Nyårslöften

Gumman går med tillförsikt.  Vi människor älskar att ge nyårslöften, bot om bättring av ett löst leverne, skärpning av karaktären osv.

Det är som om den 1 januari lovar oss, att allt ska bli så bra det kommande året, bara vi inte smutsar ner det rena oskuldsfulla, med något vi förutsatt oss ändra på.

Det verkar i alla fall inte, som om delar av svenska folket avlagt löfte om bra mat. Bakfulla snubblar de in i det rena nya året, sätter sig på närmsta pizzeria och glufsar i sig världens bästa bakfyllemat, en pizza fylld med kolhydrater och fett. Pizzeriorna jublar den 1 januari, har säkert dubbelt så många degar i kylen. 

Kanske är det den 2 januari, de flesta börjar sitt nya liv.

Jag har inte avlagt ett enda litet ynka nyårslöfte, jag tänker vara den otroliga människa jag alltid varit, fast jag kanske borde meditera mera och gå ned de där sista fem kilo, som vågen envist vill släppa taget om.

I alla fall så hade vi en trevlig nyårsafton i Delsbo, en gammal gård och ett jättekök a la Carl Larsson, där vi var indelade i matlag, som lagade varsin del av menyn.

Det var riktigt trevligt att trängas vid grytorna tillsammans, det hackades lök, skivades grönsaker, revs ost och tusen frågor uppstod till värdinnan, som höll stenkoll på allt och alla. Fast gubben min, hann riva upp en hel parmesanost, kanske för att ingen sa något.

Jag och en till, hade ansvaret för desserten, kanske därför att vi gillar just sånt.

Det blev en banankolapaj och egen vispad vaniljglass. Ni hör hur gott det låter, bara orden får det att vattnas i munnen.

Hur vi fick ihop det vet jag inte, ett tag såg det oroväckande rörigt ut, men vi kom till bords och vår egenhändigt gjorda buffé, stod uppställd.

Jag som brukar gå och lägga mig tidigt, jag var lite orolig över att jag skulle bli trött där mitt i allt, men kvällen skyndade på och vips var det dags för tolvslaget.

Ekologiska rislyktor släpptes av var och en av oss, de seglade iväg åt Hudiksvallshållet hela bunten, med var och ens önskningar i bagaget.

Då kom stora tröttheten över mig, gubben och jag åkte hem i min lilla bil, i en timme jag sällan är ute på vägarna. Satt faktiskt och hann irritera mig på att bilen blev så saltig. Jag har en knasig fanatiskt inställning till min bil, den får inte bli saltig, vägsalt fräter sönder den. Helst skulle jag väl slippa låta den åka på vägarna alls, den ska stå här och se ny ut. Slänger in en sommarbild på pärlan, så att ni får beundra honom. Han ser faktiskt lite uppkäftig ut, den lilla.

Det är nog en sak jag ska ta och titta på nu när det är nytt år och nya friska tag, det bottnar nog i något väldigt djupt kan jag tro.

I alla fall så rådde jag bot på det igår, tvingade gubben att stå och lösa en ispropp i ledningen i stallet, den fryser varje år. Sedan halkade jag kring bilen och tvättade den, jag får nog söka för det kanske, nu hör jag hur tokigt det låter.

 Nu är det snart inga helger kvar, bara de vanliga ända in till påska.

Jag tycker det blir så rörigt med alla dessa helger, det är söndag och måndag om varandra och en och annan lördag mitt i veckan. Jag blir dagvill och kommer ur fas vilken veckodag det är. Sen fyller jag år mitt i allt detta röriga, vilket inte gör saken bättre.

Nej nu ser jag fram emot oxveckorna och det normala, oxveckorna håller på ända till den 28 februari, om nu undrar över det. Låter lite jobbigt, men vi har ju våren där långt bort i tunneln.

Jo, jag kom på ett nyårslöfte. Att leva idag, det som varit har varit, det som kommer finns inte ännu, det är bara idag som gäller.

Eller som Melker på Saltkråkan sa. Denna dagen ett liv.

God fortsättning på den nya fräscha året!