Tidernas gång

Gumman tänker tillbaka. Jag tänker på mitt liv som varit, antagligen för att jag fyllde år igår. Det är en dag att minnas hur gammal jag blivit.

Innan jag somnade, så funderade jag ut vilken människa jag mött som var född tidigast. Alla gamla tanter och gubbar jag såg när jag var liten flicka, de räknas inte. De som räknas, är folk jag pratat med och hörde deras födelsetal.

Kom då ihåg en tant jag träffade på Kungsholmen 1968, hon var född 1879, en annan var född 1878. När jag låg där och snurrade så tänkte jag på en notis i en dagstidning som jag såg för länge sedan. Den sista amerikanska slaven hade dött, hon föddes precis innan slaveriet avskaffades. Då talar vi om 1860-talet.

Det som gör mig lite ledsen, är att jag inte frågade dem mer hur det var innan seklets början. Hur det var, när det inte fanns bilar och elektricitet, hur Stockholm och världen förändrats under deras levnad. Jag var ung och ointresserad av gamla knarriga människor.

Nu känner jag mig privilegierad över att ha mött dem.

Jag har kunskaper som den yngre generationen inte har, tanterna jag mötte, de hade kunskaper som jag aldrig kommer att få.

Alla vet så mycket om allting idag, men hur det var att leva på 1800-talet de vet de inte så mycket om. Antar att de inte är intresserade heller, men jag tycker det är roligt att höra hur det var förr.

Från pappa och faster fick jag höra desto mer, pappa som föddes för snart hundra år sedan, berättade för mig hur de hade det som barn. Med faster, hade jag sedan åratal av utfrågningar att ta igen, innan hon bestämde sig för att dö.

Farfar som inte sa mycket, han berättade i alla fall vilka umbäranden de hade under första världskriget. Han var inkallad och låg vid någon gräns någonstans, min pappa var också inkallad vid någon gräns någonstans, men det var andra världskriget och de verkade mest stå på pass och så drack de mäsk när de var lediga.

En sak de hade gemensamt var att det var kallt, jag vet att vintrarna i början av 40-talet var kalla. Tydligen var de kalla även 1914-15.

Farfar han hade hand om hästarna, de stackarna som drog tunga artilleripjäser genom djup snö och is. Ibland stupade de och då var det ett skott i huvudet som gällde. Kaninerna levde också ett farligt liv under bägge världskrigen, det verkade vara den huvudsakliga maten alla levde på. Idag är det väl inte många utanför finkrogarna som mumsar kanin, förutom grannen. De som inte gick åt i hans brand, de lever ett osäkert liv i sina burar.

Nu finns det inte så gamla människor kvar, de som föddes på 1800-talet har försvunnit. Kanske det sitter någon gammal gubbe kvar i Kaukasus som levt på yoghurt, vem vet.

Konstiga tankar far i huvudet, är det för att jag börjar bli äldre?

När dottern en gång utbrast.

-        Men mamma, du är ju född på femtiotalet, du fattar inte det.

-         

Jag har alltid tyckt att vi som är födda på 50-talet var ganska unga, vi var ju hippiegenerationen. Värre var väl de som var födda på det mossiga 20-talet, tyckte jag när jag var ung.

Ja, ja, tiden den går allt fortare och fortare. Snart så är jag pensionär, jag som nyss tyckte att pensionärer var tanter i kulliga hattar och runda skor med snörning. Snart är jag där bland gänget och diggar Bob Dylan på hemmet.

Förutom tankar på åldern och årtal, så är det bra här i stugan. Det är fortfarande förenat med livsfara att gå ut på isen kring bilen. Som tur är så har den dubbdäck, utan dem skulle vi slå oss ganska slätt.

Gubbens grabbar de vågade inte åka ned med sin bil, när de kom på en blixtvisit från storstaden. De hade odubbade vinterdäck, för på Hornsgatan är det förbjudet att åka kring med dubbade.

Nu kör de väl inte bara kring på Hornsgatan i Stockholm med bilen, men ned för backen till stugan de vågade de inte.

Tänker på folk som bor lite utanför stan, antar att dubbat är bra i Stockholmtrakten, där är det isigt ibland. Undrar vad de som har dubbat gör? De undviker Hornsgatan förstår jag.

I Norge så är det förbjudet med piggedäck i städerna över huvud taget tror jag, måste fråga kusinen hur hon gör när hon kommer norrifrån med sina piggedäck och ska in i Oslo. Forskning på ämnet ska genomföras. Ser för mitt inre hur folk har en uppsättning däck där bak i bilen och får ta in på någon däckbytarverkstad i utkanten av staden, vice versa när de åker hem.

Men vi kör med dubbat vi, oavsett vad alla säger, de är bäst om man inte bor i Jukkasjärvi, där det är snöiga vägar för det mesta.

Katterna är ute och studsar kring hela dagarna, jag säger studsar för Dudde han är en studsande katt. Gizmo smyger mest kring och spanar, medan Dudde studsar kring i tillvaron.

Dudde låter som en tjock kluns när han hoppar ned från något, Gizmo hoppar elegant.

Ingen av kissarna gillar i alla fall ost, sedan Sixten lämnade jordelivet så går det åt mindre av den varan. Han var ostgalning nummer ett, bäst gillade han dyrare ostar som Västerbotten och Parmesan.

Försökte ett tag att få Dudde till ostprisse, men han tar en liten tugga och sedan är det bra. Han har dock tagit över Sixtens gröna plastmugg i badkaret, att dricka ur.

Sixten drack ju ur den som bekant, det var att han blev van som ung att dricka vatten i badkaret, för vi hade inget vatten i kranen det hade frusit i backen. Vårt tvättvatten stod i en balja i badkaret och där var han och drack. När vi sedan fick vatten igen, så undrade han naturligtvis vart vattnet var, vi fick då ställa dit en grön plastmugg. Annars satt han i badkaret och stirrade på oss, när vi uträttade våra behov.

Har berättat om det förr, men ni kanske inte kommer ihåg.

Dudde han är ute en stund på morgonen och studsar kring, sedan ska han in och springer upp för trappen, in i badrummet och upp i karet med en hård duns. Dricker lite ur gröna muggen, studsar ur karet och springer ned för trappan. Hoppar över de tre sista stegen, duns, sedan springer han fram till dörren och ska ut igen.

Han ignorerar den rena vattenskålen som står precis innanför dörren, den får Gizmo dricka ur.

De håller oss sysselsatta i alla fall, de små liven.

Gott Nytt År på er alla!

  

  

Lite julhistoria

Gumman är mätt. Julafton är över, den sedvanliga Jansson är till hälften uppäten. Gubben hade investerat i en pepparlax, han äter fisk, det gör inte jag. Jag gillar inte lukten och inte smaken.

Vi satt hos dottern och pöste i deras soffa, orkade inte ens äta en enda ynka ostkrok på slutet. Insåg att jag är en urusel julmatsätare, blev mätt på en vanlig portion julmat och sen några chokladbitar. Hade sparat mig för den stora ätardagen, så blir jag mätt på en gång. En besvikelse, eller en lättnad, det beror på.

Inser att julen fortsätter idag också, en ny chans att proppa i mig av alla godsaker jag köpt.

Gör inte som kollegan, hon anser att julen är över så fort alla gått och lagt sig på julaftonskvällen. Då vill hon städa ut den och sätta in tulpaner på bordet.

Våren är på antågande, det blir ljusare och ljusare.

Antar att hon tar lite hänsyn och kanske väntar till fredag, innan hon byter gardiner och slänger ut granen. Så länge som till nyår, det tror jag inte hon väntat någon gång.

Idag firar resten av den kristna världen jul, vi här uppe i nord som är otåliga, vi kan inte vänta.

Förresten så föddes inte Jesus nu, de tror han föddes i mars någon gång. Ingen har riktigt kläm på det.

Har läst på och konstaterat att det firats högtid långt före Jesus satte sin fot på den här jorden. Då handlade det om vintersolståndet, det gick väl inte till som vår julafton precis, men antar att de trummade och stod i. Eller så dansade de en sväng och tände någon eld. Man kan spekulera i evigheter, ingen vet väl säkert. De hade inte Twitter och Instagram på den tiden.

I det stora mötet omkring år 300, där prästerna bestämde hur bibeln skulle se ut och annat som har att göra med vår kristendom idag. Där bestämde de också att lägga Jesus födelse just nu, de ville konkurrera med vad de kallade den hedniska tron och slå ett slag för kristendomen. Då var det ett smart drag att lägga den samtidigt, de var bra marknadsförare även då. De trodde verkligen på sin sak.

Sedan är det lite luddigt, men antar att julen blev mer och mer känd i vårt avlånga land, kyrkan lade fler och fler själar i sitt ledband. Det hela handlade inte om Jesus kärleksbudskap precis, det handlade om makt. Hade de tagit till sig det första, så hade prästerna gått omkring som Gandhi och predikat ickevåld och kärlek till sin nästa, inte stått och osat svavel över människosläktet. Blir väldigt upprörd när jag tänker på den kristna historien. Det sitter en tagg i mig där, det rör upp väldiga känslor.

Ja, så bestämde männen att göra om världen för gott, de lyckades rätt bra och folk i stugorna började fira lite smått. Det där rimmade! Har lyssnat på julklappsrim, så takterna sitter i.

Någon, vet inte vem, kom då på här uppe i den kalla nord, att nästa dag egentligen började när det blev mörkt. Den personen kanske var lite otålig i sin personlighet och inte kunde vänta tills den ljusnade nästa dag. Sagt och gjort, det börjar ju mörkna någonstans vid Kalle Anka, så folk i stugorna åt sin gröt och sitt fläsk redan den 24 och inte som i resten av världen den 25.

I början var nog inte julborden speciellt överdådiga, det berodde också på i vilken samhällsklass man levde i.

Julklappar började komma så smått på 1800-talet, då i de högre stånden. Varför det heter julklapp och inte julgåva, har sitt ursprung i att innan folk sprang som yra höns och köpte saker, då brukade de komma med ett vedträ och klappa på dörren. När de som bodde där öppnade, så slängde de in träet. God jul!

Undrar hur många som står idag och försöker hitta en lämplig plats för sina råsaftcentrifuger? Det var ju som bekant årets julklapp. Om de inte var så otympliga och att skåpen redan är överfulla av allehanda köksprylar, samt att de är en pina att skruva isär och göra rena, så hade jag gärna tagit emot en.

Julen blev grön och isig, inte vit och kall som den brukar. Kul med lite omväxling.

Det var fyra plusgrader i går kväll när vi susade hem i mörkret från Sundsvall, skönt tycker jag.

Idag ska det bli ”Askungen” på TV, perfekt att äta choklad till och minnas barndomen igen. Jag tycker att de äldre tecknade filmerna är bra, i de nya tycker jag att de mest springer omkring och slår varandra i huvudet. Kanske inte i Disneys, men tänker på alla de där övriga som tjattrar på i betalkanalerna.

Trevlig fortsättning på julen till er alla, om ni inte är som kollegan och redan slängt ut den vill säga.

Dudde från Ockelbo firar sin första jul

Gumman julstökar. Fast för det mesta så latar jag mig. Vet inte om det är att ingen kommer hit i jul, eller att vi ska åka bort över julaftonen, gör att det där riktiga julstöket tycks utebli i år.

Fast några kakor blir det väl, har lyckats skjuta allt sånt framför mig och så blir det en riktig hejdundrande rusch på slutet. Även om det är bara gubben och jag och katterna, så ska jag ha lite rabalder kring det hela. Sedan kan man sjunka ned i en fåtölj och äta julgodis och tänka på att efter nyår, ja då blir det 5:2 för hela slanten.

Vi skulle inte må illa av att bli lite slankare om midjan.

Egentligen så är det bra med lite hull, jag träffade en granne häromdagen. Hon har cancer och är smal som en liten sticka. Hon sa att man ska vara glad åt lite extrakilon och att man har matlust. Känner mig lite ambivalent där, kanske är det bra med en så där tio extrakilon om man skulle bli sjuk. Fast det tänker jag inte bli, så det är väl lika bra att göra sig av med dem.

Katterna struntar i julen, de bara är här i tillvaron och oroar sig inte för någonting.

Så länge det är musjagarväder så är det bra, är det inte det så sover de bort dagen.

Dudde från Ockelbo börjar bli en stor katt, tycker han påminner lite om Karlsson på taket, han var så där lite rund om magen, kompakt kort kropp. Dudde är också lite självgod och äter mycket. Det är bara propellern som saknas.

Så vi har en katt av varje, en lång och en kort.

Jag önskade mig en jättekatt, får Dudde äta lite mer så blir han säkert det. Eller så blir han bara liten och tjock, det får tiden utvisa.

Men Dudde är en bra katt, gör inte så mycket väsen av sig, värre var det när Gizmo var i hans ålder, han for omkring som ett jehu.

Gubben har både fått elstötar och nya skor. I onsdags så var han in till sjukhuset och fick sig ena riktiga sjoblängare i kroppen så att hjärtat skulle sluta flimra. Han märkte inget av det för han var sövd. Nu hör till saken att han aldrig varit sövd förut, så han uppfattade inte att han blev det. Tyckte han låg där i sina tankar och blundade till, när de sa att det var över så fortsatte han där han slutade. Tyckte inte det gått mer än några sekunder.

Jag som är expert på området, jag vet att sövning är knepig. När de tog bort mjälten på mig så var jag borta i fyra timmar, kändes som några sekunder det med.

Vet att jag var hungrig i alla fall, speciellt vill jag ha pizza. Tror inte att jag skulle fått personalen på uppvaket att springa ut till närmsta pizzeria och köpt en. Man ska må dåligt efter en stor operation, inte ligga och svamla om pizza.

Nya skor fick han igår när vi var hos grannen och fikade. Där stod de fulaste skor vi sett, de såg ut som myggjagare med avklippt tå. Grannen undrade om inte gubben kunde prova dem, de passade inte till någon annan. Sagt och gjort, han satte dem på sig och vi fick ett gott skratt.

Men de var sköna som handskar på hans fötter, han tvekade och efter ytterligare glada skratt så bestämde han att ta med dem hem. Så nu står de där långa svarta skorna med avklippt tå i hallen. Vill vi ha lite roligt så kan han ju alltid sätta dem på sig. Ska han någon gång ha dem på sig, så får han låta bli att titta ned för att inte vika sig dubbel av skratt.

Det är bara lite snö i år, vi har fått så mycket de senaste åren så att julen beslutade sig för att vara lite grönare i år. Som gammal stockholmare är jag luttrad, där nere var jularna gröna för det mesta. Kommer ihåg en runt 1960-61 däromkring, då var det inte en snöfläck, jag var barn och tyckte inte det kändes speciellt juligt den gången.

När jag firade i Indien så var det också grönt. Firade är väl att ta i, jag noterade att det var julafton och så gick livet vidare. Tror jag hade ett par hårda karameller att suga på, det var allt. Sen var det ris och grönsaker som vanligt.

Där åt vi i stort sett liknande mat varenda dag i sex månader. Det var ris, linser och grönsaker. Har många gånger undrat varför vi måste ha olika mat varje dag, det krånglar till livet. Nu har jag ett gäng maträtter som jag kör om med jämna mellanrum så kanske det blir tjugo liknande rätter på ett halvår här istället.

Häromdagen när jag och bilen åkte hem från jobbet uppe i byn, då slog mig tanken att det är ganska lustigt att vi sitter där i våra bilar och far omkring. Hade våra förfäder på 1800-talet hört talas om att vi skulle sitta och åka omkring så hade de bara skakat på sina huvuden. Människan har funnits här på jorden ganska länge, hur många tusentals år vet jag inte. Men det är bara de senaste hundrafemtio åren allt nytt har kommit. Det började med industrirevolutionen i mitten av 1800-talet och sedan har det bara rullat på i allt snabbare takt.

