Under Herrans tukt och förmaning

Gumman ser ut över nejden. Konstaterar att det är snart, mycket snart endast de sista skälvande minuterna kvar av sommaren.

Snart ska barnen börja skolan igen, efter i deras ögon ett jättelångt sommarlov.

Tiden går sakta när man är barn, varje dag innehåller så mycket att en vecka kan kännas som en månad.

Undrar varför tiden går fortare och fortare ju äldre man blir, det skulle vara tvärtom tycker jag, det är ingen ordning på saker och ting.

Jag började skolan när jag var sex år, fick gå på ett skolmognadsprov och blev antagen, jag som fyller så nära nyår.

Tänker tillbaka på hur skolan var då, milsvid från dagens. Milsvid var min skolgång också från mina föräldrars.

Pappa berättade att läraren tog barnen i söthåren vid öronen och lyfte dem som gjorde ofog. Det hade de lyckligtvis slutat med när jag började 1959, då många av er läsare säkert inte ens var påtänkta.

Han fick gå varannan dag i sju år, jag skulle gå varje dag i nio år, lördagar också. Fast då var dagen kort, inget fredagsmys i familjerna på den tiden, lördag var skola och arbetsdag för de flesta.

Jag började som liten förskrämd sexåring i en skola i Stockholms innerstad,

Gustav Vasa skola hette den och var en stor stenkollos byggd någon gång i slutet av

1800- talet.

Breda stentrappor med synliga fossiler, det ekade bra när vi kom in från rasterna. Skolgården var en asfaltsöken, inte ett grönt strå så långt man kunde se, inramad av höga svarta järngrindar och skolan med de många fönstren stirrade ned på oss som spanade ögon. Hela skolan var sträng till sitt utseende, vi var inte där för att roa oss, vi var där för att lära oss räkna, läsa och skriva. Samt att blir bra samhällsmedborgare.

Min fröken skulle bli Margit Hernefors. På den tiden fanns det lärarinnor och det fanns magistrar. Idag är hela bunten lärare, man som kvinna. Men det känns lite tokigt att kalla en man för syster tycker jag, i detta jämlikhetens tidevarv.

Att ha en lärarinna som började sin karriär 1920 hade sina för och nackdelar, vi stod och väntade i korridoren efter varje rast och varje morgon. Det var inte tal om att ha upplåsta klassrum.

När hon kom skramlande med sina nycklar fick vi inte rusa in hur som helst. Vi skulle ställa oss i raka led och marschera in i klassrummet, ställa oss vid våra bänkar, stå där tills hon lagt ned det hon hade på pulpeten (så hette väl lärarens bord på den tiden om jag inte minns fel) sedan vände hon sig till och sa

-          God morgon barn

-          God morgon fröken, svarade vi unisont.

-          Var god och sitt, sa hon sedan och vi satte oss.

Hon var lång och smal, hade alltid en knut mitt på huvudet som en stor bulle. En gång visade hon oss hur långt hennes hår var, det räckte precis ned till hennes bakdel. 

Hon var noga med sin figur och hälsa, åt alltid bara en naturell yoghurt till lunch fast min ayruvedaadoktor säger att man ska äta huvudmålet mitt på dagen när matsmältningen är som bäst. Men det hade hon inte hört naturligtvis.

Vi fick alltid gå ned till mjölkbutiken i hörnet och köpa en trekant yoghurt åt henne varje dag. 

Hon valde vilka hon ville ge ynnesten att handla, vi som fick gå kände oss alltid lite utvalda.

En trekant var ett tetrapack som revolutionerade mjölkvärlden i slutet av femtiotalet. 

Hittills hade det var mjölkflaskor som gällt, innan dess var det mjölk på lösvikt som man hämtade med egen medhavd mjölkbytta. Men det vet jag ingenting om, fullt så gammal är jag inte.

Tetrapacken var bekväm för butikerna då de såg ut som pyramider och kunde staplas på ett genialt sätt. De var också lättare att bära hem, men hopplösa när de var öppnade.

De tog upp halva kylskåpet och vi hade inte stora sådana på den tiden.

Varje morgon skulle vi sjunga psalmer, för att få lite herrans tukt och förmaning i oss.

Hon hade en urgammal orgel i ett hörn och där satt hon och trampade på pedalerna, tryckte ned tangenterna så orgeln tjöt  och med hög röst sjöng hon ”Du är av jord tillkommen av Herrans nåd och kraft” eller någonting i den stilen.

Vi förväntades att sjunga med. Ibland sjöng vi ”Trygga räkan ingen vara än guds lilla barnaskara”.

 Med den lilla andliga injektionen skulle vi sedan lära och läsa och skriva och räkna.

Vi tillhörde alla samma religion och ingen på den tiden ifrågasatte om vi skulle ha skolavslutningar i kyrkan eller om vi skulle sjunga psalmer.

Alla var kristna och medlemmar i Svenska kyrkan, ingen frågade någonsin om vi tillhörde något annat.

Vi hade också kristendomsundervisning, det hette så på den tiden.

Det var tio guds bud som vi skulle lära oss utantill och annat jag förträngt.

Men Manne Benjamin var undantagen, hans pappa hade varit och talat med fröken.

Manne Benjamin var som namnet antyder, jude.

Kanske det är ett sorts skällsord nuförtiden det också, så jag ändrar det till av judisk härkomst för att inte stöta mig med någon.

Manne fick sitta i korridoren och göra något annat när vi tragglade budorden.

Mannes föräldrar hade med en hårsmån lyckats överleva koncentrationsläger och elände. 

De hade kommit till Sverige på något sätt och här var Manne född.

Vi skulle alltid ta hänsyn till Manne när han blev ledsen, fröken sa att han var ledsen för att alla i hans släkt blev dödade under kriget. Vi ifrågasatte inte det utan struntade i när Manne satt och lipade, eller måste gå hem när han mådde dåligt.

Mannes pappa mötte honom efter skolan varje dag, en ganska stor svartmuskig man med en illasittande överrock. Han stod utanför grindarna och Manne tog alltid hans hand och sedan gick de hem. Han skämdes aldrig över sin pappa. Men jag skämdes över farfar.

Eftersom det var Stockholms innerstad så fanns det gott om stora trafikerade gator. Jag skulle korsa en sådan på min skolväg, mamma följde mig första tiden, vågade inte släppa iväg en sexåring bland bilar och spårvagnar.

Efter ett tag började hon arbeta så hon kunde inte komma ifrån mitt på dagen, så de skickade min farfar att möta mig.

Han var då sjuttio år och urgammal, hade brun skinnjacka och han stod alltid utanför grindarna och väntade på mig.

Jag skämdes, ingen hade en sådan gammal farbror som hämtade dem, tänk om de trodde att det var min pappa.

Tittade mig alltid omkring, var det barn kvar på skolgården så låtsades jag vänta på någon annan. Farfar fick stå där ett tag tills han en dag förstått det hela och ställde sig på andra sidan gatan. Lite i skymundan stod han, tålmodigt väntande.

När jag sedan började tvåan så slapp jag farfar, jag var sju år på mitt åttonde och kunde efter mammas förmaning att se två gånger om det kom någon bil eller spårvagn, själv gå över den stora Sankt Eriksgatan.

Hade jag två öre så kunde jag gå in i tobaksaffären och köpa en zebra, en salmiaksmakande karamell med svarta ränder på. Den räckte att suga på ända hem.

När det var matrast fick vi ställa oss i två raka led och fröken ställde sig först och sa med hög röst.

–        Nu är det matrast, nu går vi till matsalen. Precis som om vi inte visste det.

–        Tack god gud för maten vi ska få amen, sa hon.

–        Tack gode gud för maten vi ska få amen, svarade vi.

Hon gick först och vi kom som en lång svans efter, vi skulle också hålla varandras händer, vi som gick bredvid varandra. Ett sätt att hålla svansen samlad tyckte hon.

Marscherade ned för trapporna och in i andra korridorer där andra fröknar och magistrar kom med sina svansar till barn.

Förbi alla montrar med uppstoppade djur som stirrade på oss. Jag tyckte alltid att de var läskiga. Speciellt den där stora örnen med sina utbredda vingar, han stod på ett skåp så att vi fick passera under den. Vingen gav en skugga på golvet, vi tog alltid några snabba steg förbi, en del tisslade och tasslade.

Fröken hade god hörsel.

–        Tyst i ledet, var hennes ständiga kommentar.

Nere i matsalen luktade det konstigt. Stora vitlädda mattanter slevade upp maten på våra tallrikar, vi fick sätta oss först, sedan gick vi rad efter rad och hämtade mat.

När de kom tillbaka så fick nästa rad gå upp.

Väloljat och välorganiserat, i en tidsålder där barn var varelser som skulle hålla tyst och lyda.

Sedan gick fröken och åt sin yoghurt någonstans i ett fjärran lärarrum.

Dit där inget barn fick sätta sin fot, vi visste inte ens vart det låg.

Mattanterna var inte snälla, vi måste äta upp maten de givit oss. Det hjälpte inte ens om knappt kunde få ned maten. Jag avskydde ärtsoppa, det var den värsta mat jag över huvud taget visste. Fick kväljningar vid varje tugga och kämpa med att svälja, försökte en gång att gå till tallriksbordet där vi ställde vår smutsiga disk med en halv tallrik soppa. 

En mattant stod på vakt och inspekterade om vi ätit upp.  

Jag blev tillbakaskickad till bordet, med order om att äta upp, jag fick inte gå upp förrän jag ätit allt. .

Det fanns heller ingenstans att smussla undan soppan på, inte en stor krukväxt eller papperskorg. Tanternas vakande ögon fanns överallt, jag slevade och kväljdes, slevade och kväljdes.

Min ett år äldre kusin som också gick på skolan avskydde majonnäs, hon kunde helt enkelt inte få ned den.

En dag var det en stor klick på varje tallrik, hon åt det andra och försökte lämna tillbaka tallriken med klicken ouppäten.

När hon sa att hon inte kunde äta majonnäs så dök det upp en lärare, det var alltid en sådan i matsalen för att hålla ordning på oss.

