Båtliv med knorr

Gumman är lat. Tänk om jag hade en betjänt som gjorde allt tråkigt jobb i hemmet och jag kunde bara glida omkring och göra allt som jag tycker är roligt.

Har haft en sådan en gång och jag kan tala om att det verkligen känns obekvämt, jag är inte van och kommer nog aldrig att vänja mig.

Betjänter är någonting man måste vänja sig vid, de står där lite överallt och väntar på order, de lever inte ett eget liv, de lever ett liv för att betjäna just dig och som svensk är jag inte van vid det. Inte i vårt jämlika Svennesamhälle där man är tjena, tjena och hejsan, hejsan med allt och alla.

Vet inte om det finns betjänter i Sverige, inte sådana som står och passar upp och hänger fram kläder, det tror jag inte. I andra länder lever de kvar, i länder där det inte är fult att vara rik.

Hur var det nu, jo jag har levt fjorton dagar med en betjänt, inte en i frack och vita handskar men ändock en människa som lydde ens minsta vink.

Ni som är flitiga läsare av min blogg vet att jag hade en skräckfärd med buss upp till Kashmirs huvudstad Srinagar för massa år sedan. Mitt sällskap på skräckfärden var en engelsman och hans pensionerade pappa. Han kom som en räddande ängel till Indien när vi varit där i fyra månader och sovit på hårda golv och ätit ris och grönsaker varje dag.

Han var på missionsresa för att köpa sig en plats i himlen. Det är vad vi lite elakt sa i alla fall, han var inte känd för att ha varit någon ängel i sitt liv.

En hård affärsman och en pappa som inte ville höra några barn i huset efter en dag på arbetet.

Det var nog ganska tufft för fyra småpojkar att hålla sig undan och inte synas, föräldrarna åt i matsalen och barnen fick äta med kokerskan i köket.

Pojkarna skickades iväg till internatskolor så fort de blev stora nog för det, där fick de stanna hela terminer och ibland över lov om föräldrarna var bortresta.

Engelsmannen berättade hårresande historier om sin tid där, hur de fick gå med kortbyxor på vintern och deras knän var röda av kyla.

Hur de fick gå upp varje morgon och springa ett par varv kring skolan i kortbyxor naturligtvis och ingen hänsyn visades till hur kallt det var.

Hur de fick prygel när de inte uppförde sig som de borde, skammen att stå där med byxorna neddragna och få rapp efter rapp med en pekpinne.

Inte konstigt att han blev som han blev, lite konstig verklighetsuppfattning kan man lugnt säga.

Så pappan han hade en gedigen lista på vad han ville få botgöring för, som katolik vill ju ingen hamna i skärselden så det gäller att köpa sig fri från den.

Det räckte nog inte att bara bikta sig, lite goodwill skulle till också för att vara riktigt säker att synderna var förlåtna och en plats i den katolska himlen var bokad och klar.

Så vid pensioneringen åkte han iväg till Indien för att se till att fattiga byar fick brunnar. Han reste land och rike kring och ett besök hos moder Theresa var en av höjdpunkterna, hon var också som bekant en katolik.

Vi råkade befinna oss där, så naturligtvis skulle vi stråla samman, vi reste till New Delhi och tog in på ett tempel som hade gratis rum för resande pilgrimer.

Vi ansåg att vi var resande pilgrimer just då, så efter mycket om och men samt ett rekommendationsbrev från munken vi bott hos, fick vi bo i ett kök som användes lite ibland av de resande.

Köket bestod i ett hårt cementgolv samt en stenbänk och inget annat. Hur de kunde kalla detta för kök förstår jag inte, ingen spis inget vatten.

Där låg vi på det hårda golvet och hade en dörr att stänga i alla fall, en gång kom en familj in och ville använda det, mannen ville inte äta mat annat än från sin fru han ansåg att alla andra var orena.

Han släpade nog runt henne för det mesta, annars skulle han ju svälta ihjäl.

Så hon stod där och med ett medhavt spritkök och hackade grönsaker och kokade ris på stenbänken, medan vi låg kvar i våra sovsäckar på golvet.

Antagligen var detta tidigt på morgonen och uttröttade av munkens tidiga morgonvanor passade vi på att sova ut rejält nu när vi var därifrån ett tag.

Han hade fått upp oss fem varje morgon för då skulle vi meditera enligt honom, vi fick sätta oss på den hårda och stickiga kamelhårsmattan med korslagda ben och blunda.

Jag som inte var intresserad av meditation hade en svår stund, urtråkig kan man säga. Munken han somnade alltid och satt där och snarkade i någon timme.

Det var den meditationen, fusk tyckte jag.

Vi bodde i köket ett tag och varje dag gick vi till posthuset och frågade efter brev Poste Restante.

Kanske fanns där något från någon, de där hemma hade fullt sjå att beräkna alla Poste Restante adresser jag gav dem, med noggranna instruktioner om hur länge vi var just där eller där.

Det var den enda länken jag hade till det fjärran landet Sverige som kändes som en annan värld.

En värld där man kunde gå in i en affär och köpa så mycket mjölk man ville. I Indien fick vi köa för att få köpa en mugg varm söt mjölk, den såldes inte i literförpackningar hur som helst.

Mjölk var lyx och jag njöt varje gång jag fick en mugg. Hade drömmar om hur jag skulle gå ned till affären varje dag när jag kom hem och köpa mjölk och fil i mängder och bara dricka mig otörstig.

Ost annat än lite vit färskost såg jag aldrig, hade drömmar om hur jag skulle gå in i en ostaffär i Sverige och köpa stora bitar god ost och bara äta så mycket jag ville.

Så många drömmar blev det under sex månader, de flesta tog slut när jag kom hem, efter ett par dagar var alla mjölk inte intressant längre. 

När vi slöt upp med pappan så var han på ett soligt humör, borta var den där mannen som alltid varit lite rädd för, kvar var en godmodig engelsk gentleman.

Han tyckte inte att vi skulle behöva bo på ett golv i ett kök i ett tempel.

Nej, vi skulle inkvarteras på fint hotell, jag trodde jag kommit till himlen utan att ha behövt göra botgöring.

Vi fick ett fint rum med heltäckningsmatta och en underbar säng med rena lakan och inga vägglöss så långt ögat nådde. Ett badrum med riktig toastol och dusch och som pricken över iet, luftkonditionering, inte nog med det, vi fick gå och äta i restaurangen på hotellet så mycket vi ville och skriva upp det på rummet.

Själv skulle han åka en sväng till någon by och sedan komma tillbaka och hämta oss för att åka till Srinagar.

Vi bodde där i himmelriket i en vecka, gick ned och åt delikata rätter och sedan tillbaka till det rena svala rummet.

En tanke slår mig nu när jag sitter här och skriver, idag skulle jag inte uppskatta det där rummet ett uns, antagligen skulle jag tycka att hotellet var för simpelt och rummet för slitet. Man måste gå igenom svåra saker för att uppskatta det lilla här i världen.

För att göra en lång historia kort så kom vi då efter mycket om och men till Srinagar efter den där bussfärden jag skrivit om tidigare, vi skulle bo på husbåt i två veckor med pappa och allt, han betalade naturligtvis.

Husbåtar var och är fortfarande ett signum för Srinagar, folk bodde på dem och då var de små och rangliga, folk drev hotell på dem och då var de stora och flotta.

Srinagar består till stor del av sjöar och floder och stora berg, klimatet där liknar det svenska med fyra årstider och det var vår när vi kom dit, träden stod i blom och det var så där vårkyligt i luften.

Queen of Sheba hette båten, hon var lång med tre sovrum, badrum och ett bekvämt vardagsrum. Möbleringen var pösig och bekväm, blommiga soffor och fåtöljer som kunde ta en tekopp på armstödet, sköna mjuka sängar och badrum med badkar och riktiga toaletter.

Att jag upprepar att det fanns riktiga toaletter är att jag sedan Grekland fem månader tidigare inte sett en vanlig toalettstol. Det hade varit allt från hål i marken till hål i golvet, men ingen sådan som man satt på. Det fanns riktiga toastolar i Indien sa engelsmannen, men då tog de bort locket och satt med fötterna på ringen istället.

Drottningen var fin, och hon kom med en livs levande betjänt, han bodde i båten som låg förtöjd bakom Drottningen.

Där lagade de all mat vi fick vid det dukade bordet, det var både frukost, lunch och middag. Medan vi åt stod han där i dörröppningen och bytte snabbt tallrikar och fyllde på vattenglas.

Efter maten flyttade vi till de bekväma fåtöljerna och maten dukades bort och sedan stod han där i dörröppningen, kallade mig för madam och hämtade god whiskey.

I början så stördes jag av att ständigt ha någon som stod och väntade på att jag kanske skulle vilja ha något eller att han kunde tappa upp ett bad.

Brukade be pappan att be honom gå iväg en stund, vi behövde inget just då.

Konstigt nog bad jag aldrig honom att gå, var van att det var män som bestämde och att kvinnor höll tyst i klassen. Blev väl skadad redan i Indien, men det tar vi en annan gång. 

Livet på husbåten var behagligt och all lyx blev vardagsmat efter några dagar, vi gjorde båtturer på sjöarna och såg näckrosor stora som elefantöron, åkte till staden och tittade på det som fanns där.

Eller satt på taket till Drottningen och såg på alla små båtar som åkte kors och tvärs.

Det enda konstiga var att vi var de enda som bodde på någon av husbåtarna, alla andra stod där tomma.  

Det var oroligheter i Kashmir och det hade hållit på ett bra tag. De bråkade om det var Indien eller Pakistan som skulle ha regionen. Turister flyr oroliga ställen och vi var de enda tappra just då.

I en gästbok som låg i vardagsrummet såg jag att det varit en svensk där någon gång på sextiotalet. Det kändes konstigt att tänka att en svensk suttit där i Drottningens vardagsrum, jag kände mig då som den enda svenska medborgaren på tusen mil, hade inte träffat en enda landsman på fem månader.

Vi fick våra kläder tvättade av familjen i båten bakom, vi såg dem aldrig förutom han som stod i vardagsrummet och serverade maten.

Att bli kallad madam blev jag lite van vid, fast vid tjugo års ålder kände jag mig knappast som en.

Efteråt när vi låg på det där hårda golvet igen och pappan hade för länge sedan åkt, så drömde jag mig tillbaka till svala hotellrum och bekväma fåtöljer på båtar.

Var det en dröm jag drömt eller hade det hänt?