Jag som just har lärt mig bemästra en touchtelefon inser att jag är hopplöst ute, det är ingen idé att försöka förstå och hänga med.

Ändå sitter vi där med all vår fina teknik och ojar oss när strömmen bryts, då gäller det att bära vatten och hämta ved, något som människan gjort i urminnes tider. Finns inga appar till det.

Ni får ha en bra jul därute i stugorna ni också, gumman ska börja julstöka vilken dag som helst.

Vinterklagan

Gumman gillar inte vintern. Nu för tiden ska man vara så där hurtigt positiv om allting, jag struntar i det och fortsätter att vara vinterhatare. Att en del verkligen tycker tycker om vintern, är för mig lika främmande som om någon önskade bo ett alligatorträsk i Florida.

De som gillar snö och kyla, ser det vackra i våra årstider och allt vad det är de kvittrar om.

För mig skulle det vara bra om vi slapp vinter, jag har hellre en lång höst och sedan vår igen. Antar att det är den engelska ådran i mig som föredrar regn och rusk och barmark. Inte under fem plusgrader heller, annars blir det halkigt att köra bil.

Har faktiskt några positiva saker att säga om vintern, om jag tänker till riktigt ordentligt så är det skönt att slippa klematisstekeln som härjar och äter min alpklematis, det är också skönt att slippa mygg.

Folk som bor i lägenheter och andra mer bekvämliga inrättningar, de verkar inte fatta. Det gjorde inte jag heller förrän vi flyttade hit för tjugotvå vintrar sedan.

Då säger jag välkommen hem till oss och skotta snö, samt sitta på helspänn varje gång man ska upp för backen med bilen. Går, går inte, går, går inte, när bilen slirar klagande uppför. Hoppas på att det inte råkar komma någon bil på vägen, snöhögarna gör det omöjligt att ha någon sikt. Det lutar där också, så det går inte att stanna och kika.

Tror inte att någon skulle jubla över snöfall om de bodde här.

Vi lever ju alla i vår lilla verklighet när vi traskar kring här på jorden en tid, jag lever i min och det är vinterhatarens och stugsittarens.

Sen är det kallt också, människan verkar vara det enda djur som gillar att frysa. Stå på någon is och pimpla medan händerna är som isbitar i vantarna, stampa liv i fötterna som värker av kylan. Klä på sig som en polarfarare varje gång man ska gå ut, fast jag låter det nog bli nästan tjugo minus innan mina långkalsonger åker på, jag ska ju inte vara ute mer än springa till bilen och springa ut igen.

Katterna är kloka, de gillar inte kyla, några minusgrader går det bra att gå ut i tycker de, men är det kallare så väljer de att stanna inne, hitta en varm och bra plats, rulla ihop sig som kanelbullar och sova.

Innan vi skaffade vår pelletsbrännare så hade vi ständigt kallt i stugan också. Riktigt kalla vinterdagar fick vi inte upp temperaturen mer än till sexton, sjutton grader som mest. Eftersom vi måste sova så kunde vi inte sitta i pannrummet och elda hela natten, då sjönk temperaturen snabbt i den dragiga gamla kåken.

Har många gånger tänkt på att virka näsvärmare att ha på när vi satt framför teven, nästippen blir aldrig riktigt varm.

Innan vi kom på den goda idén att ta bort golvet och isolera i vardagsrummet så var det nästan omöjligt att vistas där under vintermånaderna. Ett år tog vi upp teven i sovrummet, levde där i månader, då det var det varmaste stället i hela stugan.

Vi gick ned endast för att laga mat och sedan pep vi upp för trappen igen och satte oss på sängen.

Där läste vi böcker som vi bar hem kassvis från biblioteket, fick masa oss ut en sväng varje dag och skotta snö, tillbaka till sängen och läsa böcker, se på teve. Dottern som hade rummet mitt emot hon satt också på vår säng på kvällarna. Det gick så långt att folk trodde vi hade flyttat, grannarna kunde inte se lampan i sovrummet, resten av huset låg i mörker. Till våren tinade vi fram och livet återvände till det mer normala.

För er som undrar över det slappa livet vi levde, vi var just då väldigt arbetslösa.

 Nu har vi inte fullt så eländigt, vi fick nytt golv i vardagsrummet, passade då på att få isolering insprutad undertill, där fanns nästan ingenting mer än gamla Hudiksvalls Tidning från åttiotalet. Gubben som hade stugan innan oss var väl inte mycket för isolering, fast jag tycker väl att gör man en helrenovering så ska man väl tänka till lite.

Så nu är vardagsrummet riktigt varmt och gott, det behövs inga näsvärmare mer. Pelletspannan eller pelletsputte som vi döpt den till, stånkar och går dygnet runt, stugan är varm och go för det mesta.

Så har vi haft elavbrott igen, sånt som jag aldrig behövt tänka på under mina år i storstaden. Här behöver det bara blåsa till lite, så vips går strömmen.

Det längsta varade tre dagar, det är några år sedan så det har jag lyckats förtränga, men nu kom det igen. Stormen Ivar kom och försvann, med sig tog han elen och en hel del träd. Elen kom tillbaka efter rekordkorta tjugo timmar, fast jag hann klaga en del under tiden. Gubben satt med pannlampa och läste och tyckte att det var mest mysigt. Jag hade sjå att få kontakt med telemasten, ville ju spela Wordfeud.  Våra träd klarade det, men uppe vid vägen så ligger granar och tallar om varandra och det ser allmänt skräpigt ut.

Denna gång var vi rustade, så fort jag hör talas om blåsigt väder så tappar jag upp vatten. Det är ett rent helsike att vara utan.

Sedan har vi ett litet bensindrivet elverk som gubben åkt och investerat i, det är toppen att ha.

Eftersom elen alltid försvinner under årets kalla del, så blir stugan snabbt utkyld, pelletsputte står och det är ingen idé att elda med ved i pannan, cirkulationspumpen går på el den också, så är elverket en gudagåva. Den stånkar och går där ute i snön medan den håller igång brännaren och cirkulationspumpen, alla andra sitter och fryser i sina hus, medan vi njuter av stugvärmen.

Sista tiden har det varit både snöstorm och orkan, nu vill jag inte ha mer. Tycker att det räcker och blir över.

Mer vinterhataraobjekt är att det är halt, kom inte och säg att om det är riktigt ordentligt kallt så är det inte halt, sätter heller på mig mina broddar än fryser ändan av mig.

Stapplar kring som en nittioåring mest hela vintern, har skaffat broddar på apoteket, en bra investering och visar på att jag är en riktig gumma.

Förr ramlade jag kring och brydde mig inte, men nu tänker jag på benskörheten. Den kommer när man går över femtio, den gör att man inte kan ramla det allra minsta utan att bryta sig både här och där. Tur att jag inte rider tänker jag, då sätts benskörheten på riktigt prov. Hästar är inte alltid så pålitliga och plötsligt ligger man där.

Snart är det jul, har inte gjort någonting åt det ännu. Folk bakar och gör julgodis så det står härliga till. Det går inte här, vi hinner äta upp det mesta innan jul. Allt får göras i sista stund så att vi har några saker kvar att ta till dottern på självaste julafton.

Hon har blivit en riktig julälskare, började redan i oktober och prata om den.

Vet inte riktigt vad hon har fått det ifrån, inte från mig i alla fall.

Kusinen i Norge hon ska nog bjuda hela landet på kakor, hon gör inte ett par plåtar som vi brukar. Hon gör hundra av varje sort och sorterna är många.

Nej nu ska jag ut och mäta hur mycket snö den kommit under natten, samt kolla att backen är farbar inför morgondagens jobb.

