Gumman läser ordspråk. Jag tillhör kategorin som gillar att läsa ordspråk, så tillhör jag kategorin som glömmer dem lika snabbt igen.
Här är några.
Vi är resultatet av vad vi tänker, sa Buddha på sin tid. Tänk att de var så kloka redan för 3 000 år sedan eller när han nu levde.
När det stormar bygger en del vindskydd andra bygger väderkvarnar, sa någon gammal vis kines. De har alltid varit kloka där, satt med tecermonier när resten av världen gick i djurskinn och dunkade varandra i huvudet.
Den enda människa du kan ändra på är dig själv, sa någon som ville vara anonym.
Och så kommer hälsoprofeten Are Wearlands kloka ord.
Den som inte har tid för fysisk träning måste förr eller senare avsätta tid för sjukdom.
Oj, oj, jag måste nog göra en del idag, fast det regnar som bara den.
Kanske lite qigong skulle passa, veva runt lite så där lagom. Det är i alla fall fysisk aktivitet, skriva blogg är fysisk aktivitet för fingrarna. Jag skriver med alla mina fingrar, en kvarleva från min skrivmaskinstid.
Tranorna skriker idag, de är redo att flyga iväg vilken minut som helst, de tänker överge byn och inte komma tillbaka förrän våren står för dörren.
Lämna oss och inte bry sig om att vi ska kämpa igenom en hel lång vinter igen. Skotta snö och frysa och svära över det förbaskade klimatet vi har i detta avlånga land.
Fast först ska vi ha höst och mys och pys i varje vrå. Vi ska natta våra trädgårdar, vi som har sådana.
Sen är det fritt fram att släpa på plädar, ha jättelika varma tofflor, tända ljus och se på TV utan att inte få ett enda uns av dåligt samvete.
Jag måste erkänna att jag gillar hösten, den är så kravlös.
Våren däremot är full av krav från alla håll och kanter, det ska bantas för att bli bikinisnygg, det struntar jag i för jag går aldrig i bikini i alla fall, det ska grävas i trädgårdar och anläggas dammar, sommaren ligger där full av aktivitet och andra måsten.
Sen så börjar solen att lysa in och avslöja alla smutsiga fönster och annat smått och gott som jag lyckats gömma under vintern. Det bästa med att vara synsvag är jag ser inte skiten om jag inte sätter på mig glasögonen och det gör jag ju inte.
Mörkret gör allting mycket renare, åtminstone ser jag det inte.
Om sanningen ska fram så kände jag väl mer press förr, nu har jag fått förmågan att kunna släppa lite och inse att det inte går att få in hur mycket som helst under de få futtiga sommarveckorna.
Mamma var en sol och badare, hon älskade att sitta och sola i timmar. Så var hon en av de första att åka på charter till Mallorca.
Är lite påläst i ämnet och vi svenskar är de som först tog till oss charterresandet, redan i mitten av 50-talet flög ca 500 människor om året till Mallorca som var först ut, tio år senare var vi uppe i 40 000.
Vi svenskar hade det bra under 50 och 60-talet, ekonomin var god, vi hade tre eller var det fyra veckors semester, inget krig som drabbat oss och framtidstron var lysande och hoppfull.
Första charterplanet till Mallorca fick stanna och tanka minst tre gånger, för att inte tala om det fjärran Kanarieöarna där det rullat ut röda mattan på Teneriffa när de första bleka turisterna kikade ut i solen. Året var 1956.
Mamma kunde inte riktigt glömma det där härliga Spanien med de salt baden och varma sanden. Så hon tjatade till sig en resa redan tre år senare, då med pappa och mig med i bagaget.
Mamma som då ansågs resvan var i förtruppen när vi i mars 1965 åkte ut till den nya flygplatsen Arlanda. Vi hade flugit en gång förut och det var till Gotland några år innan, så vi var vana flygresenärer hela familjen.
Propellerplanet med namn Transair stod och väntade på oss, vi fick gå ut på banan och klättra upp i en trapp. Det får man nu också på vissa ställen, men gången i luften är väl den mest använda.
Flygvärdinnorna var blåklädda och leende, de serverade mat på riktiga tallrikar och med riktiga bestick.
På den tiden fick inte flygvärdinnor vara gifta och de skulle kunna minst tre språk, råkade de gifta sig så fick de sparken direkt.
Kanske tyckte flygbolagen att flygvärdinnor var borta så mycket, att de skulle spara dem från allt lidande och bråk över att ha en man som satt någonstans och var svartsjuk. 1970 gick den regeln i graven, fritt fram för flygvärdinnor att gifta sig hur mycket de ville.
Resan var ganska lång, det tog 7 timmar innan propellrarna stängdes av på landningsbanan i Palma de Mallorca.
Hotell Corp Marie låg i utkanten av Palma, ett ganska stort medelklasshotell med ruffiga rum och badrum i korridoren.
Då hade de flesta helpension och det innebar att vi skulle infinna oss i matsalen morgon, middag och kväll. Vi hade vårt bord och vi hade vår servitör.
Åsnebiff sa pappa alltid när servitören kom med kött. Jag tyckte det växte i munnen när han sa det, jag som tyckte att åsnor var så söta.
Mamma och pappa sa att allting var så billigt, det kostade nästan ingenting att åka taxi kors och tvärs, det kostade nästan ingenting allt vi företog oss.
Konstigt tyckte jag, att det var så billigt att det kostade nästan ingenting, skulle de inte leva också?
Jag fick förklarat för mig att det kostade nästan ingenting att leva där, så därför tog de nästan ingenting betalt.
Vi såg Francosoldater som patrullerade gatorna i Palma, de hade hattar som var platta på baksidan, så att de kunde sova med dem kvar på huvudet, sa någon.Tror det var en guide, han sa också att Francosoldater skulle alltid vara beredda på strid. Därför fick de inte ta av sig hatten.
Jag var lite rädd för de där soldaterna, de såg så bistra ut när de kom marscherande.
Annat som jag var rädd för var att gå för lite klädd, jag hade tjocktröja på mig och mamma fick nästan slita den av mig när vi skulle till stranden, där skulle jag ha baddräkt och inte bada med tjocktröja på, punkt slut.
Eftersom det nästan inte kostade någonting att ta taxi så gjorde vi det när vi åkte till Magaluf.
Den stranden låg lite längre bort än alla andra och var nästan folktom.
Mamma som hade varit där 1962 visade oss vart vi kunde byta om och vart jag kunde dricka min Coca Cola och de dricka sin Lumumba.
Lumumba var en varm Pucko med rom i, de tyckte mamma och pappa var det godaste som fanns. Den kostade nästan ingenting heller.
Eftersom det var mars och det endast fanns ett hotell i Magaluf på den tiden, så var vi praktiskt taget ensamma på stranden.
Trots mina Coca Cola och alla Lumumba så tjänade han som hade den lilla baren inte mycket på oss tre.
Några andra soldyrkare sågs i fjärran, en och annan släntrade förbi på väg till hotellet.
Vattnet i Medelhavet i mars var inte så värst varmt, det var bättre än Gotland några år tidigare där hade det varit 8 grader.
Jag tog av mig tjocktröjan och badade, vattnet var så salt som bara den.
Mamma och pappa plaskade på de också, vi måste ju bada, vi var vid Medelhavet. En och annan spanjor satt i skuggan fullt påklädda och tittade ut över havet, för dem var det fortfarande vinter.
Det sprang hundar på stranden och jag som alltid ömmat för djuren ville ge dem mina lunchsmörgåsar, mamma blev arg och sa att jag inte fick klappa dem, de hade nog loppor.
Så jag är väl en av de få nu levande som har haft hela Magalufstranden för mig själv, idag går det inte nog inte att känna igen sig där.
Pappa slog sig i slang med en spanjor som kunde lite engelska, pappa var bra på engelska, tyska och franska men spanska var det sämre med.
Spanjoren hade en tomt bredvid stranden, den ville han sälja till mina föräldrar, en tusen kvadratmeter tomt för nästan ingenting.
Tror inte att de var några vidare entreprenörer med näsa för investeringar mina föräldrar.
Nej, det var långt bort från Sverige och en tomt utan något hus på för tusen kronor, det var onödigt att köpa.
Hade de köpt hade de suttit på en förmögenhet idag, men tiderna var i försiktighetens tecken och det blev som det blev.
Sen skulle vi naturligtvis på tjurfäktning också, ingen åker till Spanien utan att ha sett det ganska makabra blodbadet. Vi åkte i buss den gången, det var fler hotellgäster som ville se hur någon sakta slaktade en tjur.
Jag fick sitta och blunda mest hela tiden, jag var med så länge de inte satte några spjut i ungtjuren, särskilt stora var de inte, men svarta allihop med långa vita horn.
De största tjurarna finns på stora arenor som Madrid.
Folk hurrade och skrek när en man med putrumpa och fåniga tofsar på tofflorna, kom in och viftade med ett svärd och en röd mantel. Vid det laget var tjuren så matt av blodförlust så att den stod mest och flämtade med blodet rinnande kring mulen.
Pappa höll för ögonen på mig när han gav tjuren nådastöten, sen jublade alla och tjuren drogs ut ur arenan. Jag tror det var en sju åtta tjurar som fick sätta livet till den söndagen. Som alla söndagar i Spanien, sammanlagt blir det många tjurar, kanske var det inte åsnebiff vi åt, kanske var det tjurfäktningstjurar.
Det är konstigt att EU som lägger sig i allt och alla, tillåter att detta djurplågeri får fortgå, vi få inte ha krokiga gurkor men sticka svärd i levande djur tills de dör av utmattning det få vi göra.
Men då var jag 12 år och EU fanns inte mer än som ett projekt, och spanjorerna älskade då som nu sin tjurfäktning.
Vi köpte en affisch med min pappas namn i stället för matadorens, den hade vi på väggen hemma, vi hade ju varit i Spanien.
En dag skulle vi träffa Jules Sylvain, nu känner jag att jag måste förklara vem han var.
En man som föddes prick 1900 och var musikkompositör, han var polare med Ernst Rolf på 20-talet och skrev örhängen som ”Säg det i toner”, ”Med en enkel tulipan” eller ”Titta in i min lilla kajuta”, har ni sett Allsång på Skansen så har ni säkert hört någon av hans sånger.
Nu visste inte jag vem den där farbrorn var men mina föräldrar hade växt upp med hans slagdängor. Inte mamma för hon var i Norge, men pappa kunde nästan varenda en.
Han bodde på ett berg som hette Randa i en liten by, livnärde sig lite på att ta emot turister på sin veranda, bjuda på mat och dryck och ha lite allsång.
Innan vi kom till hans hus så fick vi gå in i ett kloster och höra hur munkarna sjöng, brunklädda stod de där och sjöng för oss turister, jag tyckte inte det var särskilt kul, men de vuxna applåderade och nickade gillande.
Sen åkte vi till Jules och han hade en liten åsna i trädgården som vi fick klappa, han kom och tog alla i handen och sedan så sjöng vi. Jag sjöng inte mycket men de andra fick berget Randa att skaka när refrängerna kom.
Jules spelade piano och var en riktig mysfarbror, han var berömd sa pappa. Jag såg bara en äldre gubbe med vitt spretigt hår som satt och spelade piano.
Vi var på Mallorca i fjorton dagar, det kändes längre ibland.
Mellanölsdebatten pågick i Sverige, skulle vi vara folk nog att klara den högre alkoholhalten i öl. Pappa fnös åt det medan han drack sin Lumumba, där i Spanien fanns inget sådant förmynderi.
Mallorca har stått sig i alla år som turistmål, fått namnet Mallis, inte ansetts lika fint som andra resmål.
Mallorca är en väldigt vacker ö med många små smultronställen. Det har fått bättre rykte den senaste tiden, blivit lite av ett inneställe.
Fast då räknas inte Magaluf in bland dem. Tänk hur en öde strand kan få så dåligt rykte.
Eller är den inte öde nu? Jag vet inte, har inte varit där sedan 1965.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar