Vimsiga veckan

Gumman stirrar på datorskärmen. Man skulle haft en brasa i den, för idag är det kallt. Sist jag spionerade på temperaturen så var det -20, fåglarna verkar inte bry sig, de hoppar kring där ute i kylan som vanligt och pickar i sig fågelfrö.

Sänder en tanke till rådjuren ute i skogen, de har det nog inte så kul. Ska fylla på med havrekross idag, så att de kan få lite energi om de vill.

Faktiskt är det synd om alla uteliggardjuren när vintern är som bistrast. Tyvärr kan jag inte hjälpa dem alla.

Det är inte lätt att vara kontrollmänniska en sådan här dag.

En fluga har vaknat och surrar kring i rummet, den envisas med att hoppa ned i mitt hår. Samma fenomen varje vinter vid den här tiden, någonstans här i huset har det bott en fluga, som får för sig att vakna och sätta sig i lampor och i fönstret. Har inte hjärta att öppna det och vifta ut den. Jag vill inte medverka till någons död, varken folk, djur eller flugor. Lev och låt leva!

Det är som om lillkatten Gizmo känner på sig att det är kallt ute idag. Mig veterligen kan han inte läsa av en termometer, men han vill inte ens gå till dörren för att försöka sig på utelivet. Han har lagt sig som en kattkanelbulle i fåtöljen och sover sött.

Igår susade kollegan och jag ned till Sandviken i hennes Spitfire. Jag höll hårt i dörren när vi seglade förbi lastbil efter lastbil i den oplogade ytterfilen. Undrar varför den alltid ska vara oplogad?

Antagligen litar jag inte riktigt på livet och mig själv, eftersom jag inte litar på att bilen ska ta oss fram oskadda. En insikt jag kom på nu, helt plötsligt.

Alla program på TV har börjat nu denna vecka, ketchupeffekten i ordets rätta bemärkelse. Ketchup är inte speciellt nyttigt, den är god ibland, men blir det för mycket så tar den över helt.

Inte lätt när man ska vara kontrollmänniska och hålla reda på allt nytt som poppar upp i rutan.

Det är bondeliv för en samling egon i någon stuga i Hedemoratrakten. De bråkar och tjafsar, ett mikrosamhälle.

Lyxfällor för slösaktiga, mästerkockar som slevar i grytor, rika husköpare i England som letar halmtakhus på landet.

Ja, i stort sett allt. Säga vad man vill, men jag äter en hemsk massa ketchup varje dag, det tar sin tid det också.

Det är skönt att vardagen kommit tillbaka, där man kan gå i sina invanda hjulspår och traska på. Inga speciella överraskningar mellan stugan och byn, ICA säljer billiga apelsiner som de brukar den här tiden på året.

Katter är också vanedjur. De gillar samma rutiner varje dag, flyttar man någon möbel eller gör något annat i deras revir, så blir det fel för dem. Kontrollkatter kan man kalla dem då. Känner igen mig i dem, kanske därför att jag gillar katter så mycket.

Januari är nog årets längsta månad. Den tycks aldrig komma så långt fram tills det är avlöningsdags. Efter helgernas utsvävningar, väntar makaroner och korv. Tur då att februari är en kortpluttemånad, för då är vintern snart slut.

Allt är så mycket besvärligare när det är vinter. Jag ska bylsa in mig i varma kläder, ha långkalsonger under jeansen som gör att man känner sig som en riktig tjockis. Sätta i motorvärmarsladden i bilen, den är oftast krånglig att få i på rätt sätt, medan kölden biter sig in i fingrarna. 

När den stått och tickat massa elström i en timme, är det dags att sätta på sig stövlar rock och vantar. Gå ut och rycka ur sladden, rulla ihop metervis och hänga den på rätt plats. Sedan ska jag ta av vindruteskyddet, fälla ned vindrutetorkarna som jag ordningsamt fäller upp varje kväll, eventuellt borsta av bilen från snö. Om det inte är högtryck och stjärnklart.

Högtryck på sommaren innebär varmt och behagligt, högtryck på vintern innebär kallt och eländigt. Solen är så långt borta att den verkar befinna sig i en annan galax. Den lyser där borta lite svagt, utan att värma särskilt mycket.

Nej, tack vet jag när jag kan hoppa i mina foppatofflor, greppa bilnyckeln och åka iväg.

Har känt mig lite borta i huvudet den senaste veckan, predikar för mig själv och kollegan värdet av att vara närvarande i nuet. Helt koncentrerad på det jag gör just då, i den sekunden. Med de tankarna i huvudet så går jag in på vår ICA och ska handla, fyller vagnen och ställer mig i kön.

Plockar upp varorna på bandet och väntar på min tur. Blir en aningens irriterad över att kvinnan framför ska hålla på med så mycket, hon ska ta ut pengar och köpa trisslott också. Blir irriterad fast jag har all tid i världen, det skulle vara enkelt att bara andas lugnt och stå där, kanske passa på att ta en mikromeditation så där på tisdagseftermiddagen.

Då kommer en annan kassörska och öppnar kassan bredvid. Jag ser min chans och kör nästan över kvinnan bakom mig när jag snor om med vagnen, och kutar bort till den andra kassan. Naturligtvis kommer en annan kvinna före mig, även om hon stod längre bak i kön. Folk är inte så lite fräcka heller! Tänker bara på sig själva och att komma fram först.

Jag ställer mig bakom henne och sneglar på min gamla kö, den rör sig inte och jag konstaterar belåtet att den egoistiska kvinnan framför mig, har bara några saker att betala för.

Då tittar jag ned i min vagn och inser att den är tom!

Mina varor ligger där på bandet vid den andra kassan. Jag rullar tillbaka, knuffar mig fram och ursäktar mig.

Ja, de hade då undrat vem de där varorna tillhörde. Det fanns ju ingen i kön.

Kvinnan bakom vilken jag fått skuffa undan, hon ser på mig när jag förklarar att jag var vimsig.

-          Det har väl med åldern att göra, säger hon.

Betalar, plockar i varorna i kassar och går lite bedrövad och framåtlutat ut ur affären.

Ser jag så himla gammal ut?

Ska försöka att skärpa mig i veckan som kommer. Här och nu var det, hör du det gumman! Ska väl ta lite mer antirynkkräm också, det skadar väl inte.