Tänk så lätt det är på sommaren, slänga på sig ett par foppatofflor och stega ut till bilen, vrida om nyckeln och segla iväg uppför. Snart kommer den tiden också, om så där en fyra månader. Gumman får så lov att hålla ut.

Baka, baka liten kaka

Gumman är insnöad. Tror att jag använt ämnet förr, men då har gumman skottat och hållit på med andra snöaktiviteter.

Vi klarade oss ganska länge i år, sen så har vi strömmen kvar i stugan också, så säger gubben som vill tänka positivt.

Själv har jag inte mycket till övers för snökaos som det varit här det senaste dygnet. Från barmark till en halv meter snö på nolltid.

Som tur är så har jag bunkrat mat för ett helt kompani, vi klarar vår isolering bra länge, om det skulle bli aktuellt.

Det är backen, jag säger bara backen och ni får föreställa er en lång skogsbacke med stora snödrivor i. Bilen som står som en liten snöhög med endast torkarbladen synliga. Ja, fullt så allvarligt är det inte, ni får döma själva. På bilden ser det inte så farligt ut men betänk att jag stod i snö nästan upp till hela benlängden när jag tog bilden i morse. Drivorna är höga på sina håll.

Det är inte bara kring stugan det är kaotiskt, hela landet är drabbat denna gång. Åtminstone får folk något att prata om. Bussarna kring Hudiksvall är inställda, barnen får ledigt från skolan. Det är ingen hejd på glädjeämnen ett snöoväder kan ställa till med också.

Jag minns fortfarande stormen 1969, den hade inget namn vad jag vet. Tror inte de döpte dem på den tiden. Det var rätt och slätt en storm, fast vi har lagt till årtalet så vi ska kunna minnas den.

Har berättat om den i en blogg för länge sedan, så den ska ni slippa läsa om igen.

Katterna försökte gå ut en sväng, äldsta katten gjorde en liten lustig tjurrusning i allt det vita, medan Dudde inte ens ville ha sina tassar i det där kalla och gick in direkt igen. Nu har de sovit hela dagen, de vet att slappa på katters vis.

Annars så ser jag på bakning, det är inte så många köpa hus program just för tillfället. Så det blir tävlingar i bakning, desserter och vanlig mat. Det som alltid slår mig är att allt ska göras på tid, i alla programmen byggs det upp en olidlig spänning när programledarna skriker ut nedräkningen. När den är klar så ska alla släppa allt de har för händerna och ta ett steg tillbaka.

De torkar svetten ur pannan och som tittare undrar jag om de lyckades få med alla ingredienser, för det mesta lyckas de, tror att det hela är lite fejkat för spänningens skull. Vore väl inte kul för tittaren att se hur de stod och rullade tummar tio minuter innan tiden gick ut.

I den svenska versionen av bakning så svärs det hemskt mycket, det har fått mig att undra varför svenskar är ett sådant svärande folk. Det är fan och jävlar i var och varannan mening och som det är här, så pips inte svordomar över vid redigeringen utan vi får lyssna på eländet. Mjölpudrade män och kvinnor står och knådar och vräker ur sig att det är så jävla knepigt att få till det, annars är det ett och annat fan som kommer med, både i intervjuer och vid bakbordet.

Har också konstaterat att kvinnorna svär mer än männen.

Har studerat den engelska också, där bakar de visserligen inte den typen av bakverk som vi är vana vid, men det är kul att se ändå.

Där förekommer inte ett enda svärord ur någon deltagares mun!

Så frågan återstår. Varför svärs det så mycket i det svenska språket? I hemmen är väl en sak, men i TV borde de kunna lägga band på sig.

Nu hör till saken att det är alla olika yrkesgrupper representerade, hade det varit en bunt fängelsekunder eller någon annan samhällsgrupp, som man generellt säger att där svärs det nog mycket, då skulle jag ha mer förståelse för det.

Vill inflika med en liten gullig historia om just fängelser. Kanske har jag nämnt den förr men värd en repris.

I ett fängelse någonstans i Sverige kom en bunt karlar fria ur sina celler en hel natt. Hur det kommit sig vet jag inte, men personalen befarade det värsta när de skulle in där nästa morgon. Kanske skulle de tas som gisslan? Eller så hade de väl åtminstone gjort åverkan på allt möjligt, i försök att rymma?

Nej, de hade bakat kladdkaka och sett på film!

Så bakningens tjusning finns hos alla.

I min uppväxt så svors det inte. Mamma som var norska hon kände väl inte för de svenska, hörde heller aldrig några norska. Hennes mamma var religiös så det förklarar väl saken.

Pappa som arbetade på hotell han svor aldrig, hade ett vårdat språk som det så fint heter. Tror att han kunde sträcka sig till jäkla ibland, då i positiv form och aldrig på arbetet, utan hemmavid.

Kanske är svordomar som fan och jäklar inte så farligt, men jag tycker inte det hör samman med ett vårdat språk.

Gordon Ramsey han svär fast han är engelsman, det piper säkert i ett i de engelska och amerikanska TV apparaterna när han är i rutan.

Här i Sverige bryr vi oss inte med pip i rutan, vi får lyssna och gilla läget.

Så vill ni lyssna på svordomar i TV, se nästa år säsong på ”Hela Sverige bakar”.

Nu kan jag inte utöva bakning speciellt mycket här i stugan. Gubben och jag sväller ut på alla kanter, med åldern så håller vi på med att bli lite oformliga både här och där. Har vi massa godsaker som bullar och kakor så åker de ner i våra munnar. En del människor säger att de stoppar småkakor i frysen, här hinner de knappt kallna på plåten innan de är slut.

Så jag får snällt se på hur människor bakar utan att deltaga själv. Men snart är det jul, då är det tillåtet att låta både det ena och det andra slinka ned. I min värld i alla fall.

Nu vill jag tycka till

Gumman tycker till. Tänker ta den här stunden vid bloggen och tycka till om saker och ting.

Vaknade upp i morse och hörde gevärsskott, det fick mig att tänka på att det dödas hundra elefanter om dagen av tjuvjägares skott. Kan de inte ta död på dem med gevär, så förgiftar de vattenhål, eller spränger dem till döds. Det ligger mycket pengar i elfenben.

Elefanten som vi vet, lever i familjer, om några i familjen precis som hos oss människor dör, så sörjer de övriga. Elefanter är också varelser med känslor och starka familjeband.

Sedan 1989 har handeln med elfenben varit förbjuden, det hela lugnade ned sig, till lycka för världens elefanter. Men nu har det satt fart som aldrig förr igen. Nyrika kineser och andra orientalfolk som kommit över pengar, de vill ha elfenben.

Japaner är inte bättre de, inte nyrika som de andra, men väl ondskefulla nog att inte bry sig om på vilken varelse de suttit på.

Sedan tror kineser och andra orientalfolk på att noshörningshorn är potenshöjande. Antalet noshörningar minskar varje dag.

Vilken löja, tag en Viagra istället för guds skull. De tillverkas väl i Kina som allting annat vi har på oss och tar i dagligdags. Det är vi i västvärlden som gjort att det dör elefanter varje dag, vi har lagt all vår produktion där borta, för att den billiga arbetskraften gör vinsten större. Skapar småchefer hos en befolkning som inte allt för länge sedan cyklade omkring. Idag är Indien och Kina de största miljöhoten vi har, jorden har inte mer plats för sådant.

Jag var så upprörd över elefanterna så jag vaknade mitt i natten och tänkte på dem, det värsta är att jag kan göra någonting åt saken, mer än att inte köpa elfenben och det gör jag ju inte.

Hur hemskt det än låter så, är det inte bra att fattiga länder blir rika, det följer med så många rötägg i det hela. Missförstå mig inte, visst ska allt folk på jorden ha en dräglig tillvaro. Vi i västvärlden har överflöd, medan de i bästa fall, bor i hus med riktigt tak och värme.

