Svenska året på fem minuter

Gumman blir anfallen. Katten Moy Moy gillar att springa in under fåtöljen som står i hallen och anfalla mig när jag går förbi.

Han är full av ungdomlig livsglädje, den passar inte alltid in med oss andra här i stugan, gubben och jag, samt katten Gizmo, som vill ha det lugnt och stilla.

Annars så kan vi väl säga att inte mycket händer här, mer än att dagarna passerar i stillhet. Utanför fönstret är det också stillhet, förutom på skatorna. De håller igång året om.

Ena dagen regnar det, andra är det tio grader kallt, som om vädret har svårt för att bestämma sig för en rak linje.

Det grävs i alla fall på andra sidan byn, den är ju 5,2 km i omkrets, så de har väl hunnit ett par av dessa. Fiber närmar sig, sakta men säkert, håller tyst på alla pessimister, som envist höll fast vid, att det inte skulle bli något. Pilutta er, vill jag säga.

Julen närmar sig med stormsteg, reklamen på TV, lägger i en högre växel, sista spurtveckan för handlarna, innan den magra månaden januari kommer.

Snart är det julafton, sedan är det lite halvdan spurt inför nyår, svenska folket är lite mätta och dästa, men orkar tillaga oxfilé och dricka bubbel, dagen efter tillbringas med hämtpizza och backhoppning på TV, samt ett getöga på Ivanhoe

Sedan infaller den där obegripliga trettondagen, med tillhörande trettondagsafton. I alla fall för mig som inte är så bra på alla kyrkliga begivenheter. 

Läser på, ser att de firade Jesus födelse just den dagen förr, sedan så kom kyrkan på att han inte alls var född då, utan de flyttade datumet till 25 december. Lite konstigt allt detta, tror nog ingen vet när han föddes. Så nu firar vi den bara därför att då kom österländska stjärntydare till Jesus, vad de tydde vet väl ingen. Antar väl, att det kanske var något bra.

Vi här i stugan bryr oss inte med den dagen, säkert många andra med oss. 

Förutom de som går på trettondagsbal, samt de som tittar på de eviga folklustspelen från Falkenberg från förra sommaren, teater där det springer i dörrar och har andra lustigheter för sig.

När vi nästan går på knäna i vardagligheter, kämpar med rysskylan, längtar till påsk och ett uns ledighet, samt lite festligheter i sikte.  Då slänger SVT ut sitt tröstande trumfkort, Melodifestivalen, vecka ut och vecka in åker de runt och sjunger, för mig mediokra låtar.

Det diskuteras i massmedia, vem som vann eller inte vann, samt vilka som sa det ena eller det andra, eller drattade på ändan i repetitionen och måste linka fram i direktsändning.

Sedan dyker påsken upp som en liten räddare i nöden, lite halvfestligt kan man tycka, upp med lite gula kycklingar, påskliljor som lovar att det snart kommer en vår. Vi klämmer i oss påskgodis och äter gula påsktårtor, dricker påskmust och längtar till våren.

När vi väl stoppat fötterna i våra sommarsandaler, då infaller pingsten, en annan obegriplig högtid, förutom att folk gifter sig, samt att det är på tröskeln till sommaren, bara det är ju värt att fira.

Den brukade ju ståta med en annandag, så att vi fick lite ledigt, men då sa de, pilutta er, vi tar bort den och lägger den som en enskild dag den 6 juni. 

Sveriges nationaldag, som ingen riktigt heller förstår sig på, eftersom vi inte börjat fira den förrän nyligen. Sen kan det väl ses som lite provocerande, att vifta med svenska flaggor, fast vi bor ju i landet hela bunten.

Kommer själv ihåg, att jag såg svenska flaggor på folks balkonger i förorten där mamma bodde. Jag satte in dem i facket, vi som inte gillar invandrare. Så jag är ju lika korkad jag, fast jag är nästan hundra på att det var så. Eller så ville de bara tala om att här bodde det svenskar. Jag intervjuade aldrig dem om detta.

I år infaller den på en onsdag, den har ju ingen afton före som jul och påsk har, utan ligger där röd och grann mitt i en vecka, betyder att vi arbetar måndag tisdag som vanligt, har en ledig onsdag och kör på som vanligt torsdag och fredag. Lite snopen kommer den säkert att kännas, i alla fall för folk, som tänkte uppsöka en bank, eller bolaget just den onsdagen och inte hade riktig koll.

Vi seglar in i sommaren, förbereder oss för små grodorna, lövade stänger, Janssons frestelse som vi inte ätit sedan jul, ett halvår bakåt, små ynkliga färskpotatisar med sill, snaps och öl, samt ljuvliga midsommartårtor med jordgubbar.

Vi huttrar oss igenom den ljusa midsommarnatten, glada över att ljuset är över oss igen, bara ett halvår sedan vi gick omkring med pannlampor och reflexer, trevande genom det eviga mörkret.

Vi reser till exotiska platser på landet, midsommar ska firas där, antingen vid havet, eller på en stökig camping i Dalarna, eller varför inte i en stuga i skogen.

Semestertider, gubbar med shorts, sandaler och vita tubsockor, barn med glassar, kvinnor med svala långa klänningar, vi njuter och känner oss lite loja och lössläppta. Förutom de, som kämpar med att lägga om sommarstugans tak på fyra veckor, samtidigt som fru och barn, vill åka till stranden varenda evig dag.

Höet ska in, bönderna svär över vädret, antingen regnar allt bort, eller så är det för torrt så att ingenting växer.

Härmed ger jag alla Sveriges bönder ett toppenår 2018, lagom med regn, strålande sol. Fast vi bor ju i ett avlångt land, så antagligen är det någon som blir missnöjd, fast jag tycker att de sydsvenska bönderna klagar mest, kanske därför att där ligger den mesta åkermarken.

Horder av turister som travar Drottninggatan ner till Gamla Stan, vattnet glittrar och uteserveringarna är fulla av folk som bara sitter där. Precis som i utlandet.

 Vi grillar och reser runt i våra bilar, det är nästan omöjligt att göra en vänstersväng ut på E4 från byn här uppe.

Vi har två uteserveringar i byn fem kilometer bort, bägge med utsikt över bilarna som susar förbi på E4, men ute det ska vi sitta. Det är ju sommar.

Sedan kommer hösten, ingen festlighet förrän jul, den enda är att plocka svamp och lingon, samt glutta i resekataloger över resor när vintern är som bistrast.

Så ser jag på det svenska året, från min lilla värld här ute i stugan i skogen, ni kanske ser det annorlunda, men måste medge, att ni känner igen väldigt mycket av det.

Ren ättika

Gumman bunkrar ättika. Vi har köpt en ny kaffebryggare, den skulle vara en testvinnare och när den ganska dyra bryggare kom på extrapris, då slog vi till.

Vi har haft ett antal kaffebryggare i våra dagar, den senaste tror jag vi hade i nio år, den fick flytta till jobbet, nu när den nya fina kom in.

En sak vi sällan gjorde då, det var att kalka av bryggaren, tror det hände några gånger under den senaste bryggarens liv här.

Men nu får vi hålla på varje månad. Det är nämligen så att den nya börjar blinka och stå i, när det är dags.

Läser på nätet om avkalkning, det bör tydligen göras efter ca 40 bryggningar, blir det ett par stycken per dag, då går det fort.

Nu tror jag inte vi har särskilt kalkrikt vatten här, är nog att den är förprogrammerad att blinka, på just var 40e. Men nu blinkar den igen och jag har som tur är, försett oss med ren ättika.

