Allt är som vanligt igen

Gumman är tillbaka i stugan igen.

Ni kanske trodde att jag kroknat på att skriva, men den stora inspirationen låter vänta på sig. Men här är jag igen när ni minst anande det.

Efter en hektisk vecka i storstaden är jag tillbaka i den stora tystnaden.

Förutom skogsmaskinen som fortfarande håller på att samla ihop träd uppe vid vägen hörs inte ett enda ljud. Den är väl snart klar med sitt, då kan jag ta reda på om mina stigar fortfarande är kvar efter förödelsen.

Tranorna har flyttat söderut, de hörs inte längre trumpeta, björkarna börjar fälla sina löv och hösten känns väldigt, väldigt nära.

Det är så tryggt att komma hem, biträdena i affären som jag känner igen varenda en, plockar upp sina varor på hyllorna, sommarfolket har också flyttat de flesta ansikten är bekanta igen. Livet har gått vidare här fast jag åkt iväg en liten stund.

Under åren sedan jag flyttade hit har jag gått och blivit mer och mer som en gammal stubbe. Känner mig bortkommen och stel i storstadspulsen.

Har svårt att väja för folk, cyklar och bilar, man måste nästan dansa fram på gatorna för att inte krocka med något hela tiden.

Väninnan påminde mig att jag hade min väska öppen, jag måste dra igen blixtlåset, någon kunde ju stjäla min plånbok. Tänkte inte på att det finns oärliga människor.

Så har jag försökt mig på shopping också. Det gick inte så bra, jag kom inte hem med en enda sak.

Läser ibland att någons hobby är att shoppa, handla säger vi här på landet men shoppa heter det på nysvenska.

Gubben han köper bra att ha saker, jag fick en sopborste i julklapp ett år, året efter fick jag en pastamaskin. Den står nu i skåpet och samlar damm, fast jag har en tanke att göra egen tortellini vilken dag som helst.

Det jag verkligen går lös på är bilvårdssaker, kommer jag in på Swedol så är jag hundralappar fattigare på ett par minuter.

Ni som inte vet vad Swedol är för slags butik vill jag tala om att det är en sådan med muttrar och skruvar, gummistövlar och arbetskläder, maskiner av olika slag och jättelika dunkar med hydraulolja. Hydraulolja är storsäljare här, den används i traktorer.

Jag är väl inte så intresserad av att shoppa sådant, men vid bilvårdshyllorna där blir jag fast som en tonåring som väljer smink på Kicks.

Det är trasor och vax, polish och nybilsdoftande Wonderbaum, burkar med putsdukar för plastdetaljer och för glas. Inget går upp mot en skinande ren bil.

Gjorde ett stopp i Västerås på väg till Stockholm, eller rättare sagt jag åkte till Stockholm och tog ett tåg till Västerås. Ett sådant tåg med flera våningar, när jag skulle in i det var dörrarna stängda, några hade bevisligen gått in för det satt folk där, jag visste inte hur jag skulle öppna.

En vänlig konduktör såg min belägenhet och visade en liten knapp på sidan av dörren som gick att trycka på, den var inte röd och det stod ingenting som ”Tryck här” eller ”Dörröppnare” på den. Det är inte lätt att komma från landet.

Lite överraskad var jag också att hon var så vänlig, det finns bra folk i storstaden också. Annars verkar de mest leva i sin egna lilla värld och vart de än går så pratar de i telefon med någon. Kommer inte ihåg vad folk hade för sig före telefontiden, så fort man glömmer.

Västerås var sig likt, det är affär på affär och alla pratar lite gnälligt och släpigt, ganska konstig och ful dialekt i mina öron, fast jag förstår vad de säger.

Annat är det här, pratade med en kollega på ett arbete jag hade inne i Hudiksvall för länge sedan. Hon nämnde någon som skulle åka ”lamä”.

Hade aldrig hört ordet och fick inte ens in sammanhanget, det lät lite franskt.

”Lamä” betyder också, om vi omvandlar det till svenska.

Så nu har jag vidgat mina vyer lite, annat är det med en del som bor i byn, de vidgar sällan sina.

Grannen tvärs över han som svär över sin traktor och sköter sina två kor och några höns, han åker inte ut så ofta. Ja, en gång i veckan åker han till Hudiksvall men det räknas inte tycker jag.

När vi flyttade hit från storstaden för 21 år sedan kom han instolpande i köket en dag, hade aldrig sett honom förut och jag tror nästan inte han presenterade sig heller.

Efter ett tag så förstod jag att han var grannen mitt emot.

Han och hans bror hade tydligen varit nere i Stockholm en helg för han förklarade att den där Globen var då inte mycket att se.

Nej, kanske inte, men det som är att se brukar för det mesta ta plats inuti Globen som konserter eller hockeymatcher av olika slag.

Här på landet är det inte så noga att ringa först och annonsera sin ankomst.

Annat var det under min uppväxt, har aldrig varit med om att folk bara klev in i lägenheten hos mina föräldrar och satte sig vid köksbordet och fick kaffe.

De skulle antagligen tycka att en sådan person var lite udda och konstig.

En omständlig procedur när någon skulle komma, först ringde de och sedan avtalades en passande tid, sedan skulle det lagas middag, köpas fin sprit och när maten var lagad och välkomstdrinken upphälld så kom främmandet.

Inte bara en kopp kaffe i all enkelhet, det har jag inget minne av.

Nu har saker och ting säkert ändrats där också, men som här på landet tror jag inte storstaden blir.

Här går de till varandra utan att nästan knacka och slår sig ned, frågar inte om de möjligtvis kommer och stör. Kaffet sätts på och sen får de ta det som det kommer, inga krusiduller, inga välkomstdrinkar eller stora middagar.

Sedan görs allt i kök här, det äts och dricks kaffe, pratas över en öl eller vin.

Mycket händer vid köksborden. Sällan att någon går in i vardagsrummet och slänger sig ned i soffan, eller salen som den heter.

Salen var förr ett finrum som användes vid speciella tillfällen, kanske vid jul eller någon stor födelsedag, det verkar sitta ibland de äldre i alla fall.

Tror att köksbordet är vår nya långbänk, där dryftas allt från världsfrågor till senaste nytt i byn.

När jag kom hem och åkte grusvägen till arbetet första dagen satt en annan granne på en pall vid sitt hus och tittade ut över vägen.

Jag stannade och slog några ord med henne, hon väntade på att sonen skulle få åka till stranden med skolan.

Kunde inte annat än skratta och säga att hon såg ut som om spelade i en Lars Molinfilm. Filmer där lite udda folk gör lite udda saker som att sitta vid vägen och glo.

Det är bra att åka bort och se hur andra lever och har det, då uppskattar jag den något melankoliska och eftertänksamma hälsingen här uppe igen.

Kära kollegan hon är iväg för att vidga sina vyer också, på Cypern med hela familjen. Hon får nog det svettigt, det är varmt där nere just nu tur att hon gillar värme.

En annan väninna hon tar det hela ett steg längre, hon flyr vintern helt och hållet. Kan inte låta bli att känna avund, stoppar tillbaka den känslan och försöker vara storsint, hon är värd det.

Först i maj när flyttfåglarna kommer eller när sädesärlan eller kuckurellan som de kallar den här uppe kommer trippande igen med sin snärtande svans.

Då kommer hon tillbaka till oss bleka nordbor som kisar eftertänksamt ut ur stugorna  i solen och undrar om vintern är slut.

En lyckans ost är hon. Fast de som älskar att ha vintern framför sig håller nog inte med. Det finns ju sådana också, fast de är inte så många tror jag.

Jag bakar chokladkaka idag, väntar på dödens grupp som kommer ikväll.

Ni som följt min blogg vet att vi träffas ett gäng var fjortonde dag och läser ur en bok om vad som händer när vi dör.

Intressant tycker vi alla och mumsar smörgåsar, dricker te och avnjuter kaka med vispgrädde medan vi dyker ned i dödens mysterier. Lite udda hobby, det kan jag medge.

På tal om döden så var jag på begravning i Stockholm också, min barndomsvän har lämnat det jordiska. Den första av oss kamrater som gått bort, vi står på tur efter.

Tror väl att det dröjer ett tag, men man kan aldrig veta. Så jag får läsa om vad hon har för sig just nu istället så att jag vet lite mer.

Folk frågar mig om jag vet och tror att det finns ett liv efter detta. Veta kan jag inte, men tro det kan jag. Även om jag visste så skulle jag inte kunna övertyga en enda människa för det skulle inte tro mig.

Det är just så att ordningen är följande:

Vi vill ha det till att vi vill se för att kunna tro. Men det är så finurligt att vi måste tro för att kunna se. Så jag är mitt i ett moment 22 när jag tänker efter, det är vi alla, vi som vill ha bevis på allting.

Kakan är klar i ugnen, äggen är kokta och nu ska jag städa lite grann. Dödens gäster kommer snart.