Delpersonligheter

Gumman har tråkigt. Det är tidig morgon, dimman ligger tät utanför stugan.

En sådan morgon då jag kan gå ut och ställa mig och inte höra ett enda ljud, det är som en tyst vägg. Konstigt uttryck, för väggar är väl för det mesta ganska tysta.

Väggar som talar om vad som hänt i det förgångna, det uttrycket menas nog med att har det hänt mycket i huset så det sitter energiavtrycket i väggarna. Inte vetenskapligt bevisat, men så mycket kan inte vetenskapen ännu.

Men här i stugan kan de inte ha hänt speciellt mycket, det är lugnt och skönt, väggarna har inte mycket att säga.Utom att knäppa och härbärga möss.

Jag började med att säga att jag känner att det är lite tråkigt, tråkigt för jag har inte någon lust att göra något speciellt. Ta sig an disken ter sig inte lockande, stryka just nu är heller inget val. Då plockar jag fram den lilla skrivaren.

Den lilla skrivaren bor i mig, närhelst när jag önskar så går jag ut i tänkarstolen på logen någon minut och vips så är den där.

Skrivaren är en delpersonlighet som fördriver tiden med att skriva, det är för det mesta kul och inte ett dugg tråkigt.

En liten kompis som alltid ställer upp och ger näring och förströelse åt sin matmor.

Har jag tråkigt och inte känner för att plocka fram skrivaren, det är ju jag som bestämmer över mina delpersonligheter.

Då plockar jag fram tittaren, tittaren är väl den som står främst i mig, den älskar att vara i frontlinjen och tala om allt som jag kan titta på. Det är ett riktigt strul när alla länder sänder ”X-factor” på samma gång.

Medan ni andra säkert inte har en aning om att den sänds i England på lördagar och söndagar, i USA på torsdagar och fredagar. Så har tittaren i mig luskat ut, att det kan man se dagen efter det sänts i respektive länder, och ladda hem till datorn. Det gäller att tittaren är alert och med jämna mellanrum kollar på hemladdningssidorna, om det har börjat för säsongen.

Tittaren har ungefärlig årskänsla när programmen går i de olika länderna.

Höst, då är det ”X-factor” på samma gång i England och USA, England ligger ca en månad före. Vintern är det ”Top Chef” USA, våren ”Britains got talent” och slutligen sommar då är det ”US got talent”. Låter det jobbigt? Inte för tittaren, han eller hon i detta fall är fullt nöjd.

Väderspionen i mig har tagit semester ett tag. Den var inte på alerten i förra veckan då den borde ha varit det.

Den personligheten är mest aktiv på sommarhalvåret, då är det femton väderprognoser som ska gås igenom varje dag.

Så jag har en del suspekta delar av mig själv som jag inte alltid är så stolt över, som jag är över skrivaren, det skulle väl vara bilvårdaren då.

Den plockade jag fram igår och gick till verket, min lilla nya bil skulle få sin första tvätt här hemma. Den schamponerades och torkades både utanpå och i dörrar.

Biltvätt är inte bara att svabba av det värsta utanpå bilen, det som syns. Den ska sköljas ordentligt undertill och speciellt i hjulhusen där smutsen gror fast, med högtryckstvätt.  

Fick ett tips om att använda en tandborste och borsta i knixen i hjulhuset. Där älskar smuts och salt att hålla till. Sedan ska den tvättas i alla dörrar och insteg, slutligen torkas torr på lister så att de inte fryser fast. Innanmätet får också sig en duvning med trasa och lite diskmedel, mattorna ska ut och tvättas i badkaret med lite diskmedel.

Gubbens bilmatta åkte också ut, han bryr sig inte så mycket, han har ingen bilvårdare boende i sig.

Slutligen så ska bilen torkas torr och sedan ska den stå där och blänka tills nästa gång jag ger mig ut på den smutsiga blöta grusvägen här.

Efter att ha läst spaltmeter på nätet om hur man tar hand om lacken på en ganska ny bil.

Så bestämde jag mig för att kontakta en bilvårdsspecialist och kosta på en ordentlig vaxning av den lilla klenoden, om det inte kostar för mycket vill säga.

De gör det hela riktigt ordentligt, inte som jag som står och fjuttar med en trasa här på gården.

Ekonomen i mig gillar inte att göra av med pengar, är ekonomiansvarig på fackföreningen och där spänner jag ögonen i andra om de vill göra av med för mycket. Nu är vi ingen fackförening som gör av med pengar annat än på det allra nödvändigaste, som löner, hyra och resor, men ändå ska jag vara ekonomiansvarig och inte tycka om att göra av med pengar.

