Morotsjuice med sting

Gumman filosoferar lite grann. Jag är väl lyckligt lottad att ha kommit till Sverige i detta liv, jag kunde ju ha fötts i ett annat land, ett muslimskt.

Women are the niggers of the world, sjöng John Lennon på sin tid.

Nu går vi svenska kvinnor inte omkring och känner oss nedtryckta dagarna i ända.

Vi har inte helt och fullt kommit upp i lika lön för lika arbete, men det är väl petitesser jämfört med hur kvinnor har det i den muslimska världen.

Jag är väl ingen expert på hur saker och ting fungerar där, men det jag har sett, det har jag sett. Som de afghanska kvinnorna och deras burkas.

Satt bredvid en sådan en gång på en buss i hjärtat av Afghanistan och hon luktade lite mystiskt kommer jag ihåg. Lite getlukt, kanske vallade hon getter.

Jag och engelsmannen reste tvärs över landet med buss. För att komma till Indien där borta i fjärran, fick vi snällt sitta på bussar genom hela Turkiet, Iran och Afghanistan för att avsluta med en tågresa genom Pakistan.

Lite lång och krånglig väg kan tyckas, men det var det rätta sättet att ta sig dit, flyg var för de räddhågade och inte så fint som att ta landsvägen.

Hur vi åkte spelade väl inte så stor roll, de flesta tog bussar, andra liftade och så fanns kategorin att åka egen folkvagnsbuss.

På den tiden var det mode bland hippies att man skulle ha åkt den långa hårda vägen en gång. Om man sedan flög hem spelade inte så stor roll, fast de riktigt tappra åkte hela vägen tillbaka också.

Vi åkte olika bussar, i Iran var de ganska fina, sätena var bekväma, en medhjälpare till busschauffören gick omkring och gav oss parfymerat vatten i servetter.

För att kanske ta bort lite rök från ansiktet kanske, de andra passagerarna rökte en gång i halvtimmen.

 När en tände en cigarett som luktade så där cigarrliknande som franska Galoise (antar att ni inte har en aning om hur de luktar, tänk cigarrcigarett så kanske det går), så tände alla i bussen varsin.

Verkade inte vara några ickerökare som åkte buss i Iran. De bolmade så att vi nästan inte såg ut, sedan fimpade alla för att sätta igång igen en halvtimma senare.

Vi fick reda på att en sådan bussresa mellan gränsen vid Turkiet till huvudstaden Teheran skull ta precis 24 timmar. Chauffören som satte sig framför ratten och tog ett stadigt tag i den, var stor och bredryggad, han körde hela dagen med några små stopp vid något tehus som låg utmed vägen.

En liten hydda för det mesta, det här var innan McDonalds hade invaderat världen. De har inte invaderat Iran ännu, har just tagit reda på att när de försökte så var det endast öppet i två dagar. Så tehusen kanske ligger kvar.

Jag letade upp hålet i golvet bakom tehuset, där var det för det mesta ganska smutsigt men jag kunde låsa om mig. Männen hade det lite lättare, de ställde sig bredbent vid vägkanten. De vanliga toaletterna slutade i Grekland, österut fanns det bara hål i golv.

Det var ett långsträckt land, ett ganska trist landskap med berg och slätter, brunt och grått var den dominerande färgen och den tröttnade man på ganska snart, inte mycket träd heller.

Vi reste med lokalbefolkningen, inte en turist så långt ögat nådde, vi kallade oss inte turister, det var folk som åkte kring med kamera och bodde på bra hotell. 

Vi hade inte ens en kamera, skulle uppleva allting och stoppa in det i minnet istället. 
Det gick inte att återge i alla fall tyckte engelsmannen. Så nu berättar jag vad jag har i min kamera där upp i knoppen, jag berättar för er och återger 

De vanliga turisterna var blekfeta och bekväma, rädda av sig för saker och ting också, vågade inte dricka vattnet utan bar omkring på vattenflaskor modell köpvatten, eller så hade de bakteriedödande tabletter som löstes upp i glaset.

Inte vågade de åka lolkalbussar utan åkte taxi, fast de fanns mest i städerna och i andra länder än Turkiet, Iran, Afghanistan och Pakistan. 
Som Kanarieöarna och Grekland, längre och exotiskare än så vågade de sig inte. 
Det fanns äventyrsturister som de kallade sig som flög till Indien och besökte Taj Mahal och lite andra platser. Alla i samlad trupp, alla trygga i en egen buss. De verkliga äventyrsturisterna det var vi, fast vi var bara vanliga hippies. 

Vi drack det lokala vattnet överallt, kunde de som bodde där dricka det så kunde vi.

Engelsmannens teori var bra tyckte jag, han som gjort resan flera gånger förr sa, att flög man till Indien så hade magen inte ställt om sig till deras bakterieflora.

De vanliga turisterna blev lätt sjuka.

Gjorde man som vi, åkte långsamt och kunde långsamt vänja magen med allt bakterierikare vatten så gick det bra. Ligger väl något i det, vi blev i alla fall inte sjuka.

Fast vi åt inte kött heller, vi åt bara ost och bröd en och annan pistagenöt. Köttätare hade tendensen att bli sjukare, de fick skylla sig själva tyckte vi. Måste man ha döda djur som föda vart man än befann sig, så fick man ta konsekvenserna. 
Vi som bara åt bröd klarade oss. Eller kokt ris. 

Chauffören som hade suttit och kört hela dagen satt och körde hela natten också. Jag undrade hur han kunde hålla sig vaken, jag var rädd att han skulle somna där han satt.

Försökte själv att få lite sömn men det gick inte bra, jag tittade upp med jämna mellanrum för att se på hans breda ryggtavla och att han inte nickade till.

Tänkte att medhjälparen skulle vara en slags coach och ge honom mat och vatten så att han inte föll i djup sömn.

Då såg jag att medhjälparen hade lagt sig att sova på golvet längst fram.

Han klarade 24 timmar non stop. En bedrift kan man säga, det skulle aldrig gå här hemma.

Transportfacket skulle i bästa Jimmie Hoffastil stå med kulsprutegevär i arbetsgivarens ansikte om de tillät sina chaufförer att köra dygnet runt.

De hade väl inget fack i Iran antar jag.

Det var inte många kvinnor på bussen, verkade som om män har en önskan att förflytta sig, i alla fall i de där länderna. Kvinnor var nog glada att få stanna hemma. En och annan åkte med och de hade inte slöja, bara en schal över huvudet.

Passagerarna gillade pistagenötter, alla hade stora påsar med sig och som bekant så är det skal runt, de var jättebilliga att köpa så kilovis gick bra.
Efterhand fylldes golvet med skal, de åt en nöt och sedan kastade de skalet rätt ut i gången.

Det var tydligen brukligt och ingen reagerade.

Efter 24 timmars nötätande var det flera decimeter skal att vada igenom, stackars medhjälpare som skulle städa ur den bussen.

Nya bussar och ju närmare Afghanistan vi kom så kom även slöjorna fram, från att ha varit schalar blev de hela svarta huvudslöjor till att blir halvtäckande över nedre delen av ansiktet, till att slutligen bli helt ogenomträngliga.

Som stora svarta oformliga bläckplumpar gick kvinnorna omkring, ögonen täcktes av ett nätmönster så att de skulle se vart de gick. Under nätet hade många svarta glasögon så att inte en millimeter skulle synas. Det var en sådan som luktade get i bussen.

Då hade vi för länge sedan lämnat de bekväma bussarna i Iran och skumpade runt på hårda plastsäten i en gammal afghansk buss där långt borta i de fjärran afghanska bergen. 

Bussarna var mer lokala, de stannade lite här och där för att plocka upp folk. Det var mest män och de hade avklippta gummistövlar på fötterna, inga strumpor. Jag antog att avklippta gummistövlar är en billig och slitstark fotbeklädnad.
Ett gevär hängande på ryggen och den sedvanliga turbanen på huvudet. Undrade varför de gick omkring med gevär, de såg inte direkt krigiska ut. Ett stolt folk var det i alla fall och jag förstod att de kunde ge Sovjet på nöten, ingen ger sig på en afghan ostraffat.

Jag stack nog ut, inte ens en huvudbonad, men det var ingen som sade något.

Jag var västerländsk och sådana var lite konstiga i deras ögon.

De var nog lite trötta på alla hippies som drog som myrtåg genom deras land, rökte hasch och hade sig. Hash såldes i statliga butiker, med stämpel på. Kilovis och billigt. 
 Vi tog inget sådant och tur var väl det, de som rökte mycket lyckades inte komma så långt varje dag, de satt mest på hotellrummet, en del kom aldrig till Indien, de stannade i hashruset och fick åka hem på konsulatets bekostnad.

Ibland när jag drog för mycket uppmärksamhet till mig önskade jag att jag hade en bläckplump att dra på, då skulle jag se ut som vem som helst.

De kom i olika färger, en del var blåa en del var röda. Såg inga som bar rosa eller gult, det var väl inga modefärger på burkas.

Det var mest män överallt, de satt i tehusen och rökte vattenpipa, de flanerade kring och pratade med varandra, de skötte affärer och körde bussar.

De få kvinnor jag såg gick ett par steg bakom en man, ingen som var ute och shoppade på måfå, heller ingen som gick med sina barn.

Han var väl ute och vallade frun, det måste vara hemskt att aldrig få gå ut, sitta hemma och laga mat, tvätta och snyta barn måste bli lite trist år ut och år in.

Vi var där innan vi ens visste att ordet taliban fanns, det var innan Sovjet invaderade och krigen avlöste varandra. Jag är glad att jag fått sett Afghanistan eftersom det nu inte är något turistland precis.

Då var det lätt att åka kring, då var både flickor och pojkar välkomna på Kabuls universitet, flickorna i storstaden började göra sig fria, de pluggade och bar ingen huvudbonad. 
Ett uråldrigt patriarkaliskt samhälle höll på att bli lite mer överseende.

Det bakslag som sedan skulle ske vill jag inte tänka på, det blev ännu värre.

Jag måste berätta om morotsjuicen för er. Vi var i en stad som heter Herat och ligger en bit in i landet från Iran räknat.

Den var som hämtad ur ”Tusen och en natt”, dammiga gator och män på vackra arabiska hästar, som var vackert prydda med tofsar i alla färger.

De galopperade krig iklädda turbaner som alla män hade på huvudet, svängde svärd och bara visade upp sig i största allmänhet.

Det var på en sådan dammig gata som jag fick syn på en juicepress, den stod på ett litet bord bredvid ett grönsaksstånd. Den såg lite malplacerad ut, en modern press i ett land som såg ut att ha stått stilla i århundraden.

En man stod och stoppade ned morötter i hålet och pressade ut den läckraste morotsjuice. Han sålde den per glas, jag blev så sugen och kunde riktigt känna smaken av färska morötter.

Vi stannade och engelsmannen köpte en till mig, själv ville han inte ha  just då.

Jag drack med välbehag och lämnade tillbaka glaset till mannen.

Nästa dag gick vi på samma gata, vi närmade oss juicepressen och grönsaksståndet.

I Herat var det lite si och så med avloppssystemet om det nu fanns något sådant, vattnet rann i rännilar på gatan.

Diverse skräp flöt i kring i detta och vattnet hade en konstig brun färg, det luktade inte gott heller.

En pojke hade lagt ned en stor mängd morötter en sådan rännil, han hade inga sandaler utan enbart smutsiga fötter och stod och trampade på dem, när han fick syn på oss klövs hans ansikte i ett brett leende.

Sedan tog han upp morötterna och lade dem i en prydlig hög bredvid juicepressen, de låg där skinande rena och fria från jord.

Jag både häpnade och kände mig illamående, måtte jag inte bli sjuk, jag hade druckit rent avlopp. Värre än så kunde det inte bli.

Vet ni vad? Jag blev aldrig sjuk, jag måste ha vant kroppen med mycket bakterier under resan. Den teorin var inte så dum.

En riktig turist hade nog blivit det, fast de var så räddhågade att de hade nog inte vågat smaka juice.

Men vi hippies tycka turist är trist.