Gumman pustar i värmen. Den här sommaren är en av de bästa vädermässigt sedan lång tid tillbaka. Förra året och året dessförinnan kunde vi räkna dagarna det varit soligt och varmt.
Jag har blivit tomatodlare, fick två plantor i början av juni samt en annan planta som jag inte kommer ihåg vad det var. Satte dessa i en kruka och ställde på den soligaste platsen vi har, utanför stalldörren.
Varje dag springer jag kring och vattnar mina växter både högt och lågt, om de är torra så kan jag nästan höra hur de skriker och kvider på hjälp.
Någon gjorde en undersökning för ett antal år sedan och där upptäcktes att plantor är betydligt mer än bara plantor. De har känslor och önskningar, fast i väldigt primitiv form antar jag. Hur vetenskaplig den undersökningen är har jag ingen aning om, men den som gjort den har inte fått Nobelpriset.
De känner när de håller på att dö, de utsänder signaler av stor stress, När de sedan fått vatten och några lugnande ord så slutar de.
Jag pratar med mina växter, det finns en teori att det är utandningsluften från oss när vi pratar som gör växten gott. Jag vet att det inte är så, jag pratar med dem i mitt huvud.
Mina växter är så fina och folk undrar vad jag gör med dem.
Jag tänker på dem och jag bryr mig om dem. Så enkelt är det, en tanke kan göra underverk. God energi gör gott för det mesta här på jorden.
En annan lite lustigare och flummigare undersökning där de satt elektroder på växterna för att se vilken musik de gillar bäst. Kanske är det olika på olika växter men det genomgående är att de gillar klassisk musik och hatar hårdrock och jazz.
Men man måste väl inte vara växt för att tycka det. Jag spelar i alla fall inte Mozart för mina inte Duke Ellington heller.
Jag har inte hört tomatplantorna skrika. De har stått där utanför stalldörren och jag har svischat förbi dem åtskilliga gånger, inte van att ha något som ska vattnas just där.
Så det har blivit lite si och så med tomatodlingen, en dag trodde jag att det var kört, de stod där ledsna och vissnade.
Jag dränkte dem nästan, sa ett par tröstens ord och snart var de ok igen.
Tror att det inte blir så stor tomatskörd, jag har visserligen inte granskat plantan med glasögon på men jag ser i alla fall en tomat. En liten grön ärta ser den ut som.
Vet inte när man ska skörda tomater men har en aning om att det måste vara innan frosten. Så den har en månad på sig att bli stor och röd.
Den andra plantan som jag inte vet vad det är, visar inga tecken på någon form av ätlighet på sig. Antar att den skörden kan jag nog räkna bort.
När jag var yngre så hade pappa alltid en tomatplanta på balkongen, han granskade den varje dag och precis som jag var han ingen lyckad tomatodlare, men ett år gav den en skörd på en ganska stor tomat.
Tankspridd och ung som jag var, visste jag inte om att han bevakade den och för varje dag blev den rödare och rödare. Snart kunde han skörda den och äta med välbehag, inget smakar så gott som egenodlat.
Under årens lopp tjatade jag till mig husdjur av skiftande slag, det var sköldpadda, ett antal dansmöss (idag ser jag aldrig små svartvita dansmöss zooaffärerna, de är väl inte på mode som de var då) hund, katt, hamster, undulat och marsvin.
Just då när den här speciella tomaten var mogen hade jag marsvinet Pollux, han var ett virvelmarsvin och jag köpte honom när jag var fjorton och han levde med mig tills jag var tjugo.
En sorgens dag när han dog, glömmer honom aldrig den lilla pipande filuren.
När han var hungrig så hade han på marsvins vis ett högt uppfodrande pipläte, han ökade volymen och till slut var man bara tvungen att slänga åt honom något att mumsa på. De vet vad de vill de där marsvinen.
En dag när jag kom hem från skolan så lät han så där ilsken och pep högt.
Jag tittade i kylskåpet efter någon grönsak att ge honom, det fanns inte så mycket som ett salladsblad där. Mamma hade väl glömt bort att han skulle ha sina endiver eller gurkbitar.
Jag blev väldigt irriterad på hans läte och kom då ihåg att pappa hade tomatodling på balkongen, klev ut till tomatplantan och såg att det satt en stor röd tomat på den.
