Kobran

Gumman blundar och tänker tillbaka. Farmor och farfar övergav aldrig sin i svart bakelit. Modet svängde och mina föräldrar som på sin tid var riktiga föregångare, köpte en Ericofon eller Kobra som den kallades, för att den såg lite ut som en kobra som skulle till att hugga.

L.M. Ericsson hade tagit fram modellen redan på 40-talet men den lanserades inte förrän i slutet av 50-talet.

Jag talar om telefoner, gamla hederliga telefoner med sladd och jack. Inte sådana bärbara där folk springer omkring hemma och utför diverse sysslor medan de talar. Ibland rinner det vatten och man undrar om de badar eller diskar.

Jag är inte så gammal att jag var med på växeltelefonistens tid. Då alla samtal gick genom någon Krösamaja i växeln, i som visste allt om alla.

Grannen har berättat om någon sådan här i byn, men jag som är uppvuxen i storstaden där vi hade automatiserad telefoni långt före alla andra.

Men i svart bakelit de var de, tror inte det fanns någon annan modell ett tag.

Stor tung lur och snurrskiva att stoppa pekfingret i, antar att de finns kvar på något nostalgimuseum någonstans.

Tydligen var det väldigt dyrt att ringa på den tiden, valde man lokalt så blev det inte så blodigt. Men att ringa riks var värre, då fick jag fråga mina föräldrar först och göra samtalet så kort som möjligt. Har för mig att det fanns två rikssamtal, ett i det angränsande riktnummerområdet, det lite dyrare längre bort. Idag pladdrar jag med hela avlånga landet så mycket jag vill, för nästan ingenting.

Så kom då Kobran in i familjen någon gång i slutet av 50-talet, den var grå och stod på ett litet bord, snurrskivan på undersidan. I mitten av skivan en stor plupp som gjorde att man ”lagt på luren”.

Man höll i mitten där telefonen smalnade av, Kobrans huvud mot örat och pratade i klumpen på dess stjärt. Det gällde att ställa den plant ned när samtalet var avslutat, fanns där en kant så åkte knappen på undersidan inte helt ned. Samtalet kunde hålla på i evigheter, till den andras stora förtret.

Jag var mäkta imponerad av den, talade om för kamraterna att vi hade skaffat en Kobra och var lite mallig att jag samtidigt kunde göra en ordlek av det hela.

Många av dem hade aldrig hört talas om en Kobratelefon, de hade bakelitvarianten och trodde att vi skaffat en orm. Mycket lustigt tyckte jag då.

Telefonsamtal togs för det mesta i hallen i de flesta familjer, troligen för att huvudjacket drogs dit och mer än en telefon var lite väl lyxigt.

Mamma hade sin bror i Norge, han ringde ibland och då hörde alla att det var han. Om pappa råkade svara, han sa ett par snabba ord, ropade sedan med hög röst på mamma som kom rusande som en blixt. Tid är pengar när det kommer till utlandssamtal.

Norge är en bit bort, hon trodde nog att hon skulle höja rösten så att han kunde uppfatta vad hon sade i det fjärran landet. Ingen i lägenheten kunde undgå hennes gälla röst som nästan var uppe i falsett. Med jämna mellanrum sa hon.

-          Det blir dyrt för dig det här.

Som om det skulle bli billigare att hon upprepade samma mening om och om igen.

Pappa som var van att tala med hela jordklotet på hotellet, han kom hem och berättade att han pratat med en person i Japan. Det hördes lika klart som att prata med någon i Sverige. Lite konstigt tyckte jag, det låg ju så långt borta, borde höras lite oklart.

Det här var före min tonårstid och timslånga samtal med bästa kompisen. Vi kunde tala om ingenting, gå och göra oss mackor medan luren låg av och sedan spela låtar på våra grammofoner för varandra.

Kommer speciellt ihåg ett samtal, vi var hemma bägge två från skolan av någon anledning. Efter ett par timmars prat kom plötsligt en främmande människas röst in och talade om att någon försökte komma fram på linjen, kunde vi vara så vänliga att avsluta vårt samtal.

Jag stod inte högt i kurs hos pappa den dagen, han ville mig något från jobbet och hade försökt komma fram i timmar.

Allt prat i telefon var hemma, om man inte var i nöd och tvungen att uppsöka en telefonkiosk.

De fanns lite överallt, det fanns även här uppe i byn när vi flyttade hit för 22 år sedan.

Använde den en gång när bilen inte ville starta från ICA parkeringen. Som tur var så var bilreparatören på plats bredvid sin telefon, så det fungerade och jag kom därifrån.

Jag ser med fasa att fler och fler tar bort sina fasta telefonlinjer och bara har mobil. Men än håller det gamla gardet fast vid sina sladdar.

En bärbar kommer heller inte in i huset, den avger mer strålning än en mobiltelefon och vem vill ha det i örat. Sedan blir det dyrt att ha mobil och täckningen är inte hundra här, så vi får springa kring och leta upp den bästa.

Så vi har sladd och telefon i hallen, vi ruckar inte på något. Om sanningen ska fram så har jag en uppe på min kammare också, lite fusk kan tänkas men på vintern är det kallt att sitta i hallen och prata. Den häruppe är från 80- talet. Lite retro den också, fast sladden håller på att lösas upp, den tillhörde mamma och det står en lapp på den som hon satt dit, att man ska slå 00 till utlandet. Var väl behändigt när hon skulle ringa sin bror.

Nu far jag med osanning igen, vi har en i stallet också. En väggtelefon med snurrskiva, inte en där man fick snurra med en vev först och sedan lyfta en tratt att hålla till örat och skrika i en annan tratt som satt på telefonen. Fullt så gamla är vi inte här i stugan, så att vi var med på den tiden.

Jag tänker på hur vi kommunicerar nuförtiden, med allt vad det nya innebär.

Vi hade bara två slags kommunikation och det var genom att tala och skriva brev.

 Får väl inte glömma alla konstiga radioentusiaster som satt i sina rum och skruvade på någon sändare och fick in brus och någon röst långt borta. Stolta sa de att de hade radiovänner över hela jorden.

De var inte så många så att de räknas.

Ungdomar har nog inte långprat i den utsträckningen vi hade, de verkar mest skicka korta meddelanden till varandra på ett förkortat språk. 

De använder mobilerna till allting utom att tala i.

Telefonkatalogen är också på väg bort till något nostalgimuseum. Själv använder jag mig aldrig av den. Hitta.se har blivit min nya telefonkatalog.

Något bra med alla dessa elektronikmojänger är det i alla fall, jag har bättre koll på vad alla har för sig. Förut kunde det gå åratal innan jag ringde min kusin i Norge, nu pratas vi vid för det mesta varje dag.

Hon har kommit mig nära genom Skype och den uppfinningen är jag väldigt tacksam för.

Talade med Turkiet igår kväll och konstigt nog så är det bättre bild och ljud därifrån och hit, än vad det är från Stockholm och hit.

Fjärran syns den tid då mamma stod och skrek i hallen och var nervös för att det var så dyrt. Hade hon då fått reda på att man i framtiden kunde tala genom en dator och få en bild, så hon nog bara skakat på huvudet.