Sen undrar jag också över adventsljusstakar, de tycks ligga där uppe i sin kartong på höloftet och gå sönder någon gång i juli. De fungerar perfekt, när de varsamt läggs in i sina separata kartonger någon gång i januari, sedan är de sönder i december igen.

Har nu haft tomt i vardagsrummet på julljus, de två som var där förra julen, de gick inte att få liv i nu, inte ens när gubben tålmodigt bytte varenda lampa.

Fick som tur var tag på två till extrapris det också, halva priset på adventssaker, nu när vi passerat det datumet med marginal. För det mesta röda, men hade tur och inhandlade två vita, med Ledljus. Allt är i Led nu för tiden, allt detta läsande på förpackningen för att få tag i vanliga hederliga 40W.

Igår så tittade vi på TV hela kvällen, ganska ovanligt att vi gör det, nu för tiden tittar vi mest på de olika play kanalerna på internet.

Ser inte ens på någon TV tablå, så när väninna i Stockholm meddelade att The Crown skulle börja ny säsong den 8 december, då trodde jag att det var på TV.

Talade med henne igår, frågade varför inte serien sändes den 8e, då svarade hon att, nej den startar på Netflix den 8e, hela säsong 2 utlagd redan, för en seriefrossa.

Nu råkar vi inte ha den, har för övrigt ingen smart TV heller, vet inte ens vad det är. Det är väl något man kopplar till Internet, men med vår begränsning nu när vi kör hackig mobil, då är det ingen idé.

Så nu får vi vänta tills SVT behagar lägga den i tablån.

När vi satt där framför vår apparat och såg ”Så mycket bättre”, eller försökte se, då hade katten Moy Moy sin lekstund.

Det innebär att gubben får sitta och dra laserljus på golvet, från vardagsrummet och ut i hallen, Moy Moy jagar efter i en rasande fart.

Han tål inte att vi ser på TV, lägger sig inte och sover som vanliga katter, utan hoppar upp i mina fina novemberkaktusar som jag är så rädd om, de är stora och står på piedestaler, perfekt att upp och klättra i, samt förstöra.

Så fort gubben tröttnar med lasern och för den in under hörnskåpet, då tror Moy Moy att den är kvar där och fiskar med tassen ett tag, tills han upptäcker att den är borta, där får vi lugn i någon minut. Sedan hoppar han fram och tittar uppåt kaktusen, gör sig redo att hoppa, gubben får fram med lasern igen.

Gubben kan multitasking, han kan följa med i programmet, samt föra lasern fram över golvet.

Tänker på katten Gizmos ungdom, han som nu är gammal och lugn, han for fram som ett jehu, rev och slet i sladdarna bakom apparaten, samt hoppade från soffan och klättrade i vår fina bonad som hänger bakom.

Vi fick stänga ut honom, gick inte att sitta i lugn och ro, få något sammanhang i något program, vi hade andan i halsen hela tiden.

Jag har plötsligt insett att Sven-Ingvars gjort fina låtar. Det tog femtio år!

I min gröna ungdom på sextiotalet, då var de det mest töntiga man kunde lyssna på, för övrigt var all sådan musik töntig. Det var Beatles och alla andra pop och rockband som gällde.

Igår satt jag nästan och grät över de fina låtarna!

En vän på Facebook som aldrig heller lyssnat på dem, hon skrev ” När fan blir gammal, då blir han religiös” Trodde aldrig att hon och jag skulle gilla Sven- Ingvars, hon som är gammal rocker.

Men så är det, vi har blivit gamla och religiösa.

Idag är det Nobeldagen, gubben tittar intensivt, skålar i vin ikapp med gästerna i Blå Hallen, kanske inte äter finmat, men titta ska han.

Nu går vi inte till överdrift, en del klär sig kanske fint också, när de skålar framför teven, men vi håller oss till vår vanliga skogsmullekostymer, mysbrallor och tröja.

Nu tror jag rådjuren vill ha lite mat, de tre tappra som finns kvar i år.

Andra vurpan

Gumman drattar omkull. Nu är det gjort igen, det var sexton år sedan sist jag ramlade. 

Nu räknar jag inte med den lilla vurpan jag gjorde lite medvetet för några veckor sedan, när jag insåg att jag inte kunde stå, utan valde att gå ned på knä och krypa in i säkerhet.

Den här var helt oförberedd som den för sexton år sedan, benen bara far iväg på en tiondels sekund.

Händer inte ofta med andra ord.

Igår skulle jag och min gubbe inte till stan och handla, han frågade om jag inte skulle ta med broddarna. Jag tänkte tantvarning och såg bara sandade trottoarer, samt att vi skulle gå in och ut ur affärer.

När vi väl kom in dit, så hade det ju kommit lika mycket snö som här. Parkering och gator var röjda sedan länge, men det var inte sandat.

Något jag alltid undrar över, är hur lätt folk går omkring, ingen har några broddar utom någon försiktig gammal tant. Så jag började gå gatan ner jag också, samt försökte inte att trippa som en geisha. Gubben sa övertygande att jag hade så bra sulor, så det var ingen fara.

Vi handlade och skulle gå till nästa affär, en bit gågata låg där framför oss, osandad och vit.

Kände mig osäker, skulle just ropa till gubben att jag kunde ta honom under armen, då kände jag hur mina ben for iväg, jag landade med en duns på ryggen och sen kom huvudet.

Väskan flög all värdens väg, gubben slet tag i mig, samt en kvinna som gick förbi.

Det gick bra denna gång i alla fall, men jag får nog svälja tantvarningen och snällt sätta på mig mina broddar. De låg hemma i tryggt förvar.

Det är väl att jag bröt handleden en gång, men det var bättre att falla bakåt än åt sidan, bröt ingenting denna gång.

Hade jag varit i USA, då hade jag kunnat stämma kommunen på miljoner, för att de inte sandat. Här får man småpotatis i skadestånd, om man ens får det.

Snön ligger vit på taken, det har drösat ner en hel del vitt från himlen. Vi har inte sett några rådjur ännu, men vi är beredda med en säck havrekross när de visar sig.

Såg det där programmet där bönder ska söka fruar, så urbota korkat att tro att någon ska hinna hitta någon partner på fem dagar, de hinner ju inte ens prata, när de väl gör det så har de en kamera i ansiktet.

Sedan ska de välja bort någon varje dag, de som blir bortvalda blir ledsna och besvikna. De känner sig ratade, det kan ju skapa känslor som ligger och ruvar, känslan av att inte duga, även om de kanske drar en lättnande suck att de får åka hem.

Ibland slår det gnistor, ibland känns det som om bönderna inte vill ha någon av dem.

För att spinna vidare på detta ämne, så har fyran en drös andra bönder också, den delen som inte får bjuda in till sina gårdar.

De ska istället följas på nätet. Där har de gjort så att alla samlas på ett ställe, har vinfester varje kväll och sedan ska de välja vilken de vill bjuda hem.

Kan inte låta bli att se på det, det är svartsjukedramer och där spriten går in, går ju vettet ur sägs det.

Sånt spektakel.

Nu börjar i alla fall ”The Crown” säsong 2. Vi följde säsong 1, den gick visst i början av detta år, minns inte så noga. Men där får man följa det engelska kungahuset i glädje och i sorg. Ser fram emot det, den börjar 8 december för er som är intresserade.

