Den osynliga kändisen

Gumman undrar över de yngre. När jag var barn så ville killarna bli antigen lokförare och bilmekaniker eller något annat så där lite lagom yrke. En del satsade högt och ville bli läkare eller ingenjörer, de som gillade att plugga vill säga.

Flickorna ville bli flygvärdinnor (jag ville det), kosmetologer, damfrisörska, kontorist eller arbeta i affär av något slag, de mest omhändertagande ville bli sjuksköterskor.

Idag vill många bli kändis! Vad är det för yrke kan man undra?

Undrar om de vill bli dokusåpakändis eller om de har högre ambitioner, det verkar inte spela så stor roll. Kändis som kändis, bara man blir sedd.

När jag var ung så var det ordning och reda på kändisarna, de var kända för någon bedrift av något slag, antigen var de skådespelare eller höll på med musik eller sport, TV kändisar fanns det inte så många av, de sprang inte på kändiskrogar i alla fall. TV kändisar var mer vanligt folk när de inte var i TV.

De var kändisar för att de åstadkommit något speciellt, idag behöver de inte göra någonting för att bli s.k. kändis.

Begreppet har tagit enorma proportioner, en kändis är idag en färskvara. Förr var du kändis till du dog, en gång kändis alltid kändis.

Nog om kändisar, jag vill både vara kändis och inte kändis. Tror nog att jag vill vara  en dold kändis?

Jag har en dröm om att kunna sitta här på min kammare, blicka ut över havreåkern och skriva så tangenterna hoppar.

Tänk att få vara en berömd författare och spruta ut bästsäljare på löpande band. Håva in miljoner och leva gott och inte behöva tänka på något annat än nästa mening i bästsäljarboken.

Eftersom jag inte vill synas men höras är det väl bäst att jag skriver under pseudonym. 

Så att alla kan undra vem som skrivit den där bra boken och rykten börjar sprida sig som en löpeld. En ny  Bo Balderson skulle jag bli.

Jag skulle sitta här nere i skogen och fnissa, gissa det ni.

Jamen gör det då, säger folk. Men hallåååå, jag måste väl ha något att skriva om, säger jag.

Inser då inte att jag suttit här sedan början på juni och skrivit 50 bloggar, om i min mening ingenting, den tanken slog mig just nu. Bara satt mig en stund i tänkarstolen eller framför tangentbordet med tomt huvud och sedan skrivit en blogg.  

Kokat soppa på en spik.

Man måste ha fantasi för att skriva, det tycker jag att alla andra har, de som redan lyckats. Undrar vad som stoppar mig, jag själv kanske?

Läser just nu ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”, en svensk bästsäljare av stora mått. Han som skrev den var visserligen journalist av något slag

(de flesta som skriver bra böcker är journalister, så synd att jag inte är det då). I alla fall så hörde jag ett sommarprogram av honom där han berättar att det var en strid att få boken utgiven.

Till slut lyckades han och den blev en succé.

Vid det laget hade jag nog givit upp för länge sedan, men han trodde på sin bok.

Sedan är det något annat jag oroar mig för. Om man lyckas skriva en bästsäljare så får man en enorm press på sig att skriva en till. Tänk om det inte finns inspiration till mer än en?

Så en dold kändis skulle jag vilja bli, så varför blir jag inte det då?

Kanske föddes jag i fel land, kanske hade det varit bättre om jag levt i USA där ingenting är omöjligt.

Folk har tron på sig själva och sina förmågor, ingen står där med pekpinnen när de är små och säger till dem att de inte ska tro att de är någon.

Nu börjar den här bloggen bli en enda lång klagan och jag börjar tycka mer och mer synd om mig själv. Bäst att sluta innan ni blir trött på mig.

Pappa han var inte den som hade stora drömmar om sig själv. Men han gav mig i alla fall ett varningens ord på vägen.

Börja aldrig på hotell vad du än gör, sa han.

Han var fjorton år och nykomling i Stockholm, året var 1929 och det var depression. 

I Hälsingland fanns inga arbeten för en grabb som just avslutat sin sjuåriga folkskola.

Har undrat varför några stannade kvar här över huvud taget. Alla i min släkt tog sitt pick och pack och gav sig iväg. Några måste ha ridit ut stormen, det finns folk kvar här, alla bor inte i Stockholm. 

Pappa hade läshuvud, sa alltid mamma, men det fanns inte pengar att låta honom studera vidare.

Han kunde ha blivit precis vad som helst med det läshuvudet, sa hon drömskt som för att rättfärdiga sitt val av man.

Han hade inte världens mest välbetalda arbete, men han hade åtminstone läshuvud.

Pappas morbröder hade sedan länge flytt landsbygden och sökte sin lycka i storstaden. Som ni kanske redan vet så var de målare hela bunten.

Så han fick bo hos dem och söka jobb bäst han ville.

I tidningen stod en annons där Carlton Hotell på Kungsgatan sökte en springpojke, eller piccolo som det så fint heter.

Pappa var där tidigt på morgonen innan någon annan, han kom först i kön av ca 300 förväntansfulla grabbar.

Han kom också först in för att bli intervjuad av första portieren, högsta hönset under direktören i hotellhierarkin.

Han måste ha sett något speciellt hos den unga grabben från Hälsingland, pappa fick jobbet.

Så började hans klättrande på karriärstegen på Carlton Hotell, på den tiden god tvåa efter Grand Hotell i standard.

Han blev vaktmästare efter några år, fick åka ned till Centralen och möta upp prominenta gäster.

Han berättade alltid hur det lät när Paul Robson (en svart berömd baryton som sjöng ”Old man river” i Teaterbåten, så nu vet ni det) ropade inne på Centralstationen i Stockholm, hans röst var så stor och så djup att den hade hörts i hela byggnaden. Kanske låg där någon sanning i den, men jag vet inte.

Hur han blivit bjuden efter sitt arbetspass till president Kekkonens rum för ett parti schack och en grogg. 

Eller när en överförfriskad man tagit in bryggarhästen genom svängdörrarna in i hotellfoajén.

När han tragglat sig igenom ett antal år som vaktmästare blev han portier, han fick stå bakom disken och ta emot gäster och skratta och vara trevlig.

På den tiden var hans lön baserad på dricks, folk gav dricks i större omfattning än nu, idag ger vi nästan ingenting.

Så att le och vara hjälpsam gav kanske några kronor mer än den lilla lön han fick från hotellet.

Första portieren på den tiden var en rik man, han levde gott på folks generositet.

Pappa sa alltid att man skulle ge dricks när man kom till ett hotell, ingen mening att ge dricks när man åkte därifrån, då gick man ju miste om en bra service.

Jag praktiserade det en gång i Portugal på 70-talet.

Vi skulle vara fjorton dagar i Lissabon och vi gav mannen bakom disken en bra sudd pengar, när vi kom.

Kan tyckas lite konstigt eftersom vi då inte visste om han var en surkart eller inte, en vild chansning kan man säga.

 Har aldrig fått så bra service någon gång, han slog nästan knut på sig själv när vi kom ner, hjälpte till med allt vi kunde tänka oss.

Ett bra tips han gav mig pappa, han visste.  

Sen klättrade han upp bakom disken också, blev andra portier och till sist första.

Då hade folk blivit mer återhållsamma med dricks så han skapade sig inte någon förmögenhet min pappa.

Han var lik Lennart Hyland, ofta fick han höra skämtet att gästen trodde han kommit till Hylands Hörna, varje gång skulle pappa skratta hjärtligt som om det var den första gången han hört det.

Pappa var en baddar på att göra ett teaterskratt, från att vara fullkomlig allvarlig så lade han huvudet tillbaka och skrattade utav hjärtats lust.

Det lät äkta.

När gäster var otrevliga gällde det att inte röra en min, vara till lags i alla situationer.

Han kom ofta hem med små historier, det hände saker dagligdags på ett stort hotell.

Som när sovjetiska ishockeylandslaget kom och bodde där under hockey VM 1968.

De var noga påpassade av sina ledare, ingen fick avvika en tum från gruppen. Kanske skulle de hoppa av till väst, den chansningen vill de inte ta. De hade ju hela den berömda sovjetiska femman i sin hand.

En dag hade de gått i samlad trupp för att shoppa, i Sovjet fanns inte mycket shopping på den tiden så de skulle passa på att riktigt slå sig lösa på PUB eller NK.

När de kom tillbaka i samlad position så hade alla köpt samma sak, de höll en likadan pläd under armarna. Inte ens då fick de avvika.

En liten japan kom ned i foajén och började ta av sig sina byxor, de andra i sällskapet stod och pratade med sina kameror hängande runt halsarna och lyfte inte ett ögonbryn.

Pappa beslutade sig för att stoppa honom, det gick inte an att stå mitt i en foajé och ta av sig byxorna. Men något inom honom ville se hur det hela avlöpte, han hejdade sig men på språng om det skulle bli för avklätt.

Japanen stod där i sina kalsonger och öppnade sin väska, tog ut ett par andra byxor och satte lugnt på sig ombytet. Stängde väskan och stod sedan där, omedveten om den uppståndelse han förorsakat.

Jimmie Hendrix var på besök, hans sällskap hade en hel våning för sig själva.

På den tiden, vi talar om 1967 så var det inte så vanlig att se svarta män med stora afrofrisyrer. Han såg onekligen skrämmande ut för en del.

En tysk stod och väntade på hissen, när den kom och dörrarna öppnades stod Jimmie Hendrix där, tysken hade skrikit av skräck och gått baklänges, kanske trodde han att såg i syne,

Jimmie Hendrix hade inte reagerat, var väl van med det mesta.

Pappa hade fått sig ett gott skratt.

Janice Joplin hade ringt ned till pappa och ville ha en gindrink klockan åtta på morgonen. Pappa hade upplyst henne att i Sverige fick inte alkohol serveras före klockan tolv.

Det är några av de små historier han berättade, det var många fler men de har jag glömt.

Så han stod där bakom sin portierdisk återstoden av sitt yrkesverksamma liv, skrattade åt gamla skämt, tog hand om besvärliga gäster, ordnade upp situationer som när någon taxi inte kom för att köra gästen till Arlanda och ett väntande flyg och annat smått och gott.

Lärde sig tyska, franska och engelska i ett nafs, hade säkert sitt läshuvud att tacka där. Men jag visste aldrig hur mycket han avskydde att arbeta på hotell.

Jag undrar varför han stod där i 50 år och önskade att han varit någon annanstans, varför bytte han aldrig jobb?

Men så var det förr, de fick ett arbete, stannade troget kvar och sedan var det dags för guldklocka.

Hur många får Kungliga patriotiska sällskapets medalj för lång och trogen tjänst i dag? Pappa var en av dem.

Jag har aldrig arbetat på hotell, har följt rådet han gav mig.

Men en hemlig dröm om att bli osynlig kändis den har jag kvar.