Att inte räkna med x

Gumman skriver och skriver.  Jag vet inte hur riktiga författare gör, har aldrig varit någon sådan. Kanske skriver de åtta timmar om dagen, eller lite då och då när inspirationen infinner sig. Är nog lite olika med det.

I alla fall så skriver jag på min egen bok. Boken är väl mer en reseberättelse än något annat. Resan det handlar om är min egen till Indien 1973.

Har fått provläsare bland vänner, de säger att den är bra. Men det kanske de säger för att de är just vänner.

Den ska läsas om och det ska sättas kommatecken, en del meningar skriver jag om. Kan inte säga att den blir ett hastverk, har hållit på i många år redan.

Anledningen till att jag tagit upp den igen, är att kollegan sa så. Kollegan har lite mystiska saker för sig ibland. Hon har en sjusärdeles intuition, ganska ofta faktiskt. Hon hade vaknat upp en natt i förra veckan, då en röst hade talat i hennes huvud. Den hade sagt något som.

-          Susanne måste skriva klar boken.

Hon som inte har ägnat en tanke åt min bok, studsade till och undrade varifrån detta kom. Men hon nämnde det för mig nästa dag och jag som gör som jag blir tillsagd, jag satte mig ned och öppnade bokdokumentet.

Jag skulle kunna förstå om det var en bok som gagnade mänskligheten, men en reseberättelse gör väl knappast det. Undrar också vem rösten tillhörde, var det utomjordiska varelser, eller kanske sedan länge döda förfäder?

Eller så var det helt enkel bara kollegan som hade en dröm.

Får aldrig riktigt veta.

Inte vågar jag riktigt skriva klar den, och skicka iväg till diverse förlag. Gillar inte att misslyckas. Ett slags moment 22 i det hela.

Dan Brown släpper sin nya bok i maj, samma datum över hela klotet. Världen håller andan och är redo för ännu ett klurigt äventyr med Robert Langdon. Det är bra marknadsföring det.

Tyvärr är jag ingen deckarförfattare, då hade jag skrivit en sådan. Kanske med resan som röd tråd, ”Mord i Delhi” kunde den ju heta.

Deckare är inne just nu, samt matlagningsböcker, kanske skulle jag ha gjort en kulinarisk resa, fast vårt bröd och ost som vi levde på är inte mycket att komma med.

Det är klurigt att skriva, man ska ha inspiration, fast jag brukar för det mesta få det efter ett tag. Bara att sätta sig ned, och så kommer den som ett brev på posten.

Annars så finns det ett ord som är laddat, fattigdom heter det. I veckan har det varit väldigt ståhej kring ”Uppdrag Granskning” och Josefssons uttalanden.

Som jag skrivit förut i en blogg, så såg jag ingen direkt fattigdom i Indien. Det uttalande skulle nog röra kring i grytan riktigt ordentligt om jag gick ut med det.

Fattigdom för mig då, var hemlösa trashankar som inte hade mat för dagen. En och annan såg jag, men i stora hela sett så hade de flesta tak över huvudet, fast det kanske var ett plåtskjul eller en hafsigt hopspikad låda. De var välnärda och hade kläder, det var så jag tänkte när jag var tjugo.

Idag skulle jag nog hålla med om att de var nog lite fattiga där i alla fall. De hade inte rinnande vatten och toalett, ett kök annat än en öppen eld och en gryta, sovrum och sängkläder. Fast de hade leenden och glädje och sammanhållning. Det är inte fattigt.

Barnfattigdom i Sverige handlar om materiella saker, kläder som är kanske ärvda, ingen mobiltelefon, ingen dator. Billig falukorv och makaroner flera dagar i veckan.

Så ordet fattigdom tolkas olika från människa till människa. Fattigdomen här ligger inte på det materiella planet, som så många tror. Fattiga barn finns det många av i detta land, barn som inte får kärlek och omtanke, som inte blir bekräftade, lever med missbrukande föräldrar och får gå omkring och vara vuxna i späd ålder.

Tänker inte fördjupa mig mer i ämnet, men fattigdom är ett tänjbart ord.

Det har varit kallt de senaste dagarna. Som en tidning uttryckte det, ”Vintern har blivit galen” kan inte ha sagt det bättre själv. Kanske dags för vädret med lite terapi för att behaga oss människor.

Den där sista meningen tycktes inte ha tempusböjd verbform, så säger datorn när det blir gröna streck under orden. Det fullkomligt struntar jag i, vet inte ens vad det betyder. Lyssnade inte så noga när det var grammatikdags i skolan.

På tal om skolan så hade jag rätt i en sak. Vi skulle sitta och klura ut vad x betydde i matematiken. Jag fullkomligt struntade i det också, jag tänkte inte använda det i mitt liv, det har jag inte behövt hittills under de fyrtiofem som förflutit sedan dess.  Så jag hade rätt.

Tänk så mycket strunt man får lära sig i skolan, som man inte kommer att ha användning av. Som när gamla kungar och drottningar levde och dog. Inte blir jag en bättre och visare människa av att veta det. Om jag inte ska bli historiker, då får jag ta tag i det då.

Så vad x betyder kommer jag aldrig att få veta, lika bra det.

Multiplikationstabellen var inte min starka sida heller, när fröken Hernefors i småskolan hade förhör, så var jag inte dum. Räknade snabbt ut vilket tal som skulle hamna på mig, och räknade ut det på fingrarna. Så när det blev min tur, så rabblade jag det galant. Nu finns ju miniräknare, så jag behöver inte kunna det nu heller.

Mitt bästa ämne i skolan var svenska, inte grammatiken men väl uppsatsskrivningen. Fick hela klassen att vrida sig av skratt när magistern i mellanstadiet läste mina alster. I sextio år har det bott en författare i mig som aldrig fått komma ut. Antar att de i den osynliga världen också tycker det, därför gick de genom kollegan för att säga till mig på skarpen. Bättre sent än aldrig.