Med kapitalism följer många problem, den kinesiska medelklassen växer, kommunismen har lämnat sina ideal och dansar kring guldkalven den också. Guldkalven talar till människans ego, det lyssnar vi gärna på.

Sen tycker jag också att de kan sluta med att äta hajfenssoppa, vad ska det vara bra för? Miljoner hajar fiskas upp varje år, får sina fenor avskurna och slängs tillbaka till havet igen för en lång och plågsam död.

Här är det väl inte bättre, djuren föds upp i fabriker.  Men djurfabrikerna tar död på hela djuret, skär inte bara av en del. Förutom på smågrisar där de kastreras utan bedövning, för att människan påstår att de inte känner så mycket. Vad vet de om detta? De har väl inte satt sig in i en liten griskropp och känt efter. Tror mig ha läst det är förbjudet, men som med alla förbud så tas de inte på så stort allvar.

Människan är en okänslig varelse. Som tur är inte alla, men stora delar.

Nog om djur och död, det får mig bara att se rött!

Sedan tycker jag att svenska ”Idol är” botten. Av alla tusentals som sökte, så hittade de en medioker samling sångare. Inte en enda utmärker sig på något sätt.

Den svenska publiken i studion består mest av fjortisar, samt deltagarnas familjer. Irriterar mig på att många sitter och vinkar när kameran sveper förbi, vi svenskar som ska vara så tillknäppta. Annat är det i USA och England, där består publiken i X Factor av allt möjligt folk och de sitter inte och vinkar in i någon kamera som passerar, de uppför sig. Fåniga svenska publik, man får skämmas och ta till kudden.

För att följa TV tråden så vill jag tycka till om ”Så mycket bättre” också. Påminner mycket om förra årets program, när Lill Lindfors stiger upp och bossanovar ihop deltagarnas låtar. Förra året hade de Sylvia Vrethammar som gjorde samma sak, tycker att det måste finnas andra äldre kvinnliga sångerskor som har en annan genre.

Annars så tycker jag att det är bra, att programmet inte är gjort efter någon utländsk förlaga. Helt och hållet svensksnickrat.

Fast det dröjer nog inte länge innan det sprids kring överallt, då kan jag titta på den engelska versionen nästa gång jag åker dit.

Nu har jag fått tyckt till  om media i media, det känns bra.

Annars så är livet i stugan lugnt som vanligt, vår tanke på att renovera sovrummet är fortfarande kvar i våra huvuden. Idag ska vi masa oss ut och gå kring byn tror jag, det är bara i huvudstadiet det också, får se om det blir verklighet.

I höst verkar alla fått fnatt på att ta ned skog häromkring, det går skogsmaskiner i varje buske snart. Vår skog har inte påverkats men väl vyn kring vägarna här, så vi får oss en annorlunda promenad kan tänkas, lite nya kalhyggen att titta på.

Ingen snö mer än ett litet pudertäck, jag säger bara halleluja om detta. Skidfantasterna får åka iväg och ha sitt kul, men jag ser gärna en vinter med lite snö.

Tidningarna som älskar att skrämma oss, de basunerar ut att det ska bli den värsta vintern i mannaminne, ja den värsta i modern tid, men då är jag inte riktigt säker vad de menar med modern tid. Vi får väl se, jag återkommer om fyra månader med rapport om det.

Katterna frodas och äter, vi som är deras betjänter, vi ser till att herrskapet katt får mesta möjliga uppmärksamhet dagligdags. Vi släpper in och ut dem, matar dem, gör ren kattlådor så att de ska ha en fin toalett att göra sina behov i.

De går ut och jagar en stund på dagarna, om vädret är till herrskapets belåtenhet, annars är de inne och sover eller leker om de känner för det. Efter lyckad jakt och smaskandet av sork, så kommer de in och äter mat till efterrätt.

Har nästan aldrig sett någon av katterna komma in och gå förbi matskålen, utan att ta sig en lite tugga. Katter går inte att utfodra som hundar, hundar vräker i sig sin mat och så är det bra. Katterna är småätare, precis som sin husse och matte.

På tal om småätare så nalkas året storätarhelger. Vi ska äta så mycket, att affärerna tycker vi ska börja laga mat redan nu. Jag vägrar befatta mig med julen i november, en vecka innan vaknar jag till och svänger ihop lite godis, köper några hyacinter, slänger upp tomten i fönstret och så är det klart.

Årets julklapp ska bli råsaftcentrifugen har handeln bestämt, en ny pryl som ska ställas in i ett skåp efter ett tag, när folk tröttnat på att göra ren den. Tillsammans med wokpannan, fritösen, äggkokaren och bakmaskinen får den sedan stå och se ledsen ut.

Det där med årets julklapp har jag aldrig fattat, är det handeln som försöker att sälja ut restlager?

Antar att teknikprylarna kommer att vinna igen, de förbrukas snabbare än en liter mjöl nu för tiden.

Undrar hur många gamla telefoner som ligger och skräpar i folks byrålådor? Här hemma har vi nog fem, sex stycken. Skulle kunna öppna museum för mobiltelefoner genom tiderna, då den äldsta är en gigantisk sak från nittiotalets mitt, med batteritid kortare än ”Aktuellt”.

Gubbens första när han jobbade borta, jag kan nog räkna på handens fem fingrar, hur många gånger han använde den.

Det var på den tiden då inte det fanns mobiltäckning norr om Dalälven.

Nu har jag fått tycka och gnällt en liten stund, allt känns genast bättre.

Vi kvinnor vill gärna få ur oss saker och ting som trycker oss, vi pladdrar oss ur dilemman kan man säga.

Gubbar gör tvärtom, de går in i sin grotta och stänger stendörren och sitter där inne och grubblar för sig själva. Det tar längre tid och jag tycker att vår metod är mycket bättre. Kanske för att jag är just kvinna.

Kodoft och Beatles

Gumman dricker kaffe. Jag har min morgonritual, först en kopp Lady Grey te och sedan en kopp kaffe.

Tror att alla har sina små ritualer. Pappa han steg alltid upp tidigt och åt en halv smörgås, han lämnade alltid en bit. Sedan gjorde han i ordning en halv till mamma. Kunde väl ha givit henne sin avlagda halva, men han gillade korv på sin och hon ville ha sylt på sin.

Gick in i sovrummet och ställde kaffekoppen och den halva smörgåsen på nattduksbordet bredvid henne.

Hon var en sjusovare min mamma. Kunde ligga där och slumra fram till när pappa och jag läste kvällstidningarna, på den tiden då kvällstidningar var kvällstidningar. Inte som nu när de kommer ut på morgonen, utom här uppe i obygden. Här kommer de fram på eftermiddagen.

När hon skulle till att dö, så sa hon att hon inte hade något emot det. För hon älskade att sova.

Nu tror jag att i efterlivet, så ägnar vi inte så mycket tid åt sömn. Det finns annat att pyssla med när vi svävar kring i alltet och mår bra.

Nu har jag inte direkta bevis för detta, men en tro är en tro. Skulle väl vara lite futtigt att släpa sig kring här ett helt liv och sedan var det inget mer.

Såg en filmsnutt häromdagen som var intressant. En neurolog har sett vad han kallar himmelriket eller andra sidan. Det smäller alltid lite högre när en hjärnkirurg uttalar sig, han har förstått att allt inte sitter i hjärnan. Sedan sa han också att det han upplevde där var mycket verkligare, än det här vi håller på med nu.

För er som är intresserade av vad han upplevde, här kommer ett klipp.

http://www.youtube.com/watch?v=3AGNnOk6dhA

Så morgonritualerna pågår runt vårt jordklot. Alla har vi våra egna. Utom de som inte har några. Rusa upp ur sängen och kliva i kläderna, borsta till håret och tänderna och sedan springa iväg till någon buss eller tunnelbana med andan i halsen, är väl också en ritual, fast i mina ögon en dålig sådan.

Väninnan i Turkiet hon måste upp och ha flera baljor kaffe i sig innan hon ens kan börja prata, en del säger att lägga ett Wordfeud ord det första de gör får dem att komma igång inför dagen.

Nu sätter jag inte igång så där snabbt, utan tekoppen ska åtminstone bli tom innan jag blickar mot ordkriget i mobilen.

Jag tillbringade en del somrar på en bondgård när jag var liten. Där var ritualen åtminstone på somrarna, att vid femtiden på morgonen, dra på sig lagårdskläderna som låg där som en liten kodoftande hög på stolen och gå ut och ta in korna.

Driva dem längst vägen, hem till ladugården för mjölkning. Det var på den tiden då gårdarna hade runt tjugo kossor och levde gott på det.

Kossor är också vanedjur och var det så att bonden av någon underlig anledning inte mjölkade dem, så blev det rena kalabaliken. De hoppade och studsade vägen fram, de kände inte bondmoran lika väl som husbonden. Vi viftade och jagade kor, hon och jag. På den tiden var jag inte rädd för kor som jag är nu, man vet aldrig vad man har dem. 

I ladugården hittade de inte sina platser som de brukade, istället sprang de och ställde sig på grannens. Sedan kutade de kring så koblafforna flög innan vi utmattade fick dem att stå stilla och bli mjölkade. Det gick inte heller som det brukade, de sparkade och hade sig, missnöjda med förändringen att husbonden inte var där.

Jag gillade bondelivet, stadjänta som jag var så klarade jag det galant. Har alltid tyckt om djur och att sköta hönsen blev min lott under somrarna. Höns dör lite hur som helst, så jag plockade upp döda höns utan en min och kastade dem till räven på dyngstacken. Tittade ut dagen efter och såg bara en hög med vita fjädrar, Mickel hade fått sig ett skrovmål.

Jag lärde mig mjölka, köra häst och Massey Fergusontraktor. Hjälpa nyfödda kalvar, pussa grisarna på deras trynen, hässja hö och sitta i skuggan av en hässja och vifta efter bromsar och mumsa goda bullar och saft.

Nu kom jag ifrån morgonritualen. När alla kor var mjölkade och utsläppta, mjölkkannan uppställd vid vägen på sin plats för mjölkbilen, då var det dags att äta.

Inte så mycket som en droppe vatten eller en munsbit åt de före mjölkningen. Då var det dags att gå in i det kodoftande köket och äta frukost. Det luktade alltid ko där, det var inte så noga med hygienen, bonden han gick in i sina lagårdskläder och satte sig, likadant gjorde jag.

Jag tycker om kolukt, hästlukt också för den delen. Tycker att det inte stör med lite djurdoft när man kliver in i ett bondgårdskök. Det gör att man känner att man är på landet.

Frukosten var gigantisk. Jag åt som en gigant också och när somrarna var slut, så grät alltid mamma och sa att jag blivit så tjock. Hon gillade inte när folk blev tjocka, kommer ihåg en gång när hon svepte förbi mig när jag satt och proppade i mig en chokladkartong, inte kartongen men väl bitarna däri. Hon snappade åt sig den i högsta hugg och sa att jag skulle bli så tjock om jag åt fler bitar.

Men det fanns ingen mamma i mitt kodoftande sommarland, som kunde stå där med pekpinnen och säga att jag inte fick äta för mycket. Jag åt och åt.  Känner fortfarande doften av vaniljbullarna som serverades varje eftermiddag till fikat.

Så det var frukost, förmiddagsfika med bullar, lunch med lagad mat, eftermiddagsfika med bullar, middag med lagad mat, kvällsfika med smörgåsar och bullar.

Och så skyllde mamma på den feta mjölken! Det var den som gjort mig rund trodde hon.

Tror inte att bönder vräker i sig så mycket idag, de är väl inte kroppsarbetare i samma utsträckning som förr.

Beatles flög över mitt huvud en sommar när jag var där.

Året var 1964 och Beatles skulle komma till Sverige. Jag fullkomligt dyrkade Beatles, jag kommer ihåg att jag hade hela mitt flickrum tapetserat med idolerna. Kommer också ihåg att jag tänkte att skulle det hända dem något så skulle jag inte överleva. De var själva luften jag andades.

Nu har jag varken förr eller senare upplevt någon sådan idoldyrkan. Lite grann med Tages och Ola and The Janglers, men inte på långa vägar som med Beatles.

Jag tycker lite synd om folk, som inte var unga då och fick uppleva den hysterin som drog världen över. Jag har upplevt den och jag kommer alltid att komma ihåg den.

De skulle komma en sommardag till Arlanda, eftersom gården låg i Gottröra så var jag behändigt placerad där planen gick in för inflygning. Kommer ihåg att de kom någon gång under eftermiddagen och vid varje plan sprang den lilla tjocka elvaåringen ut och stirrade drömmande mot det. Kanske var det just det planet mina övergudar satt i?

Nu fick jag aldrig reda på exakt vilket av alla plan som jag drömskt stirrade på, innehöll John, George, Paul och Ringo. Men något av dem var det.

Samma kväll visades en snutt på Aktuellt med de fyra stora. Jag tjöt av lycka och bönderna hyssade, jag kunde väcka deras lilla son.

Efter ett par år så slutade jag tjuta, Beatles gick skilda vägar, några av dem är också numera på andra sidan. Men jag överlevde det också.

Men kul var den, så länge den varade, den där Beatlemanian.

Renoveringsdags

Gumman ska flytta. Jag ska flytta, fast bara ca sju meter. En liten flytt i tillvaron, till ett sovrum jag inte är van vid.

Jag är en riktig vanemänniska, rubbas mina cirklar så tar det ett tag innan jag vänjer mig vid det nya. Har svårt för förändringar, även om det nya visar sig vara mycket bättre.

Kontrollmänniska kan jag också kalla det.  

Vi ska äntligen börja med mitt sovrum. Ja, gubben och jag har varsitt, sedan mina snarkningar fick honom att fly fältet en trappa ned för tio år sedan.

Det brukar vara tvärtom, gubbarna snarkar och kvinnorna ligger sömnlösa. Men inte här.

Det är behövligt med lite renovering. Åren har gått och ett fint fräscht sovrum har stannat inne i mitt huvud, inte som hos de flesta andra, de tar tanken till händerna och börjar göra något åt det. Förutom i programmet ”Arga snickaren”, där går de också år och år in utan att göra ett dyft åt hemmet.

Fast inte väntar de 22 år som vi har gjort, det är egentligen skandal när man börjar tänka på det. Men nu har vi gått och räknat ett, två, tre länge nog, på det fjärde sker det snart.

Jag rubbar inte bara mina rutiner, jag ställer katternas vanor upp och ned också.

De har sin soffa där inne, i det numera tomma nyrenoverade rummet. Nu ska jag dra in där med buller och bång, så att de ska behöva kika in där med lite skrämda blickar.

Jag pratar om att jag är vanemänniska, katterna är snäppet värre. De ogillar om så det endast flyttas på en möbel. Allt i deras revir ska vara så som det alltid är, annars blir det liksom fel i deras tillvaro.

Inser också att jag kommer att få dela rum med dem, kanske jag skyndar på renoveringen lite snabbare. Vill tillbaka in i mitt rum och stänga min dörr, att allt ska bli som vanligt igen, fast med ett fräscht sovrum med massor av fina saker.

Så att mina sista år på den här jorden ska bli en dröm i fluff och kuddar.

Nu tänker jag väl inte att jag ska gå och dö snart, men med åldern kommer den allt närmare.

Gubben och jag var så muntra att vi bänkade oss framför teven häromkvällen, det är inte ofta vi sitter där och tittar. Trodde väl att det skulle vara ett mer omfattande program om döden. Det hette ju ”Döden, döden, döden”, ord som vi vanliga, förutom Astrid Lindgren inte tar i vår mun för ofta. Den finns där som ett otäckt framtidsscenario, men vi pratar aldrig om den.

Programmet var inte alls så omfattande, det handlade om kistor, gravar och förbränningsugnar. Inte så mycket om själva händelsen, mer än vad som händer med våra kroppar och reporterns egna rädslor inför den kommande händelsen i våra liv.

Nu ska jag inte gräva ned mig mer i ämnet, det är alltför obehagligt och laddat. Gör lite svenskt och blir lite lagom.

På tal om svenskt så går vi snart mot en vinter. För övrigt alla vi stackare i norra Europa, fast i Sydamerika och Australien har de vår. Gilla läget eller flytta härifrån, det är vad vi har att välja på.

Dudde är numera en kastrat, från hankatt till kastrat på några minuter, inte fattade han ett dyft av det heller. Han var som vanligt i går kväll och hoppade kring i tillvaron som en liten tuss med sina leksaksmöss. Inte fick han gå ut igår heller, det däremot fattade han inte heller. Kände mig som en svikare i går morse när jag tittade in i hans tillitsfulla kattögon, jag visste vad han skulle gå igen, inte han.

Nu lever djur i nuet, vi har mycket att lära av dem. Jag levde i framtiden, han var inte där ännu. Den kom först på veterinärens bord, sedan var den över, Dudde var inte skärrad för det. Han gick inte omkring och tänkte på det otäcka han varit med om på morgonen, det hade han släppt för länge sedan, när väl eftermiddagen kom.

Gubben vill hoppa på den där populära 5:2 dieten. Han väger sig, det gör inte jag.

Kilona smyger sig på våra kroppar, lite i taget så att vi inte ska märka det så mycket. Det vore ju en chock att vakna upp en morgon och ha lagt på sig femton kilo under natten. Det diskuteras nu hej vilt om mättade fetter sätter sig i våra ådror, läste idag att det är nog inte så. Det ska bli kul att se när livsmedelsverket och dietisterna börjar rekommendera smör och grädde. Det kommer, var så säker.

För ett antal år sedan gick de ut och sa till alla svenskar att äta sex till åtta mackor om dagen. Katastrof idag, en sanning på den tiden. Det går framåt kan man säga.

På tal om kalori och kolhydratbomber så tänker jag nog baka idag. Aldrig har det varit så populärt att baka sju sorters kakor, vi måste ju ha en motvikt mot allt nyttigt.

Undrar varför onyttiga saker är godare än nyttiga? Har alltid varit så och kommer alltid att förbli.

Så läckra tårtrecept och tips om hur man går ned tio kilo bara genom att stå på jobbet, det är vad jag ser när jag går in på tidningarnas sidor.

Ska väl börja stå lite mer och samtidigt äta en bakelse, så väger det jämnt.

Alla dessa ord

Gumman spelar. Jag har gripits av speldjävulen. Ingen fara kan tänkas, då det inte handlar om pengar, men det handlar om tid.

Nu har jag löst detta, har fixat till kompisar som bor i olika världsdelar så att jag kan sprida ut mitt spelande. Jämnat ut tiden kan man säga.

Det handlar om Wordfeud, ett ganska oskyldigt spel som säkert de flesta är bekanta med, eller åtminstone hört talas om.

Det hela började lite oskyldigt i somras, jag köpte min första touchtelefon och skulle pröva på ett spel. Första omgången blev en katastrof, jag fattade inte att man skulle lägga sina bokstäver på färgade pluppar. Snitslade försiktigt i mellan. Jag åkte dit så det skrek om det.

Jag började spela med två, sedan eskalerade det sakta men säkert. Nu är jag uppe i åtta glada motspelare. Alla vilka jag känner och har någon sorts relation till.

Fick nya motspelare som lade ett ord ungefär varannan dag, lite långsamt spel för mitt tycke, vill gärna hålla brickan lite alert i mitt huvud. När det gått ett par dagar har jag liksom kommit ifrån den.

Sedan lägger de flesta vanliga dödliga, orden på kvällarna, då de har stillat sig för kvällen efter dagens vedermödor.

Jag som blivit Wordfeudnörd ville ha en nyordning, då kom jag upp med den lysande idén att spela med andra världsdelar, där de har annan tid.

Sagt och gjort, jag engagerade en i Turkiet, hon är ledig och kan spela nästan hela dagarna, förutom när hon simmar sina 60 längder i poolen. Sedan hennes bror som bor i Thailand, där är de 5 timmar före oss så han sitter beredd redan klockan sju när jag kliver upp. Han arbetar inte han heller, så det blir mitt morgonpass innan de andra motspelarna inte ens klivit ur sängen.

Han som är nybliven Wordfeudare är lite grön på detta, många frågor dyker upp i hans huvud. Speciellt om de konstiga ord som programmet håller sig med. Många ord som vi tycker är självklara, det tar det inte.

I går morse hann jag inte ens sitta någon minut framför datorn vid sjutiden, förrän han pluppade upp på Skype. Det var något ord som han hade att klaga över. Nu har jag ingen makt över vilken konstig ordlista spelet använder, men visst kan jag tycka att det är fel ibland. Mest varje dag, pratar jag spel med Thailand, chattar med Turkiet och har plötsligt fått mina vänner i telefonen. Fantastiskt det här med kommunikation i vår tid.

Så Thailand på morgonen och resten av gänget lite utspridda under dagens lopp, på kvällarna är jag oftast trött i huvudet och vill vila min hjärna.

Så har det blivit, för ett halvår sedan visste jag ingenting.

Verkar som om Dudde tagit en mus. Släppte ut katterna i morse och eftersom det regnade så ville Gizmo jaga möss i stallet, medan Dudde satt och kurade vid logdörren och kikade ut på strilandet. Jag gick in och ut igen efter en stund, för att se om Gizmo tröttnad på stallet, dörren dit håller vi stängd.

Då for Dudde omkring på logen med en död mus, han kastade den i luften och for runt som en liten propeller med kroppen, medan han lustfyllt tassade till den.

Nu fanns inte musen där när vi gick ut och min undran är om han lyckats döda den alldeles själv, eller om det var en av Gizmos gamla byten han tröttnat på.

Det får jag aldrig veta, men Dudde har en härlig lekstund. Antar att han smaskar i sig den lilla kroppen efter ett tag. Då blir det hans första mus vad jag vet. Tänker också på all mask de får, tänker också på att det är en strid på liv och död att få i katterna maskmedel.

Hösten ligger som en våt mörk filt över stugan. Tycker inte om när folk säger att kommer det lite snö, så blir det ljusare. Vem vill ha snö? Inte jag i alla fall, halka runt med lillbilen i backen och halka runt på vägarna, för att inte tala om att halka runt på backen, gjorde det och bröt armen. Lyckliga de som slipper sätta på vinterdäck på sina bilar och bry sig om motorvärmare och annat tjafs. Tänker på dem som råkar bo i sydliga nejder, typ Florida.

Livet blir så mycket mer besvärligt på vintern, men det tycks inte folk bry sig om. Nej, ned med lite snö så att det blir ljusare, säger de. Det finns väl pannlampor!

 Rörmokaren var här och installerade nya rör, till två element. Pep in, satte upp fula kopparrör som skämmer hela det vitmålade rummet, sen pep han ut igen och sen kom en saftig räkning.

Att ha en hantverkare hemma ett litet tag kostar. Rotavdrag i all ära, men sedan det infördes har de flesta fördubblat sina timpengar. Så det blir samma i slutändan.  

Hantverkare är väl inga heminredare men estetik borde de ha en gnutta av. Jag ringde och klagade över att han inte satt upp vita rör, svaret jag fick var att måla kopparrören. Kopparrör var det enda de hade.

Jag som trodde att de kom i vitt också.

Sedan hade de tagit betalt för metervis kopparrör, som han tog med sig tillbaka. Gubben som håller på principer, han ringde och påpekade detta. Vi får nu dra utav den summan på räkningen.

