En spöklik natt

Gumman sover. Ja inte just nu, lite svårt att skriva sovande. Men annars är det inget fel på sömnen just nu. Kan klara av en så där nio, tio timmar under mitt flufftäcke.

Annat var det den natten jag skulle sova helt ensam på ett stort gods. Då blev det inte mycket bevänt med sömnen.

Gumman sover. Ja inte just nu, lite svårt att skriva sovande. Men annars är det inget fel på sömnen just nu. Kan klara av en så där nio, tio timmar under mitt flufftäcke.

Annat var det den natten jag skulle sova helt ensam på ett stort gods. Då blev det inte mycket bevänt med sömnen.

För er som har svårt att se bilder så lägger jag ut en länk till godset. Tänk er själva att sova ensam i den här stora byggnaden.

http://www.upplandia.se/Herrgard_Rungarn.htm

Bekanta till mina föräldrar råkade äga ett stort gods eller Gustav Vasas gamla jaktslott som de vuxna alltid sa. Det blev en del av min barndoms somrar och även vinterlov.

Tant Lisbet och farbror Gunnar bodde där helt ensamma, två hundar och en katt samt en undulat var de enda sällskapet i det enorma huset.

Det första man kom in i var en stor hall med en trappa på vänster sida, bakom stod det ett par rustningar och jag undrade alltid om de skulle börja röra på sig när jag passerade. Om någon klivit in i rustningens tomma skal och skulle höja armen och slå mig i huvudet.

På höger sida låg köket, det var jättestort och lite ödsligt. Det enda som livade upp det var Putte, undulaten som satt i sin bur och snattrade. Tant Lisbeth hade fått Putte av oss, han hade ett bättre liv där sedan jag tröttnat på honom, som barn ofta gör. De två hundarna livade också upp tillvaron. Det var Fly bordercollien, lite nervös som fårhundar oftast blir. Sedan den lilla korven Västgötaspetsen. När jag väl blev stor skulle jag ha en sådan, det bestämde jag då.

Kommer ihåg att det låg salar på rad bakom köket, alla med obekväma rokokomöbler och gamla tavlor med porträtt av folk som såg ut som bara de kunde på 1700 –talet.

Glosögda och rundkindade, har ofta undrat om alla såg lika ut på den tiden. Porträtten tycks vara stöpta ur en form.

Flygeln som stod i en av salarna brukade jag klinka på, lyckades spela några enkla stycken och lärde mig tyda noter. Kanske skulle jag ha blivit konsertpianist, tyckte mig ha ovanligt lätt för att klinka fram ”Gubbe Noak”.

Nu blev det inte så, pianospelandet lades ned när jag kom hem, i brist på piano kanske.

Bakom alla salarna hade de ett riktigt vardagsrum, bekväma soffor och en TV.

Där brukade vi tränga in oss på vintern när de övriga rummen stod kalla, kan tänka mig att de hade säkert inte hade så stor lust att värma upp hela stora godset.

Så där skuttade jag kring när jag var i sju, åtta årsåldern och tyckte att livet var toppen. Det enda som inte var toppen var ”Vita damen” och fänglesehålorna.

Varje stort gammalt hus skulle ha fänglesehålor och så hade även det här.

Jag var aldrig ned för trappan till källaren, vågade inte riktigt konfronteras med de eländiga fängelshålorna. Men ”Vita damen” hon var överallt.

De vuxna var riktigt pedagogiska på den tiden, de tyckte att berätta för ett barn att det fanns spöken i huset var väl ingenting.

Fast när jag tänker efter så var det nog min kusin som också var där ibland som gillade att skrämma sin yngre släkting.

Ute var allting så stort, ägorna sträckte sig långt bort och vid kräftfiskartider var det sjön som gällde. Massor av kor fanns det också, men det var någon mystiskt man som hette arrendatorn som hade hand om dem. Jag såg honom aldrig men kossorna levde så jag antar att han skötte sitt jobb.

Två hästar hade de också, de fanns i ett stall bakom flyglarna. Två ståtligt hus prydde uppfarten, kom inte ihåg om någon bodde där, minnet sviker lite när över femtio år har gått.

Hästarna kommer jag däremot ihåg, det var en mörk ardenner och en ljus, tror att den ljusa var ett sto. Hon användes till att köra hö med.

Var med pappa och farbror Ragnar som var sommargäst och släkting till Gunnar.

Vi hässjade hö en hel dag och jag drack litervis med saft, sommaren var varm som oftast barndomssomrar var.

Tror att pappa och farbror Ragnar drack något annat i sina glas, för det var i full galopp hem. Jag klamrade mig fast på vagnen och det skumpade och vaggade. Farbror Ragnar och pappa skrattade högt över den vådliga färden.

Jag har inte berättat för er om övervåningen. Där fanns det långa korridorer med dörrar. Bakom varje dörr så fanns någons rum. Det var farbror Gunnar och tant Lisbets rum. Ragnars rum och alla de utflugna barnens rum, vi fick alltid rummet längst ned till vänster, mamma, pappa och jag.

På kvällarna satt alltid de vuxna inpå någons rum och spelade kort och drack grogg ur stora tunna glas. Eller så var de i biljardrummet och spelade.

Farbror Gunnar sa alltid att när ena hästen dog så skulle den stoppas upp och ställas i biljardrummet. Jag tyckte inte om det, lät otäckt i mina öron. De vuxna skrattade högt åt mitt ogillande.

I ett av rummen där uppe fanns det en TV, där brukade jag sitta och titta på ”Perry Mason” se när Raymond Burr stod i rättssalen och pläderade.

För er som inte var med på den tiden så var serien ungefär såhär, först var det ett mord, sedan var det någon som åkte dit för det och sedan var det Perry som var försvarsadvokat. Idag fattar jag inte hur jag som litet barn kunde tycka att om att se någon stå i framför skranket och prata. Men som gubben säger, vi var visserligen små men TV var alltid TV, det rörde på sig där i rutan.

I vårat rum stod det en grävling, han hade efter döden blivit askkoppshållare. Vilket öde för en grävling. Han stod där i hörnet, upprätt på bakbenen med ett askfat mellan tassarna. På den tiden rökte alla överallt så han behövdes.

Jag brukade lägga mig tidigt, trött efter dagens alla händelser. Lyssnade genom den inte helt stängda dörren (mamma fick inte stänga den helt när hon sett till att jag kommit i säng), på skratten och pratet från dem därute i korridoren, för det mesta från farbror Ragnars rum mitt emot. Plonkandet av biljardkloten hördes lite dovt längre ned i korridoren.

Så var det plötsligt midsommar, jag kommer ihåg att jag var enda barnet. Det brukade inte vara så mycket barn där, min kusin som var ett par år äldre hon kom med några gånger. Hon var väl nio, tio år och ledde fram ardennern till stolparna som stod vid allén, dem klättrade hon upp på och så på den höga hästen. Utan sadel och med bara ett träns red hon omkring på ägorna, helt orädd som hon alltid har varit.

Men hon var inte med just denna midsommar. Det började bli sent och mamma sa att jag måste gå och lägga mig. De vuxna festade i natten och vuxenfester är inget för barn. Ett stort långbord stod på gräsmattan, där satt de alla och åt och pratade i den ljusa sommarnatten.

Jag vägrade, sa att jag inte ville vara ensam på godset. Mamma sa att det var bara nonsens, jag skulle gå och lägga mig och de fanns ju bara några meter därifrån utanför.

Just den kvällen var också hundarna ute, de var med kring bordet. Tror även katten var på jakt. Mamma följde med mig upp för trappan och genom den stora ödsliga korridoren, just den kvällen var den ännu ödsligare.

Ner i sängen och lyset släckt, mamma stod vid dörren och jag bad henne stänga den. Tänkte på ”Vita damen”, om hon gick i korridoren kanske hon skulle ha svårt att titta in. Jag låg med ryggen mot väggen, det kändes tryggast så, rummet var upplyst av den ljusa natten. Försökte blunda men fick titta upp snabbt igen, där stod grävlingen och hade inte rört sig.

Kämpade med paniken, säkert fanns det massor av otäcka fångar som dött i fängelsehålorna som skulle komma upp ur sina gravar och rassla med sina kedjor. Den natten kommer jag alltid att komma ihåg som en utav de värsta mardrömmar i mitt liv. Efter timmar av skräckslagenhet där jag hade täcket över huvudet och kikat fram lite då och då, antar jag att jag somnat.

Nästa morgon låg mamma och pappa där och sov, solen sken och jag hade sluppit se ”Vita damen”. Jag behövde aldrig mer sova helt ensam där.

Vi återkom under några år tills farbror Gunnar sålde godset och flyttade in till stan.

Nu får ”Vita damen” spöka för någon annan stackare.Om hon nu någonsin har funnits.