Jul i stugan

Gumman är återuppstånden. Hösten har försvunnit i babyjoller och annat smått och gott. Minstingen i familjen har blivit tre månader och är inne på sin fjärde.

Mormor dvs. jag, jollrar och har mig, tittar på det sötaste som finns. Alla mor och farföräldrar tycker ju att just deras barnbarn är det sötaste som finns, konstigt vore det väl annars. Men mitt är ovanligt vackert, bara så ni vet.

Plågar mina vänner med söta små videos som dottern skickar till mig. Alltid tyckt sådant var jobbigt, men vips är jag där själv, man lär så länge man lever.

Hösten här uppe har varit snäll. Ganska mild, väldigt mörk, fast det är ju den varje år. Älgjakten har kommit och gått, rådjuren har minimerats till två stackare, vi är beredda med havrekross igen, snön kommer väl som vanligt antar jag.

Min lilla norska kusin har krympt, hon var 1.55 sist hon mätte. Nu har hon likt teskedsgumman krupit ihop till 1.49.

Hon har äntligen gjort slag i saken och skrivit sig i Sverige, men är ju fortfarande norsk medborgare. Hon har ju förälskat sig i Ångetrakten, måste ju medges att den är väldigt fin, men ingen vill bo där.

Sagt och gjort, hon fick svenskt personnummer för ett litet tag sedan, nu kan hon göra saker som hon inte kunnat tidigare. Utan personnummer så är du ingen, går inte ens att skaffa ett ynka telefonabonnemang.

Utan mobilt BankID så är du ingen heller, i alla fall om du ska utnyttja internet och de tjänster som finns där.

Hon fick för sig att hon skulle kolla upp sin fastighet på Lantmäteriet, nobben, de krävde personnummer.

Hon har en bil, en norsk en, tog några dagar innan Transportstyrelsen skickade meddelande till henne att hon måste registrera den till svensk, inom 5 dagar!

Så nu håller hon på och ringer mig om både det ena och det andra. Fick min gamla telefon så att hon äntligen kan sätta i sitt svenska SIM-kort, till sitt svenska abonnemang.

Då fattar hon inte hur den fungerar! Tillhör de där envisa Iphonefolket, Android är en okänd värld.

I går skulle hon titta efter svensk bil, vi vandrade in i bilhallen och där vinkade bilförsäljaren mot mig när jag traskade fram till honom. Ser dåligt på långt håll utan mina se långt borta glasögon, så jag uppfattade inte först vem han var.

När han sedan hojtade och frågade hur det var med fisen, då fattade jag.

Det var bilförsäljaren jag köpte min lilla Suzuki av för sex år sedan, då på ett helt annat ställe. Den gick ju under namnet ”Fisen” av mig när jag först såg den.

Ganska roligt att han som säljer så många bilar på så många olika ställen, kommer ihåg mig och min lilla bil, den var ju inte ens en ny sådan.

Kusinen hon däremot, hon ska ha en jättebil. Problemet är att hon måste sätta sätet på maxhöjd, samt lägga kudde på det, för att ens se upp till framrutan, hur hon då ska nå fram till pedalerna är en gåta. Men någon liten fis är inget för henne, hon vågar inte ens sätta sig i den och åka en bit, hon känner sig oskyddad, massor av plåt ska det vara.

Snart är det jul igen. Samma som alla andra år, så grips många av det stora julfnattet. Jag ska försöka att inte hoppa på tåget, men får hålla i mig då jag går i affärer, det är lätt att drabbas av den allmänna yran.

Fibergubbarna arbetar sig framåt, vi är lovade fiber i stugan före jul. Men tror inte på det, om de inte ska gräva dygnet runt. Slangen som fibern ska ligga i står hoprullad vid stugväggen, inte fastsatt, dosan är installerad, några vägar ska grävas under, innan det ska blinka blått i dosan.

För två år sedan så klippte de av kopparkabeln, vi överlevde det också. Men väntan på fiber har varit lång. För ett år sedan började de gräva i vår lilla by, det är lång tid och ett väldigt stort maskineri som ska fungera.

I år ska dottern, mågen och lilla barnbarnet komma till jul. Det blir hennes första jul, men säkert ingen hon ska komma ihåg. Så mormor behöver inte slå knut på sig själv, vad gäller juligheten, den kommer väl sakta att öka år från år.

Om tre år står vi väl här både gubben och jag i tomteluvor och slår i glasen med julmust, gran införskaffad och julklappar i hög under den. Gubben och barnbarnet som dansar kring, katterna som hänger i granen för att komma åt kulorna.

Till dess så tar vi det lite lugnt, ett par jular kvar utan tassandet av små fötter, hon har ju inte börjat krypa ännu.

Men vad gör man inte för barna när de är små.

God jul på er alla!

Klimatsmart eller inte?

Gumman är klimatsmart. Ett ord som inte existerade när jag var ung, vet inte när det dök upp, men det finns förankrat i vårt språk.

Vet väl inte om jag är speciellt klimatsmart, inte mer än alla andra svenskar. Men vi sopsorterar och värmer huset med pellets. Ved är tydligen inte smart, men det låter konstigt, ved har använts i evinnerliga tider och är väl ganska naturligt.

Inga kossor har vi heller, som fiser och förstör ozonlagret och bidrar till jordens uppvärmning.

Har kasse med mig till affären, sånt som jag växte upp med, mamma hade alltid en tygkasse.

Det var innan affärerna började vräka ut gratis plastkassar. Folk tog hela buntar och använde till sopor, affärerna började ta betalt för dem, då tog alla bara en.

Vi ser till de små tingen, kan väl egentligen inte göra mer, medans länder som Indien och Kina drunknar i sopor.Tydligen smugglas det sopor också, jag undrar varför.

Behöver inte åka mer än till Grekland och förfasas över allt skräp som ligger slängt utmed dikeskanterna, mitt svenska sopsorteringsblod kokar över. Hur tänker de?

När jag var i Indien för en herrans massa år sedan, då fanns där inga sopor, det mesta återvanns. En konservburk fick nytt liv som något annat nyttigt, som att använda till att ha vatten i för toabesök, eller använda som pennställ, plastflaskor hade ännu inte gjort sitt intåg.

Samtidigt som Kina spyr ut rök från kolkraftverk och haven svämmar över av plast, så sitter vi här uppe i kalla nord och pratar om att inte flyga. Inte mer än nödvändigt i alla fall, men vem tar flyget i onödan?

Alla som flyger de har ett mål, oftast ligger det långt bort. Så nödvändigheten med flyg kan nog inte diskuteras. Eller ska vi avstå från att ta en weekend i Prag?

Få ångest över att vi får en liten bit is att smälta, varje gång vi flyger.

Flyget går enligt tidtabell ändå, även om vi är med eller inte. Då krävs det att majoriteten av resenärerna är klimatsmarta och med tre passagerare ombord är det inte lönt att låta just 14.30 planet Arlanda-Prag, fortsätta att flyga och få isarna att smälta.

Eller att jag avstår från en weekend i Prag, bara för att jag inte vill slå ner rumpan i just det planet och på så sett få isarna att smälta. De smälter ändå, ända tills alla tar ett krafttag och slutar åka utomlands. Mölle by the sea, blir nya Thailand.

Tror inte en enda själ som vimlar omkring på Arlanda med sina rullväskor och kikar runt efter sin gate, ens tänker på att vara klimatsmart i just den stunden. 

Det har gått för långt, vi är vana att flyga och vi flyger när vi vill.

Förresten så flyger vi bara en gång per år, bara för att vi vill.

Här i stugan rullar hösten på, vi har haft vår första snö, den kom och gick, som en slags förrätt till vad som komma skall, huvudrätten och sedan den lilla efterrätten någon gång i april.

Barnbarnet har varit på besök, katterna sprang när hon började skrika, ett sådant ljud har de aldrig hört.

Fibern har kommit ända fram till husväggen, eller i alla fall tomröret, det ligger där vid vår utomhusdosa som en orange orm och väntar på att bli fastsatt. Sedan ska kontrollen blinka blå här i hallen, sen kör vi.

Grannen har tagit in sina får, nu kan det blir vinter.Eller förresten, inte riktigt ännu om jag får råda.

Lillan

Gumman är återuppstånden. En del kanske har trott att jag slutat skriva för gott, men ett uppehåll har det varit.

Efter en fullkomlig toppensommar, så har det åter blivit vardag i stugan.

Glömt är hur jag gick och svettades med snusnäsduk i pannan, glömt är de varma kvällarna, där jag fick nypa mig i armen, för att jag riktigt skulle tro på den tropiska värmen. Nu är det tjocksockar som gäller.

Härliga, härliga sommar, kom tillbaka nästa år och värm våra frostbitna kinder.

Sedan har det tillkommit en ny medlem i familjen, hon går under namnet lillan än så länge.

Vänder upp och ned på vår tillvaro, samt de uttröttade föräldrarna.

Föddes i slutet av augusti, hel och fin, med svart hårkalufs. Att bli bli mormor är en konstig känsla, hade glömt bort att de är så små. Vågar nästan inte ta i henne, men handlaget sitter i, så där en 32 år senare.

Berättade för frissan i byn att hon skulle komma när som helst, frissan som är realist, hon sa bara att då får du en till att oroa dig över. Det späds på.

Nu oroar jag mig inte så mycket för henne just nu, det kommer väl, nu är hon bara en liten varelse som äter, bajsar, pruttar, rapar och skriker när hon är missnöjd. Sover varje gång mormor kommer, tittar upp lite grann, mormor överlycklig att få se att hon har blåa ögon. Fast det har visst alla barn säger de.

Hon har inte fått ett namn ännu, det sitter långt inne hos föräldrarna.Måste bli så rätt som möjligt.

Fornnordisk lär det bli i alla fall, mamman är speciellt förtjust i allt sådant.

Gubben tycker att hon ska heta Elvira, men det mottogs inte med någon större entusiasm. Tror det blir en Tova i slutänden, samt med flera mellannamn.

Vi får se, de har ju tre månader på sig att klura ut något passande, tills dess får hon heta lillan, det går ju bra det också. Vi vet ju vem vi pratar om då.

Jag överöses av bilder på telningen, det pluppar till i telefonen, sedan kommer det antingen en bild, eller en liten filmsnutt där hon sover och ler i sömnen, eller grimaserar. Är tacksam för den nya tekniken, behöver inte vänta i månader på att de ska ta upp hela filmrullen, sedan lämna in och framkalla den.

Träden skiftar färg, det lyser vackert rött och gult, hösten är här igen, snart är det dags att skifta tid, skruva bak alla klockor en timme, eller ställa in utemöblerna.

Jag tillhör de, som hejar på att vi inte ska hålla på och ändra till sommartid, vill ha den tid som var när jag var barn, gillar inte att vara trött på morgonen i sju månader, vara normal i fem och sen tillbaka igen.

Varför är det inte inte rättvisa sex månader? De nallar en månad av vintertiden, lite konstigt det också.

Min inre klocka har gått på vintertid i allt för många år.

Sen är det bökigt att ställa om min bilklocka, också en bidragande orsak, samt att timern på motorvärmarstolpen aldrig ställs om i tid.

En annan fundering är hur i hela friden min dator och telefon kan veta om när det ska ändras tid, är inte hundra på om telefonen vet, men datorn har full koll i alla fall.

Hur blir det då om vi skippar sommartid, kommer datorn att veta om det också?

Kommer ihåg vid millennieskiftet, sprang upp på morgonen och satte på datorn, den funkade, trots alla skriverier att det skulle bli kaos med datorhaverier.

Hösten, myspys i TV fåtöljen.

Gillar ni ”Downton Abbey”, ”Pang i bygget”, samt Agatha Christies Poirot, med en smula spring i dörrarna fars?

Då måste ni se ”Grand Hotel” på Netflix, den har allt detta och mer därtill.

Gubben och jag har nu sett uppåt 50 avsnitt, en seriemaraton utan dess like.

För det mesta är det engelskspråkiga serier som lockar, fast jag kommer ju ihåg några svenska och danska, som också är bra.

Men denna är spansk, det tjattras hej vilt, var lite misstänksam först, men efter ett avsnitt så var vi fast.

Historien börjar 1906 och äger rum något år, ett händelserikt år kan man säga, det händer saker hela tiden, mord, intriger, svartsjuka, lögner, kärlek. Ja allt som en normal vardag innehåller, där vill säga, knappast någon annanstans heller. Inte i den farten i alla fall.

Gubben blir som barn på nytt, han pratar om skummisar och pickadoller, ett ord han använde när han som barn lekte John Wayne, tror inte dagens unga har hört det. Är förbrytarsvenska, användes av förbrytare för länge sedan. Sådana som Bosse Dynamit från Hökarängen osv.

Vi skrattar en del, jag blir nervös och vill sätta en kudde framför ögonen, speciellt när de rotar kring i andras rum, jag vill ropa skynda, skynda, de dyker under sängar, bakom dörrar, hör allt, ser allt i denna makalösa serie.

Hatten av för de som skapat den.

Kommer att bli tomt när den väl slutar, vi har 4 avsnitt kvar, vad i hela friden ska vi ge oss in i då?

Så ser det ut i stugan just nu, bara att fortsätta vänta på fibern, väntat i två år nu, en segdragen historia minst sagt.

De ska gräva fram till stugan, vi väntar på det, elbolaget satte ut stolpar redan för ett år sedan.

Samt att de nu grävt diken vid vår väg, fick ett samtal från elbolaget, de ska gräva ned elledningen nästa vår. Stolpar ska bli ett minne blott.

Så det grävs och ska grävas en hel del här, har aldrig varit med om maken till grävhysteri.

Men men, det blir väl till det bättre när väl allt är klart, den som lever får se.

I väntans tider

Gumman är tillbaka. Inte för att jag varit på så många ställen annat än stugan, så är det väldigt länge sedan jag gav en rapport härifrån.

Vi har nu börjat komma in i de långa skuggornas tid, solen börjar att dala. Snart ska den vandra bakom våra granar och komma igen i april.

Vilken sommar vi haft! Den går nog till historien.

Jägersrogänget har kommit och gått, vi har målat största delen av stugan, flämtat i värmen, avverkat ett antal loppisar. Det är sommar när vi går in i gamla lador, drar in doften av värme, damm och tittar på ett otal saker.

Kämpat igenom IKEA på årets varmaste dag, där var det riktigt svalt och skönt.

Katterna som inte kan ta av sina pälsar, de har legat i buskarna. Tyckte ett tag riktigt synd om fåren, men de överlevde.

Sommarfolket har också kommit och gått, nu går det riktigt bra att göra en vänstersväng ut på E4, vilket var svårt när den värsta trafiken var igång.

Något som var bra i sommar, det var att myggen försvann, bromsarna också, de fick väl värmechock. Samt att gräsmattan inte behövde klippas.

Nu har vi flämtat klart, redo för den mörka årstiden, samt jackor och tjocka tröjor. Men än är det ett litet tag innan frosten tar över, vinterdäcken ska sättas på och motorvärmaren i.

En liten stackars kantarell har dykt upp vid vägen, kanske kan de komma om regnet blir rikligt. Han ser då förskrämd ut med sin lilla gula hatt.

En annan stor sak här i sommar, det har varit dotterns graviditet, hon som ständigt gick och oroade sig att saker skulle ta ända med förskräckelse, har nu kommit in i de sista skälvande dagarna.

Hon har då koll på allt. Ner till den minsta sak, som att packa ned tandborste samt huvudvärkstabletter till sambon i sin förlossningsväska.

Jag känner av allt detta, det är en spänd förväntan över det liv som ska komma. Egentligen inget märkvärdigt, det händer varje sekund på den här jorden, men väl så märkvärdigt att bli mormor. Inget jag varit förr i alla fall.

De flesta jag känner har blivit morföräldrar flera gånger, de har vanan inne, jag famlar i ingenmansland med känslor jag inte visste jag hade.

Men någon gång ska vara den första, dottern som för några år sedan, aldrig skulle ha något barn. Man ska ju som bekant aldrig säga aldrig.

Det är i alla fall ett ståhej kring detta, vi som är av den lite äldre generationen, jag säger bara lite, för att inte känna mig så lastgammal, vi skaffade barnsaker när barnet för fött. Det var väl bara en vagn och en säng som var där innan, samt lite kläder.

Nu skaffar de nästan allt upp till skolåldern, redan innan barnet har tagit sitt första andetag.

Antar att det ligger i tiden, förresten förr, så drog de ut en byrålåda och lade ungen i, praktiskt och bra, tog ingen plats direkt.

Jag känner flera ur mina föräldrars generation som legat i byrålådor, det har blivit folk av dem med.

Tiderna förändras, människor förändras, vad vi tyckte var normalt förut, det är inte så idag.

Såg en serie från 60- talets England, eller rättare sagt från någon koloni de hade. Där satt frun och blossade vilt på en cigarett bredvid sin man, som låg halvdöd med syrgas.

Sköterskan stack in huvudet och lyfte inte ett ögonbryn, skulle aldrig gått vägen idag.

Tror inte ens att man får blossa i sjukhusens närhet idag, jag som är uppvuxen med två rökande föräldrar, jag är inrökt från början i alla fall.

I 60-talets England fanns det också askkoppar vid varje biosäte, var det en extra spännande film och många som ville ta sig en lugnande cigarett.  Då var det inte lätt att sitta bakom dem, röken steg uppåt och skymde bioduken.

Har väl varit inne på det här med rökning förr, men någonstans känner jag att det är lite väl hysteriskt, men jag kan ha fel, kanske är det jättefarlig. Fast jag lever än idag och många med mig.

Fibern står stilla, vi har dosa både inne och ute, ledning fram till tomtgräns, grävt runt byn. Står stilla vid järnvägen, de håller på med någon slags utredning var den ska borras under spåret. Kanske 2018 inte är det året då vi kan koppla in oss.

I-landsproblem kan man tycka, men väl problem för många, vi hankar oss fram med vårt mobila i alla fall, jag fortsätter att skälla på gubben när han tar av vårt GB förråd och ser fotboll.

Snart kommer lillan till jorden efter att ha suttit inne i nio månader, undrar vad hon tycker om det. Spännande för både henne och oss.

Jag brukar böja mig ner mot dotterns mage och prata med henne, säga att det är mormor som talar, att hon ska känna igen min röst. De andra tycker jag är lite vrickad.

Ja, ja, snart så…..

En liten del resandfolk

Gumman vattnar och vattnar. I vintras tyckte jag att det var för eländigt, då sa jag att vi vill ha en sommar, med 25 grader varje dag, samt regn på nätterna.

Eftersom jag har kläm med gudarna där uppe, så föll halva min önskan in. Varmt har vi, men inget regn på nätterna. Inget regn överhuvudtaget!

Varje sommar, som det går hyfsat för Sveriges fotbollsgrabbar i VM, då har vi det varmt och skönt i det här landet.

Sist var det 1994. Då gick det ännu bättre för dem, då hade vi över 30 grader, nu gick det ganska bra, temperaturen stannar på omkring 22 grader, i alla fall här kring stugan.

Gräsmattan behöver inte klippas i alla fall, det är ingen fart, den ligger där och knastrar med bruna fläckar.

Bönderna sliter sitt hår, det blev en liten höskörd, folk uppmanas att äta svenskt kött. Vi ska alltså äta upp köttberget, så att de kan slakta ännu fler djur och på så sätt rädda bönderna från konkurs.

Trodde att de mesta av köttet som säljs är svenskt, inte för att jag äter det, men har för mig att det är märkt med svenskt ursprung. Vad nu det betyder.

Kanske har kalven skuttat kring i Bregottfabriken på Österlen, med sin mamma från allra första början. 

Sedan har hon vuxit upp ibland smörblommor och klöver, lyckligt ovetandes om sitt öde efter 3-4 eller kanske hela 5 år. Beror väl på om hon har varit duktig ko och producerat mycket fin mjölk.

För att sedan hamna som en biff, på någons tallrik. Eller som en del i ett skrovmål på ett hamburgerhak.

Finns nog ingen Bregottfabrik, finns nog ingen kalv som kan skutta runt med sin mamma, finns ingen Majros längre, bara en varelse med en gul lapp i örat, som är en del i den skrämmande sanningen att det handlar om pengar och produktion.

Tror inte bönderna gillar det heller särskilt mycket, de är ju också en del i det hela som heter vinst.

Nog om detta. Jag tänker i alla fall inte börja äta döda djur.

Fick reda på av kusinen från Norge, att jag är en del tattare, mormor var det.

Har alltid undrat varför hon var så mörk och hade stora guldörhängen, samt gillade att campa ute i skogen och ha sig.

Vet väl inte om det är speciellt för det släktet, men lite udda var hon i alla fall på det glada tjugotalet.

Tattare är väl numera ett ord, som inte används annat än som skällsord för folk som inte uppför sig. Om det nu används alls.

Vet inte heller med säkerhet var de kommer ifrån, men de verkar som om ursprunget kommer från Indien.

Resandefolket har de också kallats, inte att förväxla med romer.

Ska forska lite mer i detta, då jag har gener från dem i mig. Fast jag är ju ljus och ser allmänt svensk ut, så är det en liten liten del av mig en av resandefolket, ganska intressant faktiskt.

På Irland så kallas de för tinkers, antar att det motsvarar vårt ord tattare.

De brukar resa kring med stora svartvita hästar, i Sverige använder vi ordet Tinkerhäst, men eftersom det numera blivit ett nedsättande ord på Irland, så heter faktiskt rasen Irish Cob.

Så nu vet ni det i alla fall, säg inte Tinkerhäst.

Det blir inga blåbär och kanske inga lingon, allt är torrt som fnöske i naturen. Om det inte sätter igång och regnar utav bara den, så blir det ingen svamp heller.

Inte för att vår hushållning står och faller med det, men lite tråkigt är det.

Vi har fått grannar tvärs över täkterna som har en hund. Den här byn har varit relativt hundfri i alla år, folk här har nöjt sig med katter.

Men som sagt, nu är friden bruten. Den skäller dagarna i ände, sitter väl i en hundgård och bjäfsar. Det är inte en jakthund som får komma ut en gång om året och cykelmotioneras före älgjakten, utan vad jag förstår en sällskapshund. Vilken ras ska vara osagd, men en ovanlig var det i alla fall.

Jag störs väl inte lika mycket som grannen tvärs över, han säger att den skäller så fort han går ut på gården. Antar att han är lite irriterad på den.

Så livet på landet kan ha sina för och nackdelar de också, grannen hade också sett järv här. Trodde de höll sig norröver, men man ska väl inte tro så mycket, det gäller att kolla fakta.

Det gör de inte på Facebook, där läggs ut det ena konstiga efter det andra, vad källan är, det verkar ingen bry sig med.

Där går rykten om att det är en boaorm lös uppe i byn, utanför apoteket, folk blir rädda och vågar inte släppa ut sina katter och barn, kanske den inbillade ormen är hungrig och vill ha sig ett skrovmål.

Jaja, jag är i alla fall av tattarsläkte, det är riktigt, riktigt sant.

Den beryktade snarkmaskinen

Gumman har fått en kompis. Den gör mig sällskap i sängen, låter och pustar lite, men hänger med hela natten lång.

Den fruktade CPAPmaskinen, det står för ”Contineus positiv airway pressure” det låter väldigt högtravande.

Att jag säger fruktade, är att i mitt fall så har jag kämpat emot den i snart femton år, bara tanken på att ligga där som ett annat fån och ha en snabel från ansiktet till en maskin. Det har bara låtit för jobbigt och krångligt.

Jag är en snarkare, det låter skämmigt tycker jag. Trodde alltid att det var äldre gubbar som snarkade. När jag var yngre, då var det främst kvinnor jag hörde, som fick knuffa på sina snarkande män på nätterna.

Faktum är väl, att vi kvinnor kan vi också.

Så har det varit för mig i många år, hörde talas om mirakelmaskinen redan 2003, samt att snarkare ofta har andningsuppehåll.

Tryckte bort tanken, men kröp till korset i våras, nu skulle jag bli testad. Hade jag andningsuppehåll eller inte? Upp till bevis!

Jodå, slapp inte undan. Hade tjugofem st i timmen, det låter mycket, men jag känner de som har uppåt sjuttio, så värst i andningsupphållsligan, det var jag inte.

 

Hade bestämt mig för, att hade jag många andningsuppehåll, så skulle jag vägra en maskin, ville då ha en bettskena istället. Den kan i många fall göra saken bättre, behändig och låter inte.

Knatade iväg till sjukhuset och kvinnan som tog emot mig, hon sa att jag borde åtminstone pröva maskinen.

Bettskena var inte det första de rekommenderade, jag tänkte då att den kanske är dyrare, hört att den kostar runt tiotusen styck.

Kanske hade de köpt in en laddning snarkmaskiner till ett billigare pris. Eller så var det av ren skär omtanke.

Då och där bestämde jag, att jag skulle ge den en värdig chans, ville inte vara besvärlig och vägra.

Fick en med mig hem, en liten väska med min antagonist i, satte på mig den och lade mig ned. 

Tänker också på orden hon sa, att man måste inte vara storsnarkare för att ha andningsuppehåll, det  låter skrämmande, många småsnarkare kanske ligger där på nätterna och har farliga uppehåll, det tar på syrenivån i blodet, samt att hjärta och kärl får stryk. 

Jag hade för övrigt bara 75% syreupptag nattetid, även det skrämde mig till att ta hem "Snarkis".

Nu är det en sådan, som bara sitter i näsan, vägrade pröva hel mask, får panik bara av att tänka på den, att ligga där som en annan stridspilot och ha märken i ansiktet efter masken halva dagen.

Att se normal ut, först efter 12.00.

Hade den i en timme, tog av och somnade, den lät förfärligt tyckte jag, ett surrande och stånkande i nattens tystnad.

Vi bor ju så, att det är knäpp tyst på nätterna, på dagarna också, utom när grannen skäller på sin traktor, eller hans får som bräker.

Nu efter lite över en vecka, så har jag kommit att bli kompis med maskinen, sover hela natten med ”Snarkis”.

Så mycket för det femtonåriga motståndet. Allt sitter i huvudet.

Om det inte är några andningsuppehåll nu, det vet jag inte, men jag kan i alla fall inte öppna munnen, då blåser luften rakt ut som en eldsprutande drake. Återstår att se, ett litet chip ska tala om det i början av augusti.

Annars så vandrar sommaren utanför fönstret, den ger oss sol, mygg och broms och härliga dagar.

Ett par jordgubbar också från vår pallkrage, idag blir det väl tre stycken vi kan njuta av, en och en halv till oss var.

De som vi kan köpa, det struntar vi i, fullproppade med gifter, nog för att allt annat är det också, men så överdrivet goda är de inte heller.

Katten Moy Moy passade på att bli huggormsbiten tidigt på midsommardagen.

Han kom hem klockan nio med svullen tass och lade sig i en fåtölj och såg allmänt eländig ut.

Jag raggade upp jourhavande veterinär i stan, åkte med honom och fick betala en smärre förmögenhet för lite dropp och smärtstillande.

Det var ju storhelg och trippelpriser, katterna verkar veta om det, katten Gizmo såg till att han blev biten på en julafton när han var ett halvår, juldagen var vi till veterinären i stan.

Så nu är det bara påskdagen samt nyårsdagen kvar. Hemska tanke!

Den här sommaren levererar i alla fall, det är ömsom blåsiga kalla dagar, ömsom så varma att jag håller mig i skuggan. Så ska det vara.

Och juni har nu nästan passerat, hela två härliga sommarmånader kvar.

Sommarsnack

Gumman tittar efter regn. Inte så att jag står och glor upp i skyn efter regnmoln, men jag tittar på mina väderappar.

Tänk så behändigt det är nu för tiden, jag bara plockar upp mobilen och kan läsa vädret i den, flera veckor framåt. Jag ser inget regn.

Fast de har olika temperatur de där väderapparna, jag väljer alltid den som visar varmast. 

Kommer ihåg för ett antal år sedan då jag läste om att folk köade för de första smartphones, kommer också ihåg att jag gick upp för backen här och muttrade om idioti, telefoner skulle väl bara vara något att prata i. Nu är jag helsåld själv. 

Sjörapporten i P1 den hoppar jag över, den har varit med sedan min barndom. Först var det nyheter från TT, sedan kom en entonig röst och meddelade hur mycket och vart det blåste ifrån, från Ystad till Haparanda.

Kvarken vad nu den ligger, den skulle ha västnordväst 4 m/sek, i morgon vrider vinden sig till nordväst och då ska det bli 5 m/sek. Så följde alla möjliga platser efter. Urtråkigt att lyssna på som barn, men vi hade det inte alltid så roligt på 50-talet. Vi fick nöja oss med det som fanns.

Hör detta än i dag, tycker han som pratar har samma röst, som den som pratade vindar då för 60 år sedan. Men det kan det ju inte vara, de väljer väl ut radiopratare som har entoniga röster för detta.

Idag hör jag det bara på sommaren någon gång, då gubben ska lyssna på ”Sommarpratarna”, de drar hela harangen just innan det programmet ska börja, så det slinker med ibland.

Vi är väl nästan en av de få som lyssnar i realtid, idag lyssnar väl folk på mobilen när det ska lyssna, då kan man ju själv välja vilken tid det passar.

Sätter för övrigt igång snart, gubben brukar hänga upp en lista på kylskåpet, med pratarna och när de ska prata, För att inte missa någon.

Vi har fortfarande transistorradio, tror inte folk har det längre heller, i alla fall inte de yngre.

Kanske ska jag göra en radiokaka till programmen, en sån med massor av kokosfett i, samt kakaopulver och socker. Sedan varvar man smeten med kex och sätter in i kylen. När den är stel, då skär man skivor av den.

Gjorde sådana i min ungdom, vet faktiskt inte vad jag skulle tycka om dem idag. Vi går nämligen på ketogenkost, visst låter det fint och avancerat.

Det är helt enkelt lite kolhydrater, alltså inte 6-8 brödskivor om dagen, samt med lättmargarin som de förespråkade då. Gjorde svenskarna fetare i alla fall, allt det där fettsnåla. Sitter i än idag, fast vi vet ju att smör är bäst.

Kolhydrater är gott, är så med allting, mycket som är gott är inte bra.

Gräsmattan börjar bli brun, tycker den hållit ut länge i alla fall, vi har inte haft en droppe regn på en månad. Det gör väl inget att den inte växer så det knakar, men stackarna i rabatten de måste ha en skvätt.

Syrenerna håller på att blomma ut, alltid lika trist varje år.

Min lilla norska kusins rosor håller på att springa ut, så säger de i Norge, så de är inte på rymmen någonstans. Betyder att de slår ut i blom nu. Men det är ju i Ånge, där verkar allt vara annorlunda än här.

På måndag kommer det folk och ska montera in dosor till fibern, det ska bli intressant. Inte för att det är något fiber här ännu, men dosor lovar i alla fall att någon gång ska det bli.

Under tiden, kan vi väl gå och beundra dosorna och tänka på deras arbete i framtiden, ett arbete att få in ett bra internet i stugan, ett sådant som vi inte behöver hålla på och räkna på varje dag, om det ska räcka månaden ut.

Katten Moy Moy tog en ekorre för ett par dagar sedan, han fick några okvädinsord från mig, men som vanligt fattade han inte det, utan slängde sig på rygg och skulle vara gullig.

De är för övrigt sommarkatter nu av egen fri vilja, de kommer in och går en sväng i stugan sen vill de gå ut igen, fast de har det bra, de får komma in till hösten.

Mygg och sommarvärme

Gumman målar. Vi håller på att måla stugan, det ska göras med jämna mellanrum det också. Eftersom vi är så energiska i år, så ska vi väl hinna med det också.

Gubben står på stege, jag står på marken. Falu rödfärg är praktiskt, inte behövs det slipas på träet, det är bara att ta kvasten, ta bort spindelnät och annat småtjafs och sedan smaska på rödfärg.

Nu är det ju så att vi upplever en sommar som kommer att gå till mannaminne, vi svenskar får äntligen pusta ut i skuggan, precis som de gör i de flesta sydliga länder.

Sedan har den ju precis börjat också, vilket är härligt det också. Vädergudarna vill väl vara lite snälla mot oss, de tittade ju ner och såg oss kämpa med snön och kylan, vi ger dem en kanonsommar sa de, alla höll med och här är vi.

Någon rättvisa finns i alla fall.

Min lilla tantkusin från Norge var här och slogs med myggen, vi råkar ha sådana i massor just här. Antagligen för att alla små pölar från snösmältningen, gjort det gynnsamt för kläckningen.

Sedan verkar de ha mygg i Värmland också, men för övrigt har jag inte hört larmrapporter.

Frågade en annan kusin om de hade mygg i Färilaskogarna, men de hade de inte.

Vi kan inte sitta ute i de ljumma sommarkvällarna, gubben som är i uppfinnartagen, han skaffade en fläkt som står på golvet framför oss där vi sitter på logen. Den vispar bort de flesta, men vi får gå in till slut.

Norska kusinen bor i Ånge nu på sommaren, där hade hon sett två mygg sa hon,  i mina ögon är Ånge i Norrland och där borde det rimligtvis finnas mygg.

Gubben såg till att hon fick in ett gäng härifrån när han hjälpte henne packa bilen, men de fick inte uppleva Ånge, hon slog ihjäl dem vid hemkomsten.

Antar att hon kanske får småsven istället, något stickande måste de väl ha där uppe.

Småsven är av myggsläktet, de är små som namnet antyder, det svider när de kryper runt i hårbotten och vid ögonen, inte att förväxla med knott. De har i alla fall inte kommit ännu, de är lite sena, men håller ut hela hösten istället.

Om det varma vädret fortsätter så dör nog myggen ut hoppas jag, de gillar väl inte torka.

Det har inte regnat på någon månad, det börjar bli lite torrt. Pilen som dricker något enormt, det börjar få lite gula blad. Så det är inte bara tjosan med värmen heller, det borde ju rimligtvis komma regn snart. Men väderapparna talar en annan historia.

Kusinen undrade varför vi inte hade en svettslang i rabatten, har aldrig hört talas om svettslang. Det är en slang som man lägger där man vill vattna, den svettas ut vatten låter det som och tar mycket mindre vatten än att stå där med en slang.

Sedan så ger den ju vatten i jorden där den ska vara.

Har kollat och här i Sverige finns den också, men här kallas den för droppslang. Det ska inhandlas till veckan, växterna är ledsna och törstiga.

Det är snart dags för oss att få fiber, fast det verkar inte hända mycket på grävfronten, tydligen är det Vägverket som krånglar, en riktig stoppklossmyndighet det där.

Vi har inhandlat gräsfrö, redo för att återställa gräsmattan framför huset.

Där blommar förresten syrenen och pionen samtidigt, då är det ett paradis här.

Dottern ska ju ha barn, en liten flicka ska det bli när det blir klart, hon börjar bli tjock om magen nu, ska nu genomleva sommaren med den extravikten, innan det är dags för lillan att komma till jorden.

Jag hade en tanke på att jag kanske skulle sticka en filt till henne, men det blev bara en tanke. Dels så kommer jag inte ihåg hur man stickar, dels fodras det ett gigantiskt tålamod, vilket jag inte har.

Meningen var att lillan skulle få en filt av mormor, där varenda stickvarv var invävt med goda tankar, en filt med bra energier med andra ord.

Precis som kvinnorna i Peru gör, i alla fall indianerna i bergen, de väver in böner och goda tankar i varje sak de gör, tyckte det lät fint i alla fall. Så skulle jag också kunna göra, inte att väva, men med att sticka.

Har lagt det på hyllan, dels för att hon nog skulle vara bortåt året innan filten blev klar, samt att jag skulle ha svårt för att sitta där och traggla och hålla god min i mina tankar. En och annan svordom skulle nog slinka med.

Så nu tänker jag köpa en filt istället, samt greja runt lite här på min kammare och banka in lite goda tankar och böner i den, tror det går bra det också. Lillan kommer att vara nöjd i alla fall.

Fast mormödrar borde ju kunna sticka, alla stickar enligt norska kusinen, jag känner ingen mer än hon som gör det, inte en kotte till.

Mormödrar ska i alla fall baka, så det kan jag ställa upp på. Jag får då en anledning att göra det, inte för att bullar är speciellt nyttiga. Men de är förbaskat goda, i alla fall mina.

