Snöstorm

Gumman väntar snö. Jag sitter här och väntar en halv meter snö. Gubben säger, att det kan vara lite som vargen kommer, vargen kommer, han tror inte på väderprognoser förrän han ser dem själv. New York fick nyligen bevis på det, alla var beredda på århundradets snöstorm, den uteblev.

I alla fall så är jag beredd, come on snow, jag har redan räknat ut att jag i värsta fall kan lifta upp till jobbet på måndag morgon. Lifta med en granne, som inte har en lång backe.

Men vi har proviant och pellets för att klara oss, åtminstone vad gäller maten i flera veckor, pellets klarar vi oss med fram till våren.

Vi tinar väl fram någon gång, våren är här om två månader.

Läste att Laila Bagge ska ställa upp i ”Let´s dance” igen. Trodde inte att de, som varit med en gång och kunde alla danser, fick ställa upp en andra gång. Världen är ur led.

Reser fortfarande i min barndoms stad, åtminstone på nätet, är glad åt gruppen ”Det gamla Stockholm”, jag är med i på Facebook. Där sitter vi gamla uvar och ser på bilder från den stad vi minns, senast var det en bild på Torsgatan, där bodde vi och där jag gick mina tre första år i skolan. Innan mamma kroknade och vi flyttade till förort. Ljust och luftigt skulle det vara i början av sextiotalet, lägenheterna i innerstan bjöd inte på den varan.

Sedan rev de hela kvarter i city, tog bort alla äldre bostadshus och små affärer, byggde kontorshus istället. Borta var charmen och småstadskänslan, alla skulle bo i förort, där det var ljust och luftigt, innerstaden skulle vara för arbete.

Tur att de inte hann jämna Gamla Stan med marken, det fanns planer på det.

Nu börjar förresten snöstormen ute, vargen kommer på riktigt.

Januari är en lång månad, det känns så i alla fall. Antar att det är helgerna där i början, som ställer till det. Känns som en evighet sedan vi firade nyår i Delsbo. Ganska bra i alla fall, att tiden känns lång, varje dag är värd att leva, att den inte svischar förbi i eviga måndagar och fredagar.

Kollegan ligger däckad i influensan. Jag har inte haft någon sådan sedan 1969, Hongkongvarianten var min enda och förhoppningsvis sista.  Inte för att jag tar något vaccin heller, flunsorna biter helt enkelt inte på mig.

Bästa auryvedadoktorn vill, att jag tar en 24 timmarsmätning av blodtrycket. Han säger att, det finns ingen annan säkerställd mätning än den. Jag får en manschett och trycket tas fyra gången i timmen, i ett dygn.

Han säger också att folk går till hälsocentralerna och får sitt tryck mätt, av någon anledning så visar det ibland för högt, kallas vitarocksyndromet, de får medicin, sedan går det hem och äter den och trycket blir för lågt.

Jag har redan bryderi om vad jag ska ägna mig åt de där 24 timmarna. Ska jag ta det lugnt och meditera mesta delen av tiden, eller ska jag ta i på gåbandet och få det verkliga livet mätt i apparaten. Antar det senare, vill ju vara realist, eller kanske lite av bägge, i en lagom blandning. Högt och lågt, det är medelvärdet som räknas.

Tänker på när jag i värsta sommarhettan släpade mig upp för backarna till sjukhuset i stan, kom in till läkaren och det första hon gjorde, var att slänga ner mig på en brits och mäta trycket. Det var högt, tacka fasen för det.

Blev ordinerad dubbel medicin, samt att hon påtalade att jag kanske behövde operera njurarna, om kärlen var blockerade där också. Ni som läst min blogg i åratal, ni vet ju att jag började skriva när jag kommit hem från en operation i halspulsådern, den var igensatt.

Fick biverkningar av medicinen, träffade auryvedadoktorn och nu tar jag ingen alls, bara hans örtmedicin, det är ju medicin det med, fast utan biverkningar.

Så jag ser fram emot att få saker och ting säkerställda en gång för alla, vad är trycket egentligen?

Rådjuren har det inte lätt nu, mildvädret har gjort skare på snön, som tur är så har de gjort gångar i den, så att de kan ta sig fram till maten jag lägger ut. Hoppas kunna hjälpa dem att överleva ett par månader till, då snön ger vika och blåbärsriset sticker upp igen.

Det var fågelräkning förra helgen, nu står min bil för fågelmaten, så någon räkning blev det inte för vår del. Jag har alltid trott att man skulle räkna alla fåglar som kom och åt, dela in dem i sorter och ha sig. Gubben säger att det räcker med sorter, bra är väl det, för de hoppar ju kring hela tiden och är omöjliga att räkna, kanske räknar man samma talgoxe två gånger.

Nu hör jag den första vårfågeln sjunga, mitt i snöstormen. Vad det är för sort vet jag inte, men sjöng gjorde den. Hurra!

Katterna är inne och äter och bråkar med varandra när de är uttråkade, bråkar är väl att ta i, men de knölar till hallmattan när de kryper under den och gör utfall på varandra. De väntar på våren och sommarens ljusa nätter, då de kan flytta ut och bara komma in och visa sig och sedan vända. Katterna våra har det bra, så bra som en katt kan ha det.

Jag tror åtminstone det, så säger de i alla fall på sitt alldeles egna kattspråk.

Stugan skulle vara väldig tom utan dem, fast småfåglarna skulle nog dra en lättnadens suck.

Snöstormen ökar i intensitet, jag hukar mig inför kung Bore, stugan är varm och go.