Julläsning

Gumman har läst och läst. Det där med läsandet går i vågor, de senaste åren har jag inte läst så mycket. Som barn läste jag böcker i en rasande fart, mamma klagade, ville att jag skulle få dem att räcka lite längre. De kostade en del för henne att köpa och för mig varade de ett par timmar. Jag läser inte ord för ord utan tittar där någonstans i mitten av raden och får in allt ändå.

Det var Astrid Lindgren, som blev till Jill hästböcker, som blev till Femböcker, som blev till Allers pocket, som blev till Fogelström, som blev till allt som gick att läsa.

Jag har plöjt igenom alla Agatha Christies deckare på engelska, fått smak på olika böcker vid olika tidpunkter och som jag är så har jag troget gått igenom allt någon bra författare skrivit.

Ett tag var jag inne på Victor Hugo och den absolut bästa bok jag läst tror jag är

”Samhällets olycksbarn”, den hade allt en bra roman ska ha. Idag skulle jag kanske inte tycka att den var så fantastisk men jag vill inte läsa om den, vill att den ska stå sig i mitt minne som den ultimata boken.

Men nu har det varit tunnsått med läsandet, faster rekommenderade ”Hundraåringen som gick genom fönstret och försvann”, den hade hon legat och skrattat åt många nätter när hon inte kunde sova.

Gubben läste den först, tyckte att den var bra, men han hade inte skrattat högt som faster.

Jag började med att traggla mig igenom den, gav upp och tragglade ett stycke igen.

Ända tills jag en kväll plötsligt upptäckte hur bra den var, skriven med en humor jag känner igen och tycker om.

Så jag har legat och skrattat högt där i sängkammaren, tyckt den var dråplig och med en alldeles speciell humor.

Idag verkar inte ungdomar läsa några böcker, det är synd, de vet inte vad de missar.

Pappa läste heller aldrig hela böcker, han läste ”Det Bästa”, där de komprimerat ihop en bok och tagit med det bästa utan att för den skull tappa den röda tråden i handlingen. Undrar hur de bär sig åt?

Gick just in på deras hemsida och där har de en flik där det står att man kan skicka in en berättelse och får man den publicerad så får man hela 1 000 kronor.

Då går något igång i mig. Kanske skulle jag skriva något och skicka in? Skulle jag stå ut med tanken att de inte tyckte min berättelse var något bra?

Som sagt, tänk om man var en författare och satt här på kammaren och sprutade ur sig bestsellers eller åtminstone böcker som folk köpte. Känner att skriva är då jag mår som bäst, flyr in i någon annan värld och blir där borta en stund, hoppsan jag har glömt bort att äta, det är något jag upptäckt mer än en gång medan jag suttit här och knappat på tangenterna.

Nu blir det inte mer än några ynkliga inlägg i en blogg, med arbete och vardagsbestyr i centrum. Tar mig inte tid att sätta mig ned och spruta ut läsvärdheter i parti och minut.

Veckan som varit har varit ömsom vin, ömsom vatten, som livet är i allmänhet.

Vintern står och knackar på dörren, den vill komma in och göra mig sällskap. Låter mig få skrapa rutor på bilen varje dag och låter mig få frysa in i märg och ben tills jag ger efter och byter till vinterjacka och långkalsonger.

Katten fångar småfåglar och äter dem på dörrmattan så att vi kliver i en hög med fjädrar, eller så är han mätt och lämnar hela den lilla sorgliga fågelkroppen för oss att beskåda. Speciellt de där små svart och vita sakerna som tjattrar så högt och är så där extrasöta.

Vi har varit på vår filosofiska klubb och läst om egot, läst att vi inte är våra tankar, eller vi ska i alla fall inte identifiera oss med våra tankar. Vi är produkten av vad vi tror vi är, vi sätter etiketter på oss själva som begränsar oss som tvåbenta varelser.

Det är inte lätt att göra sig av med någon man gått och släpat på alla år, jag känner igen henne och även om hon gör mig tokig ibland så känns hon rätt bekväm. Jag vet vad hon tänker och vad hon tänker göra, hon är jag.

Detta sitter vi med i vårt lilla gäng och försöker ta till oss och hemläxa tills nästa gång är att vi ska ta reda på vilka etiketter vi satt på oss själva.

Nu är det inte så att vi tänker bli några sparrisar som går omkring och ler och lallar med allt och alla. Vi tänker ha kvar vår identitet, men vi tänker inte förknippa oss med den så förbaskat mycket som vi har gjort hittills. I alla fall den delen av oss som inte gör oss förnöjda. Vi vill ta russinen ut ur kakan, lite som ”Det bästa”.

Förutom den slängen av filosofi har det varit mat och bak, det är något primitivt lockande med att stå och knåda en deg tills den skiner. Att sedan bullarna blev lite smaklösa får jag skylla mig själv med, vågade inte ta och ta ut svängarna i socker och kanelblandningen. Nästa gång ska jag våga, då ska jag inte vara försiktig utan ösa på med generösa svängar. Som med livet, ös ut och få igen med besked.

Matprogrammen håller på som bäst, Masterchef har en rafflande upplösning denna vecka och nya program börjar nästa vecka.

Folk går till varandra i ”Halv åtta hos mig” och det slevas i grytorna i olika kök.

Arga snickaren skäller ut lata heminredare i sitt program, bönder söker fruar på fem dagar och camparna på Böda Camping grillar.

Det är lite ur TV hösten och snart kommer julen sättandes. Kollegan fick något drömskt i blicken när hon såg julgranskulorna på ÖB, de fanns i silver och de fanns i rött, för att inte tala om de små polkagriskäpparna i bästa Piff och Puffstil att hänga i granen.

Nu råkar det vara över en månad kvar till den där dagen så ungarna ska tindra med ögonen och bjällerklangen ska höras i vår fantasi. Många avskyr julen, kanske hänger det ihop med något minne, för att göra en filosofisk sväng så identifierar de sig med sina tankar om julen. Allt sitter i huvudet, att det ska vara så svårt att göra sig av med de där dumheterna och slänga ut dem en gång för alla och ha det gjort.

Förra julen gick gubben och jag en promenad till grannen en kilometer bort, i en storstad hade han knappast varit omnämnd som granne. Där är de som bor vägg i vägg grannar, här har vi lite tunnsått med hus ute i skogen.

Vi gick i alla fall till grannen och jag hade till och med överdragsbyxor värdiga en polarexpedition på mig, det var -24 och det lilla hår som tittade fram under mössan blev alldeles vitt av rimfrost. Nu hoppas jag att det inte är lika kallt i år, för vi ska ut och gå då också kan jag tänka.

Mamma gillade inte julen, hon hade väl något emot den från barndomen, fick aldrig riktigt reda på varför.

Hon talade bara om att i Norge minsann, där höll det inte på med julen på samma sätt som svenskarna gör. Nu råkar jag höra att min kusin där redan börjat baka julkakor så där sprack den teorin.

I Norge äter de lutfisk och revbensspjäll, eller kokt torsk antar jag.  I England smörjer de kråset med kalkon och julpudding med torkad frukt, brysselkål och sönderkokta morötter.

Finland har sina lådor, det är morotslåda och kålrotslåda sedan i stort sett detsamma som vi har här, köttbullar och Jansson.

Undrar om någon äter grisfötter här? Av allt osmakligt är tar väl det priset.

Något som dykt upp här i landet på senare år är att allt fler köper små lampor och klär sitt hus med. En sedvänja från USA där de säkert har billigare el än vad vi har här.

Men mamma hon gillade inte julen och jag är uppväxt med en suckande mamma. Det var inte alltid så roligt när jag var barn och skulle försöka klä granen med en entusiastisk pappa, mamma suckade ännu djupare och undrade vem som hittat på att man skulle ta in ett träd i huset och låta det stå och barra.

Gubben och jag tar det lugnt med juldekorationerna, sedan dottern blev vuxen och flyttade så har vi inte haft någon gran.

Katten Gizmos intåg för två år sedan omöjliggjorde mina fina egentillverkade julkorgar med hyacint och små söta svampar. Han skulle ha svampar och småtomtar över hela huset medan mossan skulle ligga som ett fint täcke över golvet.

Tänk er en värld utan jul, en värld där vintern började i november och slutade i mars och inte annat än vanliga helger där emellan. Kanske behöver vi julen där mitt i, något att förströ våra tankar med så att vi ska över huvud taget stå ut.

Jag antar att det är därför vi svenskar gillar julen så mycket. Alla utom ett få antal, som min mamma. Fast hon är numera död och svävar säkert omkring och bryr sig inte längre, så länge hon slipper ha gran.

Själv är jag sliten där mitt emellan, ena dagen så tycker jag inte om den och nästa så tycker jag att den är helt ok. 

Bara inte folk och speciellt kvinnor arbetar sig trötta på julen redan innan julafton. Det ska bakas och städas och lagas mat, männen och barnen flyter mest omkring och låter kvinnorna vara navet i deras julfirande. Julen är en kvinnofälla och kvinnorna ställer villigt upp. Hur skulle det se ut om det inte blev jul och mamma ordnade allt. Pizzerian skulle behöva hålla öppet även på julafton så gubbarna kunde åka dit och köpa julpizza till familjen. 

Undrar om ni är julälskare eller julhatare?Eller något där mitt emellan, lagom heter det visst.