honom. Han promenerade alltid ned till hotellet i Stockholm. Vi bodde en bit bort, men en halvtimmes avgasluft gjorde honom gott. Han gick alltid samma tid och saker och ting hände precis på samma tid när han gick gatan fram. Efter ett par år så hälsade han på mannen som vevade ned jalusin till sin frisersalong, eller på postbudet som parkerade sin cykel. De var också män av vanor.

Han sa alltid stolt att folk skulle kunna ställa sina klockor efter honom när han kom förbi.

Han fick också förändras när mamma fick för sig att vi skulle flytta till en förort. Hon gick inte att stoppa, vi skulle bort från den bullriga Torsgatan med ölkaféet som sände sitt matos upp i sovrummet. Vi kunde känna vad som varit den populäraste rätten på fiket, pytt i panna eller något annat. Värst var stekt salt sill.

På tal om förändringar, det finns inga ölkaféer längre. Det var ett ställe där gubbar kunde gå och få sig en pilsner och äta dagens rätt. Jag var alltid lite rädd för kaféet, sprang förbi så att ingen ful pilsnergubbe skulle se mig. Det var lite skumt därinne, ett antal bord och en vitklädd servitris som var stor och kraftig och visste hur gubbar skulle tas.

Nu kände vi ingen sådan gubbe och vi satte aldrig vår fot därinne, endast matoset påminde om att fiket fanns. Jag såg heller aldrig någon full gubbe, de var rätt anonyma de som slank in och slank ut.

Jag gillade bryggarhästen som kom med pilsnerbackarna, han stod där ute vid trottoaren och åt ur en påse som var fastsatt i hans grimma. Han som körde satt nog inne och drack en pilsner.

Vi flyttade ut till den luftiga förorten och pappa fick vänja sig vid att ta tunnelbanan istället.

Fiket har nu blivit en fin krog. De har väl finare matos i lägenheten ovanför nu.

Allting förändras och vi med det.