Det har varit skrik och panik i stugan i veckan, vi har haft väldigt strul med vårat sk. mobila bredband. Det har svajat och brutits, efter att ha fungerat fint sedan januari, så blev det något fel i måndags eftermiddag.

I landsproblem på högsta nivå, gubben och jag blev utslängda stup i kvarten.

Efter att ha suttit 2x40 minuter till support och väntat, så kom de fram till att det kan vara fel på modemet. Nu har vi flyttat det till vardagsrummet och det fungerar hjälpligt, vi blir inte utslängda i alla fall.

Längtar så efter vårt fiber, som vi förhoppningsvis får nästa år. Visserligen kostar det en slant, men är väl ganska pålitligt får jag hoppas.

Idag ska jag skotta fram min lilla bil, samt kolla efter rådjurspår. Sen ryktas det om att det är advent på söndag, så vi får väl hämta ner vår kartong med adventsljusstakar, peppar, peppar, så fungerar de som de ska.

Drömförverkligande verklighet

Gumman ser på rimfrost. Världen utanför fönstret är vintervit, det är ingen snö, men rimfrosten gör landskapet och bilarna vita.

Det lackar också mot jul, det är lite mysigt tycker jag, att mitt i det här mörka, få sätta fram ljusstakar och krypa in i stugans värme.

Första advent är väl inte förrän nästa helg, men enligt rapporter från min lilla tuffa kusin, så har folk runt om i bygderna, redan gjort ljusen färdiga och igång.

Hon har rest till sitt nya hus i Sverige, där uppe i Ångetrakten är hon nu. Resan över Dovrefjällen och Funäsdalen, tog tre timmar längre än vanligt. Det var spårig skridskobana mestadels av färden på 57 mil. Men hon lotsade bilen, i jämnt fart på sextio hela vägen.

Då såg hon att folk redan tänt sina ljus, förundrades att det var så tidigt här i Sverige, i Norge väntar de till december.

Men vi är väl otåligare här kan tänkas, tycker att det är så mörkt att nu får det vara nog. Ut med ljus i trädgården och upp med dem i fönstren.

Katten Moy Moy, släpar fortfarande in levande och döda möss genom kattluckan, ett elände när det börjar lukta död i farstun. Vi letar bland alla skor och hittar små näbbmöss, igår flyttade vi på ett frysskåp vi har där, för att hitta härden till lukten, vi fann ingenting!

Tycker att den försvunnit lite idag, men det kan vara att tanken på att där fanns ingenting, som gör det hela.

Tänker på hur mycket människans liv förändrats på hundra år, allt är farligt nu för tiden. Det senast jag såg var att kliande hårbotten, kan orsaka håravfall. Så nu ska alla med mjäll gå och oroa sig. 

Tre koppar kaffe är bra, men vid fyra kan man få cancer. Gurkmeja är då bra att äta, men undrar då hur mycket av den varan man kan få i sig. 

Salt orsakar högt blodtryck, salt orsakar inte högt blodtryck.

Tänker på alla japaner, de äter salt sojasås till allt, de har inte högt blodtryck och kärlsjukdomar som vi har. Så jag tänker att salt inte är boven. 

Kanske sojasås är farligt, japaner går runt som tickande bomber. Men de äter alger, alger är ju bra, fast alger kan vara farligt och orsaka cancer om de hämtas från förorenat vatten. 

Vattnet är ju förorenat överallt nästan, fisk är farligt att äta. Fisk är jättebra, den ger omega 3 och omega 6. Omega 6 är farligt att äta. Hjälp, vi vet ju snart varken ut eller in. 

Förr brydde de sig inte, de läste ju inte tidningar och såg på nätet. De bara levde så gott det gick.

Farmor berättade om flydda tider, hon levde ju i slutet av det förrförra och början av förra århundradet, föddes 1891.

Tror ingen nu levande svensk kvinna, skulle lägga sig ned på golvet och torka upp snusspott från golvet, där männen suttit en kväll.

Tror väl inte heller att någon nu levande svensk man, skulle sitta och spotta på golvet där han satt, så den händelsen har raderat ut sig själv.

Tror inte heller någon av oss, skulle samla tvätt en hel vinter och sedan gå ned till någon sjö och tvätta från bryggan. Stora bykkärl fulla, av handdukar och lakan.

Eller att vi skickade iväg våra barn till skolan med ett par smörgåsar, sen skulle de gå fem kilometer dit och fem kilometer hem. I ur och skur och inte en enda skolpolis i sikte.

Skolpoliser kanske inte finns nu för tiden. Vi hade det vid varje större övergångsställe, som inte hade lysen. Armar utåt, stanna, armar ned, gå.

Det var vi skolbarn som turades om att få uppdraget, ganska privilegierade kände vi oss, lite märkvärdiga när vi slapp komma i tid till skolan, vi skulle ju stå och kolla att det inte kom eftersläntrare.

Alla stannade lydigt, ingen försökte springa ut och trotsa de utsträckta armarna. 

Ett ganska konstigt namn förresten, skolpolis. Googlar och ser att det bytte namn till skolpatruller, sedan försvann hela verksamheten 2012. Trodde inte den hade hållit i sig så länge.

Tror inte de behövde skolpoliser för hundra år sedan, inte här uppe i Hälsingland i alla fall.

Kanske kom det en bil i veckan på de dammiga grusvägarna, alla ungar sprang i alla fall ut och tittade storögt på den. Det har pappa berättat.

Han gick varannan dag i skolan, i sju år. Att fortsätta var det inte tal om, vid fjorton var det dags att hitta ett arbete och försörja sig och lämna pengar till föräldrarna.

Ingen tänkte väl mer på det, det bara var så.

Då blev inte ungdomar kränkta av det minsta lilla, inte av värre saker heller. I alla fall så var det bara att bita ihop och inte visa, eller utagera. Många händer har nog knutits i byxfickorna genom århundraden.

Då lastade inte heller föräldrarna över ansvaret till skolan, det var hemma barnen skulle lära sig hyfs, idag verkar det som om skolan ska ta hela ansvaret för, att föräldrar inte lär sina barn vad som är rätt och fel.

Då skulle de lära sig att tuktas i Herrens förmaning, lyda och vara flitiga i skolan.

Kan inte vara lätt att växa upp idag. Verkar vara en hel massa vilsna själar, som inte hittat någon plats i den rätt märkliga tillvaro vi har idag, den vi kallar samhället.

Är väl utveckling på sitt sätt, men förr så funderade inte folk på samma sätt som nu. Var du född på en gård, så skulle du ta över, det var inget snack om saken.

Var din pappa verkstadsarbetare vid bruket, då skulle sonen dit också när han blev stor nog.

Då var det ingen som uppmanades att förverkliga sina drömmar, drömmarna fick de ha för sig själva.

Min pappa drömde om att bli läkare, den drömmen fick han stoppa undan, de hade inte råd att låta sonen studera. Så han fick bli springpojke på ett hotell istället.

Nog för han hade huvud för att studera den pojken, som folkskoleläraren sa till farmor och farfar. Han tyckte det var synd på ett sådant läshuvud, att malas in i arbetarnas grottekvarn. Men så var det.

Men idag är det annorlunda, råkar svetsare Bengtsson ha en pojke med läshuvud, samt en dröm att bli läkare. Ja, då blir han det. Inget konstigt med det.

Vad farmor sysselsatte sig med efter skolan, det vet jag inte. Vet inte heller hur många år hon gick varannan dag, men antar att det var sju det också.

Då skulle främst kvinnor se till att bli gifta och skaffa barn, tror inte farmor hade andra drömmar än det. Hörde aldrig att hon sa något annat, än att hennes dröm om ett tre dagars bröllop gick i kras, hon fick bara två dagar.

Låter jobbigt med ett bröllop i tre dagar, skulle inte fungera idag. Skulle kosta en förmögenhet. Antar att det var ganska dyrt då också 1912, så de hade bara råd med två.

Det hängde över henne resten av livet, ganska sorgligt faktiskt, att hänga upp sig på något sådant. Men jag tror inte det var hela historien, får aldrig reda på vad som egentligen hände, men gissar att allting blev fel, fel man, fel ställe.

Hanna var en vacker flicka, antar att hon hade en del som hängde efter henne i byarna kring Delsbo. Kan tänka mig att hon kanske hade sina ögon, på någon som hon aldrig fick. Kanske blev farfar någon som hon bara gifte sig med, för att bli gift, tror aldrig han var hennes livs kärlek.

Hanna sa alltid, att den gamla goda tiden fanns inte. Allting blev bättre med utvecklingen, gamla goda tiden var full av vedermödor och slit, sorger och bedrövelser.

I hennes värld var det i alla fall så.

Idag hade hon nog skilt sig, samt förverkligat sina drömmar, vad de nu var.

Men förbaskat goda kroppkakor, kunde hon göra i alla fall.

Första vurpan

Gumman väntar på en smocka. Den stora snösmockan, tidningarna skriver som om vädret vore något, som vill oss illa.

Jag har satt på broddar i alla fall, gjorde ett elegant fall häromdagen. Gick ut i stövlarna med en död mus i skräpplockaren. Gubben har en sådan hängande, jättebra att plocka upp döda möss och hädangångna fåglar, som katten Moy Moy släpat in bland våra skor.

Har tagit för vana att vända på stövlarna ifall det finns något där nere, jag kan aldrig veta.

Tänkte inte på att det först kommit snö, sedan regn. Kände hur jag gled iväg, som en skridskoåkare i en liten nedförsbacke. Tänkte att detta går inte, utan kastade mig framåt i en medveten rörelse och tog emot mig med bägge händer.

Det gick bra, jag kröp in i säkerhet igen, ingen idé att försöka resa mig upp.

Annat är det med omedvetna fall, gjorde ett sånt för många år sedan, for upp i luften och tog emot mig med handen, den handleden gick av.

Hörde att man ska dra ihop armarna om man ramlar, inte göra som vi gör, försöka ta emot med handen. Men sånt kunde jag inte då, samt att det är en medveten rörelse, måste övas in så att den sitter.

Tänker då, att slår man inte i huvudet istället? Det dinglar där högst upp och får sig en smäll när man håller ihop armarna.

Tänker inte pröva, har på broddar och är redo för att stappla kring som en väldigt gammal människa, så de så, hela vintern lång.

Slappna av säger gubben, gå normalt. Jag trippar vidare.

Igår så fick jag för mig att grusa gårdsplanen och backen,var tydligen ute väldigt länge, gubben kom och letade mig. Han hade blivit orolig och trodde jag låg och skräpade på marken någonstans.

Så nu är här snö, till vinterälskarnas lycka. Finns gott om sådana, fast jag tror väl inte de går och lider hela sommaren, inte lika mycket som jag på vintern.

De har också längre säsong, min varar i fem månader, där det inte är snö och is, deras är på sju. Fast i år smög de sig in på min femte, det snöade i maj!

Ser på köpahusprogram, de köper hus i Frankrike nu. Sommarhus för britterna som älskar kontinenten som de kallar allt utanför de brittiska öarna för. Eller Europa, som om de inte tillhörde den delen av världen. Där nere i Europa säger de, där är det bättre väder än här. Mer avslappnad livsstil.

Nu arbetar de väl lika mycket där nere i Europa som vi gör. Vet inte vad de menar, tycker väl inte de lunkar omkring precis, inte i Italien i alla fall.

Så de köper hus i Frankrike och något mer deprimerande har jag inte sett på länge.

Husen är fullklottrade med prylar, hemska möbler och minimala kök utan skåp. De få skåp och någon spis som finns, det tar de med sig.

Har varit inne på detta förut, ett välkänt fenomen är, att de tar köket med sig i många länder. Låter som ett gigantiskt arbete att flytta, samt att jag undrar vad de gör med köket sedan?

Kan väl knappast passa på nästa ställe, som naturligtvis också har ett tomt rum till kök, där det sticker ut några kablar ur väggen. Ett ensamt avlopp står där i sin nakenhet och skäms.

Blir trött bara jag tänker på att flytta in, samt börja med att fixa ett kök så att det går att laga mat.

Som tur är så tar de inte toaletterna med sig, har inte hört om det i alla fall.

Så har vi det inte här, inte i England heller. Där står köken kvar, i Norge antar jag att de gör som vi, ska ringa min kusin där och fråga.

Nu har jag pratat med henne och hon sa att de tar med köken i Tyskland också, märkligt.

Finns mycket att fundera över, saker som vi människor gör här i världen.

En annan sak jag funderat över är, IKEA finns visst över hela världen. Undrar om de har samma möbler överallt?

Har nu tittat på det och det varierar lite, i Kina har de annorlunda kök mot USA, samma möbler som här, men det varierar väl lite efter land. Annars så finns Billyhyllor världen över.

I Saudiarabien fick inte kvinnor finnas med på bild i katalogen, så de raderades. I Kina gillar de inte svarta tavelramar, så de finns inte där osv.

Annars så möblerar de vår värld, men det syns inte i husen i Frankrike, inte en IKEA möbel så långt ögat når.

I Indien sitter de mest på golvet, verkar inte vara något varuhus där ännu, tror inte de tänker öppna något heller, ingen fart på stolar och soffor.

Sedan gillar inte Italienarna köttbullar med lingonsylt, konstig mat i deras ögon, så där har de nog pastaanpassat köket, min släkting åker i alla fall dit i Milano för att köpa saltlakrist, det är ju svenskt så det förslår.

I Malaysia har de tagit bort sås, potatis och lingonsylt. De serverar köttbullar i tom yung broth, en sorts soppa.

Nog om detta, denna snöiga söndag i november, nu ska jag ut och mata pippi.

Återuppstånden

Gumman brygger kaffe åt gubben. Ja, idag fyller han år, min gubbe, det är 21 år sedan jag ställde till med stort kalas, då fyllde han killgubbe, nämligen 40.

Förra året, när han fyllde jämnt igen, då var vi i Stockholm och såg två standup, på en och samma kväll. På olika ställen, med promenadavstånd mellan.

Ett par dagar senare åkte vi hem, till en halvmeter snö och en stuga där det var 10 grader inne, samt två förvånade katter. Men det var då, nu lämnar vi inte stugan, utan gubben får nöja sig med fotboll på TV.

Igår var det alla helgons dag, jag känner inte till många svenska sådana, kan bara heliga Birgitta, hon med en massa barn, som åkte ned till Italien. Hon måste väl ha gjort något speciellt där, antar jag.

Vet inte heller, hur man blir helgon, blir invald i helgonens hall of fame. Kanske var de ovanligt fridfulla personer. För övrigt så finns det nu levande sådana, kan räkna upp ganska många.

Men det är en dag då vi uppmärksammar alla vi känner som är döda, inga helgon precis, men helt vanliga människor, som nu är på något annat ställe.

En som uppstod från de döda, är en tiggare, som brukade sitta här utanför byns affär. Han var gammal och skakig, satt med huvudet nerböjt och puffade på cigaretter.

Ibland satt han inne en stund och såg mer död än levande ut.

Han blev utbytt någon gång i somras, mot en som jag känner igen från Hudiksvall, där satt han utanför ÖB. Jag var alldeles säker på att gubben hade slutat sina dagar, men helt plötsligt dök han upp igen.

Inte här i närheten, utan uppe i Sundsvall! Där satt han utanför en affär och skakade.

Han verkade i alla fall välklädd.

Blev nästan lite glad över att se honom, han måste vara av segt virke. Fast jag dödförklarat honom, så levde han. Lite helgonlikt kanske.

Livet på landet går vidare, vi åker förbi och ser på rullarna med fiber som ligger här. Det är långt kvar till de kommer i backen, men de ligger där i alla fall, de måste väl ha kört dit den av någon anledning. Vi klarar oss tills vidare, vi är ju uppkopplade i alla fall, mot den stora vida världen.

Julen närmar sig med stormsteg, i år började de redan i oktober med julgrejor i affärerna, lite lagom först, sedan för att öka till dagen före julafton. Då ska vi sitta där och vara mätta, vi har ju bakat och lagat mat i en månad, fattas bara annat.

Katterna bryr sig inte om jul, de vet inte ens vad det är. Lite kallare om tassarna bara tycker de och krullar ihop sig som kanelbullar i sängarna och sover bort vintern.

Nu börjar tidningarna med sina skräckhistorier igen. Nu ska det bli den kallaste vintern på fem år, inte för att jag kommer ihåg hur det var för fem år sedan, men vintrarna är ju inte varma i alla fall.

Förra året, skulle det bli ännu värre, då skulle det bli vargavinter. Låter riktigt otäckt, bra tycker tidningarna, de gillar att skrämma upp oss för sådant, som vi inte har en aning om. Då blev de ingen jättekall vinter, några ynka dagar där kvicksilvret kröp ner under –20, det var den vargavintern det.

På sommaren då kommer det värmebölja österifrån, ryssvärmen där vi ska flämta oss fram och söka skugga, samt dricka litervis med vatten så att vi blir matta av att alla salter åker ur kroppen och ner i toaletten.

På vintern är det rysskylan, lika lång som ryssvärmen, ett par dagar. För övrigt så har jag blivit skrämd av ryssen hela livet. De skulle komma och ta oss här, de där hemska ryssarna, det fick jag höra i alla fall. All skräck ligger österut, vare sig det är krig, kyla eller värme.

Som ni vet så läser jag inte tidningar, men gubben som är en nyhetsnörd, han talar om allt detta för mig. Han läser SVT nyheter, det tycker han är bra.  

Just nu är det mellanvärme, lite svensk lagomvinter, varken snö eller is, lite frost här och där. För min del kunde det vara så hela långa vintern, lite lagom.

Idag ska jag masa mig ut i skogen och plocka lite vitmossa, lite jul blir det i alla fall.

Drömlandet

Gumman har drömt. Fast jag kommer ju inte ihåg några detaljer, som vanligt.

Det finns de som påstår, att drömmar är lika viktiga som livet som vaken. Sen kan vi ta det ett steg längre och säga att livet är en enda stor dröm.

En del kommer ihåg alla detaljer i sina drömmar, en del säger att de inte drömmer alls, men det är fel. De kommer bara inte ihåg dem.

Allt kommer från de djupa dalarna av vårt medvetande. En sorts viruskontroll av det, allt skräp tas bort, så att vi kan vandra vidare och samla på oss nytt.

När vi drömmer handlar det bara om oss, när vi ligger och snarkar (det gör ju jag), så drömmer jag ofta om annat folk än mig själv. De är inte så att vi råkar träffa de där människorna i någon slags gemensam drömvärld, de kommer ur vårt inre.

Eftersom allt vi ser, är en spegling av vårt inre, så är drömmarna det också.

Sen är det andra drömmar också, tänker svänga mig med ett fint ord nu, prekognitiva drömmar. Drömmar som visar på någon framtida händelse, mer känt som sanndrömmar.

Har själv upplevt det.

Jag var nere i Västerås hos gamla faster. Drömde en natt att jag såg dottern sitta på min häst, hästen skenade ner i diket och dottern hade fullt sjå, att hålla henne.

I samma sväng så passade jag på att drömma en sanndröm till, när jag ändå var på gång. Jag drömde att gubben kom och hämtade mig i stan, han kom fram och sa att bilen var trasig.

Jag stannade några dagar till hos faster, sen när jag kom hem så blev allt lite surrealistiskt. Jag stod där på stationen och väntade, ingen gubbe, ingen bil.

Så kom han gåendes och uttalade de där orden, bilen startar inte.

Precis så som i min dröm! Hur vi sedan kom hem med trasig bil, det kommer jag inte ihåg. Detta var ju före alla hade mobiler, antar att vi traskade till någon telefonkiosk och ringde en granne.

När jag väl kom hem, då levererades nästa, dottern hade tagit ut hästen och ridit, hon tyckte det var läskigt, hästen hade skenat ned i diken ett antal meter, innan hon fick stopp på henne.

Nu är det så att jag levererar inte sanndrömmar, det hände bara en gång, i alla fall vad jag vet.

Har en vän på Facebook, han drömmer i detaljer, som en hel film. Det mest konstiga saker, det är kul att läsa.

Nog med drömmeriet, det är för långt ämne att ge sig in i.

Vetenskapen kliar sig i huvudet i alla fall, det där med sanndrömmar det förstår de sig inte på. Men det är nog så, att allt förstår vi inte. Våra hjärnor har bara en viss kapacitet, resten får vi helt enkelt tro. Det är inte illa det heller.

Stugans hjärta, pelletsbrännaren, den stånkar och går. Nu börjar det bli kyligt, även om vi inte har haft någon frost ännu.

Pippi har fått sina frön, talgbollar och jordnötter. Katterna är mer benägna att sova inne, lillkatten Moy Moy han fyller snart ett år. Nu börjar han lugna ned sig, vi har kunnat sätta tillbaka växterna på sina platser, de riskerar väl inte att åka i golvet.

Husbilarna har slutat komma, älgjakten är i full gång, vi ska boa in oss inför vintern.

Lilla tantkusinen fra Norge, hon har köpt huset i Ånge. Det är ju ”bara” 18 mil hit sen. Då kan hon komma hit på en fika, när hon väl är där uppe. Så säger hon i alla fall, krutgumman.

Snart är det ett år sedan de kapade våra telefonledningar, det har fungerat rätt bra i alla fall, med det mobila. Alla skräckscenarier som fanns i mitt huvud, de besannades inte. Så de gick jag runt med i onödan.

Den gamla bilen står kvar vid vår grusväg, där har den stått sedan tidigt i våras, där lär den få stå kvar.

Tydligen är det en lång och krånglig process att få bort skrotbilar, fast det borde väl bara vara att ringa skroten, men är det inte ens egen bil så ska det ta långa omvägar. Ska bli intressant att se hur länge den står, snart börjar det väl växa mossa på den.

Snart ska jag på kurs igen, denna gång ska jag dyka in i lagerbladstydning. Inte för att jag ska tyda bladen, utan att jag ska lära mig använda intuitionen och tyda den som sitter framför mig.

Har ingen aning hur det går till, men sånt är kul i alla fall. Det tycker alla är kul, så länge det är positivt och upplyftande. Tror inte att det är som att tyda kaffesump, men lite åt det hållet.