Om ekonomen nu bestämmer sig för att låta bilen få ett skyddande lager vax, så ska jag vara med och fråga ut den stackaren som genomför detta. Han ska grillas på minsta möjliga detalj om billacker och skötsel. Min lilla bil ska bara få det bästa.

Synd att man måste köra den också, och smutsa ned den. Fast det är väl något som bilar är till för.

Jag sa att väderspionen inte var alert för tillfället. Det kan vara farligt.

Medan vi i stugan sätter på vinterdäck på våra bilar när det börjar krypa ned mot noll på nätterna, så tänker inte alla som vi.

Kollegan och jag skulle åka till Orsa i förra veckan, vi startade i stor stil i hennes

Hyundai Spitfire, jag kallar hennes bil för det, för hon gillar att gasa på. Skulle bilen kunna lyfta, så skulle den nog det. Speciellt vid omkörningar känner jag hur jag pressas bakåt i sätet en aning. Annars så kör hon bra och jag är bara rädd ibland, då tar jag tag i takfästet och sätet, som om det skulle hjälpa.

Jag frågade lite ängsligt om de satt på vinterdäck.

–        Nej, svarade kollegan. Det är lugnt, för jag har kollat vädret och det ska vara torrt och fint.

Jag som inte kollat vädret av någon konstig anledning, nöjde mig med svaret.

Spitfiren gick över stock och sten, på torra vägar genom skogarna. Som jag berättat förr så är det inte mycket till bebyggelse mellan Färila och Orsa. Små pluttställen som Los och Hamra men inte mycket mer. Det kallas inte Orsa finnskogar för intet.

De måste ha varit folkskygga, de där svedjefinnarna som kom på den tiden och bosatte sig så långt från alla som möjligt. De ville väl bada bastu och dricka vodka ifred, kan jag tänka.

Vi kom till Orsa i stor stil och åkte de två milen till Mora, där tog vi in på ett hotell för natten. Kung Gösta hette det, tydligen menar de Gustav Vasa. Gösta kanske var hans smeknamn för de närmsta undersåtarna.

På morgonen var det is på Spitfiren, tjock is. Jag anade lite oråd men kollegan konstaterade att det var torrt på vägen.

-          Ingen fara, sa hon medan hon skrapade is så det snöade kring henne.

Vi klarade av vad vi skulle göra, sitta i förhandling i två och en halv timme. De hade inte heller vett att ge oss något att dricka, så på slutet kände jag som om jag vandrat i en öken, det var vätskebrist.

På hemvägen ungefär vid ettiden gick det galant de första sju milen. Men precis när vi passerat Pilkalampinoppi, det heter faktiskt så, kanske hade de druckit för mycket vodka när de namngav stället. Då började snöflingorna dala lite lätt, när vi passerat Hamra så snöade det för full kraft.

Vid Los så var det snöstorm. Snön låg en halv decimeter djup på vägen, kollegan såg ingenting, det blåste så snön kom horisontellt från vänster. Allting blev som en vit vägg.

Vi såg helt enkelt knappt vart vägen tog vägen. Sommardäcken spann i halkan, jag satt och höll krampaktigt i mig, tänkte att nu åker vi i diket.

Kollegan hade ingen Spitfire just då, mer en moped eftersom hon kunde köra högst fyrtio.

Mil efter mil på de slingriga vägarna, endast jägarbilar passerade i ganska hög fart. Med jägarbilar menar jag bilar de hade i filmen ”Jägarna”, stora fyrhjulsdrivna med flak och massor av lampor både fram och på taket. Bilar skogsfolket gillar.

Vi kunde heller inte stanna och vänta på våren där ute i skogen, det var bara att härda ut.

Nu överlevde vi utan skråmor, både vi och bilen. Ned mot Färila börjar bebyggelsen igen och vägar som var saltade. Vi tog oss hem, här var det torra fina vägar vid kusten.

Jag undrar vilken slags väderprognos hon sett, det snöade ända ned till Falun den dagen. Kollegan hävdar bestämt att de bara sagt att det skulle snöa i norra Norrland, vi befinner oss i södra. Skit med den väderleksprognosen, vi får utrusta oss med varma filtar, ficklampor och vinterdäck nästa gång. Det är långt till våren.

Nu ska jag sätta mig och plocka fram ännu en delpersonlighet, tror att det blir hushållerskan och strykkvinnan den här gången. De är också trevliga när man hållit på en stund och vant sig vid dem.