Min mormor bakade inte, har inte något minne över att hon lagade mat heller, tyckte hon åt mest smörgåsar, är brukligt i Norge. Där verkar de leva på smörgåsar, till varje LCHFares fasa, barnen får med sig en packe till skollunch. Smörgåsar hemifrån, där serveras ingen varm lunch som här.

Det är bara Sverige, Finland och Estlands skolor som serverar mat gratis, oberoende av föräldrarnas inkomster. Resten av världens skolbarn, de får antingen betala eller ta med hemifrån. Så nu vet vi det.

Världen utanför stugfönstret är soligt och varmt, det kommer en fläkt från havet lite då och då, vissa dagar är den vass, vissa dagar som idag är, den ljum och välkommen.

Vattnet i fjärden är lågt, tydligen har högtrycket gjort att vattnet i havet dragit sig tillbaka, så de får gå ut en bra bit de som vill bada, om man nu vill göra det i det ganska kalla vattnet.

Gubben hittade murklor bakom sin bil, de är endast skådebröd, tänker inte försöka att tillaga dem, verkar farligt och krångligt.

Säkrare då med rabarber, en paj kan vi väl äta i sommar, trots att det inte är så nyttigt, men förbaskat gott är det i alla fall.

Fönsterputsarprat

Gumman putsar fönster. Nu ska jag skriva om något så tråkigt som fönsterputsning.

Det har varit en plåga ända sedan vi flyttade till stugan för 28 år sedan. För att vara en stuga så har den ganska många fönster, räknade igår och kom fram till 16 st i varierande storlek. De flesta är dubbla spröjsade, visst är det fint med spröjs, det hör stugor till.

Sedan är de utåtgående, kan inte begripa varför man ska ha det. Läser på och ser att det är bara Sverige och Norge, samt några i Danmark och Finland som har det. Resten av världen har inåtgående.

Ser också att utåtgående läcker värme som ett såll, det gör inte de inåtgående, varför vet jag ju inte, men så är det.

Kommer ihåg alla lägenheter jag bott i, de hade inåtgående. Här tänkte de till ordentlig när de byggde stugan, de vill göra fönsterputsningen till en svår uppgift, samt nästan omöjlig på övervåningen utan en väldigt lång stege, samt en person som inte är rädd för höjder.

Folk pratar om att de putsar fönster stup i kvarten, de har inte bott här i stugan, här putsas det en gång om året, tror vi hoppade över förra året. Vintern kom med mörkret så vi såg inte det i alla fall.

Gubben har putsat, dottern har putsat, jag har putsat. Vi har använt tidningspapper, trasor, skrapor, till och med en dyr fönsterputsarmaskin. Det har aldrig blivit bra, solen har obarmhärtigt visat alla fläckar och ränder.

Nu är det också så, att det finns bara tre fönster där det går att stå ute på backen och putsa, resten får man vara trapetskonstnär för att klara av.

Utvecklade ett sätt, öppnade ett och hängde ut stående inne på en trappstege och höll i karmen och försökte putsa, det lyckades inte så bra, mina armar räckte inte till i översta hörnet.

Bra blev det inte heller, så gubben gav mig fönsterputsarförbud, ingen var gladare än jag, gillade inte det i alla fall, han lyckades lite bättre, men bra blev det inte.

Men nu är det ett minne blott.

I år hade jag som förutsättning att vi skulle putsa alla fönster, måla klart den där lilla överbyggnaden över trappen, samt smeta på lite rödfärg på stugan. Det var allt för denna sommar, gäller att inte sätta ribban för högt, vi tillhör inte de som kilar runt och letar projekt. Vi gillar att chilla.

Då fick jag en idé om att vi skulle sätta igång redan i början av maj, kanske skulle vi få detta gjort innan höststormarna. Kan nästan kalla den för en snilleblixt.

Såg att det inte börjat växa upp riktigt i rabatten ännu vid köksfönstren, frågade gubben om han kunde fixa något att stå på, så att jag kom upp och kunde putsa utan att hänga ut från insidan.

Normala år, så kommer vi på att vi ska putsa fönster när rabatten prunkar och vi skulle förstöra den. På hösten är det väl ingen idé att putsa fönster i alla fall.

Sagt och gjort, gubben kom släpande på träpallar, satte dem försiktigt mellan de små perennerna och vips hade jag en stadig grund att stå på.

Sen inte nog med det, jag hade införskaffat en fönsterputsartrasa, en microfiberduk speciellt för fönster och speglar. Efter alla misslyckade fönsterputsarår, så var det vår sista chans att få till det.

Jag klättrade upp på pallarna, hade noga läst på instruktionen att det skulle bara vara trasa i en hink med vatten, inget annat. Lät för enkelt, efter att prövat allt som alla experter på fönsterputs vill att man ska ha i vattnet.

Det enda vi inte provat är ammoniak.

Jag tog trasan över fönstret, doppade ned den i vattnet igen och vred ur, sen tog jag den över fönstret igen.

Insida, utsida och mellan.

Resultatet blev strålande, det tog 28 år, till slut fick vi till det. Samt att jag kunde stå hela vägen runt stugan på pallar som gubben flyttade efter vart.

Gubben fick gå på stege till fönstren på övervåningen, men resten tog jag inifrån.

Två dagar höll vi på, nu är alla fönster skinande rena även när solen ligger på, studerar jag noga så finns det väl en och annan liten fläck som jag missat, men fönsterputsare blev jag till slut.

Pratar vitt och brett om Frida fönsterputsartrasa till alla, de jublar, ingen har lyckats med fönster, de köper, jag borde få sponsorpengar av företaget, men riktigt en sådan blogg är det inte.

Utom en, hon sa att hon använt dem sedan många år tillbaka, jag undrar varför hon hållit det hemligt, hon har ju hört min klagan genom åren.

Annars så försvann snön här i igår, trodde den skulle ligga kvar till juni, i alla fall den stora snöhögen vi hade på gräsmattan. Men 12 maj var slutdatum i år.

Gubben hjälpte den på traven genom att hacka sönder snöhögen i bitar.

Det resulterade i att jag skulle plocka småsten, allt grus som kommit med under vintern.

Normala år, i år verkar det inte vara ett normal år, så har jag suttit och plockad sten för hand och lagt i en hink. Eller försökt kratta ihop gruset, men det är för jobbigt.

Eftersom detta verkar vara snilleblixtarnas år, så kom gubben på att han kunde sopa ihop det. Han tog piassavakvasten och vips var gruset i högar som han sopade upp på en spade.

Så nu är vi verkligen i fas med sommarjobben, håller vi på i den här farten så kan vi chilla hela juli och augusti.

Den kinesiska marknaden i Prag

Gumman kom hem igår. Ja, gubben med för den delen.

På en flygresa som tar en och en halv timme, så tar det tio timmar dörr till dörr. Vi bor ju inte vid Arlanda precis, när vi vacklade ut i kylan här hemma, hade vi 32 mil i bil kvar tills vi kunde sträcka ut benen.

Vi har flytt söderut ett par dagar, till Prag.

Har i åratal hört gott om den staden, det är så vackert, det är så billigt. Vackert är det fortfarande, men inte så billigt som förr. Folk pratade lyriskt om att en öl, Prag är ju berömt för det, kostade nästan ingenting, men så är det inte riktigt nu. Billigt om vi jämför med här hemma, men inte så man hoppade jämfota av lycka.

