Gumman sitter i tänkarstolen. Den där på logen som brukade vara min rökstol men som nu är enbart en tänkarstol. Lite tråkigare om man är röksugen, men där kommer idéer upp som hoppande bingobollar.
Tänker på att det finns bussar och så finns det bussar.
Det beror på i vilken världsdel man åker i dessa. De färggladaste bussarna finns i Indien. Kanske de finns i andra länder också men jag har bara sett de indiska och dessa glömmer jag aldrig.
De var och säkert är de det ännu, målade på varje millimeter med glada färger, motiv av allehanda slag. De syntes i alla fall när de kom.
Det västerländska säkerhetstänkandet tog slut någonstans i Afghanistan och sen var det fritt fram att sitta på busstaket och klamra sig fast i bagageräcket.
En del bussar var så fulla med folk på taket att de som inte fick plats där uppe stod och höll sig på sidorna utanför bussen. Det gällde att få åka med, att det skulle vara en livsfara det var det ingen som reflekterade över.
Stadsbussarna var värst, där var det djungelns lag som gällde.
Vi stod en gång i Delhi och väntade på en tur. Vi frågade en man när bussen skulle komma.
Han ryckte på axlarna, såg lite undrande på oss, den kom när den kom.
Det fanns heller inga tidtabeller, tänker hur det skulle fungera i vårt väloljade samhälle, där bussen ska vara på prick, inte tre minuter sen.
Vi väntade inte i någon sorts kö vid hållplatsen, snarare en spejande klunga.
När den väl kom så bröt kriget ut, kriget att ta sig på bussen.
Klungan som vi stod i tog med oss fram till bussdörren, där sveptes jag med i hysterin och slog bort en gammal dam som försökte tränga sig före.
Jag blev som ett djur, det skrämde mig men jag var också fast besluten att inte bli kvar på gatan.
Damen for som en kägla jag och engelsmannen kom ombord, vi trängdes ihop någonstans i mitten, det fanns inte en millimeter kvar att stå på, bussen var knökfull.
Några hängde utanför som vanligt och bussen stånkade iväg med sin överfulla last.
Jag vet att jag hann tänka på hur i hela friden vi skulle kunna betala, inte kunde väl busskonduktören komma fram där med sin väska?
Då kom han framifrån, han tog betalt av dem som satt och stod längst fram med stor precision och skicklighet. Man såg på han min att han tog sitt arbete på största allvar, alla skulle betala, ingen fick slippa undan.
När han inte kunde tränga sig fram längre hoppade han helt enkelt upp på axlarna på folket som satt och gick från person till person och tog betalt från oss som stod i mitten. Åtminstone hade han tagit av sig sina sandaler, lite hänsyn visade han i alla fall.
Han missade ingen och de som fick bli trampade på visade inget som helst missnöje, de satt där och vickade huvudet lite åt sidan så att ha skulle ha mer axel att stå på.
De var vana att åka buss i Delhi, de hade varit med förr.
Alltså gäller det att sluta tänka på sin nästa när man ska åka buss i Indien, det är bara att svänga armarna som väderkvarnsvingar och ta sig ombord.
Man är sig själv närmast.
Den värsta bussfärd som jag någonsin upplevt, har som tur är inte upplevt något liknande igen. Det var på vägen upp till huvudstaden i Kashmir, den heter Srinagar och ligger ett antal tusen meter upp bland Himalayas berg.
Vi skulle åka tidigt en morgon, torget var fullt av färgglada bussar, på var en av dem stod en eller två män på taket och tog emot passagerarnas bagage.
De snodde fast det med snören och att döma av farten de gjorde det med, var det inte första gången.
Så fort vi satt oss tillrätta på de dåliga plastsätena för vår sju timmarsfärd, noterade vi att våra medpassagerare var muslimer. Det såg vi på alla vattenpiporna och de runda hattarna muslimska män mestadels bar.
Jag blev inte glad, att hamna i en muslimsk buss bådade inte gott.
Jag hade hellre velat åka med hinduerna. Jag höll på hinduerna, lite likt två fotbollslag, de hade krigat så länge med muslimerna i Kashmir.
Muslimerna hävdade sin rätt till regionen, antagligen ville de ha alltihopa.
Hinduerna gav inte med sig, de ville vara kvar Kashmir och så slogs de. Lite som hund och katt det där bråket mellan muslim och hindu. Fattar inte att de orkar hålla på i så många år.
Till vad nytta?
Munken vi bodde hos var heller inte glad åt muslimerna, han ansåg att det var ett krigiskt folk. De åt kött i massor och så slogs de i massor.
Köttätare är våldsammare i sin natur, växtätare fridsammare. Så sa i alla fall munken i Indien.
Kanske ligger det lite i det, tänker på Sydamerika där de äter mycket kött, de bråkar mycket om allting. Det är väl någon revolution på gång för jämnan.
Fast i Australien bråkar det inte så mycket, de äter stek till frukost. Så där faller den teorin.
Så med det i tankarna så hade vi hamnat i en muslims buss, det var för sent att kunna byta. Vi fick snällt sitta där bland vattenpiporna och åka med.
Först gick det relativt bra, visserligen skulle vattenpipsgubbarna av lite då och då och fylla på vatten till sina bolmande pipor. Ingen hänsyn togs till de passagerare som inte ville vara inneslutna av rök och det evigt bubblande ljudet av pipan.
Det blev små stopp på ett par minuter när någon av dem kutade ut och fyllde vatten från något litet vattenfall.
Efter ett tag så började vägarna slingra sig runt bergssidorna, de blev också smalare. Vid möten så fick någon stanna och den andra köra långsamt förbi, det var för det mesta vi som var på väg uppför som fick köra.
Det var vänstertrafik och stupen låg till vänster.
Det fanns heller inga räcken, så långt hade ingen tänkt. Vägen var starkt trafikerad då den var den enda till Srinagar. Mestadels var det militärfordon och bussar, en och annan liten bil.
Muslimerna i bussen började bli oroliga, vid varje passage där bussen sniglade sig förbi en mötande, var det inte många centimeter till godo. Jag såg ned och då fanns det inget annat än bussens sida och luft som syntes, vägen var borta.
De började skrika på Allah och många grät, jag har aldrig varit mindre road av en bussfärd. Vi som satt till vänster kastade oss till höger i bussen, lite för att hjälpa den att inte välta över kanten. Chauffören var väl van med detta, han rörde inte en min.
Så fortsatte det timme efter timme, när inte vattenpipsgubbarna skulle ha vatten så var chauffören ute och hämtade till bussen. Den kokade med jämna mellanrum av ansträngningen att ta sig uppför. Vi fick vänta ett tag, gå ut och sträcka på benen innan han kunde skruva av kylaren och hälla i friskt kallt vatten.
Efter en rent ut sagt äventyrlig dag i mitt liv så kom jag liv kom vi upp till Srinagar.
Jag var alldeles matt, försökte inte att tänka på när vi skulle ner igen.
Det hade gått vägen även i den muslimska bussen. Allah hade väl varit där, kunde väl inte undgå att höra hur alla skrek på honom.
Chauffören stängde av motorn och flög ned för bergspassen, han såg sin chans att spara lite bensin, han pumpade vildsint på bromsarna vid varje krök, vi var ju i bättre position denna gång inte i utkant.
Vid möten lyckades han få stopp på bussen genom att sätta på motorn. Antagligen så fungerar bromsar bättre då.
Då fick vi sitta och titta på de stackare som snirklade förbi oss i ytterkanten.
Fast jag insåg att vi som var på nedväg inte hade det så mycket roligare. Det var mest hinduer på bussen och de sade ingenting.
Sen fortsatte han och att det fungerade att komma levande ned också är ett under.
Dessa gamla utslitna bussar kunde inte vara något att lita på.
Jag tänker aldrig åka buss mellan Jammu och Srinagar något mer här i livet.
Väl nere och hemma hos munken så träffad jag en man och frågade honom om några bussar åkte av vägen. Någon olycka måste väl ha inträffat.
Han tittade på mig och sa att det ramlar ned cirka en buss i veckan.
Hans bästa vän åkte dagen efter oss, han kom aldrig fram. Bussen hade åkt rätt ned i stupet, den gången gick det nog inte så bra att pumpa med bromsarna.
Hade jag vetat det innan så hade jag aldrig åkt. Tur man inte vet allt här i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar