Jul i stugan

Gumman firar jul. Firar och firar är väl att ta i, men en macka med rödbetssallad ska jag i alla fall unna mig.

Stugan är städad och det råder julfrid, fast egentligen är det frid här för det mesta.

Julpizzan är i faggorna, degen gjorde jag igår, enligt recept så är pizzadeg bäst, när den får kalljäsa i kylskåp. Vi får se.

De tre tomtarna är uppsatta på sina respektive platser, vedspisen svärtad med spissvärta. En gammal tradition i stugan, den fina vedspisen är ju kökets pärla.

Gubben som aldrig hade hört talas om spissvärta när vi flyttade hit, beror väl på att han inte bott med någon vedspis förut.

Han gjorde sig lustig när jag nämnde det, sa till honom att det fanns väl i vår affär. Han fick långt ansikte när jag gick in där, kom ut med en tub spissvärta. Han som trodde, jag bara pratade i nattmössan.

Vår kvarvarande katt Gizmo, han bryr sig inte om jul, han bryr sig bara om att sova och jaga stackars möss, eller råttor som de säger här uppe. Råttor för mig, är stora illvilliga saker med gula tänder och långa svansar. Möss är ju söta.

Så julfriden är här, tills gubben kom på att jag skulle klippa honom idag, på självaste julafton. Han kunde väl kommit på det för någon vecka sedan, men så är han, vet aldrig riktigt vad som försiggår i hans huvud.

Får väl göra det då, men det ingick inte i mina julaftonsplaner.

Vi har inte spelat Bingolotto på nästan 20 år, igår kom vi på varför. Skulle vara som alla andra och spela på uppesittarkvällen.

Vilket segt program!

Det enda roliga i några minuter, det var att ringa in en omöjlig bingo. Inte i närheten till att vinna någonting. Sen detta ringande man ska göra, kostar en tia varje gång och chansen att komma fram är minimal. Alltså först en bingo och sedan kämpa med tusentals andra, att komma fram på telefon.

Bingovinsterna är grejor, vill inte ha mer grejor. Fast det behövde jag ju inte oroa mig över, var inte i närheten av en ny lott ens.

Sedan en konstig rimstuga, vem skriver rim på julklappar nu för tiden?  Kanske alla, verkar det som.

En annan sak som slog mig, eftersom jag sällan ser reklam på TV, att nu är det julafton och i morgon bitti klockan åtta är det rea, i alla fall i en del affärer. Denna köphysteri tycks aldrig vila, vi kan ju välja själva, men matas ständigt att köpa och köpa och köpa.

Idag ska jag se Tomten, den är julafton för mig, inte Kalle och Karl-Bertil, utan Viktor Rydbergs Tomten.

Läst av en riktig 40-tals röst. En sån röst de har i gamla filmer. Inte för att jag kommer ihåg hurdana röster, de hade i min barndom, men annorlunda låter de i alla fall.

Har väl med inspelningen att göra.

Så julfriden är här, inget djur har fått sätta livet till för att vi ska få i oss mat. Allt är som det ska.

God Jul och Gott Nytt 2017.

En liten katt

Gumman sörjer. Det måste man få göra när ens lilla katt, troligtvis fallit offer för en lo.

Föga anande gubben och Dudde, att när han gick ut förra torsdagen, då skulle det vara sista gången han gjorde det.

Ingen katt på fredagen, jag anande oråd, gubben tyckte väl att jag jagade upp mig i onödan, har ju hänt ett par gånger förr, sedan har han bara legat och sovit på höloftet.

Lördagen kom, då gick vi ut bägge två och letade och kollade upp i träden. Nu är det ju så att vi bor i skogen, så det är en hemskt massa träd. Vi gav upp.

Snön kom på söndagen, då upptäckte vi spår av stora runda tassar. Lodjur!

Anade att den blev Duddes öde.

Vi har bott här i 26 år och haft katter lika länge, inte förlorat någon till något rovdjur, bara naturlig avgång.

Är visst en mening bakom allt som händer, men den kan jag inte se just nu, ingenting är slumpartat, allt är skrivet i den stora boken om våra liv.

Så nu har vi en ganska ensam katt kvar, Gizmo som är van att ha en kompis, han springer efter mig istället. Vågar heller inte ha honom ute på nätterna, ser för mitt inre, hur den ligger och lurpassar på stugan, vill ha en munsbit till.

Nu tror jag att det funnits lo här förr, de vandrar kring i stora hemområden, kallas inte för revir i lovärlden. Det är nog ganska ovanligt att de äter katter, men kommer det en tassandes, inte ont anande, då slinker den nog ner. Läst på, att de jagar inte på dagarna, ligger och sover då, natten är tyvärr också våra tamkissars jakttid, svåra att hålla inne.

Gizmo sitter bredvid min kudde och slår till mig i huvudet och jamar, händer någon gång på morgonkulan, jag släpper ut honom, oroar mig en bra stund, går och ropar in honom.

Har förresten inte sett rådjuren på hela veckan, de kanske vädrar fara och håller sig borta.

Så julen känns lite sisådär i år, inte riktigt på topp kan jag säga, men jag som inte sitter och väntar på saker och ting, jag har redan tingat en liten kompis till Gizmo.

Han är för närvarande ca 5 veckor, en liten randig huskatt, vars namn inte är klart ännu. Han kommer till oss i januari, kommer inte att få gå ut förrän till våren.

Då blir det kattungsdags igen, lustigheter som att studsa på tvären, bolla med leksaksmöss och dylikt. Håller oss nog med en hel del skratt.

Som ni märker så har vi vårt internet kvar, de är snälla nog att ge oss det gratis, tills Teliagubbarna kommer och monterar ner kablarna. Tror inte det sker i en hast, så vi tackar och tar emot. Fibern lär sedan dröja, vi överlever nog med vår mobilmanick.

Det är halt mest hela tiden, jag trippar kring med mina broddar, gubben tycker jag ska gå som vanligt, men har ännu inte lyckats få till det.

Har ingen som helst julkänsla, vad det nu är för något, tror den försvann i barndomen någonstans.

Eftersom vi är julbakåtsträvare här i stugan, så gör vi vår pizza i år, ingen kommer på besök, så varför krångla till det. Julen kommer och går, oavsett vad vi stoppar i oss.

Sedan råkar jag ju fylla år mitt i alltihop, alltid varit en konstig födelsedag, ingen som orkar fira någonting mitt i mellandagsrean.

Livet är som det är, bara att acceptera, borsta av sig och gå vidare till nya äventyr.

God jul på er alla, snart är det dags för en kall midvinternatt, då tomten tar sin lykta och går över gårdsplanen i månens sken. En natt då stjärnorna gnistra och glimma, alla som sover i enslig gård, djupt under midnattstimma. Kan faktiskt stämma på oss här i stugan.  

Rörmokartrubbel

Gumman har internet! Kan ni tänka er att vi skriver idag den 3 december och de har inte stängt av vårt nät ännu.

Det stora datumet var den 30 november, då skulle internet och telefonen försvinna.

Det enda som hände var att telefonen dog ut, inte ett pip i luren, drog ut sladden en sista gång i telejacket, tackade för de 64 år jag levat med sladdtelefon.

En era gick i graven, nu ska det vara framtidens nät, tjohoo! Mobilstrålning till höger och vänster. Gamla människor som inte förstår sig på mobilt, de kan få ha kvar sin vana, mot avgift, så monterar de in någon slags ip telefoni.

Jag trodde då att det skulle bli svart i datorn också, men vi har fortfarande kvar vårt ADSL.

Tydligen ska det komma folk från det forna Televerket och montera ner kopparledningar, till dess har vi gratis internet. Vilken bonus.

Det kan ju ta en liten tid, det är många stationer de lagt ner.

Nog om detta, vi surfar vidare här i stugan.

Vår snö är reducerad till några isiga högar, rådjuren kommer åt mat, i form av gammalt gräs. Mina vintrar kretsar mycket kring uteliggardjuren och deras mat, att de inte har varmt, det kan jag inte göra något åt.

Min äkta hälft har gått och tittat på vår nya kökskran i två månader, om inte tre snart. Den har legat på vedspisen i sin kartong.

Han har grunnat på hur han ska kunna montera den, lite trångt under diskbänken verkar det som.

Jag har inte tittat, jag förstår mig inte på, lite sent i livet att börja försöka.

Den har legat där så ny och fin, en modern kran, en sådan som står upp i en böj, en man kan få in en hink under utan att vinkla den.

Han har normalt en lång startsträcka min gubbe, den här var extralång.

Så i går, på fredagseftermiddagen, då beslöt han sig för att ge kranen en omgång.

Vattnet stängdes av, allt rot som man har under diskbänken, det plockades bort.

Såg hur han gick omkring en bra stund, redo att lyfta in i rörmokarnas skara, jobbarkläder på, massa verktyg och tänger.

Så kom det stora ögonblicket, det hade börjat bli mörkt ute, sladdlampa på plats, tänger på plats.

Jag skulle bidra till det hela också, med att hålla fast kranen på bänken med en tång, vet inte riktigt varför och frågade inte heller. Sen skulle jag rucka den fram och tillbaka, allt medan han stönade och grejade under bänken.

Jag bad en stilla bön, men de högre makterna ville inte agera rörmokare, kranen rubbades inte.

Han gav upp, hade inte den riktiga tången, som skulle befria diskbänken från kranen efter nästan 40 år.

Då hade det börjat bli fredagskväll, i alla fall sen fredagseftermiddag. Rörmokarna i landskapet, de hade väl börjat se fram emot sitt fredagsmys.

Då sätter min äkta hälft igång och ringer, en svarade inte, en annan hade just gjort sönder sin tång. En tredje, han tyckte gubben verkade vrickad, att börja med amatörjobb, sent en fredag.

Till slut kände han sig besegrad, ringde en fjärde och beställde hit någon som kan byta kran i ett nafs. De kommer väl så småningom, antar att det är julstress även för rörmokare, brukar vara mycket för alla, just till jul. Som om det inte fanns ett liv efter.

Sedan var det ju det där med att alla slangar skulle på plats igen, han hade ju lyckats ta loss en del innan han stötte på patrull.

Det lyckades, vattnet sattes på igen, jag kunde spola på toaletten, hälla upp potatisvatten.

Den nya fina kranen förpassades till sin kartong igen, den får nog ligga där ett tag till.

Julen närmar sig, folk handlar.

Vi var i stan för några dagar sedan och skulle handla mat. Det gick nästan inte att ta sig fram i butiken, i alla fall inte i den vi valt.

Tydligen var det något jippo just den dagen, fast jag såg då inget som var speciellt, mer än att de hade morötter och lök för en krona kilot, det är väl inget att springa benen av sig för.

Det bullas upp med godis till jul, chokladkartongernas högtid, någon annan kanske tycker att det är Jesus födelse som är grejen, men jag tycker det är maten och godisets högtid.

Köpte ingen kartong, men rycktes med i det kollektiva medvetandet, köpte några hyacinter. Hur jag ska lyckas med att inte få dem att blomma ut innan jul, det vet jag inte.

Vi var på en annorlunda bilbesiktning också.

Normalt när man tänker på bilbesiktning så tänker man på en stor hall med många dörrar. En tavla som talar om vilken port man ska köra in i, många nervöst väntande på en parkering framför hallen.

Man kör in, en butter karl, talar om med hela handen, när man ska stanna.

De kliver i och runt bilen, utan att röra en min, kör på de där rullarna så att man tror att alla dubbar ska flyga all världens väg när de bromsar.

Tar bilen ett snäpp längre, hissar upp den, fortfarande med stenansikten, knackar och ruckar på däcken, lyser under.

Vid det laget är jag i alla fall rejält nervös, brukar försöka sätta mig i deras kaffehörna, något som de infört för ett antal år sedan, i ett försök att vara kundvänliga.

Sedan hissar de ner bilen och kör ut, försökt titta vad de gör då, antar att de kör ganska vildsint. Inte lyckats lista ut annat än att de prövar i alla fall tutan.

Till slut så kommer de, kliver ur, håller protokollet i handen och uttalar domen. Det är bara peruken och den svarta slängkappan som saknas.

Vi var på en annorlunda bilbesiktning med gubbens bil.

En privat sådan, den andra kanske är privat den också nu, håller inte reda på allt som privatiseras.

Den bestod i ett litet plåtskjul med en sån där rulldörr.

Vi parkerade utanför, jag gick in i hallen, där var en man bakom en disk. Jag förklarade att vi skulle besiktiga.

Han gick ut! Tog bilen av gubben och körde runt plåtskjulet.

Vi fikade, han kom in med bilen, fixade runt lite, hissade upp den och förklarade att gubbens bil var helt ok. De hela tog väl en tio minuter, inget rullande där dubben skulle ryka, inget sånt som vi var vana vid.

Sedan var han avslappnad och trevlig, inga andra bilar eller gubbar syntes till.

Sedan undrade han om han skulle köra ut bilen också, så det gjorde han.

Då och där, beslöt jag mig för, att aldrig åka till den stora besiktningen igen.

Billigare var det också.

Så rullar bilen ett år till i lugn och ro.

Första advent i stugan

Gumman sörjer. Jag har redan börjat att sörja vårt internet, tar ut det några dagar i förskott.

Gubben verkar lite glad, han fastnar lätt framför datorn tycker han, nu ser han en febril aktivitet ska ske i stugan. Här ska målas och donas, läggas golv och sättas upp tak.

Samt läsas böcker i parti och minut.

Fullt så drastiskt kommer det nog inte att bli, jag som är förutseende jag har luskat rätt på en mobil mackapär, den sätter man någonstans i stugan, pluggar i stickkontakten och vips varde internet.

Så jag kan fortsätta att skriva min blogg, betala räkningar, handla diverse saker över nätet. Nu vet jag ju inte hur pålitligt detta är, men jag antar att de förbättrat masterna en aning. Förr bröts det ju, när någon åkte förbi på E4 och råkade prata i telefonen.

Vi får se, någon kontakt med yttervärlden lär det väl bli.

Det enda problemet är att i det här landet, så sätter leverantörerna ett tak på hur mycket man får surfa mobilt. Är man som vi här i stugan, ganska vidlyftiga konsumenter, då blir det dyrt.

Alltså får vi tänka till både en och två gånger innan vi sätter på play och kör.

Nog om detta, jag är förberedd.

Julen närmar sig med stormsteg, för att ytterligare spä på handlandet, så har de tagit hit en amerikansk svart fredag.

Det är tydligen inte nog med julhandeln, som för övrigt slår rekord år efter år, men det beror nog på att allt blir dyrare i kronor räknat. Inte att folk handlar mer.

Årets julklapp är en konstig sak, något man sätter på huvudet och går in i en annan verklighet. Tycker det räcker med att meditera, där kan man också kliva in i en annan verklighet. Fast den räknas väl inte, men kan vara nog så intressant.

Finns hur mycket tok som helst i ens inre.

I år blir det julpizza igen, dottern har varit här tre jular, då har vi inte serverat pizza, utan försökt varit mer traditionella. Men i år arbetar hon julafton, så det blir gubben och jag i godan ro.

Jag har inte satt upp några adventsljus ännu, är nog sist i Sverige på detta, förutom den delen av befolkningen som inte firar jul.

I morgon till första advent så åker de upp i fönstren, samt att elräkningen åker upp den också, jag är lite av en elspion, springer och släcker saker hela tiden tycker jag.

Vår snö är nästan borta, rådjuren de har att äta igen, gammalt gräs.

Varit en sväng hos kusin i Ljusdal, en ganska trist köping, fast naturen är fin runt i kring. Inte för att vår by är speciellt fin den heller, en ICA, ett par pizzerior, samt ett thailändskt mathak. Varje samhälle med självaktning har en pizzeria och ett thaiställe.

Sås och potatis är ganska ute nu för tiden. Det äts i lönndom bakom stängda dörrar, av folk som för länge sedan, passerat livets höjdpunkt, så kallas väl de som är mellan 40 och 50.

Vi är då riktigt wild and crazy, gubben och jag äter ju vår julpizza, ganska enkelt egentligen, men god är den, extra allt på, vi gör två plåtar, jag gillar mina grejor på, gubben gillar sina.

Sedan kan vi gå där resten av julen och gnaga på våra pizzor, medan andra gnager på sina skinkor och rullsyltor. I vår mat har inget djur fått sätta livet till, en ganska helande tanke.

En annan sak som slår mig varje år, det är julborden. En hel månad före jul, då börjar folk frossa i julmat, när det väl kommer till själva dopparedagen, då är de trötta på den. Och så god är den väl inte, mer ett måste, tycker jag i alla fall som inte gillat annat än Jansson, på den tiden jag åt små fiskar.

Om masten vid E4 vill, så hinner jag nog klämma in ett par bloggar till innan detta år slocknar. Nu ska pippi ha solrosfrö och räkningar betalas över internet.

Krogliv

Gumman har haft en händelserik vecka. De senast sju dagarna, har det varit drag under galoscherna rent ut sagt, för att ta ett populärt uttryck som Ny demokrati myntade på sin tid.

Började med att gubben och jag åkte inte ont anande ner till Stockholm, hade vi vetat hur vädret skulle bete sig, då hade vi nog inte åkt.

Där nere fick vi ett frimärksstort hotellrum, sängarna stod på rad längst ena väggen, när vi skulle gå in i badrummet, då fick en av oss hålla till i ett hörn, för att inte stå i vägen för den andra.

TV:n, som han för övrigt inte fick igång alls, den var placerad ovanför min säng, inte en chans att se.

Nåja, billigt var det i alla fall.

Gubben firade födelsedag, vi skulle gå ut och äta. Hamnade på prisbelönt indisk, eller snarare bangladeshiskt krog i Vasastan, min hembygd.

Vi dök upp en halvtimme före utsatt bordsbeställningstid, trodde väl i vårt lantliga enfald att vid sextiden en fredagskväll, då gick väl folk ut senare och åt.

Vi jämförde väl med lilla Hudiksvall, där finns knappt en själ på någon restaurang vid den tiden. Folk här uppe, de tenderar att ha senare vanor när de väl går ut.

Här förfestar de också, sånt finns inte i Stockholm, där går du ut och festar. Antar att det är någon slags tradition här, vi hade då aldrig hört talas om det förr.

I alla fall så var det knökfullt, vi fick vänta en liten stund, så visade oss kyparen, ett bord där man skulle sitta på en sådan där hög stol med liten rygg.

Jag vill inte sitta, en hel måltid uppflugen som en annan kråka på en telefonledning och dingla med benen. Jag vägrade, kyparen tog mig på allvar, har väl kanske med åldern att göra. Han visste långt där nere i sitt inre, att äldre damer inte klättrar. Eller så trodde han att jag hade ont i ryggen.

Alla normala bord var upptagna, han skulle fixa ett, så snart det blev ledigt.

Vi beslutade att gå ut en sväng och sedan återkomma, när det blev dags. Sagt och gjort, vi strosade ut på gatan, hann inte långt förrän kyparen kom springande efter oss. Han undrade vart vi skulle!

Bedyrade att om vi återvände in, tog en drink vid baren, så skulle bordet bli klart på nolltid.

Jag måste säga, att en sådan populär krog, med gäster upp över öronen, hade en suverän servicepersonal. Man skulle kunna tro att de bara ryckt på axlarna om en gäst inte återvände, de fanns ju en hel kö att ta utav.

Vi blev väldigt glada i alla fall, följde med tillbaka in i värmen och klättrade upp på varsin barstol och drack någon slags ingefärsdrink som var ganska god. Sprit hade den i sig också.

Bordet gjordes i ordning. Gumman och gubben fick sitta på riktiga stolar, där vi kunde ha fötterna på golvet. Vi åt och drack gott, försökte att inte störa oss på den ganska höga ljudnivån i lokalen, alla pratade glatt, ljudet studsade fram och tillbaka.

Jag tänkte då på de restauranger jag varit på som barn. Mina föräldrar hade en förkärlek för att gå på Hotell Oden vid Vanadisplan och äta söndagsmiddag.

Den restaurangen hade gott om plats mellan varje bord, flera meter tyckte jag, fast det kan ju bero på att jag var barn. Men vi satt inte på varandra, som de gör idag.

Heltäckningsmatta, dämpat sorl från de andra gästerna, en man som satt i ett hörn vid ett piano och klinkade försynt.

Idag pressar de in folk på varje millimeter, man får se till att inte vara för yvig i sina rörelser, då petar man ut ögat på folk vid bordet bredvid.

En kvinna kom fram och undrade om de kunde få byta bord, de som satt bredvid, de förde en hög konversation. Personalen skakade på huvudet, fanns inget annat bord att flytta dem till. Synd att de skulle få sin måltid förstörd.

Gubben fick efterrätt, helt gratis. Han fyllde ju år, fast det var ju inte förrän nästa dag, men de nämnde vi inte.

Helgen i Stockholm förmörkandes lite, vi fick reda på att det snöade ganska mycket här i våra trakter.

Det snöande också när vi skulle åka bussen hem, det brydde sig inte busschauffören om, jag slöt mina ögon varje gång han gav sig ut i modden i omkörningsfilen.

Gubben var inte ett dugg nervös, han kommenterade bara att bussen måste ha bra däck. Jag som vet att man kan inte förlita sig helt på däcken, jag bad vidare. Till slut hade jag bett mer, än på en katolsk högmässa, när vi levandes kom hem till byn.

Här var det snö, mycket snö. Efter en del krångel så kom vi hem till stugan.

Katterna som varit ute och bott på loftet, de satt i trappen som två frågetecken när vi klev in. Vart hade betjänterna varit i nästan fyra dagar?

Denna gång, så slöt sig inte stugan som en varm hand kring oss, den var som ett kylskåp.

Pelletsbrännaren som inte tycker om hårda vindar, den hade passat på att stanna någon gång under helgen. När kan vi ju inte veta, men kattmatargrannen hade inte fått några instruktioner om detta.

Det var tio grader inne!

Eftersom det var ganska sent på kvällen, så gick temperaturen inte upp mer än till tretton grader när det var sängdags.

Jag satte på mig tjocka sockor, byxor och tröja och kröp ner i den iskalla sängen, jösses att en säng, som i alla fall har täcke, kan bli så kall.

Det tog för övrigt ett dygn att få värme igen, det tar ju tid att få ut kylan.

Sen kom nästa överraskning, USA valde en minst sagt konstig president. Det har väl varit veckans snackis.

Inte för att hon Clinton, var någon bra presidentkandidat heller, men det blev ju ett resultat ingen kunde tro.

Jag tror nog inte att bli det så farligt som alla tycks tro, vi får i alla fall hoppas att det blir så. Vi kan ju ingenting göra åt saken, bara gilla eller ogilla läget.

Har en på Facebook, vars barnbarn hade gråtit. Kan nog tänka, att det var farmor som skrämt upp det lilla barnet. Små grytor har stora öron. Med tanke på hennes inlägg och farhågor den senast tiden, så har hon suttit här i Sverige och varit förtvivlad över saker hon inte kan göra något åt. Ganska dumt att slösa sin energi på sånt.

Har en annan, hon har fått reda på att det kommer att regna nästa vecka, så nu sitter hon och grämer sig över att det kommer att bli halt. Sätt på dig broddar har jag lust att skriva, samt att det är bra att leva i nuet. Men jag avstår, får bita mig i skrivarhanden ibland.

Sen som grädde på moset, så går en av de stora, Leonard Cohen och dör. Fast det hade han nog inget emot, i alla fall tror jag det. Vuxit upp med hans musik, tror jag var sexton, när jag köpte den första LP plattan.

Nu har vi skottat, värmt upp stugan, givit de stackars rådjuren havrekross. Det är början av november, tio grader kallt, snödjup på en halvmeter. Vad ska det bli av denna vinter månntro? Den som lever får se.

Alla dessa klockor

Gumman vrider klockor. Det är ju dags igen idag, utemöblerna ska in och vi vrider tillbaka tiden en timme. Alltså blir detta en extralång söndag.

Ser inlägg på nätet där de vill avskaffa vintertid, men det är ju den tid vi alltid hade, innan de kom på att vi skulle ställa om tiden.

Tänker på hur det var förr, då kunde det skilja en halvtimme i lokaltid mellan Stockholm och Göteborg, för att inte tala om Ystad – Haparanda.

Nu var jag ju inte med på den tiden, i alla fall inte i detta liv, kanske i något annat.

Det fungerade bra ända tills tågen började gå längre sträckor, det blev ett väldigt huvudbry hur tidtabellerna skulle skrivas, i lokaltid eller i Stockholmstid.

Debatten började på allvar 1862, det blev strid mellan Stockholm och Göteborg, vilken tid som ev. skulle gälla över hela landet. Göteborgarna tyckte att de flesta bodde väster om huvudstaden, så det var deras tid som skulle gälla. Stockholmarna som tyckte att deras tid skulle gälla, de gav inte med sig.

I femton år pågick diskussionen om vilken tid Sverige skulle ha, mellan riksdagsmän och lärde. Till slut enades de om att meridianen för svensk tid, skulle ligga mellan Stockholm och Göteborg.

Folk i hela landet fick ställa om sina klockor, en del några minuter hit och dit, andra mer. Folk stod i kö utanför urmakerierna, de ville ha sin tid ställd. Undrar varför de inte kunde göra det själva? Kanske var uren komplicerade förr.

På den tiden, året var ju 1879, då fanns inte den blixtsnabba kommunikationen vi har idag, men på något sätt lyckades de väl få ut budskapet. Antar att några missade det i stugorna, men då gjorde det väl inte så mycket. Folk på landet gick väl mest efter solen, några minuter hit eller dit gjorde väl inte så mycket.

Så för er som inte vet, så var Sverige det första landet i världen som införde standardtid, de andra kom väl lite senare.

Sverige har väl varit föregångsland till många saker, som förbud mot barnaga, det infördes här 1979. Sedan dess har ca 50 andra länder följt efter. Det höjdes ju en hel del ögonbryn runt om i världen, att smiska sina barn, det var väl en rättighet en förälder hade.

Pappa berättade att läraren han hade, lyfte barnen i de sk. söthåren. Där gör det ondast, inte för att jag tror han blev någonsin lyft i några söthår, men väl andra bråkstakar som fick sig en omgång.

En engelsman jag känner, han gick på privatskola för pojkar, där var bestraffning vanlig på femtiotalet i alla fall, vet inte hur det är ställt med det nu, antar att det upphört, även om England gärna vill hålla kvar allt gammalt och mossigt.

Då var det inte några söthår som gällde, där var det ned med byxorna och rapp med en käpp, riktigt kännbara slag, som nog sved både i skinnet och själen.

Det var nog inte lätt att vara liten grabb på den skolan, de fick gå i kortbyxor även på vintern, de frös som bara den. Sedan fick de ut och springa ett par varv runt skolan varje morgon, under övervakning, så att de inte maskade.

Vissa lov så fick han inte komma hem, föräldrarna var ute och reste istället, när han väl fick det, så gällde det att vara tyst och artig, pappan i huset ville inte bli störd.

Föräldrarna åt i matsalen, de hade smör på sitt bröd, barnen fick äta med hushållerskan i en separat matsal, de fick hålla till godo med margarin.

Sen tycker jag väl personligen att han var lite känslomässigt störd, men vem skulle inte vara det!

Han svalde att detta i alla fall, tog hand om sin far i hans hus på slutet, antar att de slutit någon slags fred mellan varandra.

Idag är det lite mycket åt andra hållet, om jag får tycka till i ämnet.

Barn mår nog bäst när det finns klara regler att förhålla sig till, de kan ju ännu inte sätta upp sina egna.

Eller bli som den där Skå-Gustavs barn, de som fick göra vad sjutton de kände för, som att slå sönder saker, tror det var någon historia med ett piano, som de bankade på utan att någon sa halv sju.

Nog om detta, för vintern står bakom knuten. Pilen har tappat alla sina löv, de låg som en tjock matta under den, gubben och jag har nu krattat och kärrat bort dem.

Det ska vara fint här i april, när vårsolen tittar fram bakom skogen igen och den eventuella snön smälter.

Tidningarna braskar på med att det ska bli vargavinter, de skriver så varje år, även om det inte inträffar. De vill ju skrämmas med något hela tiden, i alla fall ger de mig hicka, jag gillar inte vargavintrar. Vad det nu betyder, men eländig och kallt låter det i alla fall.

Väninnan i Turkiet retas, de har närmare 30 grader varmt där nere nu.

Hon skulle aldrig stå ut en vinter i detta landet igen, säger hon.

Ja, en del har ordnat det bra för sig, vi ställer fram snöskoveln och inväntar vargavintern.

Familjen skata

Gumman boar in sig. Ja, nu kommer årstiden då stugan lägger sig som en varm filt över mig, gubben och katterna.

En del människor gillar hösten, gillar den till viss del jag också, den är liksom kravlös.

Allt vi behöver göra är att se till att stugan är varm, samt att fåglarna har mat i sin behållare.

Finns ju åretrunthurtare som är ute och promenerar, men jag har plockat fram mitt gåband igen, har en hel massa avsnitt av ”Biggest loser” att se.

Var inte i gåbandsform i våras när de sändes, men vet nu att det är i grevens tid att motionera, samt se på TV4 play på datorn.

Snart är den lika svart som natten, nu när internet släcks ned.

Har en väninna som klagar över att hon gått upp 3 kilo, jag tänker då på deltagarna i programmet, de har kanske gått upp 60!

Fast de där sista kilona, är ju alltid svårast att bli av med.

Hösten är här på allvar, ”Så mycket bättre” har börjat igen. Denna gång med en man mindre, han gick bort bara någon vecka innan inspelningen. Bäddar för en lite annorlunda säsong, lite som en röst från andra sidan.

Första avsnittet var lovande, artister jag känner någorlunda igen denna gång, har i alla fall hört deras låtar på radio.

Såg en dokumentär som SVT sände om Bob Dylan, har ett vagt minne att jag såg den i slutet av sextiotalet på bio i Stockholm. Han var lite udda då också, lika udda som han är idag, då hans verkade ointresse, över att ha fått världens finaste litteraturpris, är på löpsedlarna.

Modig är han i alla fall, han gör som han själv känner. Önskar att jag hade en promille av det, att strunta i vad folk säger om en.

Var väl värre förr, då verkade alla gå runt på tårna och tänka på vad folk skulle säga, några få stack ut.

Jag hade nog en hel del i mig av det gamla, när jag klev in på scenen denna gång, var livrädd när den jag råkade åka tunnelbana med, talade för högt. Jag hyssjade och tittade mig omkring, rädd att någon skulle höra.

Detta var i småbarnsåren, vid fjorton då stegade jag in på Carlton Hotell i Stockholm, i arméjacka och fransade jeans. Pappa som stod bakom hotelldisken, han höll på att få dåndimpen. Vad skulle folk säga!

Hade en gammal faster till min pappa, inte så lite udda och underlig. Hon tillverkade en liten kärra som hon målade med skvättar av färg hon råkade ha hemma, det blev några olika kulörer det.

Den drog hon iväg med, med alla sina tillbehör av olika slag, allt inslaget i plast och med snören och gummisnoddar kring. Så begav hon sig hem till mina kusiner i villaområdet de bodde, pappan i familjen höll på att få dåndimpen när hon kom, vad skulle grannarna säga!

Stannfåglarna äter solrosfrön, skatorna äter kattmat. Våra skator är kluriga, de är ju stannfåglar de också, de gillar kattmaten vi ställer ut på logen. Gubben som är klurig han med, han stoppade in maten i en gammal hundbur och där finns en lucka utav nylon som katterna kan öppna och gå in och få sig ett skrovmål.

Han trodde då, att skatorna inte skulle våga gå in i buren, utan känna sig instängda.

Men det visade sig inte vara något problem, de vågar. Antar att de sitter länge där inne och lyssnar efter ljud, sen hoppar de in och mumsar i sig och hoppar snabbt ut igen.

Det är nästan så att jag skulle vilja börja mata dem, så mycket de bara orkar, med någon billig kattmat. Deras uppfinningsrikedom och klokhet, det är värt att belönas.

Vårat skatpar har med tiden blivit ett med familjen, de har lärt sig våra vanor, de vet att vi lägger ut mat. I somras fick de ungar, vet inte om de också håller till i närheten, men katterna var väldigt intresserade av en liten en som satt på marken. Men de fick springa iväg med svansen mellan benen, skatmamman och pappan, de försvarade sin telning med näbbar och klor. Kanske var ett par fjolårsungar också inblandade i striden, de var ett helt gäng.

Så istället för att se dem som bråkiga mattjuvar, så kanske vi ska tycka de är riktigt trevliga tillskott i vår lilla skogsfamilj.

Hösten går mot vinter, snart är första snön här.

Yeah yeah yeah

Gumman blir nostalgisk. Vi såg en film om Beatles här i stugan, en nygammal film.

Saker jag sett förut, fast inte, nya filmbilder tagna under de åren de var ute och turnerade, inser att det det nu är femtio år sedan, två är kvar i livet.

Fanns en tid då jag trodde jag inte skulle överleva om Beatles inte fanns, jag andades och levde med dem.

Konstigt nog lever jag fortfarande, tänk så fel jag hade.

Inget band i världshistorien kommer att ha större genomslagskraft än Beatles, ingen har haft det tidigare, ingen kommer att ha det senare.

Det fanns andra band även på den tiden, men smart marknadsföring och att den första stora tonårsgenerationen av efterkrigsbarn fanns, var bäddat för succé. 

Mossiga vuxna, ojade sig över deras hår, med dagens ögon, så ser de närmast kortklippta ut, med likadana kavajer med rundad krage.

Vi efterkrigsbarn var den första riktiga generationen att ändra på många saker, vi lät håret hänga, slängde behån all världens väg, bodde i kollektiv, drack rödvin och läste Herman Hesse, Allan Ginsberg samt Jack Kerouac. Sånt som dagens ungdom knappast ägnar sig åt.

Jag hänger inte med längre, jag har fastnat i någon slags mellantid, mellan sextiotalet och åttiotalet, ungefär där slutar det. Min ungdom vill säga.

Baxnar när de säger att någonting är sååå nittiotal, men det var ju nyss!

Bingolotto fyller tjugofem år, nu för tiden spelas det inte sånt här i stugan, det är sååå nittiotal!

När vi flyttade hit hade vi en liten TV och en hemskt dålig bild, det var knappt vi såg något ibland. Ettan, tvåan var de enda kanalerna.

Vad vi pysslade med utan dagens utbud av internet (en månad till),samt i alla fall fyran och sexans kanal, det vet jag inte. Vet att jag läste många böcker, får väl ta upp den hobbyn igen.

Vi satt där framför den lilla apparaten och plötsligt en dag så fick vi in en ännu sämre kanal, det var TV4, de hade börjat med marksändningar, någonstans i början av nittiotalet.

Det var ingenting som hindrade oss från att vecka efter vecka, köpa bingolotter och försöka se en bild av vad de pysslade med, vi hörde ju i alla fall.

Det var så spännande, det var även reklamavbrott, det kändes riktigt exotiskt och utländskt, vi som levt med öststats TV i alla dessa år. Det var faktiskt enbart Sverige och Albanien som inte hade reklam där ett tag, tills Stenbeck dök in på scenen och vi dränktes i skojfriska kanaler, där de pruttade i direktsändning.

En dag fick vi en antennförstärkare, fick och fick var väl att ta i, men mannen från radioaffären han satte upp en sådan på väggen där ute. Helt plötsligt så hade vi jättebra bild, ännu en ny värld öppnade sig för oss här i stugan.

Det blev ett rent nöje att kunna se vad de hade för sig där i rutan, inte försöka gissa bakom allt brus.

Nymodigheten med Bingolotto det lade sig efter ett par år, gubben slutade valsa omkring med dottern varje gång de spelade sin eviga dansmusik. Vi köpte inte fler lotter, vi vann ju inget i alla fall.

Nu har väl programmet flyttat runt lite i kanalerna, men är tillbaka i TV4 där det började, kanske köper vi varsin lott och firar 25 årsdag vi också.

Igår nattade vi vår trädgård, även fast expertisen säger att man bör inte klippa ned perennerna i rabatten på hösten, så gör vi det i alla fall, vi är fulla av bus, gubben och jag.

Tycker det är så fint med den svarta jorden, prydligt krattad, väntande på nya små skott till våren. Våra perenner har i alla fall överlevt alla dessa år, vi är levande bevis på att det funkar.

Gräsklipparna undanställda, vi var lata i år, spolade inte av dem med högtryckstvätt under, tog bara bort det värsta gräset. De är nu tömda på bensin och får stå och vila till i maj någon gång.

Fåglarna fick sin första matning i går, vi bullade upp med både frön, jordnötter och talgbollar, de måste tro de kommit till himmelriket, i alla fall de som föddes i somras, de andra var ju med förra hösten och kommer väl ihåg.

Här ute i spenaten, som stockholmarna kallar det här, här pågår det älgjakt, förr om åren stod det många bilar utmed vägen, nu bara en och annan, antar att det inte finns några stackars älgar att skjuta.

Livet på landet saktar ner, det är höst, snudd på vinter snart. Fladdermössen är nog redan i vila, så vi gör som de, boar in oss så gott det går och väntar på våren.

Så kom hösten till stugan

Gumman känner på sig. Precis i grevens tid fick jag in alla växter, sommarblommorna hamnade på dyngstacken, de var fortfarande fina, men med sorg i hjärtat så tackade jag dem för att de förgyllt min sommar.

I natt kom farbror Frost, en gammal man med is i skägget och en stav i handen, lite lik Gandalf den vite.

Han spred kyla över gräset och gjorde det vitt, sen förvandlade han bilens framruta till ett lager av is.

Han är släkt med isprinsessan, hon som har ett förstenat hjärta, krossat av olycklig kärlek. Hon vill inte att någon annan ska ha det fint och bra, så hon förvandlar Moder Jord till is, vill ta död på all växtlighet, så att den blir likt hennes hjärta.

Men de där två kan inte hålla upp sin iskyla alltför länge, de håller inte ut mer än högst ett halvår.

Då kommer friska raska Gumman tö in i bilden, hon har vilat hela vintern medan de två regerat. Hon är yrvaken och har en kvast, lite sömndrucket så är hon där och sopar lite redan i mars, går sen och lägger sig och somnar om en stund. Men i april är hon helt vaken, hon sopar och fejar, ger farbror Frost och isprinsessan varsin klatsch i baken, så att de flyger all världens väg.

De får lomma iväg och sitta där långt under jorden och sucka i sex månader. Nu är de ute och härjar igen, i alla fall i den delen av världen där stugan är belägen.

Nu skulle jag väl inte ge mig in på sagor, det bara råkade bli så, när jag inte vet vad som kommer från tangenterna.

Gubben har letat rätt på en sida på nätet, där det går att läsa tidningar helt gratis.

Han är mycket för gratis, allt där man kan spara några kronor, är bra tycker han.

I det länet vi råkar bo, i Gävleborgs län, där har biblioteket en tjänst, där folk med bibliotektskort kan gå in och läsa diverse tidningar. Man får upp tidningen som den ser ut, inte någon konstig nätbilaga.

I alla fall, så brukar vi läsa lokaltidningen där, men idag som är söndag, då ges den inte ut.

Har en liten vana, som jag gärna vill göra varje dag, det är att läsa tidningen på just den där sidan.

Först går jag ner och värmer tevatten, sen släpper jag in katterna, de har för det mesta varit ute och fnattat omkring i mörkret, katter gillar sånt.

Sen tar jag min tekopp och går upp till min dator, katterna  följer med och speciellt katten Gizmo, han vill ha sitt morgonkel. Då står han på en liten pall bredvid, jag ska då klappa honom med en hand och knappa in på tidningssidan med den andra.

Råkar jag sluta, så tar han tassen på min arm och ber mig fortsätta med klappandet. Han brukar ge sig efter en stund, så att jag kan åtminstone läsa tidningen ifred.

Även idag, gjorde jag hela proceduren, men eftersom det inte fanns någon lokaltidning så valde jag Vi bilägare.

Jag och många tusen män i detta land, vi gillar att läsa om bilar. Kolla tester på vinterdäck, läsa om begagnat, vad man ska kolla vid eventuellt köp osv.

Nästa nummer kommer den 11 oktober, ser fram emot det.

Jag går igång på ordentliga människor, människor som gör allt till punkt och pricka. Med att säga att gå igång, så menar jag att det är någonting i mig,som irriterar mig.

Kanske därför att jag själv är lite sån, fast jag är inte lika ordentlig som dem.

Vi alla har väl diverse folk,vi tycker är knäppa och knasiga, de flesta passerar revy, men vissa är riktiga knapptryckare.

Det ironiska i det hela är, att allt vi irriterar oss på, alla vi tycker illa om, det är bara speglingar av vårt inre. 

På kursen jag går i ett och ett halvt år, där fick vi välja ute tre personer som har egenskaper vi irriterar oss på. Som riktigt får oss att känna frustration, irritation, maktlöshet och allt annat man kan tänka sig.

Efter ett tag så insåg vi hela bunten, att det var oss själva vi skrev om! Saker i oss som vi inte riktigt erkände.

Så egentligen ska vi tacka alla dessa knäppa människor som vi stöter på, alla de där som får oss riktigt irriterade, att de hjälper oss att se, det vi inte erkänner i oss själva.

Det finns också människor som ser hela världen som en enda stor fiende, alla är där för att ställa till det för dem.

Allt som kan sägas om det, är att de bär på en hel del skuggor inom sig själva.

I den bästa av världar, där skulle alla känna till detta och göra något åt det, så skulle den här världen, i alla fall se mycket bättre ut.

Tänk att få stå där, helt lugn när någon skäller och sätta upp en spegel framför dem.

Så är mina små söndagsreflektioner präntade för denna gång. Dags att sätta på sig strumporna efter sommaren och gå ut och gilla att det är höst.

Telefontider

Gumman tänker. Det är väl inte så ovanligt, vi har tusentals åter tusentals tankar varje dag. En del intressanta, en del vardagsgrejor, en del jobbiga, en del har tendens, att köra sig själva i repris.

Först tänkte jag på trädgården, om det snart är dags att natta den inför vintern, kommer på att det går bra att vänta ett tag med det, lägger bort den tanken, den kan sparas tills nästa helg.

Sen tänker jag på att katten Gizmo har en fästing, tar bort den med ett knips och spolar det lilla livet i toaletten, tänker då att den får bo i avloppsbrunnen ett tag, snart så kommer de och gör den ren.

Hösten är årstiden då slamsugningsbilen kommer till stugan, inte för att det behövs, vi är ju bara två i hushållet, men för att det är någon konstigt sorts lag kommunen har.

En lag här i stugan, är att vi alltid städar på söndagar, det är en lag vi inte hållit på särskilt väl, men nu har den åtlytts ett antal söndagar.

Just nu tänker jag på vad jag ska skriva i min blogg, har ingen aning, låter bara fingrarna flyta över tangenterna och tittar på skärmen, vad som dyker upp.

En annan tanke som poppar upp nästan dagligdags, är tanken om att vi kommer att mista vår fasta telefon, samt internet (om vi inte tar en mobil lösning vill säga).

Har en aning om att jag skrivit något liknande förr, men tar det i repris, ni har väl glömt inlägget också vid det här laget.

 

Tänker på att hela mitt liv har bestått av att lyfta en lur och prata i telefonen. Första telefonen i mitt liv, den var svart, tror inte de fanns i annan färg, samt att den var ganska klumpig och gjord i backelit, vad det nu är.

Man slog numret med pekfingret på en skiva, man svarade lydigt när den ringde, hade då ingen som helt aning om vem som skulle vara i andra änden. En överraskning varje gång.

På den tiden fanns det inte någon telefonförsäljning, så det var för det mesta alltid någon bekant av något slag.

En minuttaxa för lokalt, en annan för riks. Då gällde det att vara snabb, det kostade.

Sen kom Kobran in i mitt liv, den stod alltid på min mammas nattduksbord, så allt telefonprat skedde sittandes eller liggandes på hennes säng. Råkade någon vilja mig något efter de somnat, så vacklade mamma upp och varskodde mig, så fick jag föra en viskande konversation i deras mörka sovrum. Den blev aldrig lång, folk ringde inte andra, efter nio på den tiden.

Efter åratal med Kobran, så infördes de första knapptelefonerna, inte så lite nymodigt, efter att ha snurrat med fingret i många år, så skulle man trycka på knappar.

Till en början så tror jag det var ganska enkelt, sen ifördes det en stjärna fyrkant på telefonerna. Då fick vi massa tjänster som jag inte förstod mig på, bl.a. en som var ganska irriterande, den där vi hörde några signaler i luren när vi pratade med någon, då var det någon annan som ringde. Man kunde greja till det med stjärna fyrkant i samtalet och säga till den andra som försökte ringa, att man skulle höras sen.

En del de körde denna irriterande funktion till punkt och pricka, under konversationen, mitt i en mening, så sa personen man talade med,

-         Vänta, jag ska bara höra vem som ringer.

Där fick man sitta och glömma vad man pratade om, personen dök sedan upp i luren efter ett tag, den andra hade meddelats.

Det var väl i den vevan, som telefonerandet utvecklades, till det sämre.

Då kom Anitan, en nummerpresentatör, det skulle inte längre vara möjligt, att inte veta vem som ringt. Samt om någon råkat ringa, när man inte var hemma och kunde svara.

Kontrollsamhället började fulländas.

Men nu är den eran slut, våra telefoner kommer att gå i graven den sista november, efter ett helt liv med dessa, så är vi nu hänvisade till mobilerna.

Inte för att det ringer speciellt mycket på den fasta nu för tiden, jag har två som brukar ringa, de vet att vi kan ha lite si och så med mobiltäckningen här.

Nu vet vi precis vilka som ringt och när, vi vet numret utan någon Anita, undrar fortfarande varför den hette så?

Sen vet vi, om vi fått meddelande, e-post, inlägg på Facebook och Messenger, vädret, om någon spelat Wordfeud, senaste nyheterna, listan kan göras lång.

Vi har full kontroll på livet, vad vi tror i alla fall, ironin i det hela är att vi inte har någon kontroll alls, fast vi får väl gå omkring och tro det.

Tänker på hur det ska gå med bloggen, måste den läggas ned?

Fåglarna utanför fönstret de bryr sig inte om sånt, de bara lever, kvittrar fast det är höst, jag tänker och undrar varför de gör det.

Katterna leker inne på mattan, de bryr sig inte heller om sånt, de bara lever, träden i skogen de står där och småpratar med varandra, de bryr sig inte om sånt, de bara lever.

Hösten är oundvikligen här, Jägersrogänget har flytt landet, en till Turkiet och en till Thailand. Diktaturer bägge två, men det bryr gänget sig inte om, där är i alla fall billigt att leva, samt varmt och gott.

Vår pelletspanna har blivit servad av gubben, den stånkar och går, pellets rasslar i röret, vintern kan komma när den vill, jag säger inte emot. Jag är redo att ta upp fighten.

Kurs i skogen, samt ett träd mister livet

Gumman har inte försvunnit. Här är jag i stugan och inte kommit på något att skriva om.

Kanske är det också p.g.a. att jag varit på kurs nere i Värmland och lärt mig mer om healingens mysterier. Den är inte helt lätt att förstå sig på, men i många fall så fungerar den.

Vi som började kursen i Järvsö, nästan på hemmaplan, skulle plötsligt förflytta oss ner till de Värmländska skogarna, det för att kursgården i Järvsö, avslutade sin verksamhet.

En del av kursdeltagarna jublade över förändringen, klämkäcka och positiva som de är. Jag och några andra bakåtsträvare, vi som inte gillar förändring, vi knotade.

Sagt och gjort, vi härifrån byn, grannen och jag, vi åkte ned till Tönnebrotrakten och fick lift med en som bor där.

Vi åkte och åkte, genom Avesta och Kopparberg, susade förbi Fagersta och sen hamnade vi i Värmland. Stannade för små fikapauser på diverse Statoil, kom så småningom ner till Filipstad och nästa stopp var Molkom.

Molkom var ett litet samhälle mitt i ingenstans. Precis i utkanten låg Ängsbacka, en kursgård med berömd festival, grundat för en så där 20 år sedan och ett tillhåll för folk som söker en annan livsstil, än den som för det mesta bjuds.

Ett stort kollektiv, där de påtade i grönsakslanden på ett makligt sätt, lagade sagolik vegetarisk mat och höll kurser i diverse saker, som yoga, tänk dig till ett bättre liv, hela dig själv, tänk positivt och gå med ett fånigt leende och visa inte att du är förbannad på din nästa. Knyt heller näven i fickan och le. 

I alla fall så var där rent och fint, trodde ett tag, innan jag åkte dit, att kanske de går och vevar runt i linsgrytor med sina rastaflätor och struntar i hur det ser ut.

Men de var väldigt noga med handhygienen i alla fall, hade vi inte hunnit tvätta händerna före maten, så fanns där handsprit att ta på.

Det var inget vilohem för oss kursare, vi skulle upp i ottan och meditera, slänga i oss frukost och sedan lektioner och övningar, med matstopp och ibland gällde det att sno sig om hörnet för att hinna gå på toa.

En dag hade vi 14 timmar effektiv lektionstid, det kallar jag att få valuta för sina pengar.

Men som allt som är bra och trevligt, så hade även den veckan ett slut, allting har ett slut faktiskt. Så även livet.

Lite klokare, åkte vi hela vägen hem igen, från kursbubblan till verkligheten, med jobb, tvätt, matlagning, biltvätt, blomvattning och allt vad det innebär att vara en gumma i en stuga.

Har i alla fall fått låna en massagebänk på obestämd tid, måste träna healing och hittills har här varit fem frivilliga, som lagt sig på bänken och låtit mig grunka och dona med diverse mystiska saker. Övning ger färdighet, fast healing är nog inget jag tänkt ägna mitt liv åt, inte förrän nu. Tog bara lite över 60 år att hitta.

Annars så har gubben mördat träd. Med berått mod, kan ge livstid i fängelse om det handlat om en människa, fast träd och djur kan man mörda hur mycket som helst, inte en minut åker du in för det.

Om inte du mördat andras träd och andras djur vill säga.

För många år sedan fick jag för mig att jag skulle ha en blodlönn, en sån där med blodröda blad, inte bara till hösten, utan hela sommaren.

Beställde en pinne blodlönn på nätet, när den började växa upp så visade det sig, att det var en vanlig lönn, med en liten kvist längst ned som där växte blodröda blad.

Så tänk er för om ni ska beställa på nätet, blir inte alltid det man tänkt.

I alla fall så hade den hemska blad när den tappade dem, som vi krattade och hade oss med, sen blåste de kring överallt och speciellt in på logen där vi går in. Som om de visste, att där skulle de inte vara. Stora blaffiga blöta lönnblad.

Gubben har knotat i några år över den, jag som någonstans tyckt om den, har bromsat.

Men eftersom jag nu gått så många, se på livet positivtkurser, jag gav med mig. Den fick tas bort.

Efter att ha talat med den, tackat den, hållt om den, så kom motorsågen fram och lönnen är nu ett minne blott. Jag vet att träd är levande väsen, jag kände olust när jag visste att stackaren skulle dö, lite som jag känner när folk tar död på sin julgris.

De står där och bökar obekymrat i stian och nästa sekund är de på slaktbänken, för att vi har bestämt det, vi människor bestämmer ibland över liv och död, inte lyfter de ett ögonbryn heller, helt normalt är det.

Läste till min förvåning igår i tidningen, att en man stött ihop med en björn vid älgjakten, den backade undan när han visslade, en väldigt fin nalle var det också.

Den var så fin att mannen fick en väldig lust att skjuta den!! Så sa han i alla fall till tidningen. Ett väldigt konstigt sätt att se på fina djur. Vad hade han tänkt att göra med den fina björnen? Låta stoppa upp den och ha den inne eller?

Nu står där bara en stubbe i hörnet på trädgården, ser lite tomt ut, får väl skaffa ett annat träd att sätta där, men svårigheten är att de har blad, får väl skaffa något med små blad denna gång.

Hösten är här, tranorna är borta och vi ska snart boa in oss inför vintern. En vinter med väldigt lite internet befarar jag. 

Om två månader får vi förlita oss på masten som inte levererar vad den ska. Jag har nu skaffat en stooor telefon, en med 4G. Där kan jag spela Wordfeud och kolla på Facebook i alla fall. 

Skaffade Facebook 2009 när vi fick vårt efterlängtade bredband, förut hade vi ju, säkert de sista i vårt avlånga land, ett sånt där modem som pep i telejacket. Nu ska ju det bort också och kvar är vi med Facebookabstinens och flådiga internetvanor.

Vi får backa sju år, börja se på TV igen och kanske läsa någon bok.

Fibern är på gång, de lovar det, men när förtäljer inte historien.

Då jäklar i min lilla låda, då ska vi surfa på nätet igen.

Swinging London

Gumman har fått nya glasögon. Nu har jag tre par, ett att se på långt håll med, ett att läsa med, ett att se på datorn med.

Kommer ihåg när mamma gav mig nål och tråd, bad mig trä tråden, hon såg inte.

Nu är jag där jag också, febrilt letande efter den där bra mackapären som trär i tråden åt en.

Cirkeln sluts.

Hösten bankar på dörren, den har smitit in och smitit ut. Snart dags för växterna att komma in från sitt sommarlov, nio månader i rumsvärme och torr luft.

Ser på en engelsk serie på SVT play. Den handlar om Londons East End i början av sextiotalet. Allt ser så där gammalt och slitet ut, tantiga frisyrer som de hade då, när Farah Dibas hårdsprayade svinrygg var på modet. Tuperat hår, som var som en pansarmössa på huvudet.

Vandringssägnen om frallan i håret, vi ryste när vi hörde om en människa (dialektalt kallas kvinna för människa här uppe, en man är en karl, alltså inte människa).

Hon hade stoppat en småfranska mitt på huvudet för att få en hög och fin frisyr. Tuperat och sprayat på håret, låtit frallan sitta där för länge, det hade blivit maskar i den och de hade krupit in i hennes huvud! Vad som hände med människan, det kommer jag inte ihåg. Men läskigt lät det. Nu ligger det ingen sanning i historien, men sådana dyker upp lite då och då. De ville väl inte att vi skulle stoppa en fralla i håret antar jag.

Förr skrämde de barn med diverse otäckheter, så att de inte skulle gå och drunkna, sa de att Näcken satt i vattnet och spelade. Skogen var full av illvilliga troll och annat oknytt.

Verkar som om folk, inte är lika skrockfulla i dessa dagar, i alla fall de yngre.

Min mamma var hemskt skrockfull, det sitter även i mig, men jag har inte förmedlat det till dottern, hon har ingen aning om att man inte ska ta in ljung i huset, eller köpa växten vandrande jude. De gör att olyckor händer.

Råkar man glömma något hemma och har gått iväg och vänder, då ska man sätta sig på en stol och räkna till tio innan man går ut igen, annars kan något hemskt hända.

Som barn så gick vi inte på de där luckorna i trottoaren, det betydde olycka. Att inte gå under stegar är väl en klassiker, kanske den lever än idag.

Allt sånt håller på att dö ut tror jag, dagens unga har enbart näsan nere i mobilen, de kan gå under hundra stegar utan att reagera. Sen är det ju så att tanken skapar, så tänker vi inte på att massa hemskt ska hända, så gör det väl inte det.

För att återgå till London på sextiotalet, så var jag där 1967, var på språkresa 15 mil därifrån, de tog oss ungdomar på en dags sightseeing i staden.

Det var ruffigt på sina ställen, sönderbombade hus var ännu inte uppbyggda, blitzen gick hårt åt London. Folk såg i allmänhet lite ruffiga ut, krigsinvalider var också vanligt. De var ju då runt femtioårsåldern, många satt i rullstol, idag finns de inte längre. Men då på sextiotalet, då var kriget inte mer än lite över tjugo år bort.

På tidigt sjuttiotal, så var jag ganska mycket där. Det var populärt med sk. bedsitter.

Det var långt innan Londons fastighetsmarkad var en av de dyraste i världen, folk hyrde sina lägenheter.

Ett bedsitterhus bestod av en hel massa enrummare, billig hyra med liten yta. Toalett och ganska skitigt badkar, fanns gemensamt för varje våning, eller för hela huset.

Det tog många år innan duschen infördes i England, kommer ihåg att de första jag såg, var en plastdusch att trä på badkarskranen, men de flesta badade för att bli rena. 

Idag är det nog tvärtom, fast badkaren de hänger kvar. Även så i denna stuga, det bor ju en liten anglofil i mig. Badkar är ett måste.

Var hemma hos flera, som hade bara ett rum, rummen brukade innehålla en liten köksdel, en spisplatta, kanske en liten ugn, diskbänk och kran. Sedan ett litet bord och en säng. Fanns det några stolar så satt vi på dem, annars på golvet, eller just i sängen. Därav namnet bedsitter.

Husen var oftast gamla viktorianska, där en familj bott, alla sovrum var omgjorda till bedsitters.

Tror inte de finns längre. Antalet hyresmöjligheter har nog sjunkit i London, kommunen har sålt sina lägenhetslängor till privata aktörer, som gjort om och de säljs till ett hutlöst pris. Stockholm har samma fenomen.

Så sextiotalets London var swinging, i alla fall på Carnaby Street. Det var op och poppmodets mecka. Svart och vitrutiga kläder, helst i plast. Allting var rutigt på den tiden och plastigt.

Sedan kom det en helomvändning i början av sjuttiotalet, då var det naturmaterial som gällde, förutom i Indien, där de upptäckt terylenbyxan och terylenskjortan, bort med bomullen, in med syntetmaterial. Fast de har väl lugnat ned sig där nu också.

Bomullen segrar till slut.

Glad att se serien, glad att känna igen det London som en gång var. Lite sorgsen att jag är så gammal att jag kommer ihåg det. Sånt är livet!

Nu sätter vi på oss våra gummistövlar och beger oss in i höstens alla färger och plockar våra 2 liter lingon som är årsförbrukningen här i stugan.