Gumman är solokvist i stugan.
Gubben har hastat iväg till storstaden Stockholm, han tog bilen och lyckades
hitta till Hammarbyhöjden. Där är han ju i alla fall till namnet på rätt plats
i tillvaron, laget i hans hjärta heter naturligtvis Hammarby.
Fast helt lätt är det inte
att komma från skogen efter 25 år och hitta runt där nere, allting förändras,
det byggs hus mellan hus, nya stadsdelar där det tidigare var skog och
fabriker.
Jag får säga som Ulf
Lundell, Stockholm är inte längre min stad. Han lever ju som bekant nere i
Österlen i sin exil. Vi lever vår här uppe i skogen. Känner att jag lämnade
huvudstaden som den var en gång, nu är allting så nytt och så främmande. I mitt
huvud är den ju oförändrad, förstelnad i 80-talet, varje ny sak gör mig
förvirrad när jag är där. Som när jag stod på Centralen för några år sedan och
hittade inte tunnelbanenedgången, den hade alltid legat där så länge jag kunde
minnas, nu var den inte kvar. Efter mycket virrande så hittade jag den
gigantiska nya, även för en lantis som jag svår att missa.
Inte fullt så mycket regn
här uppe som där nere i Skåne, de tycks trampa runt i en lervälling hela
vintern, medan vi har minusgrader, så att det är ett helsike att bara springa
ut till bilen. Undrar om det finns någon lagomplats i landet lagom?
Stormarna avlöser varandra,
har inget minne att det var sånt förr. Jo stormen 69, men sen tycker jag att vi
haft vår beskärda del, enbart de senaste åren.
Grannen han säger att de var
inte så förr, de senaste 20 åren har de kommit med jämna mellanrum, vi
kanske har förträngt alla stormar som var dessförinnan. Det brukar ju vara så,
när man var barn var det väl ingen som hade någon dålig sommar, man kommer bara
ihåg att solen sken och vattnet var varmt. Fast jag badade ju i 8 grader på
Gotland 1961, det var tydligen en dålig sommar, men jag var barn och jag
plaskade i alla fall, medan mina föräldrar stod huttrande på stranden.
Det var rätt bra att vara
barn, ägde inte de vuxnas problem, inte ens en meter snö gjorde något, jag
behövde ju inte skotta, bara koncentrera mig på att göra bra snöänglar.
Gubben säger att det bor en
ornitolog i vår katt Dudde, han kan sitta i timmar under buskarna vid
fågelmaten och bara stirra på talgoxar, pilfinkar, domherrar och andra, vars
namn jag inte vet.
Katten Gizmo är mer
intresserad av möss, finns väl ett namn på sådana som sitter och spanar på
däggdjur också, men har ingen aning om det just nu. Han sitter i timmar i
stallet och spanar ut i mörkret. Tog en häromdagen, jag undrade om det var Gus
som jag matar med lite solrosfrön, när jag tar fågelmaten. Möss ska väl också
ha mat. Insåg att Gus har släktingar, när fröna var uppätna också nästa dag.
Jag har handlat allt jag
behöver inför helgen, att vara solokvist, innebär att jag kan göra lite som jag
vill, när det kommer till mat.
Igår kokade jag ett kilo
brysselkål och åt med olivolja och salt. Idag blir det något annat enkelt,
kanske ska jag värma på sojaburgare och ett ägg. Det är enkel mat det, enklast
var det i min ungdom, då öppnade jag ofta en burk vita bönor och åt kall direkt
ur burken, snabbt och ganska gott. Ska kika om vi har någon sådan i skafferiet,
kanske det blir dagens mat. Fast jag värmer den nog.
Om det är någon som undrar,
så går pelletsbrännaren som en klocka. Diskmaskinen har krånglat istället, samt
telefonen i hallen, den har krånglat länge.
Vi tillhör den tynande skara
människor som fortfarande har telefon med sladd, vi skulle ha en ny sådan
häromdagen. Gubben och jag tågade in på Clas Ohlsson i Hudiksvall och kikade.
Tydligen är inte sladdtelefoner samt fasta telefoner över huvud taget, inne just
nu, vi hittade dem inte.
En expedit, svåra att få tag
i just på Clas Ohlsson, visade oss en vit med nummerpresentatör och sladd, den
hade jättesiffror, så stora att en halvblind kan se dem utan glasögon. Insåg
att sladdtelefoner är till för sådana som har ena benet i graven, insåg att jag fick gilla läget, vi köpte telefonen. Nu kan vi slå siffror utan att leta
ihjäl oss efter läsglasögonen, gubben och jag.
Han har sagt att jag borde
skaffa ett senilsnöre till mina och ha dem runt halsen, jag vägrar och har dem
på huvudet istället. När jag kör bil har jag långglasögonen på näsan,
läsglasögonen på huvudet. Någon ögonklinik har jag inte råd till att uppsöka, för ett
byte av lins.
Det skulle nog underlätta att ha syn som en tjugoåring igen, fast
jag är så räddhågsen av mig, tycker det verkar läskigt att någon ska joxa med
mina ögon. Så det blir inget av, får joxa med mina glasögon istället, 50 000
kronor rikare. Fast man kanske inte kan vara rikare, med pengar man inte har
från början.
Som tur är så är jag inte
mörkrädd av mig, känner mig helt lugn och trygg i stugan, för ordningens skull
så låste jag faktiskt dörren i går kväll, det brukar vi inte göra här.
Hela gäng skulle kunna komma
in och plocka på sig både det ena och det andra, men jag tror inte någon vågar
sig ner för backen. Jag är trollgumma och jag har satt ett beskydd kring
stugan.
Inga osaliga andar besväras
vi av heller, bara de vänliga, gamla släktingar och föräldrar som kommer på
besök och inte gör något väsen av sig. Så jag känner mig varken mörkrädd eller
ensam, sen har jag ju alltid katterna, ett spring att släppa in och ut dem
dagarna i ända.
I kväll ska jag tävla mot
mig själv i "På spåret", då vinner jag garanterat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar