Förfädernas röst.

Gumman målar. Har upptäckt en ny talang jag har, att måla fönster. De visa indianerna har kallat på sina förfäder för råd sedan urminnes tider.

De har suttit i sina svetthyddor och kallat på släktled efter släktled, de gamla vet hur saker och ting ska vara, de har visheten.

Jag har gått ett steg längre och kallat på dem rent praktiskt, som ni vet har jag tillbringat sommaren med att måla fönster efter fönster. Plast har hängt och prasslat i vardagsrummet istället.  

Nu låter det som om jag målat hela stugans alla fönster, men det här handlar om tre fönsterpar i vardagsrummet. Alltså sex spröjsade fönster allt som allt.

Det låter inte så mycket men det var den här sommarens göra, de skulle tas invändigt med gråton, emellan med samma färg och utanpå med det vitaste vitt.

Grått är en färg som jag gillar, skulle kunna måla hela världen grå, i alla fall snickerierna. Väggarna vill jag ha i vitt, grått och vitt, neutralt så det förslår.

Annat var det på sjuttiotalet, sextiotalet gick i grått det också, i alla fall hemma hos oss.

Sedan tog sjuttiotalet oss med storm och all världens färger. Det var rött, brunt och orange i en salig röra.

Ett kök jag hade för länge sedan, där lät jag målaren gå lös med bruna luckor och orange väggar, snyggt tyckte jag då, men skulle förgås på ett par dagar om jag hade så nu.

Det var storblommigt på tapeterna som om man satt mitt på en psykedelisk sommaräng, de eventuella affischerna på Che Guevara, Jim Morrison eller någon stackars tavla, fullkomligt försvann i den färgglada bakgrunden.

Nu behöver jag inte gå längre än in i stugans badrum för att uppleva gamla minnen, den är inte uppfräschad sedan dess och har orangeblommiga väggar och rött golv.

Fast det börjar bli populärt igen, så kanske vi är riktig trendiga här i stugan.

Tappade bort mig i färgburken här ett tag. För att återgå till förfäder så har jag mina samlade i målarskrået, farmors mor målade hela hus och som hobby målade hon blommor på skåp.

Hennes barn blev också målare, alla utom farmor som bröt trenden och hennes barn blev i sin tur, busschaufför, portier och faster blev cigarettflicka. Ett numera helt utdött yrke, lever endast kvar i minnet hos de äldre.

Hon gick kring med en jättelik låda på magen i Grand Hotells spegelsal, en flott restaurang på 40-talet, lådan var fullproppad med olika rökverk.

Från bord till bord kånkade hon på sin tunga last, snoppade cigarrer och tände cigaretter.

Alla rökte på den tiden så det var lysande affärer.

Cigaretterna gick fullkomligt upp i rök, när herrarna och damerna också för den delen ville ha en efter maten och de sedvanliga två vita och en brun.

På den tiden var det motbok och männen tilldelades en liter brännvin i månaden, om de var över 25, ogifta kvinnor kunde få motbok men de fick en mycket mindre ranson.

En halv flaska likör kunde de få köpa.

Gifta kvinnor fick ingenting, de förväntas tulla av mannens flaska.

De som hade ett bra yrke och tjänade lite mer och var män, de kunde efter mycket om och men få hela 3 liter per månad.  Arbetslösa och annat löst folk fick ingenting.

De som inte nyttjade spriten kunde ta ut på motboken och sälja sin ranson, göra sig en hacka.

Vin gick bra att köpa fritt, på den tiden så var det inte så populärt att dricka vin, svensken hade inte upptäckt det, förresten så var det väldigt dyrt om man jämförde med spriten.

Var det någon som köpte för mycket vin i deras ögon så blev det en varning i motboken.

Starköl såldes på apoteket, det gick att få på läkarrecept om läkaren ansåg att någon behövde något ”stärkande” att dricka.

Det gick inte an att sätta sig på krogen för att dricka för mycket heller.

Tillsammans med mat som för det mesta åkte in och sedan åkte ut för syns skull, kunde herrarna avnjuta 15 cl sprit i form av två snapsar och ett glas Eau de vie.

Det kallades två vita och en brun, kvinnor fick hälften.

 Nu kom jag riktigt av mig, bästa att återgå till förfäderna.

Jag har alltid tyckt illa om att måla fönster, pillrigt och besvärligt. Om jag inte satt tejp så dräller jag färg på glaset, även om jag försökt hålla handen stilla.

Nu tycker jag plötsligt att det är jättekul. De blir så fina och att sätta maskeringstejp är inget besvärligt alls.

Mina målarförfäder har stått bredvid mig och hejat, de har givit mig sitt målartålamod och sina kunskaper. Målarskrået flyter i mina ådror, de finns inbäddat i varje gen.

Så det är kul att upptäcka att man har en dold talang.

En andra förfäder ger mig impulser att jag inte få bli för tjock, det är mormor ivrigt påhejad av min mamma.

Mormor bantade hela livet, hon åt som en sparv, hon kunde ju bli tjock och det gick inte an.

Nu blev hon aldrig det, men näringsbristen gjorde hennes hjärna en otjänst, hon blev senil. Kanske hade hon en släng av Alzheimer men jag tror nog att matbristen var den bidragande orsaken.

Mamma var också rädd att bli tjock.

-          Stackars människa så tjock hon är, var en stående replik när någon överviktigt kom i hennes synfält.

