Som en timmerstock

Gumman sover som en stock. Ja, inte just nu då, nu sitter jag och skriver en blogg. Men på nätterna bär det av i timmerskogen, i många bemärkelser. Jag snarkar!

Det är inte fint att vara kvinna och snarka, det ska vara män och då helst överviktiga som ska dra sina timmerstockar, så att väggarna skakar.

Vet inte riktigt när det satte igång på allvar, tror att det är över tio år sedan. Vet när jag var tvungen att dela rum nere i Malaga när jag var på shamanresa, då fick de ha öronproppar de stackare som jag sov med.

Det var flera stycken, då vi fick byta rumskamrat efter halva tiden, vi fick inte bli för invanda vid en. När man började känna sig bekväma med varandra då var det dags att skifta. Se livet från ett litet annat perspektiv.

Det finns ju apparater att få, sådana som man sätter över munnen och andas igenom. Det innebär att man ska ha en låda bredvid sängen och en slang därifrån.

Jag vägrar. Då får jag hellre sova ensam resten av mitt liv.

Tänker på hur bökigt det skulle vara att resa, inte för att jag flaxar runt i världen nu för tiden, men ändå. Ha en sådan stor mojäng som tar upp halva resväskan och se ut som en astronaut på nätterna.

Gubben har för länge sedan flytt sovrummet, så nu har jag egen kuppe.

Kanske det finns något annat knep att ta till. Jag har köpt gummituttar som man har i näsan. De ramlar ur någon stans mitt i natten. En spray som jag använt i gommen, den var värdelös. Läste om en bettskena som gör att man får väldigt underbett, kanske det vore något.

Nu ser jag inte detta som något världsproblem i min lilla värld här i stugan. Det är när jag konfronteras med andra människor. Jag tänker på dem, de som tvingas ligga sömnlösa för att jag inte kan hålla tyst.

Kollegan hon har en annan taktik, hon slår mig. Vi har legat på hotellrum hon och jag på våra små utflykter, när medlemmar i fackföreningen har råkat i nöd.

Hon klipper till mig i huvudet, sen passar hon på att somna om när jag ligger där och undrar vad som hände.

Kanske finns det enkla lösningar, har inte forskat närmare i det. Jag snarkar på så länge.

Sen sover jag som en stock, vad denna liknelse betyder har jag inte forskat närmar i. Jag sover och sover, antar att stockar inte gör något annat. De är ju avlidna träd!

Är trött redan vid nio och lyckas dra en maraton till minst sex på morgonen, det är nio timmar. Är det inte lite för mycket? En del fodrar mycket sömn har jag hört, antar att jag tillhör den kategorin. Känner folk som nästan aldrig sover, de går motvilligt i säng vid tolvsnåret och är uppe före tuppen. Undrar vad de pysslar med på kvällarna?

Nu för tiden ska jag ha mina kuddar och mitt täcke också. Blir liksom lite vilsen när jag inte har dem. Tar med mig en jättesäck med täcke och kuddar när jag åker bort. Med bil då, för att komma på tåget och flyget med stora svarta plastsäckar går inte så bra. Utomlands tvingas jag vara utan dem, det blir ett kärt återseende när jag väl kommer hem till stugan igen.

När jag var yngre, så gick det bra att sova hur och var som helst. Jag klättrade upp på lediga bagagehyllor på de indiska tågen och det var bara att lägga sig ned och sova. Jag sov på hårda betonggolv utan madrass, ute i det fria i England på sidan av motorvägen när vi liftade. Allt var så mycket enklare då. Inga hotellrum med riktiga sängar samt toa och dusch som det är nu. Kanske börjar jag bli gammal?

Fast det är säkert strunt det också, att så är det när man börjar bli gammal. Måste man göra som alla andra fast kroppen hängt med ett tag? Det hänger på att man blivit bekväm och tror att saker och ting ska vara på ett speciellt sätt.

Som kollegan brukar säga. Ålder är bara en siffra på ett papper.

När jag var ung hade jag helt andra värderingar på livet, en bagagehylla blev till en bra säng.

Annars så håller vintern oss i sitt järngrepp, det är ett otäckt yttryck. Järngrepp låter hårt och evinnerligt. Järn ändrar man inte på bara så där i ett nafs.

Vi har aldrig någon sommar som håller oss i något järngrepp, den är mjuk och behaglig. Vintern är bister och hård.

Min lilla bil står därute som en vacker isskulptur, den tinar väl upp någon gång i mars hoppas jag. Har nästan glömt bort vilken färg den har.

Fantasi

Gumman fantiserar. Jag har för det mesta avfärdat fantasin, den är på något sätt inte riktig. Det är något jag tyckt jag själv har kunnat styra.

