Snöstorm

Gumman väntar snö. Jag sitter här och väntar en halv meter snö. Gubben säger, att det kan vara lite som vargen kommer, vargen kommer, han tror inte på väderprognoser förrän han ser dem själv. New York fick nyligen bevis på det, alla var beredda på århundradets snöstorm, den uteblev.

I alla fall så är jag beredd, come on snow, jag har redan räknat ut att jag i värsta fall kan lifta upp till jobbet på måndag morgon. Lifta med en granne, som inte har en lång backe.

Men vi har proviant och pellets för att klara oss, åtminstone vad gäller maten i flera veckor, pellets klarar vi oss med fram till våren.

Vi tinar väl fram någon gång, våren är här om två månader.

Läste att Laila Bagge ska ställa upp i ”Let´s dance” igen. Trodde inte att de, som varit med en gång och kunde alla danser, fick ställa upp en andra gång. Världen är ur led.

Reser fortfarande i min barndoms stad, åtminstone på nätet, är glad åt gruppen ”Det gamla Stockholm”, jag är med i på Facebook. Där sitter vi gamla uvar och ser på bilder från den stad vi minns, senast var det en bild på Torsgatan, där bodde vi och där jag gick mina tre första år i skolan. Innan mamma kroknade och vi flyttade till förort. Ljust och luftigt skulle det vara i början av sextiotalet, lägenheterna i innerstan bjöd inte på den varan.

Sedan rev de hela kvarter i city, tog bort alla äldre bostadshus och små affärer, byggde kontorshus istället. Borta var charmen och småstadskänslan, alla skulle bo i förort, där det var ljust och luftigt, innerstaden skulle vara för arbete.

Tur att de inte hann jämna Gamla Stan med marken, det fanns planer på det.

Nu börjar förresten snöstormen ute, vargen kommer på riktigt.

Januari är en lång månad, det känns så i alla fall. Antar att det är helgerna där i början, som ställer till det. Känns som en evighet sedan vi firade nyår i Delsbo. Ganska bra i alla fall, att tiden känns lång, varje dag är värd att leva, att den inte svischar förbi i eviga måndagar och fredagar.

Kollegan ligger däckad i influensan. Jag har inte haft någon sådan sedan 1969, Hongkongvarianten var min enda och förhoppningsvis sista.  Inte för att jag tar något vaccin heller, flunsorna biter helt enkelt inte på mig.

Bästa auryvedadoktorn vill, att jag tar en 24 timmarsmätning av blodtrycket. Han säger att, det finns ingen annan säkerställd mätning än den. Jag får en manschett och trycket tas fyra gången i timmen, i ett dygn.

Han säger också att folk går till hälsocentralerna och får sitt tryck mätt, av någon anledning så visar det ibland för högt, kallas vitarocksyndromet, de får medicin, sedan går det hem och äter den och trycket blir för lågt.

Jag har redan bryderi om vad jag ska ägna mig åt de där 24 timmarna. Ska jag ta det lugnt och meditera mesta delen av tiden, eller ska jag ta i på gåbandet och få det verkliga livet mätt i apparaten. Antar det senare, vill ju vara realist, eller kanske lite av bägge, i en lagom blandning. Högt och lågt, det är medelvärdet som räknas.

Tänker på när jag i värsta sommarhettan släpade mig upp för backarna till sjukhuset i stan, kom in till läkaren och det första hon gjorde, var att slänga ner mig på en brits och mäta trycket. Det var högt, tacka fasen för det.

Blev ordinerad dubbel medicin, samt att hon påtalade att jag kanske behövde operera njurarna, om kärlen var blockerade där också. Ni som läst min blogg i åratal, ni vet ju att jag började skriva när jag kommit hem från en operation i halspulsådern, den var igensatt.

Fick biverkningar av medicinen, träffade auryvedadoktorn och nu tar jag ingen alls, bara hans örtmedicin, det är ju medicin det med, fast utan biverkningar.

Så jag ser fram emot att få saker och ting säkerställda en gång för alla, vad är trycket egentligen?

