Vintervedermödor

Gumman sitter och ser ut över mörkret. Vågar väl nästan inte säga, att jag gillar den mörka årstiden. Det är så myspysigt och kravlöst på något sätt.

Fast jag muttrade hej vilt för mig själv i måndags morse, vaknade och kände att elementen var kalla, här i stugan har i ett slags kännapåelementen syndrom. I alla fall jag, tror att gubben har det också, vi vill känna om pelletsbrännaren går som den ska. Gör den det, så är elementen varma när vi kliver ur sängen, gör den inte det, så har den lagt av igen.

I alla fall så var elementet i sovrummet knappast ljummet, jag seglade ned för trappen och ut i köket, där kändes det lite kylslaget. Tände en liten lampa vi har i fönstret och försökte kika ut på bilen i mörkret, såg på konturerna av den under snön, konstaterade att det fallit minst en decimeter under natten.

Blev lite sur på väderleksgubbarna och tanterna, jag har tre olika jag ser på varje dag, får tre olika prognoser, men ingen av dem, hade visat på en decimeter snö.

I alla fall så gäller det att inte stå handlingsförlamad för länge, vid situationer som denna, jag började med att gå in i pannrummet och konstatera att lampan lyste röd på husets hjärta. Den har väl felslag lika som gubbens hjärta, saker och ting omkring en belyser vårt liv, även om ni inte tror på att materiella saker visar ens inre liv och hälsa, så vill livet runt en, visa på saker som vi ska ge akt på. Det är min tro och övertygelse.

Satte igång med att rensa obränd pellets ur den och satte igång den, viss om att det inte skulle bli en gasexplosion igen.

Vi har nämligen pluggat på allt om pelletsbrännare under helgerna, när den krånglat som värst. Gubben har dissekerat ner den på minsta nivå, lärt sig vart alla delar sitter. Vi har läst spaltmeter på Google om olika problem, som folk har haft med sina, vi kan svänga oss med ord på olika delar, delar vi inte hade en aning om att där fanns. Känn på den här, triacstryrningen, låter rätt avancerat. Fast den är det nog inget fel på just nu.

I alla fall så gick han igång igen, hjärtat tickade på i pannrummet. Då var det dags att angripa snön på bilen, den är tack och lov så liten att det går fort. Tänker på dem som har jättebilar som är jättehöga, undrar om de tar stegar och borstar av taket. Eller så har de tak över bilen, ett klokt val kan jag tycka.

 Tänker också på min kusin i Norge, hon är jätteliten och har en stor skåpbil, den står inte under något tak, fast de har inte lika mycket snö där som vi har här. 

Nästa orosmoment var, när jag kollade upp snödjupet i vår långa backe, det var dessutom kring noll och blötsnö. Pratade ett par ord med bilen, om att han minsann måste ta mig till jobbet, han svarade på sitt lite lustiga tysta sätt, bara med att stå där och se lite uppkäftig ut. Det är faktiskt det enda han kan.

Som ni vet så pratar jag med bilen, är lite vrickad kan tänkas.

Efter morgonens vedermödor, så kunde jag pusta ut en liten stund, lägga hela långa raddan av wordfeudord, lagda av mina kvällspigga wordfeudvänner, kvällen före.

Satte mig i bilen, startade motorn, sa till honom att nu tar vi den, backen menade jag då. Stängde av antisladdsystemet, har läst på att det ska man göra vid forcerande av backar som är hala, annars så stryps motorn när det börjar slira, satte fart och seglade upp med stil. Inte en enda liten slirning i blötsnön, inte ens när han forcerade snövallen uppe vid brevlådan.

Kan man älska bilar så att det känns i hjärtat? Jag kan det i alla fall.

Annars så händer inte mycket i byn just nu, inte mer än att några har dött i cancer och någon till, har fått sin dödsdom, i den där lömska sjukdomen. Verkar som om bukspottkörteln och magen är några organ, som härjas av sjukdomen, just i vår by.

Om det har med riksgenomsnittet att göra, eller om just denna by har någon slags förbannelse över sig, det vet jag inte. Kanske är det vattnet, vi har inte bra vatten överlag, någon av oss.

Jo, igår åkte plogbilen förbi, jag som just sa, att det inte händer mycket här i byn.

Var hos en granngubbe, där en annan granngubbe var på besök. När vi satt där och småpratade om folk och fä, som man gör i byar på landet, då körde plogbilen förbi i hög fart. Den körde så fort, att gubbarna inte hann uppfatta vem det var som körde. De rusade upp och kikade genom vardagsrumsfönstret och såg bakändan på bilen, medan spekulationerna gick vilda, om vem som egentligen körde.Det hör till saken vill jag tillägga, att det inte snöat så värst mycket i vinter ännu, det är antagligen olika som har anbuden från år till år, därav denna förvirring.

Bilen vänder alltid där allmän väg slutar, alltså så kom den tillbaka i hög fart, medan gubbarna rusade ut i köket för att ställa sig och glo i fönstret för att kunna vara riktigt beredda på att uppfatta, vem i hela friden satt bakom ratten. Men det gick inte heller, han hade sådan fart, att bilen bara svischade förbi. Gubbarna fick sätta sig igen och spekulera, om vem som kanske hade kört.

Det är livet på landet det, små händelser kan bli stora. Livet lunkar vidare i Lönnånger, kanske får grannen svaret på vem som kör plogbilen i år, eller så förblir det höljt i ett dunkel.