Tänker inte bli spåtant i alla fall, tror inte att det är sån tydning, utan mer åt det vägledande hållet.

Vi får se!

Sedan håller jag på med spel, inte sådana spel där man pluppar runt och äter godis, utan mer åt det intellektuella hållet. Det är Wordfeud och något som jag nosat upp, som heter WordCrex.

Man spelar med någon och i WordCrex har man samma bokstäver, vilket gör det extra kul och utmanande. Har räknat och jag har 17 spel på gång just nu.

När jag gör något, så gör jag inte saker lite lagom, det är antingen eller i min värld.

Det tar naturligtvis tid, fast jag tycker att ger man tid åt sånt man tycker är kul, så är det väl använd tid.

Det är bara andra som tycker att man ska använda tiden till andra saker, jag använder min som jag vill.

Husköp på gång

Gumman letar hus. Nu är det inte så, att jag tänker flytta från stugan. Letandet hade inte med gubben och mig att göra.

Min tuffa lilla tantkusin, hon den lilla, lite krumma, kom över bergen i sin stora bil. Här skulle letas hus hade hon bestämt. Ett hus att ha lite då och då, så att avståndet från oss inte skulle bli för långt. Ett hus att kanske bo i, mestadels av året.

Efter sin sedvanliga tolvtimmarskörning, så kom hon hit på en snabbvisit. Hon hade hittat ett hus här för 125 000, det är vad man egentligen får ge för en bättre begagnad husvagn.

Hon pratade om huset som om hon redan hade flyttat in, vi tittade på bilder och det såg ju ut som om det stod upprätt i alla fall. Endast ynka 6 mil härifrån, en struntsak när hon nu hade 70.

Jag visste på ett ungefär vart det låg, hade aldrig varit där, men visste att det var grusväg en väldigt lång bit. Sa inget till henne om det, det skulle bli en upptäckt.

Med stora förhoppningar, satte vi av mot huset i skogen, kom till Hassela en fyra mil härifrån. Ett ganska ordinärt svenskt litet samhälle, några lägenhetshus, en skola, en kyrka, en pizzeria och faktiskt en affär. Samt något som vi här i byn inte har, en bensinmack, samt en träfabrik.

Om det nu hade legat i närheten av det här lilla samhället, då hade huset kostat mycket mer. Man betalar för läget, som i det här fallet var 17 km från bebyggelse.

Efter någon halvmil med gropig grusväg, så märkte jag att hon tappade lite av sin entusiasm. Pratade något om att i Norge, där finns det inga grusvägar, allt är asfalterat.

Välkommen till Norrlands inland, mil efter mil med grusväg. Finns inget generöst vägverk här, som glatt asfalterar och sedan underhåller tjälskadorna, på flera hundra mil av mindre vägar.

När vi väl åkt en och en halv mil på den guppiga vägen, samt bevittnat ett smärre atomkrig, då var hon ganska nere.

Kalhyggen som sträckte sig på var sida om vägen, de hade lämnat en och annan halv trädbit. Kan tänka mig, att det ser så ut, efter en atombomb. Gör ingen glad, förutom dem, som tar hand om pengarna och slipper se det.

Väl framme, så låg där en liten by, bestående av sex eller sju hus. Där hade varit en skola en gång i tiden, samt en affär. Nu var det några fastboende och några sommargäster.

Hon som bodde i huset hade bott där i 33 år, tyckte inte att en och en halv mil på grusväg var något, man tänker inte på det, sa hon.

Huset var väl ok, fullt beboeligt om man vill. Men vi åkte därifrån, med tanken att detta blir inget köp.

Sedan satte hon igång med att leta hus igen, ett billigt!

Hon utökade sökradien, vi märkte snabbt att häromkring finns inget under 250 000, inget beboeligt i alla fall.

I Norrlands inland finns de billigaste husen i Sverige, långt uti ingenstans, med avfolkning och dåligt med arbetstillfällen. Där letade hon, med tanke på att det fick inte vara mer än 20 mil hit, så att hon kunde komma och fika.

Hon har ju 25 mil till sjukhuset i hemma i Norge, där får de åka och ta ett blodprov, sen åka hem och sedan tillbaka för att få svar.

Hittade ett i Ånge, för er som inte vet så är Ånge i Sveriges mittpunkt. Lika långt kvar uppåt som de har nedåt.

Nu är det ju ingen större metropol, men ligger strategiskt beläget mitt emellan Sundvall och Östersund, 14 mil till bägge ställen, samt närmsta sjukhus.

Sedan om man vill, kan man åka 9 mil till Ljusdal, eller lite längre till Sveg och vill man åka skidor så är det inte långt till backarna heller.

Det tyckte hon var bra, vi började med Ånge city, där fanns det ganska många hus, lägenhetshus som kändes väldigt 50-tal, samt lite affärer, ett systembolag och en arbetsförmedling.

Hon blev lite entusiastisk igen, hon gillade Ånge, jag kan väl inte säga att det kommer på någon av mina listor över charmiga ställen. Men jag lät henne hållas, hon kastade lovord över ett bageri vi hittade. Fullt av godsaker, där var vi länge, medan vi smaskade i oss. Höll på att glömma att vi skulle titta på hus.

Hon älskar bagerier och kafeér, det ska alltid finnas sådana, när vi är ute och åker. Hon tyckte att vi borde ha det här också. Här i byarna finns det inget riktigt kafé, utom på sommaren då, nu har vi bommat igen det mesta, redo för att krypa in och uthärda vintern.

Så Ånge satte hon på världskartan över bra ställen, att det sedan var 4 mil till huset vi skulle se, det tyckte hon var ok. Vägen var i alla fall asfalterad.

Huset var charmigt det också, samt att det låg så till, att det var utsikt över älven Ljungan.

En välskött trädgård med små uteplatser, ett par små hus med vedbod och annat, en fantastiskt fin mobiltäcktning och allt annat som tillhör nödvändigheterna. Nyborrad brunn, nytt avlopp och lite andra sådana dyrare bitar.

Hon blev så tagen att hon glömde att ta foton, till hennes man som satt kvar i Norge.

Hade det huset, legat i närheten av någon storstad, då hade nog prislappen varit på några miljoner. Allt har med utsikten att göra, är det vid vatten, då stiger priset.

Men nu var det ju i Norrlands inland och några mil till närmaste ställe att köpa mjölk, då var priset därefter.

Vi tyckte väl alla att det var fint, sen låg det bara 19 mil härifrån och bara 14 mil till IKEA. Det är ju ingenting enligt henne, hon har ju 30 mil till Kamprads paradis som det är nu. Sedan de byggde ett i Trondheim, innan dess hade hon väl 50 mil till Oslo.

Hon är van vid att åka, samt att hon gillar att köra bil, det är ju ett plus.

Efter några timmar där vid huset, så var det dags för henne att åka hem till Norge, att det var 52 mil på kringelkrokvägar, det var inget som tyngde henne.

Vi åkte hemåt, hade ju bara 19 mil, hon satte av åt andra hållet.

Min mamma sa alltid, att hon var så äventyrlig, hade alltid varit så. Kan nog säga, att den äventyrligheten har inte lämnat henne. Hon fyller ju bara 70 år nästa år, rena ungdomen tycker hon.

Hon har minsann en väninna som är 87, som går med tajta jeans och långt hår och röker som en borstbindare. Så hon har många år igen.