Rådjuren har det inte lätt nu, mildvädret har gjort skare på snön, som tur är så har de gjort gångar i den, så att de kan ta sig fram till maten jag lägger ut. Hoppas kunna hjälpa dem att överleva ett par månader till, då snön ger vika och blåbärsriset sticker upp igen.

Det var fågelräkning förra helgen, nu står min bil för fågelmaten, så någon räkning blev det inte för vår del. Jag har alltid trott att man skulle räkna alla fåglar som kom och åt, dela in dem i sorter och ha sig. Gubben säger att det räcker med sorter, bra är väl det, för de hoppar ju kring hela tiden och är omöjliga att räkna, kanske räknar man samma talgoxe två gånger.

Nu hör jag den första vårfågeln sjunga, mitt i snöstormen. Vad det är för sort vet jag inte, men sjöng gjorde den. Hurra!

Katterna är inne och äter och bråkar med varandra när de är uttråkade, bråkar är väl att ta i, men de knölar till hallmattan när de kryper under den och gör utfall på varandra. De väntar på våren och sommarens ljusa nätter, då de kan flytta ut och bara komma in och visa sig och sedan vända. Katterna våra har det bra, så bra som en katt kan ha det.

Jag tror åtminstone det, så säger de i alla fall på sitt alldeles egna kattspråk.

Stugan skulle vara väldig tom utan dem, fast småfåglarna skulle nog dra en lättnadens suck.

Snöstormen ökar i intensitet, jag hukar mig inför kung Bore, stugan är varm och go.

Otydligt prat, samt lite annat

Gumman spelar Wordfeud på plattan. Eller paddan som en del säger, men då måste man nog ha en Ipad, det har ju inte jag. Jag är Samsung trogen.

Nu har jag tagit ett steg längre i det moderna livet, nu är min smartmobil nummer två utrustad med både Facebook och Wordfeud. Det plingar och plongar i två grejor, det ploppar i telefonen och plingar i plattan. Har tagit bort de ljud jag hittade, men en del nästlar sig kvar utan att jag förstår varför.

Gubben och jag hittade undertext på vår TV i går kväll. Livet blir så mycket lättare, när vi slipper gissa oss till vad de just sa.

Ofta har det varit så att gubben slängt ut en fråga till mig, frågat vad de egentligen sa i rutan, när vi suttit där och tittat på något svenskt. Han hörde inte och inte jag heller, för det mesta. Då har vi fått gå tillbaka i programmet och lyssna igen. Vi kan ju göra det, med nutidens smarta lösningar på teknik. Inte alltid vi hört då heller, de talas snabbt och mumlande.  

Nu slipper vi det, vi kan ju fortfarande läsa, än har inte ögonen givit upp.

Om det är åldern som kommit till sin rätt, eller om de talar otydligare nu för tiden, det vet vi inte. Men alla som har hört de gamla journalfilmerna, kan väl hålla med att röster från det förgångna hörs bättre, de kunde artikulera på ett annat sätt. DE TALADE TYDLIGT!

Även fyllisarna i de gamla pilsnerfilmerna artikulerade tydligt, nästan som på teater. Det skulle ju inte gå att tala på teatern, som de gör i svenska filmer och serier nu för tiden, ingen skulle höra ett dyft vad de höll på med där uppe på scenen.

Annars så har jag matat rådjuren med både druvor och bananer den här veckan, de verkar gilla bägge. Tomater var inget de åt av, de ska slippa dem i fortsättningen.

Frågade i vår ICA i måndags, om kasserad frukt och grönsaker, fick en hel brödkartong med diverse saker, som jag knappt orkade bära ut till bilen. Det var en del tekakor bland det kasserade, kände på dem och de verkade helt ok, snålvargen i mig ville ta in dem och äta själv, den goda vargen lämnade kvar dem i lådan, rådjuren fick dem istället.

Ni har väl sett det där uttalande som cirkulerat på Facebook, om ni nu har Facebook vill säga, det har väl varenda människa antar jag. Där står det att vi har två vargar inom oss, den onda och den goda, den vi matar tar överhand.

Jag matade den goda, den onda blev utan tekakor. Rådjuren fick en munsbit istället.

Verkar som om det blir en tripp till Italien snart, de undrar där nere, när vi ska komma och se på deras nya hus, samt ta en titt på alla nya hundar. Verkar som om de har lyckats få ihop 11 stycken vid det här laget. Nu har de tomt och hundgård, det är fritt fram att ha hur många som helst.

Har redan varit på Google maps och rekognoserat läget. Hoppat runt på street view, sett allting från gatuplan. De har pratat om landet, men i mina ögon så är det inte så lantligt. En stor väg precis utanför tomten, hus lite här och där omkring, ett samhälle någon kilometer bort. Fast deras syn på landet är väl, när det finns lite fält och lite åkrar och ett och annat buskage.

Vi bor på landet tycker jag, storskogen inpå knuten, husen utspridda så man kan gå omkring och se ut lite hur som helst.

Har inte varit i Italien under hela mitt liv förut, nu har det blivit fyra gånger de senaste fyra åren.

Väninnan i Skottland undrar om jag ska komma över i år, sedan har jag en stående inbjudan till Turkiet. Om sanningen ska fram så tycker jag att det är lite besvärligt att resa, vill helst gå och dra benen efter mig här i stugan. Ha det lugnt och skönt, min egen säng och mina egna kuddar.

Lite konstigt faktiskt, förr älskade jag att sno runt på alla möjliga platser.

Katten Dudde har kul, duvorna sätter sig på fönsterblecket uppe i min kammare, han sitter någon decimeter från dem med glaset emellan. Jag undrar vad det är för sorts duva, de ser ut som vanliga duvor som man ser lite överallt i städerna, tycker att vi som bor på landet borde ha skogsduvor här. Läser att det finns nog inga skogsduvor på vintern då de är flyttfåglar, så då måste det här vara stadsduva eller ringduva som de också heter.

Så nu har jag rett ut begreppet duva, skogsduvan kommer till våren igen och kuttrar i skogen, tills dess så matar vi deras släktingar med smått och gott, de där stadsduvorna som blivit gröna vågare.

Nu har en ny fluga på att äta nyttigttrenden uppkommit, chiafrön. De dyker upp lite då och då, de där nyttigheterna som mänskligheten aldrig ätit förut i någon större mängd. Enbart några livskraftiga individer på någon avlägsen slätt i Sibirien, de visar sig bli hundrafemtio år gamla och deras hemlighet ligger i diverse bär och frön.

På sjuttiotalet så skulle alla ha vetegräs som de odlade hemma på köksbänken, köpte pressar och pressade illasmakande vetesaft. Sedan har nyttigheterna avlöst varandra, det har varit gojibär, andra bär som jag glömt bort, linfröolja, kokosfett osv.

Gurkmeja och färsk ingefära, detox hit och detox dit. När jag läser om allt som är, så orkar jag faktiskt inte börja. Om jag överlever detta vet jag inte, men både en förmögenhet och ett helt skafferi skulle behövas för allt.

Kommer ihåg att Gojibären fick gubben äta upp.

Fast lite dåligt samvete har jag, när jag bakar nougatrutor istället för att äta chiagröt.

Men det är fasen så mycket godare!

  

Vanliga och ovanliga djur

Gumman matar rådjur. Det är inte bara, att mata rådjur, har jag kommit på, de ranghöga jagar bort de små och svaga. Försökte lösa det, med att lägga en hög havrekross och pellets en bit bort. Läste att man ska ha minst tio till tjugo meter, mellan foderställena, så de svaga kan komma till.

På grund av snön så blev min hög nummer två kanske sju meter bort, eller bara sex. Men det får vara så, jag hade ingen måttstock med mig.

Fick ett tips om, att jag skulle fråga i vår affär om de har frukt och rotsaker som de slänger. Ska göra det i morgon, men så funderar jag på om de kan äta frysta saker. Här råkar det ju vara minusgrader för jämnan. Ska försöka och se om de gillar frysta äpplen och morotsslantar, om nu affären slänger något. Att döma av de ledsna och ibland skrumpna varorna de säljer, så har jag mina tvivel.

 

Gubben kommer hem från storstan idag, tror nog att han är glad att slänga upp fötterna på sin fotpall och insupa lugnet i stugan igen. Efter ett par dagar där nere i vimlet, så är jag i alla fall nöjd att komma hem igen. Livet i skogsgläntan går sin gilla gång.

Vi har i alla fall inte decimeterlånga kackerlackor här, pratade med Thailand i går och hon berättade att hon skulle gå och lägga sig, då dök det upp en decimeterlång kackerlacka som rasslade över rumsgolvet.

Den fick för sig, att försöka krypa upp för ena benet på sängbordet, väninnan satt som förstenad i skräddarställning på sängen. Sedan kastade hon sig upp och rusade ut på verandan, tog den hårdaste sandalen hon hittade och rusande in igen. Mosade kackerlackan med vad hon tror, minst trettio slag. Gick ut och skrapade bort resterna av den under sandalen, tog högvis med toapapper och tog bort den andra halvan från golvet. För mig låter det som dramatik på hög nivå.

Till saken hör, att hon är emot att djur dödas, en kackerlacka räknas väl till ett sådant, inte ett däggdjur, men insekter vill väl också leva. Fast jag hade nog gjort samma sak om jag varit där, det går ju inte att sova med kackerlackor. Undrar hur Gandhi hade gjort? Han hade nog välsignat den och sedan struntat i den. Eller tog han också död på insekter i lönndom? Det får jag aldrig reda på, kanske hans antivåldsteori bara gällde människor.

Har själv råkat ut för gigantiska kackerlackor i Indien, de rasslade runt fötterna i duschen och jag var minst sagt snabb där inne, duschade på några sekunder, slängde mig sedan ut därifrån i skräck. Creepy crawlys, som det heter på engelska, de är jag inte bekväm med.

Här är vi lyckligt ovetande om jätteinsekter, såg ett par silverfiskar i badkaret för femton år sedan, vart de tog vägen sedan, det har jag ingen aning om. Borta är de i alla fall, vi behövde inte göra ett dyft åt det.

När jag var liten, så bodde vi i Stockholms innerstad. Där hade vi en marmordiskbänk, de var vanliga på den tiden. Under den bodde det myriader av kackerlackor, pappa försökte överlista dem med att sitta och vänta tills de började sin nattvandring över bänken. Men varje gång han stod där med Radarflaskan i högsta hugg och tände lampan, då försvann de med blixtens hastighet, eftersläntrarna fick sig en dusch men det hjälpte ju inte.

Har läst på och då är det så, att den vanligaste kackerlackan i Sverige är den tyska! En invandrare med andra ord. Den blir omkring en centimeter och kryper gärna kring i matvaror, det vill vi ju inte.

Hur den en gång invandrade från Tyskland, det står inte, så vi får ha våra teorier om att det var under det trettioåriga kriget, som de följde med i trunkarna, eller ännu tidigare, med vikingarna kanske.

Ögnar igenom dagens nyheter på SVT nyhetssida, det tar några sekunder. Eftersom jag inte ser på nyheter eller läser kvällstidningar, så får jag i alla fall kolla upp om det hänt något anmärkningsvärt här på vårt jordklot. De jagas terrorister runt om i Europa och det försvinner industrijobb i Sverige, tyvärr inget jag kan göra något åt.

Såg på Skavlan, där var det en fysiker som var gäst, han pratade om att det finns så många universum, att kanske det någonstans i något annat universum, finns det en exakt kopia av vår jord, med samma människor, där samma saker händer.

Vi kan alltså leva på två ställen, kanske fler.

Nu övergår det min hjärnkapacitet, så jag tänker inte sitta och fundera på detta, men det verkar som om fysiken rör på sig och blir lite mer kvantaktig.

