Moderna tider

Gumman kör flygplan. Det har varit en vecka med både upp och ned som vanliga veckor är. Vi bestämde oss för att gammelkatten skulle få somna in på kökssoffan som idag. Sedan blev han pigg och matglad igen och då ställde vi in avrättningen.

Nu får han hänga med ett tag till. Jag resonerar så att så länge ett djur inte verkar ha ont och äter och det kommer ut som det ska i andra änden, då får de leva även om de är gamla och skröpliga för övrigt. Han gillar att sitta i fönstret och titta ut, sedan har han köksbordet som han bor på. Låt det få vara så hans sista tid i livet. Har inte hjärta att neka honom något.

Annars överlevde vi ju den 22 november. Inget speciellt hände här i alla fall. Domedagen är inställd den också. Nu får vi vänta tills 21 december.

För Niklas på bilverkstaden var det inte en vanlig dag. Han kommer att komma ihåg den dagen, då allt körde ihop sig. Folk väntade på bilar och nya kom in, det var inspektioner av bilar från någon myndighet. Det resulterade i att jag fick köra flygplan.

Min lilla bil blev inte klar före lunch. I andra yrken kan folk skippa sin lunch och ta en macka i farten om det kör ihop sig. Men inte på bilverkstaden, prick klockan tolv ska de vila och äta. Om det så står trehundra bilar i kö för att komma in, det spelar ingen roll.

Jag blev lovad att få låna en bil istället, det för att jag skulle slippa gå omkring i några timmar till och skrota på stan. Hade redan gått igenom hela Coop i en timme, vridit och vänt på diverse matvaror. Impulsköpte små efterrättsformar som kan både stå i ugn och i frys. Perfekta för en panacotta eller en hopslängd tiramisu. Nu köpte jag bara fyra, så fler gäster får inte komma.

När någon säger att jag kan låna en bi,l så känns det inte bra. För det första så måste jag ha lång startsträcka att lära känna en bil. Har efter tre veckor börjat vänja mig vid lillbilen, nu skulle jag plötsligt kasta mig in i en annan bil och köra tre mil hem och tre mil tillbaka.

Verkstadskillen lotsade mig fram till en väldigt futuristisk sak som stod där. Den var så där låg fram och lite sportig. Stor såg den också ut att vara.

Det började med att jag inte kunde få fram sätet, verkstadskillen fick gå ur och titta mellan mina ben, där fanns ingen spak.

Bilen var utrustad med elektrisk anordning, en knapp som höjde, sänkte, tippade fram och bak, samt sköt stolen i den benlängd man ville ha.

Redan där kände jag mig lite vilsen, insåg desperat att mina körglasögon låg kvar i lillbilen. Jag var vid det laget ganska högröd i ansiktet av anspänningen. Det är inte lätt för gummor att ställa om sig från puttebil, till flygplansmodell.

Jag tjöt om att jag måste ha mina glasögon, verkstadskillen ilade iväg och kom tillbaka med dem i högsta hugg.Lillbilen hade stått upphissad så han hade fått klättra in i den.

Med dem på näsan skulle jag starta eländet. Det fanns ingen nyckel!

-          Tryck ned kopplingen och trampa på bromsen, sa killen. Tryck sen på starknappen.

Jag gjorde som jag blev tillsagd, även om det kändes helt fel och konstigt.

Bilen brummade igång. Jag glömde och fråga hur man ställde in backspeglarna, beslutade mig för att inte titta i dem i alla fall. Jag skulle bara köra E4 fram, de där bakom skulle få sköta sitt bäst de ville. Jag var glad om jag kunde köra rakt fram.

Jo, så var den sexväxlad också. En till växel att hålla reda på. Hade problem när det blev fem stycken en gång i tiden.

Sagt och gjort, jag körde iväg och det gick bra tills jag kom ut på E4, där går det inte att ligga och krypköra precis. Men så var det den sjätte växeln, hade lyckats fått i femman, den låg ju ungefär där alla normala bilars femte ligger.

Beslutade mig då att inte lägga mig i den sjätte, skulle bli problem i mitt huvud då.

Jag blev lite övermodig, man blir lätt det i flygplan. Det var blåa staplar och instrumentpanelen liknade en cockpit. Vad de blåa staplarna betydde har jag ingen aning om, jag hade fullt sjå att titta på vägen.

Då dök det en lastbil upp i periferin, det betydde att jag måste om den i någon trög backe. Om tradarna höll normal hastighet även där så skulle det vara ok. Men vägen är konstruerad så att det finns omkörningsfiler, en tvåett väg med räcken på bägge sidor.

Tänkte en gång till om jag skulle lägga i den där sjätte, men jag brakade om på femte. Hittade varvtalsräknaren och såg att den var ju inte så fasligt hög, det var långt kvar till det röda.

Hej vad de gick, bilen sköt förbi långtradaren. För en tiondels sekund kände jag mig som ”The king of the road”. Såg till min förvåning att jag låg i 130, saktade snabbt ned till mina vanliga 100. Det kändes bäst så.

Har för det mesta haft bilar som känns som om de ska gå sönder vid omkörning, här var gasen alldeles för lätt.

Svängde in till vår by, skulle lägga i fyran, var lite rädd att den där sjätte skulle komma i istället. Så jag knixade till spaken lite för mycket och hoppsan, där var det tvåan. Hade jag haft ögonen på varvräknaren då så var den nog i botten. Tyckte synd om bilen, luktade det inte lite bränt?

Tog mig till ICA och parkerade. Tryckte på låsmojängen på nyckel och det blinkade till och backspeglarna vek ihop sig som rädda musöron. När jag gick från bilen så lös framljusen, fick gå tillbaka för att se om bilen var ok, då slocknade de.

Har läst om en finess bilar har idag, det heter follow me home, för nattsuddare. Det betyder att bilens lysen inte stänger av direkt då man låser den. De lyser upp ens tillvaro medan man vacklar kring i mörkret. 

Lyckade handla lite fast jag hade nog ett ganska högt blodtryck, det blev för mycket att köra flygplan i tre mil.

Träffade en bekant och pratade, plötsligt vek sig backspeglarna ut igen. Jag hade inte tryckt på låsmojängen. Kände om bilen var låst, det var den.

Jag är alltid lite rädd att känna på låsta bildörrar, kanske finns det ett larm som börjar ljuda högt. Jag skulle inte ha en aning om hur man stänger av det.

Väl hemma såg jag att när jag lade i backen, så kom det en bild i backspegeln på det som jag hade bakom mig. 

Parkerade fint framför huset, låste bilen, backspeglar vek lydigt in sig. Skulle sedan gå ut och visa gubben, när jag närmade mig bilen vek den lika lydigt upp speglarna. Ingenting mer, när jag sedan flyttade mig längre från bilen så vek de ned sig igen. Som en ledsen hund när matte inte ville ge den godis. Insåg sedan att det hade med nyckeln som jag hade i fickan. När ägaren kommer travande så spetsar bilen sina öron, redo för ännu en åktur.

Fast nyttan med den finessen förstår jag inte.

Idag ska gubben köra bilen till stan, han kan nog med alla de där växlarna bättre än jag. Sen vill jag att han ska få köra lite flygplan också.

Lillbilen är klar och jag kan skrutta hem i den. Det känns tryggt.