Kanske om vi skulle givit oss ut i obygden, men vi var ju i storstaden, tillsammans med några hundratusentals andra turister. Sådana med selfiepinnar och sådana utan.Turister bara går kring, vi var ju också det, så vi bara gick omkring.

Men nu har vi i alla fall sett staden och den var väldigt fin, själva stadskärnan var inte så stor i alla fall, den kunde vi traska runt och ta oss över floden på en av alla broar.

Vi fyra som åkte, vi hade efter min försorg hittat en lägenhet, den var helt ok, nära till allt utom den kinesiska marknaden.

Gubben som vill uppleva så mycket som möjligt, han läste sevärdheter, bl.a. så läste han om den kinesiska marknaden, som är i Prag varje dag utom söndag.

Första dagen vi var där, så var det svensk sommarvärme, då stegade vi upp för vindlande kullerstensgator till borgen. Jag som hade räknat med en borg som var rund, i mitt huvud är alltid borgar runda, annars är det ingen borg. Men denna såg mer ut som ett slott.

Vi följde turistströmmen över den berömda Karlsbron och sen gick det upp, upp och upp. Svettiga och med värkande ben, kom vi till slut upp och belönade oss med kall öl.

Sommarvärmen, för oss bleka nordbor var lite av en chock, vi har ju just tittat fram ur våra snögrottor, att mötas av syrenen och allehanda blommor var lite ofattbart.

Dag två var då marknadsdag, gubben som tittat på kartan, han tog fäste på en ö som låg mitt i floden Moldau, den låg ju inte så långt från oss, enligt kartan så låg marknaden bara tvärs över, där hade vi ju gått dag ett, så dit hittade vi.

Sagt och gjort, vi ville ju inte missa den, så vi stegade över bron igen, gick till höger enligt kartan, men där fanns ingen marknad. Frågade en servitör på ett fik, han bara skakade på huvudet, han visste inte om någon kinesiskt marknad.

Eftersom den stod som sevärdheter för turister, så trodde jag att alla Pragbor skulle veta vad just den låg. Det kändes lite konstigt.

Då studerade gubben kartan lite bättre, såg då att han tagit fel på ö, marknadsön låg en bra bit norröver floden. Eftersom kartor är som de är, så hade vi svårt att fundera hur långt det var, vi såg att det var ett antal broar som vi skulle passera, så vi började gå.

Såg framför mig hur vi skulle spatsera utmed vattnet och njuta av Prag, mötas av en stor marknad med en massa intressanta saker.

Det var bara det att det fanns ingen gångväg vid vattnet, vi började traska utmed gatorna istället, i marknadsriktning. Möttes av trafikerade vägar, smal gångväg, bilar som svepte förbi i massor. Sen var det varmt också, en i sällskapet, han besvärades av solen på huvudet, han tänkte ju inte på att ta med sig hatt.

Han fixade det, så att han stannade i skuggan av ett träd eller en stolpe, vi kämpade på i trafikbullret, han stod där och svalkade sig, sen lade han långa benet före och gick förbi oss i hög fart, stannade vi nästa lilla skugga osv.

Vi räknade broar, det var många kvar, ingen idé att vända, vi hade ju gått någon timme redan. Snart så skulle vi vara och förlusta oss på den kinesiska marknaden.

Stannade en man, frågade om han visste vart den låg, tänkte att vi var ju så nära att han borde ju veta, han skakade på huvudet, vi gick upp och ned i viadukter för att slippa riskera livet över gatan.

Vi traskade, solen sken, det började bli eftermiddag, vi passerade bro nummer fem.

Till slut visade min Google maps att vi var ganska nära, hittade en gångväg under vägen, luktade kiss som gångvägar brukar. Ödslig var den i alla fall, samt inte en turist i sikte. Gubben som inte vill göra turistiga saker, han vill uppleva, han var väl nöjd, vi var i Prags utkanter.

Efter några timmars gående, så hittade vi en stadsdel, vi ville ha en öl till att fukta våra torra strupar. Det kryllade inte av uteställen precis, fanns inte ett enda, vi hade ju lämnat turistdelen, det är ju de som gillar att sitta ute.

Hittade en lokal som såg väldigt tjeckisk ut, där hade de öl.

Det hade ett stort gäng engelsmän också hittat, de satt där runt ett jättebord och försökte överrösta varandra. Antar att de inmundigat ett antal öl, det lät så i alla fall.

Eftersom det inte var ett turistställe så undrar jag hur i hela friden de hade hittat dit, de var nog inte som vi, i jakt på den kinesiska marknaden.

Under öronbedövande engelska högljudda vrål, satte vi snabbt i oss varsin öl, den var i alla fall billigare än inne i själva staden. Sedan vacklade vi ut i solen på trottoaren och letade igen.

Efter ett antal läskiga vägar att springa över, det fanns ju inga övergångsställen, så hittade vi marknaden.

Den höll till inne på ett område, där det fanns allehanda hallar av något slag.

Kan inte säga att vi fick tränga oss fram precis, det var bara några till och vi som var där.

Istället fanns det femtioelva stånd med krimskrams, femtioelva stånd med kläder. Stannade till och tittade på en skjorta, det fanns inget pris, en liten liten kvinna var plötsligt vid min sida och började prata. Hon började visa fler av samma sorts skjorta i olika färger. Antar att jag kanske var den första kunden som stannat just vi hennes stånd den dagen, hon ville sälja, helt klart.

Jag gick därifrån, medan hon sprang efter en bit, tappade helt lusten att handla.

Jag vill ha priser på saker och ting, jag vill kunna betala det priset, sedan vill jag vara ifred när jag tittar.

Som svensk, är jag inget vidare på att hålla på och dividera en kvart innan jag köper något, det är inte svenskt, inget jag är van vid.

Vi gick snabbt igenom hela kinesiska marknaden, kände oss sugna på något och hittade goda bakelser som tog upp vårt sjunkande blodsocker, vi kröp in i skuggan och funderade på hur vi skulle ta oss tillbaka till centrum igen.

Vi gick!

Fast denna gång tog vi oss över en bro och gick på andra sidan, där det fanns gångväg vid vattnet och ingen trafik, vi hade helt enkelt gått på fel sida floden dit, den här vägen var närmare.

Då vet vi det, om vi vill åka till Prag och gå på kinesisk marknad igen. Fast jag tror nog inte det.

Hittade en stor båt vid floden, både hotell och bar. Vi läskade våra torra strupar med en öl, den var lite dyrare, vi var ju närmare staden.

Den kvällen gick vi och lade oss klockan kvart över åtta, inget nattliv i Prag för oss inte. Nästa dag var ännu varmare, men det är en annan historia.

För övrigt är vi nu tillbaka i vår verklighet, snön finns kvar på gräsmattan, det är två grader varmt ute och inte en kines i sikte.

April april

Gumman ser på solen. Sen ser jag på en dokumentär, om en gammal gumma på en ö i finska skärgården. Dora på Lammholm heter den.

Fanns två stycken att välja på, tror jag valde fel, hon sitter på äldreboende och får komma till sin ö några timmar i taget. Insåg att jag blir deprimerad av att se på äldreboenden, ser den andra, där bor hon på sin ö.

Äldreboenden är som dödens väntrum, fast de som bor där, de är väl klara med jordelivet i det närmaste i alla fall.

De är nöjda med allt detta, de har levt sina liv. Att sluta sina dagar med att sitta i ett tyst och tomt dagrum och stirra rakt fram, inte så jag vill sluta i alla fall. Fast jag kanske inte får något val.

Så det är för de gamla i det här landet, de sätts på undantag, får inte vara med i livet längre. De passar inte in i våra hektiska vardagsliv.

Arbetade på ett sjukhem för många år sedan, arbetade då med en flicka från något så exotiskt som Tongaöarna, hon var förfasad över hur det var här. På Tonga där tog de hand om sina gamla, de fick vara med i familjegemenskapen så länge de levde.

Här vid stugan droppar det från taken, det enda tecken på att snön håller på att ge vika är att det börjar titta fram lite gräs precis vid roten på den stora granen som står på norrsidan och får södersol.

Annars så har inte solen börjat gå så långt upp över skogen ännu, snart så är den över trädtopparna och vi har sol nästan hela dagen. 

Snön ligger djup, vi är nu inne i vårmånaden april, idag är det faktiskt stora lurardagen, april april, jag kan lura dig vart jag vill.

April luras med att vi ska tro att det är vinter, det är jättekallt på nätterna fortfarande, snön smälter långsamt.

Idag har jag en hel dag ensam här i stugan, jag ser på dokumentär, jag ska gå ut och kolla snösmältningen, se ännu mer dokumentär, samt tänka på Don Anders, vår granne som ligger under kniven nere i Uppsala.

Han ska genomgå en stor hjärtoperation, de ska byta någon klaff. Han har varit svag och krasslig det senaste året, efter lång efterforskning kom de fram till att han måste byta klaff.

Kan inte låta bli att tycka att kirurger är besläktade med bilmekaniker, de byter delar bägge två, sen går maskineriet ett tag igen.

Kirurgi verkar pilligare, sen så har de med levande människor att göra, inte en bilmotor. Fast lite lika är det.

Gubben är på väg till storstan Stockholm, utrustad med varma kläder samt grönvit halsduk. Han marschera på Söder ända till Söderstadion för Hammarbys första match för i år.

Nu ska han inte gå ensam precis, det är väl tusentals andra fotbollsrusiga, samt ölrusiga fans, som sällskap.

Han får nog en bra dag, samt att jag hoppas Bajen vinner, så han kommer hem i soligt tillstånd. Fast jag tror inte att han deppar ihop om inte bollen går deras väg, är ju en världslig sak, inte en katastrof.

Värre var det för en kille, som jag bodde ihop med för många år sedan, Bajen förlorade någon stor match, han låg på sängen i flera dagar och var deprimerad.

Nu bryr jag mig inte så mycket om fotboll, inte annan sport heller för den delen. Har annat jag bryr mig om, som snösmältning och vad jag ska göra av 4 äggulor jag har i kylen.

Kommit fram med hjälp av Mr Google, att jag ska göra en kaka. Så det blir ett av dagens göromål. Jag gillar ju att baka, så det är bra.

Katterna vet inte om de ska vara ute eller inne, tyckte jag såg spår av lo i snön, så det är bättre om de är inne på kvällarna och nätterna. Lo är inte kattens bästa vän.

Grannen väntar lamm, snart ska han skriva på sin Facebook sida i versaler hur många det blir. Tror det är det enda han skriver där inne, samt att jag tror, han tryckt ned capslock och inte vet hur han ska trycka bort det.

Eller så vill han att det ska synas.

En annan granne har över 40 katter, han ska få behålla 9. Vad de tänker om detta vet jag inte. Om de inte kastreras och steriliseras så har han snabbt 40 igen.

Allt detta började med att han som skriver med versaler, hade en katt som smet till andra grannen och fick kattungar, det är nu ett antal år sedan.

Han började mata dem, på den vägen är det. Nu har de ett helt obebott hus att rumstera i, samt föröka sig inom familjen.

Sotaren skulle varit här i mars, vi fick ringa återbud, det gick inte att komma upp på taket, nu har i alla fall stegen där börjat tina fram, men vart vi ska sätta första stegen, det vet jag inte, snön ligger i en hög där.

Sotaren lever farligt, han klättrade upp på takstegen på ett annat hus här i byn, den var rostig och han trillade ner, på ett verandatak som tur var, annars hade det gått illa. Jag skulle inte vilja vara sotare, är höjdrädd så det kommer inte på tal.

Drippelidropp från taken, kanske våren kommer till slut i alla fall.

Snöhögen

Gumman spanar ut. Ser endast ett stort snöberg, våren känns långt borta. 

Den här vintern går till historien i snörikedom, om allt detta smälter snabbt, då får vi skaffa roddbåt här vid stugan. Marken kan ju inte ta emot all denna vätska, fast då är väl det inget tjat om att grundvattnet är lågt i år, finns så det räcker till en och annan biltvätt. 

Undrar över flyttfåglarna, de som brukar komma tidigt, är väl inte så dumma att de kommer nu hoppas jag, finns inte så mycket att äta i snön.

Snart kommer snölopporna, de välkända betten som kliar, katterna drar in dem i pälsen, sen hoppar de på mig när jag sover. Då är det vår!

Väninna åkte till Prag för att möta våren, tji fick hon, det var kallt och snöade.

En annan jag känner, hon åkte till Indien för att möta våren, fast där är ju ingen riktig vinter, bara en lite kallare period, i alla fall i norr, sen kommer hettan igen.

Kan inte låta bli att jämföra hennes resa med min, vi sov på stråsängar i kala rum, de sover på fina hotell. Vi gick till templen för att få gratis mat, linsröra på ett palmblad med en chapatibröd som sked. Antar att de äter fint vid bord med kniv och gaffel, vi fick använda högerhanden och skyffla in mat, blev aldrig van med att de satt och slickade på fingrarna när linsröran rann. Lite osmakligt för en som är van att använda bestick.

Vi tyckte att de som flög dit, inte var riktiga Indienfarare, landvägen skulle man ta.

Nu går det väl inte att jämföra Indien idag med det jag besökte för över 40 år sedan, det Indien får bli mitt minne, vill inte förstöra det med ett besök idag.

I Norge får de som föder barn 33 000 kr, samt en stor låda med kläder och andra saker ett barn behöver. Min norska kusin blev förvånad att vi inte fick det här också.

Nu råkar vi inte ha det här, svenska staten tycker väl sig inte ha råd med sånt, men visst vore det bra om alla fick. I alla fall för första barnet.

Men vi slipper betala skyhöga dagisavgifter, i England och på Irland så kostar det ca 10 000 kr per månad att ha ett barn där. Så får man lämna med egen frukt också. Annars ryker fruktstunden.

Det heter inte dagis längre, fast det säger jag i alla fall, det ska heta förskolan nu.

Sen måste jag väl slänga in en brasklapp, om att skatten på norska pensioner är mycket lägre än vår. Ren skandal, att de som arbetar ska ha lägre skatt än pensionärer. Hur tänkte de då?

Har letat ett kort jag fick i julas från en vän i England, där stod hans adress och jag ville skriva till honom, då hans fru nyligen gått bort.

Sprang här hela morgonen och letade febrilt, tänkte att jag hade sparat det, men hittade det inte bland de papper jag ställt undan, var så säker att det fanns där.

Började då leta på alla möjliga och omöjliga ställen, gick tillbaka till hyllan jag först letat på, där låg det mitt framför näsan på mig. Ibland är det konstigt med saker och ting, de syns inte fast man har siktet inställt, vips står de där igen. Samma ögon som letar, blicken är olika.

Vi ser världen utifrån vårt inre, alltså var jag inte inställd på julkort, det är ju snart påsk.