Ja, ja, jag kanske går omkring i en likadan stuga och matar samma rådjur, fast då parallellt, någon annanstans miljarders ljusår härifrån.Eller så betyder det inte, att jag gör exakt samma saker, kanske jag gör något helt annat.

Må så vara, men jag funderar, om mitt parallella jag också funderar över detta. Kommer vi att träffas någon gång? De två gummorna i stugorna. 

  

Solokvist

Gumman är solokvist i stugan. Gubben har hastat iväg till storstaden Stockholm, han tog bilen och lyckades hitta till Hammarbyhöjden. Där är han ju i alla fall till namnet på rätt plats i tillvaron, laget i hans hjärta heter naturligtvis Hammarby.

Fast helt lätt är det inte att komma från skogen efter 25 år och hitta runt där nere, allting förändras, det byggs hus mellan hus, nya stadsdelar där det tidigare var skog och fabriker.

Jag får säga som Ulf Lundell, Stockholm är inte längre min stad. Han lever ju som bekant nere i Österlen i sin exil. Vi lever vår här uppe i skogen. Känner att jag lämnade huvudstaden som den var en gång, nu är allting så nytt och så främmande. I mitt huvud är den ju oförändrad, förstelnad i 80-talet, varje ny sak gör mig förvirrad när jag är där. Som när jag stod på Centralen för några år sedan och hittade inte tunnelbanenedgången, den hade alltid legat där så länge jag kunde minnas, nu var den inte kvar. Efter mycket virrande så hittade jag den gigantiska nya, även för en lantis som jag svår att missa.

Inte fullt så mycket regn här uppe som där nere i Skåne, de tycks trampa runt i en lervälling hela vintern, medan vi har minusgrader, så att det är ett helsike att bara springa ut till bilen. Undrar om det finns någon lagomplats i landet lagom?

Stormarna avlöser varandra, har inget minne att det var sånt förr. Jo stormen 69, men sen tycker jag att vi haft vår beskärda del, enbart de senaste åren.

Grannen han säger att de var inte så förr, de senaste 20 åren har de kommit med jämna mellanrum, vi kanske har förträngt alla stormar som var dessförinnan. Det brukar ju vara så, när man var barn var det väl ingen som hade någon dålig sommar, man kommer bara ihåg att solen sken och vattnet var varmt. Fast jag badade ju i 8 grader på Gotland 1961, det var tydligen en dålig sommar, men jag var barn och jag plaskade i alla fall, medan mina föräldrar stod huttrande på stranden.

Det var rätt bra att vara barn, ägde inte de vuxnas problem, inte ens en meter snö gjorde något, jag behövde ju inte skotta, bara koncentrera mig på att göra bra snöänglar.

Gubben säger att det bor en ornitolog i vår katt Dudde, han kan sitta i timmar under buskarna vid fågelmaten och bara stirra på talgoxar, pilfinkar, domherrar och andra, vars namn jag inte vet.

Katten Gizmo är mer intresserad av möss, finns väl ett namn på sådana som sitter och spanar på däggdjur också, men har ingen aning om det just nu. Han sitter i timmar i stallet och spanar ut i mörkret. Tog en häromdagen, jag undrade om det var Gus som jag matar med lite solrosfrön, när jag tar fågelmaten. Möss ska väl också ha mat. Insåg att Gus har släktingar, när fröna var uppätna också nästa dag.

Jag har handlat allt jag behöver inför helgen, att vara solokvist, innebär att jag kan göra lite som jag vill, när det kommer till mat.

Igår kokade jag ett kilo brysselkål och åt med olivolja och salt. Idag blir det något annat enkelt, kanske ska jag värma på sojaburgare och ett ägg. Det är enkel mat det, enklast var det i min ungdom, då öppnade jag ofta en burk vita bönor och åt kall direkt ur burken, snabbt och ganska gott. Ska kika om vi har någon sådan i skafferiet, kanske det blir dagens mat. Fast jag värmer den nog.

Om det är någon som undrar, så går pelletsbrännaren som en klocka. Diskmaskinen har krånglat istället, samt telefonen i hallen, den har krånglat länge.

Vi tillhör den tynande skara människor som fortfarande har telefon med sladd, vi skulle ha en ny sådan häromdagen. Gubben och jag tågade in på Clas Ohlsson i Hudiksvall och kikade. Tydligen är inte sladdtelefoner samt fasta telefoner över huvud taget, inne just nu, vi hittade dem inte.

En expedit, svåra att få tag i just på Clas Ohlsson, visade oss en vit med nummerpresentatör och sladd, den hade jättesiffror, så stora att en halvblind kan se dem utan glasögon. Insåg att sladdtelefoner är till för sådana som har ena benet i graven, insåg att jag fick gilla läget, vi köpte telefonen. Nu kan vi slå siffror utan att leta ihjäl oss efter läsglasögonen, gubben och jag.

Han har sagt att jag borde skaffa ett senilsnöre till mina och ha dem runt halsen, jag vägrar och har dem på huvudet istället. När jag kör bil har jag långglasögonen på näsan, läsglasögonen på huvudet. Någon ögonklinik har jag inte råd till att uppsöka, för ett byte av lins. 

Det skulle nog underlätta att ha syn som en tjugoåring igen, fast jag är så räddhågsen av mig, tycker det verkar läskigt att någon ska joxa med mina ögon. Så det blir inget av, får joxa med mina glasögon istället, 50 000 kronor rikare. Fast man kanske inte kan vara rikare, med pengar man inte har från början.

Som tur är så är jag inte mörkrädd av mig, känner mig helt lugn och trygg i stugan, för ordningens skull så låste jag faktiskt dörren i går kväll, det brukar vi inte göra här.

Hela gäng skulle kunna komma in och plocka på sig både det ena och det andra, men jag tror inte någon vågar sig ner för backen. Jag är trollgumma och jag har satt ett beskydd kring stugan.

Inga osaliga andar besväras vi av heller, bara de vänliga, gamla släktingar och föräldrar som kommer på besök och inte gör något väsen av sig. Så jag känner mig varken mörkrädd eller ensam, sen har jag ju alltid katterna, ett spring att släppa in och ut dem dagarna i ända.

I kväll ska jag tävla mot mig själv i "På spåret", då vinner jag garanterat.

Vintervedermödor

Gumman sitter och ser ut över mörkret. Vågar väl nästan inte säga, att jag gillar den mörka årstiden. Det är så myspysigt och kravlöst på något sätt.

Fast jag muttrade hej vilt för mig själv i måndags morse, vaknade och kände att elementen var kalla, här i stugan har i ett slags kännapåelementen syndrom. I alla fall jag, tror att gubben har det också, vi vill känna om pelletsbrännaren går som den ska. Gör den det, så är elementen varma när vi kliver ur sängen, gör den inte det, så har den lagt av igen.

I alla fall så var elementet i sovrummet knappast ljummet, jag seglade ned för trappen och ut i köket, där kändes det lite kylslaget. Tände en liten lampa vi har i fönstret och försökte kika ut på bilen i mörkret, såg på konturerna av den under snön, konstaterade att det fallit minst en decimeter under natten.

Blev lite sur på väderleksgubbarna och tanterna, jag har tre olika jag ser på varje dag, får tre olika prognoser, men ingen av dem, hade visat på en decimeter snö.

I alla fall så gäller det att inte stå handlingsförlamad för länge, vid situationer som denna, jag började med att gå in i pannrummet och konstatera att lampan lyste röd på husets hjärta. Den har väl felslag lika som gubbens hjärta, saker och ting omkring en belyser vårt liv, även om ni inte tror på att materiella saker visar ens inre liv och hälsa, så vill livet runt en, visa på saker som vi ska ge akt på. Det är min tro och övertygelse.

Satte igång med att rensa obränd pellets ur den och satte igång den, viss om att det inte skulle bli en gasexplosion igen.

Vi har nämligen pluggat på allt om pelletsbrännare under helgerna, när den krånglat som värst. Gubben har dissekerat ner den på minsta nivå, lärt sig vart alla delar sitter. Vi har läst spaltmeter på Google om olika problem, som folk har haft med sina, vi kan svänga oss med ord på olika delar, delar vi inte hade en aning om att där fanns. Känn på den här, triacstryrningen, låter rätt avancerat. Fast den är det nog inget fel på just nu.

I alla fall så gick han igång igen, hjärtat tickade på i pannrummet. Då var det dags att angripa snön på bilen, den är tack och lov så liten att det går fort. Tänker på dem som har jättebilar som är jättehöga, undrar om de tar stegar och borstar av taket. Eller så har de tak över bilen, ett klokt val kan jag tycka.

 Tänker också på min kusin i Norge, hon är jätteliten och har en stor skåpbil, den står inte under något tak, fast de har inte lika mycket snö där som vi har här. 

Nästa orosmoment var, när jag kollade upp snödjupet i vår långa backe, det var dessutom kring noll och blötsnö. Pratade ett par ord med bilen, om att han minsann måste ta mig till jobbet, han svarade på sitt lite lustiga tysta sätt, bara med att stå där och se lite uppkäftig ut. Det är faktiskt det enda han kan.

Som ni vet så pratar jag med bilen, är lite vrickad kan tänkas.

Efter morgonens vedermödor, så kunde jag pusta ut en liten stund, lägga hela långa raddan av wordfeudord, lagda av mina kvällspigga wordfeudvänner, kvällen före.

Satte mig i bilen, startade motorn, sa till honom att nu tar vi den, backen menade jag då. Stängde av antisladdsystemet, har läst på att det ska man göra vid forcerande av backar som är hala, annars så stryps motorn när det börjar slira, satte fart och seglade upp med stil. Inte en enda liten slirning i blötsnön, inte ens när han forcerade snövallen uppe vid brevlådan.

Kan man älska bilar så att det känns i hjärtat? Jag kan det i alla fall.

Annars så händer inte mycket i byn just nu, inte mer än att några har dött i cancer och någon till, har fått sin dödsdom, i den där lömska sjukdomen. Verkar som om bukspottkörteln och magen är några organ, som härjas av sjukdomen, just i vår by.

Om det har med riksgenomsnittet att göra, eller om just denna by har någon slags förbannelse över sig, det vet jag inte. Kanske är det vattnet, vi har inte bra vatten överlag, någon av oss.

Jo, igår åkte plogbilen förbi, jag som just sa, att det inte händer mycket här i byn.

Var hos en granngubbe, där en annan granngubbe var på besök. När vi satt där och småpratade om folk och fä, som man gör i byar på landet, då körde plogbilen förbi i hög fart. Den körde så fort, att gubbarna inte hann uppfatta vem det var som körde. De rusade upp och kikade genom vardagsrumsfönstret och såg bakändan på bilen, medan spekulationerna gick vilda, om vem som egentligen körde.Det hör till saken vill jag tillägga, att det inte snöat så värst mycket i vinter ännu, det är antagligen olika som har anbuden från år till år, därav denna förvirring.

Bilen vänder alltid där allmän väg slutar, alltså så kom den tillbaka i hög fart, medan gubbarna rusade ut i köket för att ställa sig och glo i fönstret för att kunna vara riktigt beredda på att uppfatta, vem i hela friden satt bakom ratten. Men det gick inte heller, han hade sådan fart, att bilen bara svischade förbi. Gubbarna fick sätta sig igen och spekulera, om vem som kanske hade kört.

Det är livet på landet det, små händelser kan bli stora. Livet lunkar vidare i Lönnånger, kanske får grannen svaret på vem som kör plogbilen i år, eller så förblir det höljt i ett dunkel.

  

Nyårslöften

Gumman går med tillförsikt.  Vi människor älskar att ge nyårslöften, bot om bättring av ett löst leverne, skärpning av karaktären osv.

Det är som om den 1 januari lovar oss, att allt ska bli så bra det kommande året, bara vi inte smutsar ner det rena oskuldsfulla, med något vi förutsatt oss ändra på.

Det verkar i alla fall inte, som om delar av svenska folket avlagt löfte om bra mat. Bakfulla snubblar de in i det rena nya året, sätter sig på närmsta pizzeria och glufsar i sig världens bästa bakfyllemat, en pizza fylld med kolhydrater och fett. Pizzeriorna jublar den 1 januari, har säkert dubbelt så många degar i kylen. 

Kanske är det den 2 januari, de flesta börjar sitt nya liv.

Jag har inte avlagt ett enda litet ynka nyårslöfte, jag tänker vara den otroliga människa jag alltid varit, fast jag kanske borde meditera mera och gå ned de där sista fem kilo, som vågen envist vill släppa taget om.

I alla fall så hade vi en trevlig nyårsafton i Delsbo, en gammal gård och ett jättekök a la Carl Larsson, där vi var indelade i matlag, som lagade varsin del av menyn.

Det var riktigt trevligt att trängas vid grytorna tillsammans, det hackades lök, skivades grönsaker, revs ost och tusen frågor uppstod till värdinnan, som höll stenkoll på allt och alla. Fast gubben min, hann riva upp en hel parmesanost, kanske för att ingen sa något.

Jag och en till, hade ansvaret för desserten, kanske därför att vi gillar just sånt.

Det blev en banankolapaj och egen vispad vaniljglass. Ni hör hur gott det låter, bara orden får det att vattnas i munnen.

Hur vi fick ihop det vet jag inte, ett tag såg det oroväckande rörigt ut, men vi kom till bords och vår egenhändigt gjorda buffé, stod uppställd.

Jag som brukar gå och lägga mig tidigt, jag var lite orolig över att jag skulle bli trött där mitt i allt, men kvällen skyndade på och vips var det dags för tolvslaget.

Ekologiska rislyktor släpptes av var och en av oss, de seglade iväg åt Hudiksvallshållet hela bunten, med var och ens önskningar i bagaget.

Då kom stora tröttheten över mig, gubben och jag åkte hem i min lilla bil, i en timme jag sällan är ute på vägarna. Satt faktiskt och hann irritera mig på att bilen blev så saltig. Jag har en knasig fanatiskt inställning till min bil, den får inte bli saltig, vägsalt fräter sönder den. Helst skulle jag väl slippa låta den åka på vägarna alls, den ska stå här och se ny ut. Slänger in en sommarbild på pärlan, så att ni får beundra honom. Han ser faktiskt lite uppkäftig ut, den lilla.

Det är nog en sak jag ska ta och titta på nu när det är nytt år och nya friska tag, det bottnar nog i något väldigt djupt kan jag tro.

I alla fall så rådde jag bot på det igår, tvingade gubben att stå och lösa en ispropp i ledningen i stallet, den fryser varje år. Sedan halkade jag kring bilen och tvättade den, jag får nog söka för det kanske, nu hör jag hur tokigt det låter.

 Nu är det snart inga helger kvar, bara de vanliga ända in till påska.

Jag tycker det blir så rörigt med alla dessa helger, det är söndag och måndag om varandra och en och annan lördag mitt i veckan. Jag blir dagvill och kommer ur fas vilken veckodag det är. Sen fyller jag år mitt i allt detta röriga, vilket inte gör saken bättre.

Nej nu ser jag fram emot oxveckorna och det normala, oxveckorna håller på ända till den 28 februari, om nu undrar över det. Låter lite jobbigt, men vi har ju våren där långt bort i tunneln.

Jo, jag kom på ett nyårslöfte. Att leva idag, det som varit har varit, det som kommer finns inte ännu, det är bara idag som gäller.

Eller som Melker på Saltkråkan sa. Denna dagen ett liv.

God fortsättning på den nya fräscha året!