Nyårslöftet

Gumman tänker på året som gått. Fast det tillhör det förgångna, och allt som är gjort är gjort. Hur man än vill ändra på saker, så går det inte. De lever endast kvar som hjärnspöken i våra huvudknoppar.

Egot älskar att vältra sig i saker som har varit, eller ännu bättre, det älskar att vältra sig i saker som ännu inte uppstått.

Året som gått, har varit för min del två utlandsresor och målande av fönster. Det var också det året jag fick en ny bil, inte helt ny men för min del var den det. Höll på att glömma att jag var på radio också, samt att gamla faster dog. Finns säkert mer saker, men jag ska inte plåga er med det.

Annars har hälsan blivit ett snäpp bättre också, tack vare gåbandet.

Jag fullkomligen älskar mitt gåband. Mitt blodtryck har gått ned till normalt och jag har lyckats hålla midjemåttet inom shortsstadiet. Shortsstadiet är ett par blå shorts som jag sätter på mig för att kolla om jag gått upp i vikt. Sitter de åt så väger jag för mycket, då får jag hålla igen på godsakerna.

Vågen är egentligen värdelös, jag vill bara gråta och kasta mig in i huvudlös förtvivlan varje gång jag vågat. Lite vitsigt där, märkte ni!

Sommaren regnade bort, men nästa sommar som är runt hörnet, den blir kanon. Det kan vi väl alla enas om. Det kollektiva medvetandet kan försätta berg.

Så tänk allihop hur vi går omkring och njuter av värmen, sitter där på kvällarna och pustar ut i linnet. Ännu en varm sommardag är till ända. Gör vi det så manifesterar vi, vi skapar något ur sinnet.

Gubben tycker jag är pessimist, men innerst inne i mig bor en liten, liten optimist också.

Värre är det för USA, de kommer att kastas över ett stup hela bunten som råkar bo där.

Det stod i tidningen idag. Landet kommer att kastas utför ett stup, låter lite konstigt när de inte nämnde att det var ett budgetstup. Sak samma antar jag, vill man köpa ett billigt hus så är det läge att åka över dit och inhandla ett nu. Fast vad ska man med det till, inte nu när landet ska ut för ett stup.

Det sorgliga i det hela är, att resten av världen också kommer att kastas över ett stup.

Utom Kina naturligtvis, de kommer att ha fullt upp med att fritera våra fiskpinnar, Fisk som halats upp i Norge åker en sväng över Kina och blir till fiskpinnar. Sedan åker den tillbaka hit, till våra frysdiskar.

Någonting är fel där ute, känner inte ni det också? Så här kan det helt enkelt inte fortsätta.

För att återgå till mitt år, så var det i stora hela sett liknande det föregående och det före det.

Året som kommer vet jag inget speciellt om, mer än att jag och gubben ska ragga någon vänlig själ som kan bo här med katterna en vecka i april. Det gäller att ha lång framförhållning när man har små djur. Kanske blir det katt, eftersom livet för gammelkatten har varit osäkert i flera år nu.

Vi ska nämligen åka till Milano, för en gångs skull så ska vi träffa italienarna på deras hemmaplan.

Ska bli kul för gubben, jag som är resvan har redan varit där två gånger. Men det har varit mitt i gråkalla vintern, våren där ska enligt hörsägen vara helt underbar. Träden blommar som bäst, kanske har vi tur att Magnolian står i blom den med, den på deras innergård.

Jag ska i alla fall frossa i bröd. Finns inget så gott som nybakt focaccia med salt på toppen. De kan sitt bröd där nere.

Annat än de tråkiga sirapsbröden vi har här hemma, när jag står och tittar i bröddisken efter något gott,  blir jag lika beklämd varje gång. Är det inte sirap i brödet, så är det bröd familjen Flinta åt när det begav sig. Massor av frön och konstigheter, risk för att plomberna åker all världens väg.

Nej, vitt nybakt bröd med hård skorpa. Ett sådant bröd man kan bre tjockt med smör på, och avnjuta som det är.

Vitt bröd är inte nyttigt säger renlevnadsivrarna. Nej kanhända, men det är förbaskat gott, i alla fall det nybakta italienska.

Idag var det halt vid stugan, funderade ett tag på att sätta broddarna på stövlarna. Men det är så bökigt, så jag trippade ut med andan i halsen och gav fåglarna sitt morgonmål, rådjuren fick sitt de också, när jag ändå höll på.

Det nya året har just börjat, många ligger nog med huvudet i en ishink och tänker över gårdagens festande. Inte jag inte, gick och lade mig klockan tio prick, sa gott nytt till gubben och somnade som en stock. Vaknade till vid tolv och hörde avlägsna smällar och raketer, somnade om och var uppe före tuppen, pigg som en mört.

Det nya året börjar utan vatten, om det är ett tecken vet jag inte. Gubben lovade att fixa och trixa i pannrummet idag. Problemet är att han gillar att sova, jag har inte en susning om hur man fixar och trixar i pannrum. Det är gubbgöra i min värld.

Lyckades få till en liten, liten stråle i köket, nog till att blaska av ansiktet och få till lite tevatten. Kunde jag vara utan vatten i fem månader, så kan jag vara utan det i några timmar.

Landet är delat nu vid jul och nyår. Halva riket är hemma och halkar kring, den andra är i Thailand och solar. Vi som är hemma kan ju glädja oss åt att vi inte riskerar att få hudcancer i alla fall. Om vi inte redan dragit på oss den vill säga, den kan ligga i årtionden och lura där i bakgrunden. Redo att slå till när den önskar.

Tänker på allt solariesolande jag ägnade mig åt på åttiotalet, då man skulle vara brun, ha hockeyfrilla, axelvaddar på den rosa tröjan och klorinvita jeans.

Tror att min bacalcellscancer kom därifrån, nu trettio år senare. Så vi går inte säkra vi heller, vi som inte är i Thailand. 

Idag är det nyårsdagen, jorden är full av nyårslöften. Jag har inga, lika bra det, kan i alla fall inte hålla dem. För de handlar om saker som är jobbiga, äta mindre, motionera mer och allt annat strunt. Varför hör man inte någon säga att i år ska jag äta mer choklad, se mer på TV, lata mig mer, osv. Nyårslöften är tråkiga om de inte handlar om de sistnämnda.

Jo, ett har jag. I år ska jag äta en semla. En liten stackare ska jag peta i mig, har inte ätit någon på åratal.

Pensionärerna får det fett i år. De får femtio kronor mer i plånboken, så får de bo tillsammans med sin make eller make de spenderat de sista hundra åren med.

Även på hemmet!

Trodde det var ett skämt när jag läste det. Femtio kronor är så lite att det inte är ens värt att nämna. Sedan att de ska få bo ihop, det är väl en självklarhet.

Tydligen är det inte så, eftersom de skrev att det är en ny lag. Men som vi alla vet så går det att tolka lagar på hundratals sätt, så säkert finns där kryphål i den också.

Ja, snart får jag och gubben kanske sära på oss, ofrivilligt. Men fortfarande är det några nyårslöften bort, innan vi blir så gamla.