Att apa sig.

Gumman tycker om djur. Om ni inte redan gissat det så tycker jag om djur. Har alltid gjort det, det är något hos dem som rör vid mitt hjärta.

Jag tyckte om apor också, älskade deras människoliknande uppsyn och kloka ögon, skrattade åt deras upptåg på Skansen. Men det var innan jag fick dem på nära håll, nu tycker jag de är mest jobbiga och skräniga, illvilliga och de största egoisterna i djurriket.

De har alla sju dödssynderna i ett enda djur.

I Indien och i Nepal är de överallt. Där finns det en apgud som hinduerna tillber, han heter Hanuman och de tror att han finns inkarnerad i varje skränande apa.

I de större städerna drar de kring likt stora gäng av kriminella och stjäl och förstör, de stjäl mat av gatuförsäljarna och sättet de gör de på är utstuderat.

De skickar fram några för att distrahera genom att ta frukt och springa iväg ett stycke med den.

Försäljaren följer naturligtvis efter de retsamma aporna och försöker mota bort dem. Då drar gäng två in bakom ryggen och blixtsnabbt snor åt sig allt vad de kan i frukt och grönsaksväg.

De hoppar snabbt upp på hustaken där ingen kan följa efter, de stjäl tvätt och sätter sig uppe på behörigt avstånd och viftar med ett lakan, kvinnorna får hämta mat och muta dem att släppa tvätten. Apan släpper lakanet håller koll på maten och innan kvinnorna hinner reagera tar de den, de håller i alla fall sin del av överenskommelsen.

Nu tänker ni säkert att det går att lura en apa, locka med mat tills den släpper tvätten och sedan ta maten och försvinna. Då har ni inte konfronterats med en rasande apa. De här aporna jag talar om är inte små och söta, de är stora apor med stora huggtänder.

En historia vi hörde av munken, var när en apa snodde åt sig ett spädbarn och hoppade upp på taket. Det uppstod en stor kalabalik när folket samlade sig under och alla befarade att apan skulle slänga ned barnet om den fick sina mutor. Men det hade den inte gjort, den hade hoppat ned och lagt barnet på gatan innan den tog maten. Så kloka är de, det kan ingen säga något om.

Innan Nepal hade jag mest sett dem på avstånd där de drog fram på taken, klättrade uppför stuprännor och hängde i de otaliga elledningar som fanns mellan husen.

I Nepal kom de nära, alldeles för nära.

Vi bodde i ett hus i utkanten av huvudstaden Katmandu, det var ungefär en halvtimmes promenad in till centrum som bestod av ett gytter av hus och mitt på torget stod ett tempel med stora målade ögon som spejade ut över folket.

I närheten av huset, där vi för övrigt höll till på översta våningen av tre, fanns ett aptempel.

Ett vanligt tempel med tusentals apor, en turistfälla till apornas stora nöje, alltid fanns där något att stjäla.

Vi var där en gång och att bara gå där bland de högresta aporna var ganska otäckt.

De skränade och skrek när de kom ihop sig över något, de parade sig helt ogenerat som alla djur gör. En man hade ett cigarettpaket i bröstfickan, en apa kom nära och visade tänderna och kastade sig upp på honom och slet paketet ur fickan. Kanske det var en apa som rökte?

De verkade ju ha alla de sämre egenskaperna människan har. Såg ingen apa som söp, men hade de möjligheten så skulle de säkert bli alkoholister hela bunten.

Vi besökte inte templet mer än en gång, det fick räcka, vi hade apor kring oss hela tiden i alla fall.

Rummet där vi bodde hade inga fönsterrutor, det fanns istället luckor vi kunde stänga och regla. Varje kväll hängde vi upp vår mat i takbjälkarna så att råttorna inte skulle kalasa under natten.

Nu talar jag inte om små möss, inte sådana som vi har som husmöss i våra väggar här, utan råttor i den största bemärkelsen.

Familjen vi hyrde rummet av tillbringade nätterna med att dränka dem i hinkar med sina bara händer. Hur de vågade ta tag i dem och hur de fick tag i dem var ett mysterium. Men varje morgon låg där fyra, fem stycken döda dränkta råttor utanför huset. Nattens fångst till allmän beskådan, utanför de flesta andra hus också, där fick de ligga tills hundar och grisar slafsat i sig dem till frukost.

Så maten hängde i bjälkarna och tanken på att råttorna rumsterade om så fort vi somnat det störde mig ibland. Tänkte att det var ok så länge de inte klättrade upp i sängen men man kunde aldrig veta. Idag hade jag nog inte tänkt tanken, jag hade aldrig hyrt ett rum där.

Men vid tjugo års ålder så hade jag ett annat tänk och tur var väl det.

Aporna höll till utanför huset och på taket, inte så många som vid templet med tillräckligt för att irritera oss. En dag när vi kom tillbaka efter en promenad i staden, hade de lyckats med konststycket att få upp en fönsterlucka och rivit kring i rummet.

All mat låg utspridd på golvet, de gillade inte okokt ris, samt alla våra andra ägodelar för den delen som de noggrant gått igenom. Som värsta inbrottstjuvar hade de insett att inget fanns att hämta, men förstöra lite det kunde de inte låta bli.

I närheten fanns ett annat hotell, hotell är väl att ta i men det var rum till uthyrning, med stråsängar och inget vatten och ingen toalett så långt ögat nådde. Toaletten var på gatan och vattnet det fanns uppe i bergen, men den historien spar jag till en annan gång.

Där bodde ett par västerlänningar, en kille från Tyskland och hans amerikanska kamrat, de hade träffats i Turkiet, båda på väg till Indien. De hade suttit i Afghanskt fängelse ett par dagar och slutligen tagit sig hela vägen till Nepal.

Det fanns en affär längre ned på gatan, nu fanns det inte så mycket att handla där mer än lite konserver och annat smått och gott som turister kunde tänkas handla. Där köpte jag ett paket vaniljkex, de första paket jag sett sedan Grekland fem månader tidigare. Jag höll det intill mig när vi gick backen upp, jag skulle avnjuta kexen i avskildhet.

Att ett paket vaniljkex kunde skapa en sådan lycka hade jag aldrig trott, det har tyvärr aldrig hänt senare, annars skulle livet vara fullt av lycka, för här finns hur mycket vaniljkex som helst att köpa.

Vi gick inte till vårat rum utan fortsatte en bit, vi skulle besöka tysken och amerikanen.

Deras hotellrum låg på övre planet, en korridor med tre, fyra rum och deras i änden. I andra änden fanns där ett fönster som stod öppet, ingen tycktes ha några fönsterrutor i Nepal.

Jag satte mig på sängen som stod vid dörren ut till korridoren, de andra satt på de andra sängarna eftersom det enda som fanns att sitta på var sängar. Vi småpratade och dagen var ljus och solig, det var i mars och våren hade letat sig till Nepal, alla körsbärsträd stod i blom och alla fönster stod öppna.

Eftersom jag ville ha mitt vaniljkexpaket för mig själv, var lite som en apa där, en stor egoist, ville inte dela med mig av läckerheterna så lade jag det bredvid mig.

Efter ett tag så såg jag i ögonvrån hur en hand kom in genom dörren på min vänstra sida, snappade åt sig vaniljkexen och innan jag han reagera så var de borta. Jag studsade upp med blixtens hastighet och såg hur en apa kastade sig ut ur fönstret längst bort i korridoren.

Där fick jag för att jag inte ville dela med mig, en del straffar gud med detsamma, mina vaniljkex var ett minne blott.

Jag hatade apor just då, kan aldrig förlåta den sluga apan som uppenbarligen sett mig bära på paketet redan innan vi gick in från gatan. Listat ut vart jag tog vägen, tagit sig in i korridoren, smugit och kikat runt dörren och till sin lycka sett paketet ligga där redo att norpas.

Så ni kan förstå att jag inte gillar apor något vidare, annat än på Skansen och långt bort från vaniljkexpaket.