Ni vet, vi vill till något varmare ställe. Vi ser oss själva i våra huvudknoppar liggande på någon varm strand och vågorna sköljer sanden. Det är fantasi, vi ser antingen i bilder eller så känner vi med känslan.

Barn får oftast höra, att det är enbart fantasier, inget att bry sig om, menar vuxenvärlden. För dem är det som ter sig inne i huvudet och det vi ser med våra ögon en gränsdragning, som de inte riktigt gjort ännu i livet.

Men vi vuxna sunda människor, hänger oss också av fantasier, kanske inte alltid så rumsrena. Vi tror att det är ok. Ingen annan vet ju om vad vi tänker.

Nu har jag fått backa tillbaka lite vad det gäller fantasin, jag har nämligen prövat den i skarpt läge. Var det bara fantasi? Ni får göra ert eget omdöme.

För ett antal år sedan så gick jag en utbildning. En kuckelimuckelutbildning i någras ögon. En riktig mediumutbildning i mina, nu skulle jag bli ett enastående medium och få världen att häpna, och få James Randi, den kända skeptikern att tappa byxorna.

Utbildningen bestod mest av att använda fantasin, och sedan tro att det var riktigt. Det satte min hjärna i riktigt bryderi, jag som trott att medium de visste vad de pratade om. Jag ville pröva själv, sedan kunde jag uttala mig om det var på riktigt eller inte. Jag litar inte riktigt på andra, vill själv, som barnen säger. På lite finare sätt ”learning by doing”.

I över ett år satt vi blivande mediumadepter på våra kammare och höll i saker som en person skickat till oss. De var bulvaner i sin tur, vi hade inte en aning om vems saker det kunde vara.

 Sedan fick vi fantisera ihop någon person, som ägde just den saken. Vi skulle ha bandspelare redo, och vi fick absolut inte titta på föremålet. Egot har ju en riktig förmåga att då sätta igång ett scenario. Egot fick inte vara med denna gång och tycka och tänka som det så oftast gör.

Jag var livrädd i början, var rädd hela tiden kan jag villigt erkänna. Jag ville inte misslyckas, inte stå där med dumstrut på huvudet.

Jag pladdrade på vad jag fick till mig. Ibland var det män, ibland kvinnor, ibland en massa andra saker. Sedan skulle vi skicka bandet till våra bulvaner, de skulle i sin tur leverera det till personen i fråga. Bandet skulle noggrant lyssnas igenom, och en massa frågor och procent skulle fyllas i på ett papper. Jag som är nyfiken av mig, jag fick inte reda på resultatet förrän jag infann mig på utbildningen, ca en gång i halvåret.

Förvånansvärt hade jag lyckats fantisera ihop rätt saker, rätt många gånger. Kanske inte tillräckligt för att slinka igenom en vetenskaplig test, men ändå, lite duktig var jag i alla fall.

Hurra för fantasin!

Allt detta har ett fint namn, det kallas för psykometri, förmågan att läsa av energier. Att ha förmågan att fånga upp någons energi, genom fysiska föremål.

Ett och ett halvt år förflöt, många föremål hamnade i vår lilla blåa brevlåda uppe vid vägen. Jag kände mig riktigt varm i kläderna.

Vi blivande medium infann sig på kursgården. Vi fick våra senaste resultat och jag fick t.o.m. guldstjärna, i form av ett mycket bra.

Då kom nästa utmaning. En massa folk utifrån skulle komma en kväll, och vi skulle stå på en scen och hålla i föremål och prata rätt ut i luften. Jag har väl ingen emot att försöka stå på en scen, men då vill jag ha något slags manus, något att säga.

Jag såg för mitt inre hur jag stod där och klämde förtvivlat på föremålet, och ingenting kom ut ur min mun. Knäna som skakade och munnen torr som en öken. Det tänkte jag inte utsätta mig för, jag meddelade läraren att något sådant tänkte jag då inte göra. De andra kunde pröva, men jag hoppade av, här och nu.

Eftermiddagen gick, de andra hade fjärilar i magen, inte jag för jag skulle inte göra bort mig på någon scen. Kvällen nalkades, folket utifrån började samlas i salen, de var finklädda för tillfället, det var lördagskväll.

Då var det som om något flög i mig, jag kom plötsligt på att jag skulle försöka i alla fall. Det stod glasklart för mig att jag skulle helt enkelt gå upp, greppa föremålet och hitta på någon. Använda fantasin och joxa ihop någon historia om någon människa. Då var det åtminstone inte tyst.

Läraren undrade vad som fått mig att ändra mig, jag berättade att jag skulle fantisera ihop något, han såg inte det minsta förvånad ut, antar att det är just det han gör hela tiden.

Det var tio stycken före mig, en del lyckades få ur sig lite, andra stod där och blundade, sökte förtvivlat i sitt huvud efter någon att säga, men fick inte fram.

De inbjudna åskådarna satt tysta, eleven stod tyst på scenen och det hela blev till en enda lång pinsam tystnad. Det är för att de inte fantiserar ihop något, tänkte jag, de väntar på riktiga bilder i ett mörkt huvud.

Så blev det då min tur, lite nervöst var det. Men jag plockade ett paket från bordet där åskådarna lagt sina saker. Så satte jag igång, jag gick från sida till sida på scenen medan jag fantiserade ihop en kvinna, hon hade två svarta hundar och långa röda naglar. Tittade ut över alla huvuden som stirrade på mig, och kom på att hennes energier gav mig mod att tala inför många. Alltså var hon lärare och van att prata.

Vankade ett par varv igen och såg henne göra sig fin för att gå ut till postlådan, en sådan person som ville vara perfekt i varje stund.

Ibland skrattade de åt något, jag var för inne i mina fantasier och att hålla låda att jag inte noterade vad som varit roligt. Skratten rungande mot mig, energin från publiken gav mig mod, en sådan styrka har jag sällan känt.

Till slut ställde jag mig där rakt upp och ned och sade uppgivet.

-          Jag hoppas att det finns någon sådan här i publiken.

Tyckte väl inte att det var så lustigt, men skratten ville aldrig ta slut. Då höll en kvinna upp sin hand och sade.

-          Den var min och det stämde helt och hållet.

Det är få stunder här i livet då man älskar sig själv, men då gjorde jag faktiskt det. Jag hade lyckats med det omöjliga, haft både psykometri och stand up komik.

Jag blir inte så lite förvånad över mig själv ibland, jag som bara fantiserat och så stämde allt till punkt och pricka. Vem i hela friden var jag egentligen? Vad hade jag fått allt ifrån?

Som med så mycket annat här i livet, så varade inte den lyckan särskilt länge. Jag började tvivla på att fantasin var mitt starkaste vapen bland vampyrerna där ute.

Trodde att det skulle vara lätt att ha med folk att göra, insåg efter ett tag att jag lät mig nedslås av människor och lade återigen på locket.

Men eftersom jag skriver detta så tror jag att det är god tid att plocka fram sin fantasi igen och lita på den, den här gången.

Så fantisera mera gott folk. Kanske kan ni fantisera ihop en hel semesterresa och bli inte förvånade om den blir av. Eller varför inte titta på folk som ni inte känner och fantisera ihop hur deras liv ter sig. Så gör i alla fall riktiga spådamer, vem säger att det inte bor en liten spådam i varje människa.

Att inte räkna med x

Gumman skriver och skriver.  Jag vet inte hur riktiga författare gör, har aldrig varit någon sådan. Kanske skriver de åtta timmar om dagen, eller lite då och då när inspirationen infinner sig. Är nog lite olika med det.

I alla fall så skriver jag på min egen bok. Boken är väl mer en reseberättelse än något annat. Resan det handlar om är min egen till Indien 1973.

Har fått provläsare bland vänner, de säger att den är bra. Men det kanske de säger för att de är just vänner.

Den ska läsas om och det ska sättas kommatecken, en del meningar skriver jag om. Kan inte säga att den blir ett hastverk, har hållit på i många år redan.

Anledningen till att jag tagit upp den igen, är att kollegan sa så. Kollegan har lite mystiska saker för sig ibland. Hon har en sjusärdeles intuition, ganska ofta faktiskt. Hon hade vaknat upp en natt i förra veckan, då en röst hade talat i hennes huvud. Den hade sagt något som.

-          Susanne måste skriva klar boken.

Hon som inte har ägnat en tanke åt min bok, studsade till och undrade varifrån detta kom. Men hon nämnde det för mig nästa dag och jag som gör som jag blir tillsagd, jag satte mig ned och öppnade bokdokumentet.

Jag skulle kunna förstå om det var en bok som gagnade mänskligheten, men en reseberättelse gör väl knappast det. Undrar också vem rösten tillhörde, var det utomjordiska varelser, eller kanske sedan länge döda förfäder?

Eller så var det helt enkel bara kollegan som hade en dröm.

Får aldrig riktigt veta.

Inte vågar jag riktigt skriva klar den, och skicka iväg till diverse förlag. Gillar inte att misslyckas. Ett slags moment 22 i det hela.

Dan Brown släpper sin nya bok i maj, samma datum över hela klotet. Världen håller andan och är redo för ännu ett klurigt äventyr med Robert Langdon. Det är bra marknadsföring det.

Tyvärr är jag ingen deckarförfattare, då hade jag skrivit en sådan. Kanske med resan som röd tråd, ”Mord i Delhi” kunde den ju heta.

Deckare är inne just nu, samt matlagningsböcker, kanske skulle jag ha gjort en kulinarisk resa, fast vårt bröd och ost som vi levde på är inte mycket att komma med.

Det är klurigt att skriva, man ska ha inspiration, fast jag brukar för det mesta få det efter ett tag. Bara att sätta sig ned, och så kommer den som ett brev på posten.

Annars så finns det ett ord som är laddat, fattigdom heter det. I veckan har det varit väldigt ståhej kring ”Uppdrag Granskning” och Josefssons uttalanden.

Som jag skrivit förut i en blogg, så såg jag ingen direkt fattigdom i Indien. Det uttalande skulle nog röra kring i grytan riktigt ordentligt om jag gick ut med det.

Fattigdom för mig då, var hemlösa trashankar som inte hade mat för dagen. En och annan såg jag, men i stora hela sett så hade de flesta tak över huvudet, fast det kanske var ett plåtskjul eller en hafsigt hopspikad låda. De var välnärda och hade kläder, det var så jag tänkte när jag var tjugo.

Idag skulle jag nog hålla med om att de var nog lite fattiga där i alla fall. De hade inte rinnande vatten och toalett, ett kök annat än en öppen eld och en gryta, sovrum och sängkläder. Fast de hade leenden och glädje och sammanhållning. Det är inte fattigt.

Barnfattigdom i Sverige handlar om materiella saker, kläder som är kanske ärvda, ingen mobiltelefon, ingen dator. Billig falukorv och makaroner flera dagar i veckan.

Så ordet fattigdom tolkas olika från människa till människa. Fattigdomen här ligger inte på det materiella planet, som så många tror. Fattiga barn finns det många av i detta land, barn som inte får kärlek och omtanke, som inte blir bekräftade, lever med missbrukande föräldrar och får gå omkring och vara vuxna i späd ålder.

Tänker inte fördjupa mig mer i ämnet, men fattigdom är ett tänjbart ord.

Det har varit kallt de senaste dagarna. Som en tidning uttryckte det, ”Vintern har blivit galen” kan inte ha sagt det bättre själv. Kanske dags för vädret med lite terapi för att behaga oss människor.

Den där sista meningen tycktes inte ha tempusböjd verbform, så säger datorn när det blir gröna streck under orden. Det fullkomligt struntar jag i, vet inte ens vad det betyder. Lyssnade inte så noga när det var grammatikdags i skolan.

På tal om skolan så hade jag rätt i en sak. Vi skulle sitta och klura ut vad x betydde i matematiken. Jag fullkomligt struntade i det också, jag tänkte inte använda det i mitt liv, det har jag inte behövt hittills under de fyrtiofem som förflutit sedan dess.  Så jag hade rätt.

Tänk så mycket strunt man får lära sig i skolan, som man inte kommer att ha användning av. Som när gamla kungar och drottningar levde och dog. Inte blir jag en bättre och visare människa av att veta det. Om jag inte ska bli historiker, då får jag ta tag i det då.

Så vad x betyder kommer jag aldrig att få veta, lika bra det.

Multiplikationstabellen var inte min starka sida heller, när fröken Hernefors i småskolan hade förhör, så var jag inte dum. Räknade snabbt ut vilket tal som skulle hamna på mig, och räknade ut det på fingrarna. Så när det blev min tur, så rabblade jag det galant. Nu finns ju miniräknare, så jag behöver inte kunna det nu heller.

Mitt bästa ämne i skolan var svenska, inte grammatiken men väl uppsatsskrivningen. Fick hela klassen att vrida sig av skratt när magistern i mellanstadiet läste mina alster. I sextio år har det bott en författare i mig som aldrig fått komma ut. Antar att de i den osynliga världen också tycker det, därför gick de genom kollegan för att säga till mig på skarpen. Bättre sent än aldrig.

Vimsiga veckan

Gumman stirrar på datorskärmen. Man skulle haft en brasa i den, för idag är det kallt. Sist jag spionerade på temperaturen så var det -20, fåglarna verkar inte bry sig, de hoppar kring där ute i kylan som vanligt och pickar i sig fågelfrö.

Sänder en tanke till rådjuren ute i skogen, de har det nog inte så kul. Ska fylla på med havrekross idag, så att de kan få lite energi om de vill.

Faktiskt är det synd om alla uteliggardjuren när vintern är som bistrast. Tyvärr kan jag inte hjälpa dem alla.

Det är inte lätt att vara kontrollmänniska en sådan här dag.

En fluga har vaknat och surrar kring i rummet, den envisas med att hoppa ned i mitt hår. Samma fenomen varje vinter vid den här tiden, någonstans här i huset har det bott en fluga, som får för sig att vakna och sätta sig i lampor och i fönstret. Har inte hjärta att öppna det och vifta ut den. Jag vill inte medverka till någons död, varken folk, djur eller flugor. Lev och låt leva!

Det är som om lillkatten Gizmo känner på sig att det är kallt ute idag. Mig veterligen kan han inte läsa av en termometer, men han vill inte ens gå till dörren för att försöka sig på utelivet. Han har lagt sig som en kattkanelbulle i fåtöljen och sover sött.

Igår susade kollegan och jag ned till Sandviken i hennes Spitfire. Jag höll hårt i dörren när vi seglade förbi lastbil efter lastbil i den oplogade ytterfilen. Undrar varför den alltid ska vara oplogad?

Antagligen litar jag inte riktigt på livet och mig själv, eftersom jag inte litar på att bilen ska ta oss fram oskadda. En insikt jag kom på nu, helt plötsligt.

Alla program på TV har börjat nu denna vecka, ketchupeffekten i ordets rätta bemärkelse. Ketchup är inte speciellt nyttigt, den är god ibland, men blir det för mycket så tar den över helt.

Inte lätt när man ska vara kontrollmänniska och hålla reda på allt nytt som poppar upp i rutan.

Det är bondeliv för en samling egon i någon stuga i Hedemoratrakten. De bråkar och tjafsar, ett mikrosamhälle.

Lyxfällor för slösaktiga, mästerkockar som slevar i grytor, rika husköpare i England som letar halmtakhus på landet.

Ja, i stort sett allt. Säga vad man vill, men jag äter en hemsk massa ketchup varje dag, det tar sin tid det också.

Det är skönt att vardagen kommit tillbaka, där man kan gå i sina invanda hjulspår och traska på. Inga speciella överraskningar mellan stugan och byn, ICA säljer billiga apelsiner som de brukar den här tiden på året.

Katter är också vanedjur. De gillar samma rutiner varje dag, flyttar man någon möbel eller gör något annat i deras revir, så blir det fel för dem. Kontrollkatter kan man kalla dem då. Känner igen mig i dem, kanske därför att jag gillar katter så mycket.

Januari är nog årets längsta månad. Den tycks aldrig komma så långt fram tills det är avlöningsdags. Efter helgernas utsvävningar, väntar makaroner och korv. Tur då att februari är en kortpluttemånad, för då är vintern snart slut.

Allt är så mycket besvärligare när det är vinter. Jag ska bylsa in mig i varma kläder, ha långkalsonger under jeansen som gör att man känner sig som en riktig tjockis. Sätta i motorvärmarsladden i bilen, den är oftast krånglig att få i på rätt sätt, medan kölden biter sig in i fingrarna. 

När den stått och tickat massa elström i en timme, är det dags att sätta på sig stövlar rock och vantar. Gå ut och rycka ur sladden, rulla ihop metervis och hänga den på rätt plats. Sedan ska jag ta av vindruteskyddet, fälla ned vindrutetorkarna som jag ordningsamt fäller upp varje kväll, eventuellt borsta av bilen från snö. Om det inte är högtryck och stjärnklart.

Högtryck på sommaren innebär varmt och behagligt, högtryck på vintern innebär kallt och eländigt. Solen är så långt borta att den verkar befinna sig i en annan galax. Den lyser där borta lite svagt, utan att värma särskilt mycket.

Nej, tack vet jag när jag kan hoppa i mina foppatofflor, greppa bilnyckeln och åka iväg.

Har känt mig lite borta i huvudet den senaste veckan, predikar för mig själv och kollegan värdet av att vara närvarande i nuet. Helt koncentrerad på det jag gör just då, i den sekunden. Med de tankarna i huvudet så går jag in på vår ICA och ska handla, fyller vagnen och ställer mig i kön.

Plockar upp varorna på bandet och väntar på min tur. Blir en aningens irriterad över att kvinnan framför ska hålla på med så mycket, hon ska ta ut pengar och köpa trisslott också. Blir irriterad fast jag har all tid i världen, det skulle vara enkelt att bara andas lugnt och stå där, kanske passa på att ta en mikromeditation så där på tisdagseftermiddagen.

Då kommer en annan kassörska och öppnar kassan bredvid. Jag ser min chans och kör nästan över kvinnan bakom mig när jag snor om med vagnen, och kutar bort till den andra kassan. Naturligtvis kommer en annan kvinna före mig, även om hon stod längre bak i kön. Folk är inte så lite fräcka heller! Tänker bara på sig själva och att komma fram först.

Jag ställer mig bakom henne och sneglar på min gamla kö, den rör sig inte och jag konstaterar belåtet att den egoistiska kvinnan framför mig, har bara några saker att betala för.

Då tittar jag ned i min vagn och inser att den är tom!

Mina varor ligger där på bandet vid den andra kassan. Jag rullar tillbaka, knuffar mig fram och ursäktar mig.

Ja, de hade då undrat vem de där varorna tillhörde. Det fanns ju ingen i kön.

Kvinnan bakom vilken jag fått skuffa undan, hon ser på mig när jag förklarar att jag var vimsig.

-          Det har väl med åldern att göra, säger hon.

Betalar, plockar i varorna i kassar och går lite bedrövad och framåtlutat ut ur affären.

Ser jag så himla gammal ut?

Ska försöka att skärpa mig i veckan som kommer. Här och nu var det, hör du det gumman! Ska väl ta lite mer antirynkkräm också, det skadar väl inte.

Dokumentärer och trollvatten

Gumman ser dokumentär. Som vanligt är jag uppe jättetidigt, fast det är söndagsmorgon och de flesta människor sover sött. Ni har hört det förr från mig, det är generna från farmor och farfar som spökar.

Så vad gör jag tidigt en söndagsmorgon, jo jag ser på dokumentär på datorn. Många har spelmissbruk vid datorerna att ta itu med, jag har dokumentärmissbruk.

Går in på SVT play och sveper dokumentärsidan med örnblick. Redo för att angripa ett guldkorn som lagts in sedan jag var där sist.

Inbillar mig att det är berikande att se dokumentärer, lär mig mycket om folk och fä i olika delar av världen. Satt igår och blev riktigt förbannad på regimen i Kina, som mördat upp mot en miljon tibetaner och förstört nära 3000 kloster och endast lämnat 13 stycken kvar. Det får inte finnas någon religion i deras värld. Alla ska tänka likadant, annars blir det ett hot.

Några hundratals tusen lyckades fly över bergen, jag tänker tillbaka till min tid i Nepal 1974. Då såg jag tibetaner dagligen, då var det endast femton år sedan de flydde 1959. Så jag känner mig lite, lite delaktig i det hela.

Blir också arg när jag vet att det mesta vi använder dagligdags är gjort i Kina. Egentligen går det inte att kontrollera vad som kommer därifrån eller inte.

Letar efter en liten lapp där det ska stå vart kläderna är gjorda, det finns ingen sådan. Allt som står är att det är designat i USA. Inte ett ord mer, så jag tar för givet att de är tillverkade i någon textilfabrik i Kina, av flickor som i många fall är underåriga och får arbeta tolv timmar per dag, övervakade av någon nitisk chef.

Visst är det bra att så många i Kina har arbete för vår skull, vi accepterar billiga kläder men vi accepterar inte vad landet har gjort och gör, i fråga om övergrepp på ett helt folkslag. Världen blundar och lägger sin tillverkning där det är billigt.

Det är egentligen att säga att det är ok det ni gör. Vi bryr oss egentligen inte om vad ni gör med Tibet. Bara vi får vårt.

En bojkott av kinesiska varor är inte någon bra idé. Då skulle vi få gå nakna.

Jag som liten gumma i skogen, kan tyvärr inte göra så mycket. Men makthavarna kan, de säger ingenting. De sticker huvudet i sanden och låtsas att de inte ser. Makthavarna är underställda den största makten som finns. Det är marknaden och storföretagen som styr världen. De bryr sig inte om några ynka tibetaner, de bryr sig om dansen kring guldkalven. Pengar.

Nu lämnar jag tibetanernas dystra öde och hoppas att det blir som den exiltibetan som satte flaggan vid gränsen och ropade ut över det Tibet han såg, men inte kunde åka in i. Han ropade.

-          Sanningen kommer att segra.

Att bestiga Kilimanjaro verkar vara lätt som en plätt. Det vore inte dumt att ta en promenad upp till toppen. Inget hängande i rep som vid Mount Everest, utan en promenad på riktiga stigar.

Ser en film just nu om åtta norska jenter som ska dit, de har fyrtio bärare med i släptåg. De bär bord som de sätter upp vid matrasterna, där sitter jenterna och äter fin mat med riktiga tallrikar och glas. Ingen hastigt uppvärmd soppa i på någon liten platå medan snoret rinner.

Sedan kutar bärarna iväg med tjugo kilo bagage för att sätta upp nästa ställe.

Så Kilmimanjaro på sin ålders höst kanske vore en liten utmaning.

Annars så dricker jag trollvatten så det står härliga till. Har fått en trollsten i present, den ska rena vatten och göra kroppen fri från alla gifter vi stoppar i oss.

Den ska också rena vattnet från diverse ämnen som inte ska vara i helt rent vatten.

Vi har inte så bra vatten här i stugan, det är fullt av järn och annat hokus pokus som gör att det har en bismak.

Filtret som renar vattnet har visserligen gjort det bättre, men badkar och toastol är hopplöst missfärgade.

Gubben kör igenom filtret en gång i veckan, han har upptäckt att det fattas filtermassa och mannen som vi kan köpa det av går inte att få tag i.

Jag hällde vatten i en tillbringare och stoppade ned trollstenen i den, började dricka ungefär en och en halv liter av detta per dag. De flesta verkar vara dåliga på att dricka nog med vatten, vi är helt enkelt inte invanda med det.

Tyckte att det smakade bra och skulle gratulera gubben till att ha fixat till det med filtret, även om han inte fyllt på filtermassa. Då sa han.

-          Kan du hämta vatten hos grannen när du åker dit. Jag har ännu inte fått tag i filtermannen.

-          Men jag tycket det smakar bra, svarade jag.

Han hade hällt upp ett glas av vanligt kranvatten och hade druckit en klunk.

Jag var snabb att hälla upp ett ur min tillbringare och kom fram till honom med det.

-          Smaka av det här istället och se vad du tycker.

Han såg lite fundersam ut och tog en klunk, rädd över de utrensande egenskaperna jag sagt att det hade. Kanske skulle han börja må lite konstigt.

Han tittade på mig.

-          Det smakar helt rent.

-          Så klart det gör, jag har haft trollstenen i det.

Nu för att bevisa det märkliga i min sten, gjorde jag ett experiment nästa dag.

Jag tog två glas, hällde vatten från kranen, i med stenen i det ena. Lät den ligga någon minut, innan jag fiskade upp den med en ren sked. Experiment ska alltid göras med rena grejor har jag lärt. Så att inget kan ta smak av det andra.

Bjöd en granne som var hemma på den renade vattnet. Hon drack och det smakade helt ok.

Så drack hon av det orenade och genast dök en bismak upp. Jag provade också, det var en markant skillnad på de bägge.

Stenen ska också vara bra för allt möjligt annat, även om jag inte förstår mig på detta så är jag villig att pröva.

Det bor en liten vetenskapsman i mig som vill ha allt bevisat. Har svårt att köpa allting och blint tro på det som sägs. Men smaken på vattnet är bevis nog.

Ska göra blindtest också, det gör ju vetenskapsmännen, så att det inte blir inbillning. Läkemedel testas med placebo, folk som äter dem tror att de blir friska och så blir de det. Då räknas det inte enligt vetenskapen.

Då dyker en fråga upp i mig. Om man tror tillräckligt att man ska bli frisk, och blir det. Räcker inte det?

Känner att människan har mycket att lära ännu. Vi är bara i början av vad som kan bli möjligt.

Så trollvattnet är bra, det tror jag och tro kan försätta berg var det någon som sa. Om inte kineserna kommer hit till stugan och tar mig för antikinesisk verksamhet. Jag vill bara att de lämnar landet tillbaka till folket som först var där.

Nyårslöftet

Gumman tänker på året som gått. Fast det tillhör det förgångna, och allt som är gjort är gjort. Hur man än vill ändra på saker, så går det inte. De lever endast kvar som hjärnspöken i våra huvudknoppar.

Egot älskar att vältra sig i saker som har varit, eller ännu bättre, det älskar att vältra sig i saker som ännu inte uppstått.

Året som gått, har varit för min del två utlandsresor och målande av fönster. Det var också det året jag fick en ny bil, inte helt ny men för min del var den det. Höll på att glömma att jag var på radio också, samt att gamla faster dog. Finns säkert mer saker, men jag ska inte plåga er med det.

Annars har hälsan blivit ett snäpp bättre också, tack vare gåbandet.

Jag fullkomligen älskar mitt gåband. Mitt blodtryck har gått ned till normalt och jag har lyckats hålla midjemåttet inom shortsstadiet. Shortsstadiet är ett par blå shorts som jag sätter på mig för att kolla om jag gått upp i vikt. Sitter de åt så väger jag för mycket, då får jag hålla igen på godsakerna.

Vågen är egentligen värdelös, jag vill bara gråta och kasta mig in i huvudlös förtvivlan varje gång jag vågat. Lite vitsigt där, märkte ni!

Sommaren regnade bort, men nästa sommar som är runt hörnet, den blir kanon. Det kan vi väl alla enas om. Det kollektiva medvetandet kan försätta berg.

Så tänk allihop hur vi går omkring och njuter av värmen, sitter där på kvällarna och pustar ut i linnet. Ännu en varm sommardag är till ända. Gör vi det så manifesterar vi, vi skapar något ur sinnet.

Gubben tycker jag är pessimist, men innerst inne i mig bor en liten, liten optimist också.

Värre är det för USA, de kommer att kastas över ett stup hela bunten som råkar bo där.

Det stod i tidningen idag. Landet kommer att kastas utför ett stup, låter lite konstigt när de inte nämnde att det var ett budgetstup. Sak samma antar jag, vill man köpa ett billigt hus så är det läge att åka över dit och inhandla ett nu. Fast vad ska man med det till, inte nu när landet ska ut för ett stup.

Det sorgliga i det hela är, att resten av världen också kommer att kastas över ett stup.

Utom Kina naturligtvis, de kommer att ha fullt upp med att fritera våra fiskpinnar, Fisk som halats upp i Norge åker en sväng över Kina och blir till fiskpinnar. Sedan åker den tillbaka hit, till våra frysdiskar.

Någonting är fel där ute, känner inte ni det också? Så här kan det helt enkelt inte fortsätta.

För att återgå till mitt år, så var det i stora hela sett liknande det föregående och det före det.

Året som kommer vet jag inget speciellt om, mer än att jag och gubben ska ragga någon vänlig själ som kan bo här med katterna en vecka i april. Det gäller att ha lång framförhållning när man har små djur. Kanske blir det katt, eftersom livet för gammelkatten har varit osäkert i flera år nu.

Vi ska nämligen åka till Milano, för en gångs skull så ska vi träffa italienarna på deras hemmaplan.

Ska bli kul för gubben, jag som är resvan har redan varit där två gånger. Men det har varit mitt i gråkalla vintern, våren där ska enligt hörsägen vara helt underbar. Träden blommar som bäst, kanske har vi tur att Magnolian står i blom den med, den på deras innergård.

Jag ska i alla fall frossa i bröd. Finns inget så gott som nybakt focaccia med salt på toppen. De kan sitt bröd där nere.

Annat än de tråkiga sirapsbröden vi har här hemma, när jag står och tittar i bröddisken efter något gott,  blir jag lika beklämd varje gång. Är det inte sirap i brödet, så är det bröd familjen Flinta åt när det begav sig. Massor av frön och konstigheter, risk för att plomberna åker all världens väg.

Nej, vitt nybakt bröd med hård skorpa. Ett sådant bröd man kan bre tjockt med smör på, och avnjuta som det är.

Vitt bröd är inte nyttigt säger renlevnadsivrarna. Nej kanhända, men det är förbaskat gott, i alla fall det nybakta italienska.

Idag var det halt vid stugan, funderade ett tag på att sätta broddarna på stövlarna. Men det är så bökigt, så jag trippade ut med andan i halsen och gav fåglarna sitt morgonmål, rådjuren fick sitt de också, när jag ändå höll på.

Det nya året har just börjat, många ligger nog med huvudet i en ishink och tänker över gårdagens festande. Inte jag inte, gick och lade mig klockan tio prick, sa gott nytt till gubben och somnade som en stock. Vaknade till vid tolv och hörde avlägsna smällar och raketer, somnade om och var uppe före tuppen, pigg som en mört.

Det nya året börjar utan vatten, om det är ett tecken vet jag inte. Gubben lovade att fixa och trixa i pannrummet idag. Problemet är att han gillar att sova, jag har inte en susning om hur man fixar och trixar i pannrum. Det är gubbgöra i min värld.

Lyckades få till en liten, liten stråle i köket, nog till att blaska av ansiktet och få till lite tevatten. Kunde jag vara utan vatten i fem månader, så kan jag vara utan det i några timmar.

Landet är delat nu vid jul och nyår. Halva riket är hemma och halkar kring, den andra är i Thailand och solar. Vi som är hemma kan ju glädja oss åt att vi inte riskerar att få hudcancer i alla fall. Om vi inte redan dragit på oss den vill säga, den kan ligga i årtionden och lura där i bakgrunden. Redo att slå till när den önskar.

Tänker på allt solariesolande jag ägnade mig åt på åttiotalet, då man skulle vara brun, ha hockeyfrilla, axelvaddar på den rosa tröjan och klorinvita jeans.

Tror att min bacalcellscancer kom därifrån, nu trettio år senare. Så vi går inte säkra vi heller, vi som inte är i Thailand. 

Idag är det nyårsdagen, jorden är full av nyårslöften. Jag har inga, lika bra det, kan i alla fall inte hålla dem. För de handlar om saker som är jobbiga, äta mindre, motionera mer och allt annat strunt. Varför hör man inte någon säga att i år ska jag äta mer choklad, se mer på TV, lata mig mer, osv. Nyårslöften är tråkiga om de inte handlar om de sistnämnda.

Jo, ett har jag. I år ska jag äta en semla. En liten stackare ska jag peta i mig, har inte ätit någon på åratal.

Pensionärerna får det fett i år. De får femtio kronor mer i plånboken, så får de bo tillsammans med sin make eller make de spenderat de sista hundra åren med.

Även på hemmet!

Trodde det var ett skämt när jag läste det. Femtio kronor är så lite att det inte är ens värt att nämna. Sedan att de ska få bo ihop, det är väl en självklarhet.

Tydligen är det inte så, eftersom de skrev att det är en ny lag. Men som vi alla vet så går det att tolka lagar på hundratals sätt, så säkert finns där kryphål i den också.

Ja, snart får jag och gubben kanske sära på oss, ofrivilligt. Men fortfarande är det några nyårslöften bort, innan vi blir så gamla.