Gumman skriver i arla morgonstund. Jag har noterat att penningkrisen åkt ned på tidningarnas hemsidor. Nu är det inte toppnyheter längre, så snabbt en nyhet blir gammal egentligen.
Nu är det uppgång på börsen igen, glömt är världskriser och elände, nu kan vi konsumera ett par dagar till.
I arla morgonstund var det. För mig är kvart över sju tidigt, för en del är det snart lunchdags.
Gubben har börjat på bygge, där äter de riktig mat klockan nio, han är väl lite gubbe mot strömmen, han äter melon eller macka.
Jag äter inte frukost, är helt enkelt inte hungrig när jag kliver upp, så varför ska jag äta då?
Man måste äta en ordentlig frukost basuneras det ut av diverse kostrådgivare och andra förståsigpåare. Det är dagens viktigaste mål mat säger en del.
Pyttsan, min ayruvedadoktor säger att man ska äta när man är hungrig. Lite logiskt tycker jag, jag är inte hungrig på morgonen, så varför äta. Matsmältningen ska vara på topp när man ska äta, den är inte riktigt det så fort man klivit ur sängen. Mitt på dagen bör man äta sitt största mål, sedan något lätt på kvällen igen.
Så en lätt frukost så att matsmältningen har en chans att komma igång lite smått, en gigantisk lunch, nåja inte en gigantisk men väl en måltid så att man blir mätt, och något lättsmält till kvällen när matsmältningen ska gå och sussa. Sedan sover den mellan 22 till ungefär 02, då rensar kroppen ut allt skräp för fullt. Då är det bäst att vi sover också.
När jag var barn var det ingen som åt frukost i hemmet. Pappa han arbetade antingen sent eller tidigt, helger som vardag, hotell stänger aldrig förutom kanske julafton.
Mamma åt heller ingen frukost, hon tvingade i sig en halv, halv smörgås.
Jag drack väl ett glas mjölk eller något.
Vi åt heller ingen middag, vi åt när det passade oss.
Mamma lagade visserligen mat men den fick jag äta ensam eller när det passade mig, hon blev mätt av att bara laga mat sa hon alltid.
Pappa var för det mesta inte hemma utan jobbade, var han det så tog han något annat, han var lite petig i maten, gillade bara fläsk med blodpalt eller stekt salt sill med löksås. Allt annat petade han i sig.
Så det var väldigt få gånger vi satt ned och åt tillsammans, de gångerna var när någon kom på besök och det var fest. Fortfarande har jag ett motstånd mot att äta på bestämda tider, ibland kan gubben få mat ganska sent, ingen av oss är hungriga vid middagstid.
I Indien satt de inte ned och åt med sina gäster. När vi någon gång blev bjudna till någon indisk familj på mat så gick det helt annorlunda till.
Först blev vi inbjudna, när vi sedan kom var matlagningen i full gång i köket.
Mannen bjöd in oss, kvinnorna höll sig i bakgrunden.
Han bad oss sitta på finaste mattan i rummet, de hade aldrig möbler, inga bekväma stolar att sjunka ned i, ingen soffa och hade de en sådan så stod den i ett hörn och var belamrad med saker på.
Alla satt på golvet, i skräddarställning, även de riktigt gamla gick obehindrat ned och vek ihop sina ben. Tänker på oss stela västerlänningar, våra äldre skulle nog komma ner men inte upp.
Så satt vi där på mattan och mannen brukade lite nervöst springa ut och in i rummet för att kolla att kvinnorna skötte sig i köket. Det var inte varje dag de fick fint besök från ett annat land.
Efter ett par nervösa minuter för mannen så kom äntligen maten, den bars in av hela familjen. Det var platta bröd, skålar med olika röror och ett berg av ris. Allt serverat på en stor rund brickliknande tallrik med höga kanter, där låg risberget i ett hörn, små skålar med olika läckerheter stod utmed andra hörnet och i mitten låg hopvikta bröd.
Då skulle man ta en liten skål och hälla på sidan av riset och med fingrarna fösa över en försvarlig mängd ris så att röran blandade sig riktigt med det.
Sedan föra upp en klutt i handen och stoppa den till munnen och sedan med tummen fösa in det i munnen.
Eller ta en bit bröd och skyffla upp ris och röra på den. Allt skickligt gjort medan vänsterhanden hängde obrukbar på sidan. Den var inte ens med i leken.
Den användes till att tvätta sig i baken med.
Jag hade lite svårt för att äta med fingrarna, var väl lite fin i kanten tyckte de, men jag hade svårt för det där sörplandet och geggandet. Jag bad alltid om en sked och de tycktes ha några bestick undanstoppade någonstans, jag fick alltid en sked.
Ni ska inte tro att det var ett samkväm med god mat och en pratande familj, nej tvärtom.
De åt inte med oss, de stod eller satt och tittade när vi åt. De följde noga varje tugga och när något började ta slut så sprang de ut i köket och kom med mer.
Det där med att maten skulle tysta munnen de hade de också anammat, ingen sa ett ord.
Vi satt där i vår skräddarställning och åt, de satt spänt och iakttog oss. Ibland skulle vi nicka och se gillande ut, vi gillade deras mat, de log av lättnad hela familjen.
De hade inte tappat ansiktet den dagen i alla fall.
Har sedan varit på en annan resa till Sri Lanka många år senare, där gjorde de likadant.
Om vi hade en sådan middagsbjudning här i våra kök, skulle nog inte gästerna komma mer än en gång.
De höll tyst och åt inte av respekt för oss, om vi håller tyst så är vi respektlösa mot våra gäster. Tänk hur olika det är i olika länder.
Nu börjar arla morgonstund bli tidig förmiddag, jag ska väl åka till jobbet nu och knapra på ett flatbröd och en kopp kaffe. Min frukost.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar