Korvgubben

Gumman trillar köttbullar. Nåja, inte köttbullar direkt, utan vi som kör vegetariskt vill gärna ha mandelköttbullar.

Det gäller att vara påhittig som vegetarian, vi som gillade köttbullar på julbordet vill inte vara utan dem nu. Men ett dilemma är att vi inte äter döda djur.

Då kan man istället göra alla kor glada och göra mumsiga med mandel.

http://lundagard.se/2012/08/27/vegetariska-mandelkottbullar/

En del tycker inte att vi vegetarianer ska äta köttsubstitut, fast grejen är att vi innerst inne gillar korvar och annat smått och gott. Uppvuxna med de smakerna, det finns inget som doftar så gott som en kokt med bröd. Speciellt när jag passerar någon korvgubbe. Undrar varför envisas folk i min generation att kalla dem för korvgubbar?

Det beror nog på att vi växte upp med gubbar som stod med en låda på magen.

Tjocka var de oftast också, kanske de åt för mycket av sin korv?

 Jag minns speciellt en korvgubbe som fanns i Vasastan där jag hade min uppväxt, han var inte en sådan som hade låda på magen, men väl en pytteliten korvkiosk.

Den stod vid Vanadisplan där 7ans spårvagn gick förbi. Det var den bästa spårvagnen tyckte jag, den åkte ända fram till Gröna Lund och Skansen.

Nu tycks de ha återupplivat lite av spårvagnsåren där i storstan. Tvärbanan eller vad det kallas. Men det är inte samma sak som min barndoms blåa spårvagnar. De gick i graven vid högertrafik omläggningen 1967, synd tyckte många. De var åtminstone bra för miljön. Fast miljön det var nog nästan ingen som brydde sig om då på det glada sextiotalet. Det var först på sjuttiotalet som de slog larm om att DDT, Hormoslyr och asbest var farligt. Innan dess hade vi sprutat och spikat hej vilt.

Såg en bild från femtiotalet häromdagen, en man gick omkring i vit skjorta och slips på en åker och sprayade DDT. Tänk hur det var.

Nu kom jag ut på ett spårvagnsstickspår, korvgubben var det.

Han var tjock han också. I den lilla kiosken där han knappt kunde vända sig, stod han och sålde kokt med bröd, eller grillad med bröd, senap och ketchup.

Detta var innan korvgubbarna skulle ha en mindre restaurang i sin meny. Inga konstiga korvar med konstiga namn, inga tillbehör.

Sibylla stod det ovanför kiosken. En svensk snabbmatkedja som började redan på trettiotalet, fast då endast med korv. Jag älskade just Sibyllakorv, den är för övrigt uppkallad efter kungens mamma. Köpte en gång en burk Sibylla och kokade hemma, den smakade och doftade inte lika bra som de gör ute. Kanske ska man koka inne och ställa sig ute på gårdsplanen och äta? Har aldrig mer försökt, blev vegetarian istället.

Mina föräldrar köpte en korv åt mig där varje gång vi skulle åka till Skansen, jag var lite rädd för den buttra tjocka gubben. Hade hört av pappa att han kunde vara på dåligt humör ibland och skälla ut sina kunder. Trots han helt saknade serviceinriktning och charmkurs så köpte folk sin korv där. Han var den enda som fanns i närheten, när kvällshungriga klev av spårvagnen.

I närheten låg också Hotell Oden. Dit gick vi på söndagar ibland och åt, det var när pappa ville ha sig en öl och en snaps, mamma drack kakaolikör.

Jag fick alltid den speciella barnmenyn. Hotell Odens restaurang var fin med vita borddukar, någon satt och klinkade på ett piano i ett hörn. De mjuka mattorna gjorde att det endast hördes ett dovt sorl från gästernas prat.

Min barnmeny bestod av köttbullar med lingonsylt, pannkakor med sylt, det var det hela i stort sett. Hamburgare med pommes frites, var ännu inte uppfunnet i Sverige när jag var sju år. Pizzan skulle också dröja ca 12 år innan den gjorde sitt segertåg i landet.

Barnmenyn var utformad som ett tåg. Vek man upp tåget så stod maten på lokdelen och efterrätterna på den första och enda vagnen. Oftast åt jag pannkakor och sedan fick jag glass till efterrätt.

När vi suttit där, alldeles för länge tyckte jag, så var det dags att gå hem igen. Vi passerade alltid Vanadisplan och korvgubben. Jag som höll mamma i handen, försökte alltid att gå så långt ifrån den bistra gubben som jag kunde. Inbillade mig alltid att han skulle tränga sig ut ur den lilla kiosken och komma efter oss, eftersom vi inte köpte korv när vi gick förbi.

För det mesta satt han bara där och glodde ut med uttryckslös blick, han påminde mig om en ledsen bulldogg jag hade sett i en bok.

Min mammas bror brukade komma på besök ifrån Norge ibland. När det blev för tråkigt att sitta hemma med oss i lägenheten, så gick han och pappa till Oden.

En kväll hade han fått en del innanför västen och på hemvägen passerade de naturligtvis korvgubben. Till min pappas stora fasa så stannade han och sträckte in huvudet i luckan.

-          Det smakar skit om din korv, sa han.

 Pappa skämdes och ökade på stegen, gubben glodde så att ögonen stod rätt ut i hans runda ansikte.

När de skyndade iväg så fann sig i alla fall gubben och stack ut sitt huvud ur kiosken och skrek efter honom.

-          Det smakar skit om dig med.

Jag var för liten för att tycka att det var roligt, men de vuxna skrattade gott. Det dröjde länge innan pappa vågade sig förbi, kanske skulle gubben känna igen honom som kumpan till den där uppstudsiga norrmannen.

En dag kom pappa hem och berättade att några ungdomar hade slagit ett rep kring kiosken, gubben hade suttit fast där inne ett bra tag innan någon förbipasserande hade hjälp honom ut.

Gubben är sedan länge borta, han var gammal redan då. Men jag kommer aldrig att glömma honom och hans lilla kiosk. Kokt med bröd doftar gott.