Vred av den från sitt fäste och gav Pollux som tystnade och lät sig väl smaka, utan en tanke och med ungdomligt oförstånd gick jag in på mitt rum och lyssnade på musik.
När pappa kom hem från arbetet kom han till mig och frågade om jag visste vart hans tomat tagit vägen. Det visste jag, den hade jag givit till Pollux.
Efteråt kunde han skratta åt det, men det tog ett tag.
Pollux var ett berest marsvin, han följde med till landet, upp till Hälsingland, även till Norge var han en gång.
Ett väldigt behändigt husdjur, han reste i en liten väska och alltid fanns där någon kartong på slutdestinationen som han kunde ha ett tillfälligt bo i.
Detta var på min Englandstid, jag reste fram och tillbaka så fort jag hade chansen. Mina föräldrar var alltid marsvinsvaktare och de tog honom med om de skulle bort.
Farmor levde på den tiden och hon brukade följa med dem till landet, bilen var fullpackad och som vanligt var Pollux med i sin lilla väska.
Farmor hämtades för avfärd, på den tiden så var de flesta bilar tvådörrars, det fanns väl fyradörrars men det hade inte pappa. Alltid var det Saab och alltid var de tvåtaktare.
För er som inte levde då så var tvåtaktare bilar som gick på oljeblandat bränsle, tvåtaktsbränsle som det stod på pumparna vid bensinstationen.
Riktigt vad en tvåtaktsmotor skiljer sig från en vanlig är jag inte så insatt i, och varför det skulle vara något speciellt med dem vet jag inte heller, men de tillverkades och såldes i massor.
Farmor skulle krångla sig in i baksätet, det var en hel operation för en gammal dam att vika ihop sig och komma förbi det fällda framsätet.
Pollux med väska stod i vägen och pappa ställde upp den på biltaket av alla ställen.
Sedan satte de sig tillrätta för färd ner till Småland med farmor i baksätet.
Precis innan de fått upp riktig fart och svängt ut på stora vägen kände mamma att något var fel.
– Vart är marsvinet, sa hon.
Som om någon inre röst väckt henne, kanske var det en marsvinsängel som viskat i hennes öra. Det måste nästan ha varit det.
Pappa tvärstannade, rusade ut och där på taket stod väskan med Pollux i, han drog en lättnande suck och ställde in honom bredvid farmor.
Vilken tur att mamma var vaken, vilken tur att han inte fått upp farten så att Pollux hamnat på vägen och säkert blivit marsvinsmos.
Då hade jag inte varit nådig att tas med, det kan jag lova.
Pollux han var helt ovetande om att han just undkommit en snabb bråd död, ett marsvin med änglavakt det var han.
Pappa hade slutat röka och använde tuggtobak istället, tobak utan rök var den marknadsförd som. Den var skuren i små avlånga bruna bitar, perfekt för en prilla.
Han lade de där små bruna bitarna ifrån sig lite här och där när han skulle äta något och stoppade tillbaka dem i munnen efteråt.
Ibland släppte jag ut Pollux på köksgolvet så att han kunde få springa runt och motionera lite, annars blev han för tjock. Marsvin är som bekant inte rumsrena utan han släppte små bruna avlånga pluttar lite här och där.
Jag var inte så noga att plocka upp alla dessa efteråt,kan jag erkänna.
Pappa satt i köket och tittade efter sin avlagda tuggtobaksbit, den hade han lagt ifrån sig innan han åt sin smörgås.
Då fick han syn på en liten brun bit, den hade hamnat på golvet.
Han böjde sig ned och stoppade den med välbehag under läppen som vanligt, den smakade inte ett dugg som den tuggtobak han hade lagt ifrån sig.
Han tog snabbt ut den och satte på sig sina glasögon, då upptäckte han vad det var.
Javisst, marsvinsbajs utklätt till tuggtobak.
När jag kom hem låg han på toaletten och kräktes. Jag blev inte populär resten av den dagen. Sedan dess var jag noga med att plocka Pollux små pluttar från köksgolvet, ville inte komma hem till en kräkandes och mycket arg pappa igen.
Tänk hur tokigt det kan bli ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar