Mormor

Gumman släpar växter. Det är den största hobbyn den här tiden på året. Alla inneväxter är ute på sommarlov.

Jag har felbedömt vädret och ställt ut dem för tidigt. I förrgår kväll sprang jag och tittade på temperaturen var femte minut, när den började gå ned mot två grader kunde jag inte sitta kvar framför TVn, utan gubben och jag fick kånka in alla i stallet, där skulle de inte frysa ihjäl.
 

Jag är en elak krukväxtgumma som ställer ut mina telningar alldeles för tidigt.

Mormor hade aldrig några blommor vad jag kommer ihåg. Hon hade sin bibel.

När jag var liten visade hon upp den för mig och det var understryket lite här och där, en människa som gick in allvarligt i sitt bibelläsande.

Jag tror nu så här med backspegeln i handen, att hon egentligen var en riktig sökare, men dåtidens utbud var inte så stort som det är nu. Hade hon levat idag så kanske hon varit buddist istället, vem vet. Eller någon Newagare.

Mormor var född på en ö utanför Oslo, jag har hört att hon hade många syskon men vilka hennes föräldrar var har jag ingen aning om. 

Jag kom aldrig så väldigt nära henne, det berodde väl på att vi levde i Sverige och hon i Norge. Träffade henne någon gång per år när vi reste nattåget till Oslo, pappa låg längst upp i den översta slafen och snarkade, vi hade alltid familjekupé. Jag hade alltid svårt att sova på tåget, det dunkade och gnisslade. När tåget äntligen stannade vid någon liten station så blev där tyst, då hölls jag vaken av pappas snarkningar istället.

Idag flyger man istället, det är upp i luften och när marschfart och rätt höjd uppnåtts, är det dags för nedgång och landning. Jag klarade Oslo och stugan på sex timmar en gång, och det var från dörr till dörr. Med buss, flyg, tåg och bil. Rekord!

Då var det som att åka till Thailand idag, eftersom det var så långt, var det alltid bäst att sova bort resan i en sovkupé.

Mormor bodde i en liten etta i ett gammalt hus mitt i Oslo. Där hade hon bott redan från trettiotalet och där skulle hon bo tills det var dags för hemmet.

Det var alltid samma procedur varje gång. Hon sov i köket och vi i det lilla vardagsrummet. Ett ganska mörkt och murrigt rum med stora möbler. En lampa med en lampfot som var en häst och en flicka stod alltid på ett litet bord invid fönstret. Den har jag tagit hand om idag, den står i en garderob som ett minne från förr.

Det lilla köket var omodernt och diskbänken var av zink med endast rinnande kallt vatten. Toaletten låg i farstun en halv trappa ned och delades av hyresgästerna.

Där var det alltid kallt och man fick aldrig sitta ifred, det rycktes i dörren både titt och tätt. Sedan skulle man själv rycka i snöret för att spola.

Någon dusch eller badrum fanns inte, man fick stå på köksgolvet i en balja medan mormor hällde på varmt vatten hon värmt på spisen.

Jag fick alltid sova i två fåtöljer som de ställt ihop till en liten säng, eftersom jag var barn och inte så lång, gick det bra.

När vi anlände så skulle det festas, de vuxna drack grogg och jag fick Solo och Gjendekex. Moster och morbror brukade komma och när jag blev lite äldre fick jag gå ned till Nancy i affären runt hörnet och köpa mer Solo. Solo var en god apelsinläsk och Gjendekex var som våra Brago fast med cocossmak. Än idag känner jag doften av dem, jag drog alltid in den innan jag stoppade kexet i munnen.

Till min glädje så fann jag Gjendekex i mataffären för en så där femton år sedan. Köpte ett paket och satt där och drog in doften likt en kokainberoende gör med en sträng. Plötsligt försvann de ur sortimentet och ersattes av Brago cocoskex, de smakade och doftade likadant. Sedan försvann de också och jag har god lust att ringa ned till Göteborgskex och fråga om de inte för min skulle kunde ta upp produktionen igen.

Som tur är så råkar jag ha en snäll kusin kvar i Norge, hon kommer snart och jag har beställt Gjendekex, sedan kan jag sitta där och njuta av doften. Hon sa skämtsamt att det skulle väl räcka med ett. Eftersom jag är på viktnedgång och inte ska äta något som är gott.

Så Oslo och mormor var som Gjendekex, trapphuset hade en speciell doft, den var inte obehaglig, men lukten av gammalt hus slog emot en så fort vi gick in där över gården där hon bodde.

Mormor doftade gott, hon var mycket mån om sitt yttre och höll diet nästan hela sitt liv, hon ville inte bli tjock. Det gick i arv till min mamma och jag håller på jag med.

Man kan väl inte säga att hon hade tur i kärlek. Den första mannen, min morfar han var för det mesta till sjöss. Det kunde gå åratal innan han kom tillbaka till mormor och de två flickorna. Allt jag har kvar är ett gammalt vykort som han skickade till henne från New York, någon gång under tjugotalet. Där står det endast några meningar, när han ska segla iväg igen och inte ett ord om saknad eller någon kärlek, heller inget om att han hälsade till de två små flickorna-

Han kom hem till slut och då var flickorna, min mamma och moster fem och sju år. Det är delade meningar om vad som sedan hände, men min mammas version var att han hängde sig i en telefonkiosk i Fredrikstad och polisen kom hem och meddelade detta. En annan är att han drunknade i hamnen, försvann från deras liv gjorde han i alla fall. Syfilis hade han tydligen fått under någon av sina landgångar någonstans i världen. 

Jag har också hört att han blev tokig av den sjukdomen, syfilis äter upp hjärnan sa mamma alltid. Låter otäckt! Antar att det var flaskan som kanske gjorde honom tokig istället.

Nästa man var inte mycket bättre han. Hade en förkärlek till flaskan, mormor som inte drack alls måste ha haft det svårt med honom. Det fanns inte så mycket pengar, han drack ”dunder”, någon form av T-sprit, den var billig och kunde köpas i en vanlig färgaffär.

Mamma berättade att de blev skickade att köpa när hon och systern var små. Flickorna råkade ha sönder flaskan på vägen hem och vågade inte komma tillbaka tomhänta. 

Han var också en domderande man som inte drog sig för att ge barnen stryk. Mamma hade gått tillbaka till färgaffären och gråtit, de hade inga fler pengar att köpa en ny, men handlaren var givmild och de fick en flaska att ta hem. Tyckte väl synd om de två små.

Vad är det som gör att kvinnor stannar kvar hos män som både misshandlar dem och barnen? Om jag hade svaret? Pengar kunde det inte vara i mormors fall, hon fick ut och arbeta medan han låg på sofflocket och drack. Kanske var han snäll när han var nykter? Frågor som jag inte kommer att finna några svar på.

Mormor blev med barn igen, hon fick ligga i två dygn hemma efter att vattnet gått. Förlossningen var svår och det var nära att både hon och barnet strukit med.

Inte som idag med all övervakning och noggrannhet, inte konstigt att barnadödligheten var stor. Kanske hade hon endast en kvinna, en jordmor, som kom lite då och då och tittade till henne. Fram kom i alla fall en pojke och mormor som inte hade någon barnsäng, stoppade honom i nedersta lådan på en byrå. Hoppas att de inte stängde den av misstag.

Pojken blev två meter lång och en stor reslig karl som lyckades arbeta upp sig här i livet. Trots en mycket dålig start. Han blev i alla fall mammas älskade halvbror.

Till slut så flyttade flickorna från allt bråk och stök. De hade fått nog. Mormor blev av med mannen till slut och vände sin blick till himlen.

Redan tidigt hade hon vänt sig till mormonerna, mamma blev döpt i deras kyrka när hon var fjorton år. Säkert var det mormors idé.  Senare vände hon sig mot Jehovas vittnen och stannade troget till sin död.

Hon brukade visa mig bilder på Jesus och änglar, hon hade korten instuckna i sin sönderlästa bibel. Änglar har kommit på modet igen idag, men mormor var före sin tid. Fast änglar har ju funnits i oändliga tider, eller?

Hon gillade att spela och sjunga, när vi kom på besök åkte alltid gitarren fram på kvällskvisten.

Pappa som gillade att dricka en grogg när han väl gjort den långa resan till Oslo. Han ville alltid bjuda henne också, hon tog då en liten sked och fyllde den med dryck. Så mycket tyckte hon att man skulle dricka. 

Sedan sjöng hon ”Lille vackra Anna” och andra sånger. Varje gång jag hör den så ser jag henne sitta där, mörk och smal med stora guldörhängen. Om man inte visste så kunde hon tas för en zigenare som det hette då.

Kanske har jag lite zigenarblod i ådrorna, hon verkade ha det. Det låter inte lika bra med resandeblod i ådrorna.

Mormor var ingen bullmormor, inte som min farmor som alltid stod vid spisen.

Hon tycktes inte vara så mycket för matlagning, kommer inte ihåg någon rätt som hon lagade. Tror att hon levde mycket på bröd. Lite tillbakadragen och försynt satt hon där och tuggade norskt bröd med sylt på.

Mamma sa alltid att svenskarna hade äckligt bröd. Tacka visste hon det norska, det var vitt men osötat, lite som grekiskt bröd. Sedan att de vräkte på sött ovanpå, det tycktes hon inte ha något emot.

Jag fick alltid norskt bröd med margarin och sedan strösocker på. Mums för både kropp och tänder.

Mormor blev med tiden mer och mer virrig i sitt huvud. Sista gången jag såg henne var 1968, då kände hon inte igen oss. Hon dog någon gång under sjuttiotalet. Mamma sa alltid att hon fick Alzheimers för att hon inte åt ordentligt. Hjärncellerna fick inte näring. Men det var mammas egen diagnostik och den är väl inte riktigt vetenskapligt bevisad.

Mormor sitter nog i sin himmel och spelar gitarr och äter norskt bröd med sylt på.