Trädkramaren

Gumman är riktigt mot strömmen idag. Det är något med det moderna skogsbruket som jag inte tycker om. De flesta vill ha bort träd, jag vill ha dem kvar.

Ovanför stugan vid grusvägen ett par hundra meter bort morrar en skogsmaskin, den tar ned träd efter träd med effektivitet.

Sommar som vinter sitter det människor i sådana och betraktar skogen som ett skogsbruk, som om den vore en havreåker vars skörd ska tas med jämna mellanrum.

Människans jakt på lönsamhet och effektivitet har gjort oss okänsliga, okänsliga för allt levande. Människan tänker också kortsiktigt, de mejar ned skog till stora kalhyggen och planterar nytt, ny skog som om en mansålder ska mejas ned en gång till.

Förr gallrade de skog, de tog de träd som var stora nog för att fällas, de tänkte långsiktigt.

Om sanningen ska fram så tänker väl de som håller på här uppe idag också långsiktigt, de gallrar.

Men de gallrar inte fint, inte som förr då hästen inte gjorde så djupa sår i marken som de tunga skogsmaskinerna gör. Ris lämnas kvar i stora högar och gör det omöjligt att gå där de närmsta åren. Nu är vår andra skogspromenad förstörd för en lång tid framöver.

Vi har skog här kring stugan, det var en fin skog tyckte vi, inte så där tät utan det var lite mellanrum mellan träden så att det gick bra att gå där.

En dag för en del år sedan satt det plastremsor med jämna mellanrum på träden.

Modo hade beslutat att komma och avverka, i några dagar gick jag omkring och våndades. Skulle de komma hit och ta ned alla skog? Skulle vi tvingas leva i ett fult och hemskt kalhygge?

Jag ringde och var nog lite hysterisk, de skickade hit en man som bedyrade att de endast skulle gallra och lämna det mesta kvar.

Vi har väktare uppe vid vägen, väktare i form av åtta stora granar som står i två cirklar på var sin sida av vår lilla väg ned till stugan.

Sedan har vi stora träd kring stugan, att de tar bort solljuset det bryr vi oss inte om, de står där som de gjort i säkert hundra år och de pratar jag med.

Om jag känner mig nedstämd och ledsen så har jag mina favoriter, en stor tall som jag kramar om och den lugnar mig. Ett antal granar som också har en del att säga.

Så nu skulle de komma med sina morrande skogsmaskiner och förstöra allt i ett nafs.

Mannen från Modo han tittade lite konstigt på mig när jag pladdrade på om att vi inte ville få skogen förstörd och att vi ville ha våra stora träd kvar.

Men han tycktes förstå något av vad jag sa för han halade upp en rulle plastremsor och gick med mig och bad mig tala om vilka träd jag absolut inte ville att de skulle ta.

Först var det ett helt skogsområde precis ovanför stugan, där står de största tallarna, sedan var det väktarna vid vägen, granarna.

Han rullade ut plasten och jag fick peka på träden och han satte plast runt de som skulle få leva. På den stod det något ting som Aktsamhet och skogsbruk med ansvar. Ganska bra tyckte jag när jag gick där med honom och snyltade åt mig träd efter träd.

Han sa i alla fall att jag var lite annorlunda, de flesta vill ha bort träd, jag ville ha dem kvar. Men samarbetsvillig de var han.

Innan skogsmaskinen skulle komma så gick jag och tog farväl av de träd som eventuellt skulle få sätta livet till. Sedan talade jag med väktarna och de andra stora träden som står utmed vår lilla väg. Talade om att de skulle i sin tur tala om för sina yngre släktingar vad som höll på att hända, så att det inte skulle komma som en chock för dem när odjuret slet deras trädkroppar i två delar.

Så kom han då, morrade i skogen, fällde mer än vad de 30 % skogsgubben sagt och efter några dagar och hela nätter, (tydligen ska det vara effektivt, pengar styr och maskinen måste gå på nätterna också, de är dyra) försvann han i fjärran och lämnade kvar en skog full av sargade stubbar och ris. Vi kände inte igen oss när vi försökte gå i den, vårt svampställe hade blivit en stor grop av ett hjul, vår stig en djungel av ris.

Men de stora stod kvar och vaktade som de alltid gjort.

–        Så snyggt det blev när skogen gallrades, var några kommentarer.

Stugan syntes från vägen, om man gick eller körde där så såg man vår gårdsplan. Det kändes naket och bart.

Nu har det gått en del år, kanske en sju åtta, skogen har tagit tillbaka lite av sin forna glans. Man ser inte stugan längre från vägen, vi är åter osynliga. Skönt tycker vi och jag kan fortfarande krama mina träd.

Ni kan tycka att jag är en fånig trädkramare från storstaden, här på landet har de inte samma romantiska syn på träden som jag har. De ser dem som saker som tar bort solen, saker som skymmer och saker som genererar i pengar.

Andra tycker nog att jag inte är realist, konstig i huvudet och säkert annat också. 

Visst måste vi ha pappersmassa och trä, värme i stugorna och allt detta bjuder skogen på.

Men att inte vara aktsam och varsam med den, det förstår jag inte mig på. Träden och skogen ger till oss, vi visar den ingen respekt.

De avverkar året om, de tar ingen hänsyn till de varelser som har skogen som sitt hem. På våren har djuren ungar, småfåglarna sina små. Att de då utan att tänka sätter igång med en avverkning visar hur lite de har i sina medvetanden, annat än pengar.

Människan kommer längre och längre från naturen, den är vi beroende av för vår överlevnad. Vi ser inte längre saker i smått, det fantastiska i mångfalden, i helheten för att allt ska kunna fungera. Det kommer att så småningom bli vår undergång.

Morr på dig skogsmaskinen, jag kan morra tillbaka.