Barfotabarn.

Gumman blir återigen nostalgisk. Ibland är det lätt att sätta sig ned och tänka på det som varit, både i mitt tycker bra och dåliga saker.

Gubben säger att jag ska betona att jag är född i mitten på förra seklet så nu gör jag det. Låter det inte urgammalt?

Igår såg jag ett program som heter Sommarpratarna, det går på SVT och är ett småputtrigt program där forna sommarpratare i P1 träffas, äter en bit medan en snutt ur var och ens program kommer upp. De lyssnar och sedan diskuterar lite kring detta och ställer frågor till huvudpersonen. Låter det inte spännande?

En kvinna läste upp hur hennes lärarinna hade klippt av hennes hår på en sida för att hon inte gillade henne. Höjden av kränkning tyckte alla och deras ögonbryn åkte upp i taket av förvåning att detta inte hände för hundra år sedan utan mer som femtio.

Ingen hade väl opponerat sig nämnvärt när flickan kom hem med ena sidan av håret stympat, lärarinnan arbetade kvar och saken glömdes bort. Men inte hos flickan som bar med sig denna självbild över att vara ful och dum.

En enda lite händelse som färgat ett helt liv.

Jag blev också mobbad av min lärare, som jag berättat i tidigare så tyckte hon inte om mig och kastade ut mig i korridoren till alla elevers munterhet. Och detta över en väska som luktade illa. Vanligtvis glömdes jag bort där i utkanten av de begåvade eleverna, en liten skugga som inte ville synas och läraren såg mig inte heller.

Det var kränkning att bli utkastad! Ingen gjorde något och händelsen glömdes bort, utom hos mig som burit en självbild av att vara dum och mindre begåvad än andra hela mitt liv.

Att alltid få höra hur dum man är av en lärare, sätter sina spår.

Nu ska jag inte tillbringa bloggen med att rulla mig i självömkan, även om det är lite trevligt att tycka synd om sig själv ibland.

Nu hände detta i mitten av förra seklet så det är faktiskt historia.

Så jag vänder berättelsen och tar den om magister Thörnqvist istället.

Efter tre år med i mitt tycke skoltortyr så flyttade mina föräldrar och jag skulle börja i en ny skola. En liten stig till skolväg istället för stora gator med massor av trafik, en ljus luftig skola med två plan och en stor skolgård med skogsbackar i utkanten. Istället för stora höga hus med svarta fönster som stirrade ned på en asfalterad skolgård med höga svarta grindar.

Allting skulle bli bättre och året var 1961, glassen på modet hette 88 och Ann-Louise Hansson och Siw Malmqvist spelades flitigt på radion, det fanns två kanaler, den vanliga P1 och sedan Melodiradion som hette P2.

I denna ljusa och luftiga miljö fanns magister Thörnqvist. Han var en liten man med svart basker och en ständig cigarr i mungipan.

På den tiden i mitten av förra seklet så hette männen magister och kvinnorna fröken, ingen sa några förnamn.

Magister Thörnqvist såg mig, han var diplomat sa alltid mamma, jag visste inte vad diplomat var men höll med. Idag skulle han nog kallas för pedagog även om han inte gått ett uns av pedagogutbildning. Vad är det för något egentligen?

Det ska vara så fint med pedagogutbildningar och annat i lärarnas papper idag, är du inte född sådan så lär du aldrig bli heller.

Ren och skär medmänsklighet och empati kan man inte lära sig i någon bok. Det är något som ska sjunka in och praktiseras, finns det inte där så lär det aldrig komma dit heller, hur mycket s.k. pedagogböcker någon läser.

Han kom varje dag åkande i sin gamla Volvo, en sådan där bullig Volvo som fanns på den tiden, P44 tror jag den hette.

Parkerade den på sidan av skolan och med cigarren bolmande ur munnen så tågade han in på sitt lärarrum.

Idag skulle han nog bli satt i fängelse av Arbetsmiljöverket om han skulle komma och röka inne på en skola.

Då var det ingen som ifrågasatte det, han rökte cigarr och luktade cigarr, det var inget mer med det.

Vårat klassrum låg i änden på andra våningen, det hade en egen liten korridor med två dörrar, det ena klassrummet och det andra lärarrummet.

Där satt han på rasterna och plockade i sina papper, ibland hade han sin lilla tjocka tax med, den fick vara med i klassrummet den också.

Eftersom ingen hade allergier i mitten av förra seklet så gick det bra det också. Ingen elev fick ta upp någon astmaspray och hänga ut genom fönstret efter luft, alla var nöjda och glada.

Under vårat klassrum så minns jag att det fanns en obsklass ibland, där gick en handfull killar som ansågs stökiga och störde ordningen för oss andra.

Lite bråkiga och besvärliga hade de en lärare som kunde ta i med hårdhandskarna när de blev för högljudda. Konstigt nog så fanns det aldrig några flickor i obsklassen, alltid bara bråkiga pojkar.

Idag skulle de få en bokstavstämpel i pannan och sättas in i ett helt vanligt klassrum, men då fick inte en elev störa en hel klass.

Idag ska alla ha alla möjliga diagnoser, på den tiden var de helt enkelt bråkiga barn.

Inte för att de blivit färre för att de fått diagnoser, de ökar i antal och snart är alla klasser jättelika obsklasser.

Magister Thörnqvist såg mig som jag nämnde tidigare, han puttade fram mig när jag ville gömma mig bakom. Han brusade sällan upp, men när han gjorde det då var det allvar och vi darrade bakom bänkarna.

Han läste Nils Ferlins Barfotabarn med tårar i ögonen och den sitter där inne i mig sedan dess.

Jag hade varit det där barfotabarnet som suttit på handlarens trapp och gråtit så övergivet, det var jag helt säker på, i alla fall i den förra skolan.  

Allting var friare med den nya skolan, livet tog en ny vändning för mig och jag vågade visa mig själv.

Jag fick trevliga kamrater och ingen mobbade mig och kallade mig öknamn eller sparkade mig i huvudet som de gjort under mina tre första skolår.

Magister Thörnqvist har ett finger med i spelet varför jag sitter och skriver just nu, han insåg att jag hade talang för att skriva, faktiskt den första att inse detta fantastiska faktum.

Vi skulle skriva om framtiden och berätta hur en klassfest skulle se ut om femtio år eller något i den stilen.

Femtio år var en jättelång tid och kändes väldigt avlägset och vi skulle säkert vara gamla skrumpna människor vid sextio.

Jag totade ihop en historia om detta och det var elever som tappade löständer och jag kommer inte ihåg allt vad jag skrev.

Men jag kommer ihåg reaktionen berättelsen fick, den reaktionen glömmer jag aldrig.

När magistern läste högt så skrek de andra av skratt och en del låg över sina bänkar och vrålade, magistern hade svårt för att läsa då han skrattade så mycket han också.

Jag satt där som en liten ö i ett hav av skratt, fattade inte att det var mina ord som orsakade denna skrattorkan. Inte något hånfullt skratt utan skratt av ren glädje över att få höra alla dråpliga saker som vi skulle göra när vi träffades om femtio år.

Först då fattade jag att jag kanske hade något i mig i det skrivna ordet som kunde få något att le en smula. Barfotabarnet plockade upp sin borttappade papperslapp.

Du har tappat ditt ord och din papperslapp

Du barfota barn i livet

Där sitter du åter på handlarens trapp och gråter så övergivet

Vad var det för ord, var det långt eller kort, var det väl eller illa skrivet?

Tänk efter nu förrän vi föser dig bort, du barfota barn i livet.