Skepp ohoj

Gumman är hemma i stugan igen. Efter en liten utsvävning på det stora blå så är jag tillbaka i lugnet igen.

Katten Gizmo höll på att skrika ihjäl sig av lycka när vi kom tillbaka, han hade då varit utslängd ur stugan i exakt 36 timmar. Det har han inte varit med om förut och katten Sixten var instängd i stugan lika många timmar.

Klok som jag är så insåg jag att vädret inte var det allra kallaste och att katten Gizmo skulle få alltför mycket överskottsenergi över att vara instängd, så det skulle vara fara och färde för krukväxter och den gamla Sixten.

Gizmo fick vara ute med en skål mat, Sixten som inte går ut numera annat än när det är 25 grader i skuggan, fick nöja sig med en likadan matskål och två kattlådor där han kunde göra sina behov.

Javisst ja, jag måste väl berätta för er om vår Ålandsresa, ni som har varit på en kommer nog att känna igen er, men ni kanske inte har varit på en med ett gäng festglada hälsingar.

Vartannat år åker firmans gubbar med respektive tanter på en kryssning. Nu var det två år sedan sist, så gubbarna var lite törstiga där de satt i bussen som skulle frakta oss hela vägen ner till Stockholm.

För er som inte bor så här långt norröver ska jag berätta att resan börjar inte så fort man sätter sin fot på båten, den börjar redan i Hudiksvall. Där släpper vardagslunket greppet och det enda greppet som existerar är greppet kring ölburken.

Vore det inte för den där bussresan skulle nog en kryssning vara lite mer uthärdlig, att blåsa ned till huvudstaden är en resa på 32 mil och med buss som ska stanna och plocka upp folk i varje buske, blir den oändligt lång och tråkig.

Om man inte gör det roligare med en burk öl vill säga, det gjorde inte gubben och jag, vi ville hålla oss vakna resten av den dagen också.

Ett glatt gäng stannade vid Gävle Bro, ett vanligt stoppställe ungefär halvvägs hemifrån. Jag själv tycker inte att man måste stanna i en timme och äta mitt i, det tar alldeles för lång tid och så hungriga kan väl inte folk bli. Varför inte ha med matsäck?

Jag kände inte mer än en människa av alla de 105 som var med från just det här företaget. De respektive kvinnorna höll lite lägre profil, det var gubbarnas resa det här. Min han kände inte igen sina arbetskamrater, för de hade inte hjälm på sig.

Hederliga arbetare med grova nävar, män som tycker att en dags arbete ska göras med kroppen och inte med knoppen.

Vill göra ett litet inpass, människa är en kvinna på hälsingemål, en karl är en karl. Så det var en kvinna jag kände igen bland allt folk.

Väl i huvudstaden så förvånades jag återigen över alla förändringar min barndoms stad har gått igenom de senaste 20 åren. Det rivs och byggs överallt, nya vägar och sjukhus, det går runt i mitt huvud när jag försöker känna igen mig.

För bussgänget var det inte lika mycket huvudbry, de är födda här uppe och här ändras inte allt i samma takt som där. Nyberg och Broberg stämde upp i allsång ”Stockholm i mitt hjärta” skrålade de när vi svängde in på nya Årstalänken.

Vi passerade Cinderella som låg där stor och rödvit, sedan var det trafikstockning närmare Slussen, vi förundrades över vart allt folk var på väg en vanlig lördagseftermiddag. Hudiksvall är vid den tiden närmast avfolkad, en och annan bil kör kring och skräpet från gågatan virvlar ledset omkring för sig självt.

Gubben som är stockholmskis i hjärtat ville upp på Götgatsbacken en sväng och vi skyndade iväg med vår rullväska. Det var två timmar tills båten skulle gå, vi hann nog med en pubsväng innan avgång. Vårt resesällskap stannade lydigt kvar i terminalen, lite rädda att virra bort sig i storstaden, bäst att hålla ihop och stanna kvar tyckte de.

Vi hann tillbaka med marginal men då var hälsingegänget redan på båten och hade installerat sig i sina hytter. Båten hade legat inne i en och en halv timme och på den korta tiden hade de städat alla hytter och också städat hela båten.

Effektivitet på Birka Paradise, annat var det på den lilla Birger Jarl, där fick vi lämna hytterna redan nio på morgonen så att de kunde städa, fast vi kom inte fram till Stockholm förrän klockan fyra på eftermiddagen.

Så var det middag och efter att ha slängt ned väskan i hytten så vandrade vi ett varv och kollade läget. Många barer var redan i full gång för sådana som ville ha sig en rackabajsare före maten.

Gubben och jag var faktiskt först in i matsalen denna gång, vis från en tidigare resa där vi stått och köat i oändlighet innan vi kunde plocka mat från buffén.

Det blev lite mer än potatis och sallad för min del, hittade ingen sallad någonstans, det var sillar och annat men inte ett grönt salladsblad eller en gurkbit så långt ögat nådde. Gubben sa att sallad var nog ingen som gillade, inte när det fanns kött och fisk.

Jag tog potatisgratäng och lite Jansson, en klick morotslåda fanns där också för att markera att vi faktiskt var på väg österut, morotslåda är ett måste på ett finskt julbord.

Men efterrätterna sparade jag inte på, tur att jag hade plats i magen för dem.

Vin fick jag i mig också, det var bara att gå fram till kranen och hälla i, gratis och hur mycket man ville.

Hälsingegänget de sjöng vid borden, stämningen var på topp. Alla åt som om de inte sett mat på dagar, jag undrar hur mycket som går i en enda magsäck? Men frosseri och dryckenskap var det ingen som hade dåligt samvete över, hej hopp en snaps Ålborg sitter alltid fint så där ovanpå en sillbit.

Vi satt och vi satt, jag började bli lite otålig. Hade raskat i mig min mat på nolltid.

Sedan började hälsingarna med sina förfester i hytterna, de knökade in sig hos varandra och drack och mådde bra. Förfester är något jag aldrig stött på förut innan jag flyttade upp.

Här sitter de hemma och dricker och går ut först när de fått nog i sig och klockan börjar närma sig elva. Vet faktiskt inte varför, kan inte förstå vitsen med detta. Om det är så roligt att sitta hemma så varför sitter de inte hemma hela kvällen då? Varför sedan gå ut och betala inträde till något ställe och sedan upptäcka att de har fått för mycket innanför västen och behållningen av utekvällen består i att köa till en korvkiosk när fyllhungern sätter in.

I Stockholm där går man ut och umgås istället, träffas på någon restaurang eller pub.

Där satt de i hytterna och kände sig hemma och jag blev trött, efter en trängseltur på taxfree som inte är någon taxfree gick jag och lade mig.

Struntade i kareokebarer och underhållning, ville inte trängas med en massa folk jag inte känner och säkert inte skulle lära känna heller. Halv tio drog jag täcket över huvudet och det sista jag hörde var en speakerröst som sade.

-          Välkommen till Paradise Club där vi har 80-talsunderhållning.

Jag struntade fullkomligt i det och somnade gott.

Gubben han har en annan inställning till kryssningar, han ska vara med överallt istället. Det kan ju hända att han missar något roligt, ungefär som när han sitter med fjärrkontrollen framför teven och går igenom alla kanaler för att se om något kul händer på någon av dem.

Han höll ut till kvart i fem på morgonen, då hade han sett de sista eftersläntrarna gått och lägga sig. Inget mer att se då tyckte han och motvilligt gick han och lade sig.

Jag var nog en av de piggaste frukostgästerna på söndagsmorgonen. Förutom den fyra månader gamla babyn och hans mamma som varit i hytten hela kvällen och sett ”Så mycket bättre” på teven medan babyns pappa rumlat kring i barerna.

Hon gjorde en stor uppoffring som följde med över huvud taget, hade väl varit bättre att stannat hemma, eller så var hon oerhört svartsjuk och ville ha koll på gubben.

Eller så tyckte hon att hyttlivet på en Ålandsbåt var jättekul. Fick aldrig riktigt reda på det, mer än att det såg jättejobbigt ut att släpa på en liten unge i en bilstol.

På en monitor såg vi att det blåste 21 sekundmeter ute, det kändes inte, vi var inomskärs och båten var stor. 

Så var dags att äta buffé igen efter en jättefrukost, konstigt nog kunde jag äta lite grann även fast jag var mätt. Det hade bara gått fyra timmar sedan jag åt sist, en klick potatismos och chiliräkor och en massa efterrätt igen. Hälsningarna var lite tystare vid matbordet, de hade tappat partyhumöret någonstans där mitt i natten.

Sedan var det den där förbaskade bussresan igen, lyckliga stockholmare trillade iväg till tunnelbanan med sina rullväskor, en liten åktur på den och så var de hemma.

Vi andra lantisar fick snällt stuva in oss i våra bussar för den mycket långa åkturen hem. När vi passerade Årstalänken så var det ingen som sjöng ”Stockholm i mitt hjärta”, det var ovanligt tyst. Förutom för de yngre förmågorna som skrålade längst bak i bussen, de hade greppat burkar hela dagen lång.

Nyberg han somnade som ett barn på sin frus axel och Broberg han drack vatten och åt chokladbitar.

Fem timmar tog bussresan denna gång, ett snöoväder passerade söder om Gävle och vi fick se på en amerikansk film utan ljud och med dansk text, jag spanande mest framåt för att se om chauffören klarade snöslasket utan att åka av vägen.

Ett ihärdigt bussresande folk de här hälsingarna, för min del får det vara. Aldrig mer säger jag.