Gumman tänker på hur det
egentligen är. Julen är en riktig kvinnofälla, vi vet det och likt förbaskat
går vi och ramlar ned i den varje år. Fast hur skulle det se ut, om vi bara
satt på ändan och lät gubbarna ordna upp allt för en gångs skull? Det skulle
inte bli mycket till jul. Färdigköpta kakor, en djupfryst Jansson och tillika
köttbullar. Samt en massa suckar därtill.
Tänker tillbaka till hur det
var förr, när kvinnan inte var annat än en andra klassens medborgare. Hade jag
levat då så hade jag inte haft så mycket annat för mig än laga mat och stoppa
strumpor. Jag hade inte fått lov att gå ut som jag ville, och definitivt inte
haft ett arbete.
Fick svaret på varför farmor
aldrig satte sig till bords med oss, när hon växte upp så satt inte kvinnor sig
ned vid bordet när de lagat mat. De stod upp och åt vid spisen.
I det gamla bondesamhället
var det mannen och barnen som skulle förplägas, kvinnan hon var bara något som
stod vid spisen och servade sin familj. En ingentingfigur fast det var hon som
oljade hela maskineriet.
Farmor som var född i slutet
av artonhundratalet hade lärt sig det från sin mor, som i sin tur lärt sig den
från sin osv.
Mina föräldrars generation
bröt trenden. Tur att de gjorde det. Jag skulle tycka det var jobbigt att stå
vid spisen medan gubben satt vid bordet.
Nu har vi kommit ganska
långt här i västvärlden, vi kan väl i stort sett göra allt gubbar gör, fast
mycket mer ibland.
Nu är jag inte mycket till
snickare, eller byggare. Ser på ”Arga snickaren” han ska alltid envisas med att
kvinnorna ska bygga de också.
Jag är väl av en annan
uppfattning, lite gammaldags. Det finns gubbgöra och kvinnogöra, har funnits i
alla tider. Låt de som kan göra jobbet, inte är det väl meningen av vi kvinnor
ska kunna allt här på jorden. Vara mödrar, fruar, matlagare, städare, organiserare, tröstare, stöttare, förvärvsarbetare, byggare och målare. Ta
åtminstone bort de två sista. Något ska väl gubbarna göra också. Annars gör vi
det för lätt för dem. Eller hyr in yrkesmän, de som kan.
Jag ser ganska mycket på SVT
play, där finns intressanta dokumentärer i massor.
Fick för mig att se på en serie
som gått på TV som heter ”Why powerty”, handlar om fattigdomen i världen och svårt
det är att ta sig från den. Några få lyckas.
Just ett avsnitt handlar om
en beduinkvinna i Jordanien, hon får chansen genom ett projekt att lära sig
solenergi i Indien. Att hon sedan är analfabet och inte vet så mycket mer än om
livet i tältet, gör det hela mer intressant.
Sagt och gjort, hon ska iväg
i sex månader till Indien, lära sig bygga solpaneler, komma tillbaka och lära
ut det hon kan, till den övriga befolkningen.
Om vi tycker att gubbarna
här hemma är lata, så är det ingenting emot vad de är där nere. De låg på en
matta och rökte och bestämde, mest hela dagarna.
Hennes gubbe som hon hade
sex barn med knotade förstås, till saken hörde att han skulle inte behöva ta
hand om ett enda barn när hon åkte. Det skulle naturligtvis en kvinnlig
släkting göra. Han hade dessutom en familj till som kunde se till att han fick
mat i magen. Han blossade och gnällde, hon tog farväl av sina barn och åkte
iväg.
Gubbarnas makt är stor, i
alla fall där nere. Hon fick inte åka ensam, hon måste ha en man med sig. En
manlig släkting åkte med som förkläde.
Väl där så träffade hon
andra kvinnor från tredje världen, de satte igång och byggde solceller så det
stod härliga till. Hur de lyckades, det fattade jag inte, all undervisning var
på knagglig indienengelska och hon kunde inte ett ord.
Förklädet, den manliga släktingen
låg och drällde och rökte mest hela tiden.
Efter någon månad så började
terrorn hemifrån, mannen där hemma kände väl att han började förlora makt, så
han satte igång och ringa. Vill bara nämna att alla tycktes ha mobiltelefoner.
Undrar hur de kan ha täckning där ute i öknen? Vi som inte ens har täckning här
i stugan, i ett rikt land.
Han skulle minsann ta barnen
ifrån henne om hon inte kom hem, det var det enda han hade att komma med. Och som
mor förstår varje kvinna, att det vapnet är det effektivaste av alla. Hon fick
åka hem!
Tillbaka i tältet så låg han
där och rökte och gnällde. Hon som sett något annat, insåg att hon blivit
lurad. Han var inte mer än en miserabel gubbe.
Hon hade inte mycket hjälp
av kvinnorna heller, de tyckte att hon skulle stanna hemma och se efter honom
och barnen. Så i stort sett hade hon hela byn emot sig, men stod rätt stark i
sin övertygelse.
Talade om för mannen att han
hade en vecka på sig att förändra sig till något bättre, annars skulle hon åka
igen. Han bättrade sig inte, hon packade.
Hela historien slutade med
att hon åkte tillbaka, lärde sig att få igång el med solceller och åkte tillbaka
hem till tältet efter sex månader. Fick med sig andra kvinnor i byn som hon
undervisade. Gubbarna låg kvar på sina mattor, inte en enda byggde solceller. De ligger väl kvar där än och latar sig, ser på TV som är drivna av solljus, läser Koranen i lampans sken.
Så även om det är motstånd
från allt och alla så följde hon sitt hjärta och gjorde någonting, dels för sig
själv men också för sina barn och hela byn. En mycket fin berättelse och en
mycket fin film. Se den om ni vill.
Vi har väl svårt att tänka
oss hur kvinnor behandlats under historiens gång. Idag låter det konstigt i
våra öron. Tänk på hur länge människan har funnit på jorden, det är bara i den
sista nanosekunden vi har kunnat göra i stort sett vad vi vill och även gå och
rösta.
Så vi kvinnor får sträcka på
oss lite extra vid jul. Utan oss hade den inte blivit av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar