Landkrabban

Gumman ska ut och åka båt. Ja faktiskt så höll jag inte mitt löfte mer än sisådär en fyra år. 

Jag lovade mig själv sista gången jag klev iland från Birka Paradise att jag aldrig skulle sätta min fot där igen, inte på någon annan båt heller för den delen.

Men nu är det dags igen, i ett mycket svagt ögonblick sade jag ja till gubben när han frågade om jag ville åka till Åland i slutet av november, de var bjudna av hans arbetsgivare att åka med.

Detta var i slutet av september och kändes så avlägset att jag bestämde mig för att tänka positivt om resan, jag hade en lång startsträcka, ett par månader kändes avlägset. Om jag började bearbeta de positiva redan i slutet av september så skulle det vara hyvens när det väl var dags att äntra båten.

Men nu är det som det är, tiden går fortare och fortare ju äldre man blir, när jag nu börjar närma mig de sextio så går det med expressfart. Nu är vi där, Ålandsresan är väldigt nära, i övermorgon kastar vi loss från kajen i Stockholm.

Nu undrar ni säkert varför jag ojar mig så mycket över en liten Ålandsresa, det är så att jag inte tycker att det är ett dugg kul. Känner nästan att jag skulle ha betalt för att utsätta mig för detta ståhej en gång till.

Tycker inte om att sova borta, vill ha mina kuddar och mitt täcke. Undrar vad de skulle säga om jag kom släpande på en hel plastsäck med mina kuddar och mitt täcke?

Nu ska vi bara vara borta i lite över ett dygn så egentligen ska jag väl vara glad att det inte är en hel Västindienkryssning jag ska på, det skulle för övrigt aldrig hända.

Klockan 18 går båten, man hinner precis leta upp hytten och kasta in väskan så ska vi alla glada resenärer äta buffé prick 18.30.

Antar att den har tagit julliknande proportioner vid denna tid på året. Som vegetarian finns det säkert inte mer än potatis och sallad att tugga på, hoppas potatisen är välkokt och att salladen är god.

Får lägga mitt hopp till efterrättsbordet det brukar digna av godsaker som pajer och puddingar och goda vaniljsåser.

Ni hör att jag är oerhört positiv till allt detta.

Sedan är det karaoke för hela slanten, eftersom det inte är en Helsingforskryssning så slipper vi finsk tango. Det behöver jag inte stå ut med i alla fall.

På sjuttiotalet fanns det flera båtar som gick till Åland från Stockholm som hade dagsturer, man satt där i en jättelik cafeteria på gallonsäten. Båtarna var inte byggda för någon lyx, de var helt enkelt transportmedel för de som ville åka och se lite skärgård och handla billigt kött i Mariehamn.

Sedan åkte alla hem igen, så mycket mer fanns inte att göra, en liten taxfree för de som övernattat på Åland eller skulle övernatta i Stockholm. 

Det var alltid en övernattning som behövdes för att kunna köpa den billiga spriten, men det listade folk ganska snabbt ut, hur de skulle göra för att det skulle se ut som om de åkt över natten, fast det bara handlade om en dagstur. Nu kan jag inte redogöra för er hur de gjorde men det var ganska klurigt. Något med biljetterna var det, stämplar eller dylikt.

Rederierna tjänade inte så mycket på allt detta och insåg sedan att 24- timmars gjorde susen, folk åt och drack och alla handlade taxfree, dagsturerna försvann och nu är båtarna flytande hotell med all tänkbar lyx. 

 

På sjuttiotalet rullade vi cigaretter, det var ett billigt sätt att få i sig rök. Svenska staten hade dock tänkt på det och hade lagt mycket skatt på cigarettpapper istället, det skulle inte löna sig att röka hemrullat.

När vi åkte utomlands tog vi med oss hela lådor av finaste Rizla cigarettpapper hem, det räckte oftast tills nästa gång vi åkte iväg. Köpa här hemma det ville vi inte.

Vi, det var jag och min dåvarande sambo som jag råkade ha en hälsokostaffär med, hälsokost och cigaretter, det kanske inte rimmar men så var det i alla fall.

Han var väldigt ekonomisk om inte rent utav snål ibland, så när vi hörde att det gick att åka till Åland på dagstur för en billig penning, nappade vi bägge på det.

Där hade de billigt cigarettpapper, så varför inte åka en sväng.

Vi parkerade folkvagnsbussen vid Stadsgården och slöt upp med vår medresenär Rea, hon var en äldre judisk dam som gillade att spela kort.

Hon spelade bridge och poker, faktiskt spelade hon allt som gick i kortväg. Med sitt cigarettmunstycke i munnen, bolmade hon på medan hon blandade kort med stor finess.

När hon presenterade sig för nya människor sa hon alltid att hennes namn fanns i varje skyltfönster. Sedan skrattade och hostade hon, tände en ny cigarett och stoppade den noggrant i munstycket, satte in det i munnen och rökte hela cigaretten utan att ta ut den en enda gång.

Rea såg sin chans att få spela kort en hel dag på båten, vi placerade oss vid ett cafeteriabord med de röda galonsofforna och spelade oss igenom hela skärgården.

Väl framme på Åland köade vi för att gå utav, vi skulle köpa billigt cigarettpapper.

Båten lade till och besättningsmannen som lade ut landgången ropade.

-          Vi är försenade och tänker inte stanna här, vi lägger ut på en gång så ni kan inte gå iland. Vi måste vända på en gång.

Det lyssnade inte min dåvarande sambo på, han hoppade iland och började springa upp för backen mot den hägrande tobaksaffären.

De ropade efter honom.

-          Du kan inte gå iland, då blir du kvar här.

Han lyssnade inte utan var försvunnen på nolltid. Tror att han tänkte att han skulle hinna i alla fall, kanske stannade de en tio minuter eller så. Billigt cigarettpapper var det enda han hade i sitt huvud.

Men det gjorde de inte, de drog in landgången och började backa ut från kajen.

Jag gjorde ett litet försök att ropa till honom att sambon var kvar, men kajen blev mindre och mindre. Jag förstod att vi var illa ute, han skulle bli kvar på Åland.

Rea och jag spelade oss hem igen och väl framme vid Stadsgården igen hade jag som tur var extranycklarna till bussen på mig. Insåg att jag skulle behöva ta bilen hem till Östermalm, för den kunde inte stå kvar på Stadsgården.

Nu var jag inte så van att köra den, det gick bra att starta och ratten kändes som ett stort kvarnhjul i mina händer. Jag körde ut och gav mig iväg mot Slussen, såg ett rödljus en bit bort och trampade lätt på bromsen.

Då märkte jag att det var en isskorpa på vägbanan, förvånad satt jag bara där och höll i den kvarnhjulsstora ratten medan bussen snurrade runt, runt. Den gjorde ett par snurrar och turen var med mig, det kom ingen i det andra körfältet, annars hade jag snurrat in i dem.

Sedan höll jag krampaktigt i ratten och kröp fram genom Stockholm, genom Slussen upp vid Gamla Stan, fram till Norra Bantorget och vidare upp för Sturegatan tills jag kom fram till Valhallavägen. Där fanns en parkeringsplats (på den tiden fanns det alltid parkeringsplatser i Stockholm).

Pustade ut, jag kommit hem helskinnad, det gick nästan inte att gå på trottoaren så halt var det.

Såg för mitt inre hur sambon stod där på kajen på Åland med sina cigarettpapper han köpt, ingen båt i sikte.

Då insåg jag att jag inte hade nyckel till lägenheten, det var omkring elva på kvällen och jag ville inte utmana ödet att åka en meter till med bilen.

Fann en fungerande telefonkiosk och en hel telefonkatalog, började bläddra efter låssmeder. Fick tag i en som svarade, han hade jour hela natten.

På den tiden fanns det inga mobiltelefoner utan det var lur mot lur som gällde.

Var låssmeden ute på uppdrag så fanns det ingen chans att få något lås uppdyrkat, då fick man stå där med lång näsa.

Turen vad med mig igen den kvällen, han kom efter ett tag och vi stod där utanför dörren och jag förklarade situationen och han öppnade den i ett nafs.

Efteråt så har jag grunnat på hur lätt det gick, han frågade inte ens vad jag hette. Hade han det så hade jag inte kommit in, jag hade ett annat efternamn än vad som stod på dörren, lägenheten var inte min.

Antagligen såg jag väldigt ärlig ut eller så var han väldigt slarvig, jag kunde ha varit en inbrottstjuv redo att stjäla en konstsamling.

Tur var också att jag råkade ha 700 kronor på mig, det var vad en jourutryckning kostade.

Väl inne undrade jag när min sambo skulle komma hem, kanske skulle han få vänta tills nästa dag innan dagsbåten lade till igen och komma först om något dygn.

Före mobiltelefonerna så visste man inte så mycket vad som hände, det var lite mer spännande på den tiden.

Tidigt i gryningen kom han med sitt billiga cigarettpapper. Han hade fått vänta på en annan båt som kom från Norrtälje på sin dagstur, köpt en ny biljett till den och köpt ytterligare en biljett till bussen som gick in till Stockholm.

Det blev ett väldigt dyrt cigarettpapper i slutänden, över tusen kronor för en låda om vi räknade med alla extra utgifter vi råkat få.

Men han var nöjd ändå, det var ju priset på pappret som räknades, mycket billigare än i Sverige. Så fortsatte han att rulla sina cigaretter med välbehag.