Fantasi

Gumman fantiserar. Jag har för det mesta avfärdat fantasin, den är på något sätt inte riktig. Det är något jag tyckt jag själv har kunnat styra.

Ni vet, vi vill till något varmare ställe. Vi ser oss själva i våra huvudknoppar liggande på någon varm strand och vågorna sköljer sanden. Det är fantasi, vi ser antingen i bilder eller så känner vi med känslan.

Barn får oftast höra, att det är enbart fantasier, inget att bry sig om, menar vuxenvärlden. För dem är det som ter sig inne i huvudet och det vi ser med våra ögon en gränsdragning, som de inte riktigt gjort ännu i livet.

Men vi vuxna sunda människor, hänger oss också av fantasier, kanske inte alltid så rumsrena. Vi tror att det är ok. Ingen annan vet ju om vad vi tänker.

Nu har jag fått backa tillbaka lite vad det gäller fantasin, jag har nämligen prövat den i skarpt läge. Var det bara fantasi? Ni får göra ert eget omdöme.

För ett antal år sedan så gick jag en utbildning. En kuckelimuckelutbildning i någras ögon. En riktig mediumutbildning i mina, nu skulle jag bli ett enastående medium och få världen att häpna, och få James Randi, den kända skeptikern att tappa byxorna.

Utbildningen bestod mest av att använda fantasin, och sedan tro att det var riktigt. Det satte min hjärna i riktigt bryderi, jag som trott att medium de visste vad de pratade om. Jag ville pröva själv, sedan kunde jag uttala mig om det var på riktigt eller inte. Jag litar inte riktigt på andra, vill själv, som barnen säger. På lite finare sätt ”learning by doing”.

I över ett år satt vi blivande mediumadepter på våra kammare och höll i saker som en person skickat till oss. De var bulvaner i sin tur, vi hade inte en aning om vems saker det kunde vara.

 Sedan fick vi fantisera ihop någon person, som ägde just den saken. Vi skulle ha bandspelare redo, och vi fick absolut inte titta på föremålet. Egot har ju en riktig förmåga att då sätta igång ett scenario. Egot fick inte vara med denna gång och tycka och tänka som det så oftast gör.

Jag var livrädd i början, var rädd hela tiden kan jag villigt erkänna. Jag ville inte misslyckas, inte stå där med dumstrut på huvudet.

Jag pladdrade på vad jag fick till mig. Ibland var det män, ibland kvinnor, ibland en massa andra saker. Sedan skulle vi skicka bandet till våra bulvaner, de skulle i sin tur leverera det till personen i fråga. Bandet skulle noggrant lyssnas igenom, och en massa frågor och procent skulle fyllas i på ett papper. Jag som är nyfiken av mig, jag fick inte reda på resultatet förrän jag infann mig på utbildningen, ca en gång i halvåret.

Förvånansvärt hade jag lyckats fantisera ihop rätt saker, rätt många gånger. Kanske inte tillräckligt för att slinka igenom en vetenskaplig test, men ändå, lite duktig var jag i alla fall.

Hurra för fantasin!

Allt detta har ett fint namn, det kallas för psykometri, förmågan att läsa av energier. Att ha förmågan att fånga upp någons energi, genom fysiska föremål.

Ett och ett halvt år förflöt, många föremål hamnade i vår lilla blåa brevlåda uppe vid vägen. Jag kände mig riktigt varm i kläderna.

Vi blivande medium infann sig på kursgården. Vi fick våra senaste resultat och jag fick t.o.m. guldstjärna, i form av ett mycket bra.

Då kom nästa utmaning. En massa folk utifrån skulle komma en kväll, och vi skulle stå på en scen och hålla i föremål och prata rätt ut i luften. Jag har väl ingen emot att försöka stå på en scen, men då vill jag ha något slags manus, något att säga.

Jag såg för mitt inre hur jag stod där och klämde förtvivlat på föremålet, och ingenting kom ut ur min mun. Knäna som skakade och munnen torr som en öken. Det tänkte jag inte utsätta mig för, jag meddelade läraren att något sådant tänkte jag då inte göra. De andra kunde pröva, men jag hoppade av, här och nu.

Eftermiddagen gick, de andra hade fjärilar i magen, inte jag för jag skulle inte göra bort mig på någon scen. Kvällen nalkades, folket utifrån började samlas i salen, de var finklädda för tillfället, det var lördagskväll.

Då var det som om något flög i mig, jag kom plötsligt på att jag skulle försöka i alla fall. Det stod glasklart för mig att jag skulle helt enkelt gå upp, greppa föremålet och hitta på någon. Använda fantasin och joxa ihop någon historia om någon människa. Då var det åtminstone inte tyst.

Läraren undrade vad som fått mig att ändra mig, jag berättade att jag skulle fantisera ihop något, han såg inte det minsta förvånad ut, antar att det är just det han gör hela tiden.

Det var tio stycken före mig, en del lyckades få ur sig lite, andra stod där och blundade, sökte förtvivlat i sitt huvud efter någon att säga, men fick inte fram.

De inbjudna åskådarna satt tysta, eleven stod tyst på scenen och det hela blev till en enda lång pinsam tystnad. Det är för att de inte fantiserar ihop något, tänkte jag, de väntar på riktiga bilder i ett mörkt huvud.

Så blev det då min tur, lite nervöst var det. Men jag plockade ett paket från bordet där åskådarna lagt sina saker. Så satte jag igång, jag gick från sida till sida på scenen medan jag fantiserade ihop en kvinna, hon hade två svarta hundar och långa röda naglar. Tittade ut över alla huvuden som stirrade på mig, och kom på att hennes energier gav mig mod att tala inför många. Alltså var hon lärare och van att prata.

Vankade ett par varv igen och såg henne göra sig fin för att gå ut till postlådan, en sådan person som ville vara perfekt i varje stund.

Ibland skrattade de åt något, jag var för inne i mina fantasier och att hålla låda att jag inte noterade vad som varit roligt. Skratten rungande mot mig, energin från publiken gav mig mod, en sådan styrka har jag sällan känt.

Till slut ställde jag mig där rakt upp och ned och sade uppgivet.

-          Jag hoppas att det finns någon sådan här i publiken.

Tyckte väl inte att det var så lustigt, men skratten ville aldrig ta slut. Då höll en kvinna upp sin hand och sade.

-          Den var min och det stämde helt och hållet.

Det är få stunder här i livet då man älskar sig själv, men då gjorde jag faktiskt det. Jag hade lyckats med det omöjliga, haft både psykometri och stand up komik.

Jag blir inte så lite förvånad över mig själv ibland, jag som bara fantiserat och så stämde allt till punkt och pricka. Vem i hela friden var jag egentligen? Vad hade jag fått allt ifrån?

Som med så mycket annat här i livet, så varade inte den lyckan särskilt länge. Jag började tvivla på att fantasin var mitt starkaste vapen bland vampyrerna där ute.

Trodde att det skulle vara lätt att ha med folk att göra, insåg efter ett tag att jag lät mig nedslås av människor och lade återigen på locket.

Men eftersom jag skriver detta så tror jag att det är god tid att plocka fram sin fantasi igen och lita på den, den här gången.

Så fantisera mera gott folk. Kanske kan ni fantisera ihop en hel semesterresa och bli inte förvånade om den blir av. Eller varför inte titta på folk som ni inte känner och fantisera ihop hur deras liv ter sig. Så gör i alla fall riktiga spådamer, vem säger att det inte bor en liten spådam i varje människa.