En mattant höll i min kusin, läraren tvingade upp käkarna på henne och stoppade omilt in sked efter sked av majonnäsen.

Min kusin skrek och grät, de gav sig inte, hon skulle få i sig allt. Jag satt en bit bort och tittade ned i tallriken. Tyckte synd om henne men kunde ingenting göra.

Inget tal om allergier var det heller, kan inte komma ihåg att någon hade allergi och fick slippa äta vissa saker. Allergier var inte vanliga på den tiden.

Inte hade vi huvudlöss heller, pappa berättade hårresande historier för mig hur det var förr i världen när de hade huvudlöss.

De fattiga barnen hade så många att man kunde se hur de kröp ovanpå flätorna.

Det var alltid fattig barn som hade löss på den tiden.

Sen fanns det vägglöss också, de kröp upp för sängbenen på natten för att suga människoblod, försökte de överlista lössen med att ställa sängbenen i burkar med vatten, var se så sluga att de kröp upp i taket istället och kastade sig huvudstupa ned i sängen. Måste ha varit ett jättehopp för en liten lus, modiga är de i alla fall.

 Men det finns inte längre sa han tröstande. De är utrotade från Sverige eftersom vi höll renare än de gjorde förr.

De har återuppstått från de döda nuförtiden de där huvudlössen, luskammar är inte länge ett museiföremål.

Från att ha varit utrotade till att dyka upp igen är lite konstigt, vart har de varit alla dessa år?

Kanske är de importerade, eller så har de kommit för att vi enligt media fått fattiga barn i Sverige igen, de har väl legat på lur i något hår någonstans.

Jag fick chansen att bekanta mig med huvudlöss när dottern gick i skolan här i byn. Hade då aldrig sett någon sådan förut. 

Vet nu så mycket att man behöver inte vara fattig för att få huvudlöss och man kan vara hur renlig som helst. Huvudlöss gillar schampo.

Men de fanns inte när jag var liten och gick i skolan.

Sen fanns det badtanter också, i skolan fanns en simbassäng i källaren.

Där skulle vi barn lära oss simma, ganska bra idé då det är lite si och så med det i dagens läge.

Men då ingick det i läroplanen att varje barn skulle kunna simma.

Vi fick gå ned i katakomberna en gång i veckan, vi stackare som inte kunde simma. Där fick vi duscha, vilket bestod i att vi stod på rad under duscharna och badtanterna gick till en efter en med en rotborste och gnuggade våra skinn röda.

Hårdhänta var de, men vi skulle vara rena innan vi gick i bassängen.

Där flöt jag omkring med mina två korkar på ryggen och kämpade med armtag och bentag, tills en dag då jag plötsligt kunde vara utan korkarna och simma alldeles själv.

Vi plitade skrivstil och lärde oss texta, idag verkar det inte vara någon ordning på det hela.

Allt ser ut som textning i mina ögon. Ingen får göra sirliga bokstäver utan att ta upp pennan från pappret. Allt i ordet skulle obönhörligen hänga ihop i skrivstil. Vackert var det också om man hade bra stil.

På lördagar så släppte fröken Hernefors loss, då hade vi något som på den tiden hette roliga timmen. Nu verkar de mest ha den hela tiden. Skolan ska vara rolig att vistas i.

En timme i veckan då vi kunde slappna utav och få vara som barn på riktigt.

Fröken gick runt våra bänkar med en skål karameller, en karamell skulle helst räcka en timme. Vi fick inte ta två.

Sedan läste hon ur en bok, kommer ihåg att hon läste ”Pippi”, ”Barnen i Bullerbyn” eller ”Pelle svanslös”. Vi sög på våra karameller och satt knäpptysta och vek våra karamellpapper i fantasifulla origami liknande skapelser.

Efter ett par år så blev det ”Fem gömmer en skatt”, eller ”Fem på äventyr”.

De som aldrig läst en Fembok har missat något. Antar att barn inte läser dem nu.

Roliga timmen var det bästa på hela skoltiden, där lärde jag mig att en bok kunde innehålla en skatt.

Att en bok kunde skapa inre bilder och vara så oändligt spännande.

Skolan har sedan dess förändrats, det är inte längre betyg i ordning och uppförande, nästan inga betyg alls i de lägre klasserna.  

Det var stora A och lilla a, b och bc (på gränsen att vara ok) sedan var där C, det fanns inget litet c vad jag kom ihåg. Men det är många år sedan så jag har väl glömt det också.  Värst var det för oss som hade dålig sångröst. Vi skulle gå in en och en och sjunga ”Fjärilsvingar syns på Haga” för fröken.

Om vi sedan fick ett C i sång så var det inget vi kunde göra något åt.

Skolan står kvar och är fortfarande en skola, men den tråkiga asfalten vi lekte hoppa hage på är borta, där är gräs och träd, gungställningar och rutschkanor, lite stojigare och gladare barn är det också, de får lov att bara barn.  

Fröken Hernefors gav mig grunden till ett livslångt förhållande till böcker, får väl tacka henne i dag för det där hon sitter i sin himmel och spelar orgel och sjunger.