Fetma var för henne något som alla skulle bekämpa på alla sätt och vis.

När jag var barn så var jag tjock och rultig. Som bebis var jag som en sumobrottare, sedan blev jag smalare i några år, för att sedan bli en rultig nioåring.

Det var tant Gullis fel.

Tant Gulli hade mig som sommarbarn, hon gödde mig med bullar och annat gott.

Jag kunde sätta i mig en hel hög med våfflor och tant Gulli bara skrattade och gräddade fler.

När mamma och pappa kom för att hämta hem mig igen, så fick mamma en chock, med gråten i halsen konstaterade hon att jag blivit som en liten korv i kroppen.

Sedan följde en tid med diet, mamma vakade som en hök över mig. Mat gick an men annat skräp var bannlyst. Pappa var väl lite mer medgörlig och kom hem med både chokladkartonger och ostbågar.

När jag fick tag i en chokladkartong och började sätta i mig, kom mamma och snappade tag i den.

–        Nu får du inte äta mer, du blir så tjock, sa hon alltid.

Hon gjorde det utav välvilja förstår jag nu, lite klumpigt sätt kanske.

Sedan kom tonåren och övervikten försvann. Jag blev som en vandrande pinne istället. Mamma var nöjd, dottern hade återfått hedern.

Så har livet varit, upp och ned och upp och ned. Fast de senaste tio åren har det varit mest upp.

Så mina förfäder lever kvar och de tjatar att jag inte ska äta för mycket.

Att vara tjock är ett misslyckande och tyder på lättja och dålig karaktär, det sitter hårt i mig därinne.

Annars skulle jag nog behöva en tiotusenmilaservice, lite uppfräschning i största allmänhet. Saker och ting börjar hänga och ibland ser jag ut som en ledsen

St Bernardshund när jag blickar in i spegeln. Det är bara tandköttet som kryper upp.

I Sverige är det fult att vilja se snygg ut, man ska åldras med behag heter det.

Det är fusk att mixtra med sitt utseende på ett onaturligt sätt.

Jag kan hålla med om att flygvärdinnorna på American Airlines har lite svårt att röra sina ansikten, det ser stelt och onaturligt ut.

Det är vackert att se en gammal människa som har vishetens rynkor, säger en del.

Mamma gjorde om sin näsa, om man har en näsa som man inte vill se, varför då inte göra den bättre tyckte hon och travade iväg till en plastikkirurg.

Hon tyckte att hon hade en stor näsa, retat sig på den sedan ungdomen.

Pappa och jag stördes inte av den, det var mamma för oss med näsa och allt, vi blev vana att se henne så där.

Nu tyckte vi inte heller att den var så där väldigt stor som hon ville påskina.

Hon gav sig inte utan tog en operation på avbetalning och kom hem med näsan i bandage.

Med spänning väntade vi på den dag då ridån skulle falla. Den såg nästan lika dan ut som förut! Kanske lite smalare på tippen, mamma blev besviken och sa alltid att de skulle ha tagit lite mer. Hon gjorde aldrig om det igen, fick leva med sin näsa alla sina återstående dagar.

Den första jag kom i kontakt med som mixtrade med sitt utseende var min barndomskamrats mamma.

Hon hade påsar under ögonen och tog bort dessa, det gick bra och hon blev som ny igen.

Hon satte standarden för min kamrat som fixade större bröst, sen retade hon sig på sin näsa som var lång.

Fixade till den, fick en chock när bandaget föll, hon såg ut som Miss Piggy, det rättade till sig efter ett tag som tur var.

Nyligen var det dags igen, hon hade cancer och gick ned mycket i vikt.

Fick hamsterkinder enligt henne, det skulle fixas med Restylan, ett ämne som liknar Botox fast det är snällare. Sprutas in och vips är de djupa fårorna borta.

Nu är det så att döden hann ikapp istället, nu tror jag inte hon bryr sig särskilt mycket om hamsterkinder eller annat kroppsligt. Den har hon lämnat bakom sig.

Tror inte att jag någonsin kommer att hamna på ett Botoxparty, vi har inte sådana här, ljusparty och sminkparty javisst, men inte Botox.

I USA kryllar det av dem, kvinnor träffas och kollar varandras rynkor, en livs levande plastikdoktor har en liten mottagning i ena änden av rummet, där kan de sätta sig och få en spruta i pannan eller var de nu tycker en rynka har uppkommit.

Botox förlamar musklerna och blir det för mycket så lämnar det ett helt uttryckslöst ansikte.

Vad jobbigt det måste vara att spegla sig varje dag och upptäcka en ny liten rynka någonstans och åka iväg till Botoxdoktorn och tjata till sig en spruta, tjata är vad de måste göra, läkaren vill inte alltid hålla med. Säger att det är nog nu för ett tag framöver.  Det blir ett missbruk för somliga, ett missbruk mot tidens tand.

Sen undrar jag också varför jätteläppar är så populärt, vem är det som började och satte den trenden? Är det män som vill ha kvinnor med plutläppar och stora bröst? Eller är det kvinnorna själva som tror det.

Jag har liten mun, Gud glömde att göra en mun på mig, sen insåg han sitt misstag och snittade ett litet snitt ovanför hakan, det blev min mun. Fanns inte tid till mer.

Undrar hur jag skulle se ut med plutläppar,? Gubben skulle få något att skratta eller att gråta över i alla fall. Fast en liten. liten fettsugning under hakan vore inte så dumt.