På tal om räkningar, så blir det många sådana ibland. Så många att jag kan få svårt att sova. Har en släng från min mamma där, att ha lätt att oroa mig för att slantarna ska räcka. Slantar och slantar, de är mer rätt att säga att siffrorna på pappret ska räcka.

Nu hjälper det inte hur mycket jag än ligger sömnlös, siffrorna ska ut och förhoppningsvis så kommer det in lite siffror också.

Det är inte riktigt klokt det där med pengar. Gubben säger att någon har fått rätt över banken, att istället för att bli vräkta, kunnat bevisa att bankerna inte har rätt att kräva sina siffror tillbaka. När man lånar till ett hus av banken, är det inget lån man fått.

Nu är jag inte så insatt i det hela och kan nog inte få in det i min hjärna. Men skulle det vara så, är det fritt fram att gå till banken, få siffror, sedan säga att det inte är ett lån och strunta i att betala tillbaka.

Återkommer när jag fått mer insikt i det hela.

Nu ska jag sätta mig och räkna ut hur mycket siffror vi ska ut med denna månad. Inte ett kul jobb precis. Får väl lägga ett och annat ord till min Thailandskompis, de andra sömntutorna tycks inte ha vaknat ännu.  

Den gamla goda tiden

Gumman undrar när sommartiden upphör.  Söndagsmorgon, uppe redan vid åtta, katterna som är väluppfostrade, de sover i soffan och undrar om matte ska göra slag i saken och gå upp på riktigt. När jag tassar till toan på natten, vet de att det inte är på riktigt.

Matte går och lägger sig ingen när det är mörkt.  Så de tar det lugnt ända tills jag börjar klä på mig, då blir det liv i luckan. Leka dörrspringeleken, hoppa i sängen osv.

Idag var det kallt ute, min snöflingeblomma som hänger på logdörren hade dragit sin sista suck. En snöflinga har gränser, även om de står ut med ett par minus, idag visade termometern på minus sex.

Katterna vände i dörren och gick in igen, för kallt för deras smak.

En annan sak jag undrade över var det där med sommartiden. Var det idag vi skulle ställa om klockorna en timme och få en ganska lång söndag?

Tittade på min mobil, såg att den inte ändrat sig, men antog att den inte var finurlig nog att ställa om sig själv. En budgetmobil klarar inte av så mycket finesser, fast jag antar att den kan mycket mer än vad jag tror. Jag ringer, skickar sms och spelar WF på den, punkt slut.

Satte då på datorn för den brukar ställa om sig själv, det hade den inte gjort, kollade för säkerhets skull på nätet på exakt tid, fick upp en sida där de körde med atomklockor, det lät ju bra och där var tiden samma som min.

Så antar att det är nästa helg vi ska krångla med klockor, den i bilen får man nästan vara raketforskare för att begripa sig på att ställa om. Eller så får jag helt enkelt ta och köra kring en timme fel hela vintern. För innan vi hinner blinka så är det vår igen.

När jag var barn så hade vi samma tid hela tiden! Det gick bra det också, antar att det har med pengar att göra, när de kom på att vi skulle hålla på och skruva en gång i halvåret. Inte är det av välvilja, för att vi ska få det ljusare på kvällarna på sommaren, så att det blir omöjligt att sova och svart som i en kolsäck på vintern redan klockan tre.

Älgjakten är på gång i skogarna, det pangar till lite då och då, då vet jag att något djur satt sin sista suck. Glad att jag inte bor i ett land där det pangar till och det är en människa som satt sin sista suck. Vi har det förbaskat bra här i alla fall, gnäller lite på regeringen, byter den och gnäller lite på den andra också.

Såg en dokumentär om situationen i USA, den nya fattigdomen som sprider sig som en löpeld genom mellanklassen. De som tidigare haft villa Volvo och vovve, de förlorar sina jobb. Där är det inte tal om sex månadslöner vid avslutad anställning och stämplingspengar, där får du gå på dagen och ingen har fallskärmar i form av a-kassa.

De hankar sig fram ett tag på sina sparade pensionspengar och sedan är det slut.

Då är det inte lätt när elbolaget stänger av elen och matpengarna är slut. Blir de då sedan sjuka, så är det riktigt kört för deras del. De har inte nästan gratis sjukvård och försäkringskassa att gnälla på heller.  Vanligtvis betalar arbetsgivaren försäkring, alltså inget jobb, ingen försäkring.

Så vi ska nog hålla tyst, vi har fortfarande ett skyddsnät i form av a-kassa, sjukpenning och socialbidrag.  Tids nog kommer nog farsoten hit också.  Tänk på det, alla som gnäller om dittan och dattan, vi lever i ett av världens bästa länder. Fast lite varmare hade jag väl önskat, men man kan inte få allt. 

  Tidningarna gör också sitt bästa att spä på det hela med sin offerjournalistik.

Farmor sa alltid att det där uttrycket, att allt var bättre förr det stämde inte. Hon gillade heller inte att folk sa den gamla goda tiden. Det fanns inget gott med den tyckte hon.

Nu tror jag att de som tyckte att det fanns en gammal god tid, de levde nog inte i de lägre samhällsklasserna. Det var ett ständigt slit och släp för dem, trånga bostäder, lite mat och kläder och att ständigt stå med mössan i hand.

Farmor hon refererade till tio och tjugotalet, då levde inte jag, så det kan jag inte uttala mig om.

Nu är jag så gammal att jag kan faktiskt blicka tillbaka på femtio och sextiotalet. Jag tycker att det är den gamla goda tiden.

När jag var ung så fanns det framtidstro och jobb. Ingen behövde bo hemma tills de var trettio och leva på föräldrarna. Man kunde välja och vraka i livets gottepåse, stanna kvar i skolan och gå gymnasiet, eller sluta direkt efter nian och få ett jobb.

Miljonprogrammet byggde bostäder och i fabrikerna jobbade det gubbar och inte robotar.

Idag måste ungdomarna gå i skolan till de är vuxna, för att sedan gå ut i en arbetsmarknad som ser ganska oviss ut. Att få jobb var förr en självklarhet, du valde ett yrke och så var det så. 

Jag valde tandsköterska i gottepåsen, det såg lite fint ut, vara vitklädd och räcka tandinstrument till tandläkaren. Lite lagom svårt men samtidigt inte för svårt för att det skulle gå vägen.

Jag började direkt efter nian och lärde mig yrket i form av lågavlönat arbete under en riktig sköterska. Gick med henne i ett och ett halvt år och vips visste jag så mycket att jag kunde sköta en egen praktik, samt att lönen blev det den skulle vara. Tror att en sköterska tjänade kring tvåtusen i månaden. Det var helt ok.

Enkelt och bra tills de krånglade till det. I början behövde ingen sköterska ha några skolor. Det var bara att komma direkt från gatan, lära sig instrumenten och olika tandfyllningsblandningar, köpa hem förråd, skicka tandproteser till dentallabbet, hålla koll på att röntgenbilderna blev bra, diska, köra sterilugnen, ta in patienter, sätta dem i stolen, sätta på servett och hälla i vatten.

Enkelt och bra, allt flöt på, tandläkaren som gått alla skolor skötte finliret, sköterskan var passopp.

Så kom de på att det fungerade ju inte, alla sköterskor skulle gå tandsköterskeskola, du fick inte ta in patienter och hälla upp vatten, eller blanda blandningar utan att ha gått i skola.

Så blev det och inga fler unga flickor med taskiga betyg från nian, fick tillträde till den vita rocken. Jag smet nog med som en av de sista.

Idag vet jag inte om tandsköterskor existerar. Tandläkarna gör allting själva verkar det som. Eller så gör de finliret och tandsköterskorna undersökningen? Måste fråga nästa gång jag går dit på mitt årliga besök.

Allting var väl inte bättre förr, men det var lättare att leva. Idag verkar allt så krångligt, eller är det så att gummor inte hänger med.