Bud är lagt på huset, vi får se om får det, kanske vi blir ”grannar”.

Pellets är inköpt för vintern här, samt fågelfrö. Snart är det vår igen.

Möbelmode

Gumman var och tittade på möbler. Igår gjorde vi en sväng till vår lilla stad 3 mil bort.

Där skulle gubben titta på en förvaringshylla åt alla sina stereorack. Han lever kvar i den världen, där det skulle vara skivspelare, kassetdäck samt två hyggliga högtalare.

Han har tur, på loppis och second hand finns en uppsjö av sådana, tror han har fem uppsättningar. Hela hans lilla mansgrotta, den är full av elektronikprylar.

Varje man, borde ha en liten mansgrotta, där kan de pyssla med sådant som deras äkta hälft inte vill ha i det övriga huset. Som tur är, så har vi så många rum, att han kan ha en alldeles egen.

I alla fall så gick vi en sväng, i det där enda möbelvaruhuset som finns i vår lilla stad.

En sak som alltid slår mig när det gäller möbler, varför finns det ingen variation?

Alla svenskar ska tydligen äga en grå divansoffa, som är omöjlig att sitta i, utan att falla bakåt.

Helst då ska man dra upp benen under sig också för att sitta någorlunda rakt med ryggen, eller ligga platt på divandelen.

Går väl an för yngre, jag hade kuddar på golvet, att sitta på, tills jag var närmare 30. Inte ens en pinnstol.

Förstår nu att mamma och pappa alltid satt på sängen i den lilla ettan, när de kom på besök. De hade inte kommit upp, om de satte sig på golvet.

Så gråa divansoffor i olika nyanser, samt några vanliga tresitsare, de var gråa de också.

Sen kom vi till sängavdelningen, svenska folket ska ligga i kontinentalsängar!

Tror inte det fanns en vanlig hederlig säng att köpa, en med stomme och madrass.

Sängar som man nästan behöver stege till, för att kravla upp i. Stora klunsiga sängar med femtioelva madrasser ovanpå varandra. Provsatt en, jag sjönk ned som prinsessan på ärten.

Jättelika och ser ut att väga ett ton, samt allt i tyg, ända ned till golvet. Ytterst opraktiskt om man som vi har djur som hårar ned allt, skulle ta en hel dag att dammsuga upp allt hår och damm.

Allt detta är väl ok, men vill man ha något annat i säng och soffväg, då gäller det att leta. Vet ett äldre par, de fick leta i månader, innan de hittade en soffa som gick att sitta bekvämt i. De ville inte dra benen under sig, eller ligga och drälla på en divandel.

Det går mode i allt, nu har möbelfolket styrt in oss på detta, så ska det vara i ett svenskt hem, basta!

På sjuttiotalet skulle allt vara i spånplatta, det gick att snickra ihop en säng till en billig penning och köpa en madrass och slänga på. Den blev ganska låg, men den var praktisk.

Om man nu inte ville ha en furusängstomme vill säga, då fanns det nästan bara furusängstommar. Kontinentalsängar, de fanns väl bara på kontinenten, här i Sverige låg vi i furu.

Sedan var det madrasser med ben på, stora klunsiga de också, samt att de som ville ha något annat, de fick köpa till en huvudgavel i tyg och sätta upp, så att inte tapeten blev flottig av håret.

Men nu klättrar vi glatt upp, i våra prinsessan på ärten sängar och sover i allt hår och damm.

Undrar vad nästa säng och soffmode ska bli? Såg till min förvåning att de börjat nytillverka små fåtöljer som de hade på 1800-talet.

Förr verkade de sitta och sova, i alla fall när man ser de korta sängarna i stugorna.

Det ansågs farligt att ligga helt plant, i alla fall på 1600-talet, sedan blev det väl ok antar jag, eftersom vi ligger ned.

Jag har sängstomme och rejäla madrasser, samt att jag kan komma åt och dammsuga damm och katthår under sängen. Det tänker jag fortsätta med.

Utanför stugan kommer hösten ångande, växterna ska in från sitt sommarlov och pelletsförrådet är påfyllt. Badsäsongen inleds, den enda badsäsong jag har, eftersom jag inte badar i sjö och hav, annat än i vatten som håller minst 25 grader.

Där är jag ju inte, utan min badsäsong har jag i badkaret. Den är mysig den.

Tiden

Gumman har svårt med tiden. Den är ju som den är, ibland går den fort ibland går den sakta.

Men det lustiga i det hela är att det finns ju ingen tid, det är ju bara nuet. Vi har hittat på alltihop för att förstå det hela.

När något är roligt så går det fort, när något är tråkigt sniglar sig tiden fram.

För länge sedan fanns inte klockor i den utsträckningen som idag. I alla fall inte i bondstugorna på landet, tid var väl något för stadsmänniskor.

De gick upp när solen gick upp, sen till sängs när det blev mörkt. Tänker på de som råkade bo där midnattssolen lyser, de sov väl inte på hela sommaren. Samt hade en rejäl långliggare, när det eviga vintermörkret infann sig. Eller så gick de efter sin inbyggda sovklocka.

Jag har sovklocka, är trött vid tio på kvällen. Går det över sovklockan så kan jag ligga i timmar och stirra i taket. 

I alla fall så är våra liv inrutade med tid som inte finns, vi springer kring med våra mobiler och kollar vad klockan är.

Undrar hur det skulle fungera utan klocka? Vi tvåbenta behöver nog den, annars skulle det väl bli smärre kaos.

I Indien, på den tiden jag var där, då brydde de sig inte mycket om tid och sånt. Vi stannade till vid en busshållplats, frågade när bussen skulle komma, det var ingen som visste det. Någon gång skulle den väl dyka upp, de väntade.

När den väl kom så utbröt fullt krig med att komma in i den, jag gick med i det kriget och kastade undan en liten gammal gumma, jag skulle bara med.

Inte tal om någon artig kö där, djungels lag gällde. Bussen var knökfull, konduktören gick på axlarna på folk och tog betalt. Har visst berättat det förut, men en historia väl värd att ta i repris.

Så, tiden finns inte, det är människans påfund. Det finns bara en tid och det är nu, den vad klockan råkar vara just nu, det är en annan sak.

Träffade en som hade en fin armbandsklocka, där stod bara en tid. Det var NU.

Folk pratar om att tiden går fortare nu, det kan jag väl hålla med om. Vi äldre speedar oss igenom dagarna. Det är snart bara måndag och fredag på en vecka. Ett år känns som några månader.

Sen att den ska gå fortare kan jag inte fatta, ett dygn har fortfarande 24 timmar och en månad ha si och så många dagar. Ett år är ett år. Så fortare går det inte, bara vår uppfattning om den.

Annat var det som barn, då var tiden oändlig. Efter ett sommarlov, så kände man knappt igen de andra, killarna kunde ha fått mustasch och kommit i målbrottet under det oändliga sommarlovet. Tio veckor var som ett år är nu.

Idag känns sommaren som några ynka veckor, vilka vi här i stugan inte fattat, nästan inget har blivit av i sommar.

I alla fall inte för min del, gubben har fixat lite ny panel och målat lite. Jag har knappt varit utanför dörren, känns det som.

Nu ska jag ju ha något att skylla på, då får det bli vädret. En urusel sommar vädermässigt. Gubben sa häromdagen, att det inte varit en så kall sommar sedan 1862, de ni, det är något det.

Så tiden den går, den upprepar sig hela tiden. Vi lever i tron att den är linjär, men faktiskt är den cirkulär.

Nu tänker jag inte gå in på djupa filosofiska tankar om tiden, men vår bästa tid är faktiskt nu, det finns ju ingen annan.

Så urbota dumt att gå och tänka på det som varit, bra eller dåligt, det är ju bara tankar i ens huvud, det är ju inte nu.

Ändå så lever vår historia ett eget liv i oss, den talar om för oss vilka vi är, hur dåliga vi är, hur bra vi är.

Vi är alltså produkter av våra tankar om oss själva, samt vad vi tror att andra tycker om oss.

Ligger mycket i, att ändra sina tankar och ändra sitt liv.

Nu var det inte det jag skulle skriva om, det bara dök upp som en liten parentes i det hela stora.

Som sagt, sommaren har ilat förbi. Förutom vädret så får jag skylla på att vi varit borta en vecka till Irland. Samt att vi arbetat hela sommaren. Samt att jag varit på kurs en vecka. Samt att kusinen och Jägersrogänget varit här och tagit bort hela två veckor av vårt sommarutejobb. Så minst fyra hela veckor har gått åt att göra andra saker än att måla ute.

Snart så ska växterna in från sitt sommarlov, det har i alla fall fått väta så att det räcker till. Solen ska försvinna bakom trädtopparna och titta fram i april maj igen. Katterna ska gå i vinterdvala, sova och äta upp sig.

En fladdermus, eller pippistrello som det heter på italienska, den fick sätta livet till i sommar. Den låg bland våra skor och var stendöd, en av katterna hade lyckats fånga den i flykten. Det är skickligt det. Men synd på lilla fladdermusen.

Grannens får pinglar inte utanför längre, samt att jag tror att tranorna dragit söderöver. Snart är det dags för Jägersrogänget att göra lika, de drar iväg när frosten börjar närma sig i slutet av september, sen gonar de sig i solen hela vintern och kommer hem med svalorna i slutet av maj.

Vi andra får vara stannfåglar och nöja oss med det.

Jägersro igen!

Gumman myser. Idag är det varmt nog att sitta ute på logen, med fötterna upp och en tekopp i handen.

Sommaren tuffar på mot sitt slut, rallarrosorna står lila i vägkanterna.

Vi lyckades i alla fall sno åt oss våra svampar,som växer uppe i vår backe, på sidan av vägen.

För det mesta är det folk där och tar dem,innan de är lite större och färdiga för plockning. Tror jag vet vem det är, en filur som bor här i byn, han togs på bar gärning av gubben, när han stod där och plockade ett år.

Vi hade väntat med att plocka dem, de skulle få växa några dagar till, gubben kom åkande ner till stugan, då står han där och plockar, den där filuren. Har dessutom mage till att vinka till gubben när han åker förbi. Vilken fräck en!

Nu är det ju inte på vår mark, hade det varit det, så hade han plockat i alla fall. Här får vi ju vandra in och ut på andras marker hur vi vill. Samt plocka hur vi vill.

Det blir lätt revirtänkande när det gäller svamp, blåbär ger jag sjutton i, lingon finns inte i år. Tur att det går att handla rårörda i affären, annars hade kålpuddingen som Jägersrogänget ska få, inte smakat lika bra.

I år tog vi dem innan filuren hann, jag stekte upp dem,efter att gubben rensat, sånt har jag inte tålamod till.

Själv äter jag inte svamp, gillar varken lukt eller smak, men kul att plocka är det.

Vi har fått nya grannar tvärs över täkterna, ett ungt hungrigt par som köpt ett hus.

Hungrigt på så sätt att de fixar och donar långt ut på nätterna, det sågas och spikas så jag inte får sova. Nu är det inte varje kväll, så det ser jag mellan fingrarna på.

Resten av byn ligger i koma vad gäller renovering av sina hus, sånt har vi slutat med för länge sedan.

Nere vid havet, där har andra yngre renoveringshungriga tagit över ett par hus, där fixas det också till,i rasande fart.

Nej, vi tar det piano här, gubben håller på med att byta lite ruttna brädor på baksidan, jag målar trappräcket. Lite får vi gjort i alla fall, men det är det lilla.

Min kusin från Norge har varit här och åkt kring med oss, hon kom hit i ösregn efter sin 11 timmars körning över bergen. Lika sprudlande som vanligt.

Sen har vi åkt på loppisar, jag är ingen fan av loppisar, mest sånt som jag inte vill ha.

Men kusinen hon hittade mattor och pigtittare, två stycken köpte hon, finns tydligen inte i Norge, men vem vill ha en pigtittare. Jo, hon.

Så jag fick stå ut och åka med runt Hälsingland och se gamla udda kaffekoppar, massa prydnadssaker och annat smått och gott.

På förmiddagen så drog hon runt med mig för att gå, jag som inte brukar det, fast det är ju jättebra för knopp och kropp. På eftermiddagen så var det att åka runt, blev förundrad hur många små vägar och gårdar det finns här, som jag inte hade en aning om.

Men nu är hon tillbaka över bergen i Norge, lugnet har åter spritt sig i stugan.

I nästa vecka ska jag till Värmland på kurs, gillar att kursa. Det här är en healing och energikurs, många skulle tycka den var underlig och urtråkig, men vi som går den, vi gillar sånt.

Tyckte frukosten där inte var något bra sist, förra sommaren fick vi ägg och bröd, i vintras så fick vi bara klistrig gröt och hårdbröd. Skrev och klagade, nu är jag lovad ägg i alla fall, vi får se hur det blir med den saken. Annars säger jag till, betalar inte för mat som inte är någon mat.

Blir lite av en hälsovecka, det serveras till många köttätares förtret, bara vegetarisk kost. Kul för mig, men inte för alla.

-        Jaså, äter du inte kött? Men vad äter du då?

En urbota dum kommentar som jag fått ett par gånger.

Jag och gubben lever på luft, salladsblad och morötter. Samt ett och annat äpple ibland, får jag lust att säga.

Finns hur mycket som helst att äta, samt sojaprotein ifall vi skulle tro vi inte får tillräckligt av sådant. För mycket protein kan ge mjäll, läste jag en gång för länge sedan.

Alla recept som finns går att göra vegetariska idag. Kålpudding gör jag på sojafärs och kål, hur gott som helst.

Jägersrogänget är också veggisar, så då är vi fyra sammansvurna,som äter kålpudding, lika gott varje år.

Sen spelar vi Jägersro som ni vet, ni som läser denna blogg.

Vi hoppar runt med plasthästar runt en bana och handlar med papperspengar, nu är väl alla pengar utom mynt gjorda av papper, men ni förstår väl säkert.

Tänker på alla rånarbyten som ligger där ute och skräpar till ingen nytta, rånarna sitter inne och ser sina miljoner blir värdelösa, nu när vi har nya pengar.

På tal om pengar så förstår jag mig inte på de där nya mynten, ser ingen skillnad på dem och får sätta på mig glasögonen och läsa varje gång. Helt värdelöst tycker jag och många med mig.

Som tur är så använder jag inte pengar så ofta, jag håller mig till kortet eller Swish, den där underbara uppfinningen som faktiskt Sverige var först med, Norge god tvåa, med Vips som de kallar det.

Så sommaren är på god väg att försvinna för denna gång, Jägersrogänget kommer alltid när skuggorna blir längre och solen står lägre.

Vi fick i oss några jordgubbar av de som hänger i alla fall, tror en sju stycken, de som hänger kvar hinner nog inte mogna innan frosten är här.