Pessimistkonsulten

Gumman surar. Den här dagen börjar lite si och så, men den kanske artar sig vad det lider. Regner öser ned och katterna har rullat ihop sig till gigantiska kanelbullar och sover sött.

Bästa kollegan skickar soliga sms, igår var hon på båttur och såg 10 delfiner.

Sedan är där 29 grader i vattnet och på kvällarna behöver de inte frysa precis, då var det 29 i luften. Vart hon är? Cypern var namnet.

Jag tycker det låter härligt, men de flesta jag talar om det för suckar och säger, usch så varmt.

Tur för er då att ni lever och bor i det här kallhålet till land, vädermässigt efter Norge och Island, en av världens sämsta att bo i. Det går väl att addera Grönland och Sibirien och andra sådana ställen men där bor inte så mycket folk så det kommer inte med i bottenligan över länder med tråkigt kallt väder.

En del jag stött på är så där vansinnigt positiva när det gäller väder.

Nej, de har minsann inte haft dåligt väder. Lite kyla och snö, toppen, toppen, lite regn och rusk lite mer toppen, toppen, hos dem har minsann inte regnet öst ned, det har bara regnat lite, lite, knappt märkbart.

Har ingen fattat att jag gillar att klaga och gnälla, det känns skönt att få göra det.

Till vad nytta det vet jag inte men lite gnäll piggar upp, istället för att vara klämkäck hela tiden och alltid så där hurtigt positiv.

Vi överöses av böcker om tips på hur vi ska bli positiva och se allting från den ljusa sidan. Jag tror att de som är positiva går in i en garderob lite då och då och svär över saker och ting så att ingen hör det, de vill bara inte erkänna det. Sen är de tråkiga att lyssna på, allting är bara så bra att det står en upp i halsen efter ett tag.

Så idag ska jag åka till jobbet, sätta mig med urtråkiga uppgifter och lyssna på

Radio Gävleborg, tråkigare än så kan väl livet knappast bli. Kanske drar de en dragspelstruddelutt där för att de äldre lyssnarna ska få sitt också.

Gävleborg är ett län fyllt av gamlingar i sina stugor, de yngre har dragit iväg för länge sedan.

Allt detta medan kollegan plaskar i det salta vattnet där på sitt håll, men i övermorgon kommer hon hem igen och vardagen plaskar dem rätt i ansiktet med sin alltför välkända nuna. Väskorna ska packas upp och tvätten ska tvättas, all post ska gås igenom och Cyperns sol och värme bleknar mer och mer för varje sekund.

Att jag inte unnar henne detta, det får ni inte tro, det sorgliga i det hela är att efter en resa så är det så jobbigt att komma tillbaka, i alla fall för mig som är pessimist.

Tycker lite synd om henne och hoppas vara ett stöd när hon vacklar in på måndagsmorgonen.

Sedan är det precis till marknadshelgen i Hudiksvall, som de kommer hem. Så det blir för den stackarn att åka dit med barnen.
Om man gillar att se samma saker varje år, trängas med folk och tvingas prata med gamla bekanta så är det fritt fram att gå första helgen i september. 
Dyra kokosbollar och korvar, krims krams och plastpåsar, foppatofflor och plånböcker och en uppsjö av diverse strumpor. Ja, ni som varit på marknad känner väl igen detta.
Vi gick de första åren tills vi insåg att det var exakt samma försäljare på nästan exakt samma ställen. Den är stor och välkänd, en tradition för folket här uppe. Föräldrar blir ruinerade när deras telningar ska åka allt som rör sig i karusellväg.

På marknaden serveras också kålsoppa, en blaskig anordning som får en mer och mer undanskymd tillvaro bredvid hamburgare, korv, kebab, langos och sockervadd. Men de äldre de sörplar som de alltid har gjort. 

Men när jag behöver en plånbok ungefär vart tredje år, då går vi gubben och jag, fast jag tappar bort honom hela tiden, han ska titta på allt även om han inte köper något. Likadant är det i affärer, han går omkring och vrider och vänder på allt, där tappar jag bort honom också, jag har en tendens att skynda mig igenom och köpa det nödvändigaste. Nu går det ju att ringa till honom om han har mobilen med, värre var det förr.
 

Nu har dagen gått och jag har kommit mer på grön kvist med tillvaron. Att sitta där på kontoret var inte så hemskt och Radio Gävleborg spelade inte en enda dragspelslåt.

Bilen har fått ny maggördel av farbror bildoktorn (läckage i avgassystemet) en ny packning sattes dit och det kostade bara 300 kr ett billigt besök tycker jag.

Se där halkar jag till det positiva, ska försöka att bli lite negativ igen, det balanserar.

 Timmerbilen tycks aldrig blir klar med att lasta träden, eller de före detta träden. Virke kallas det då tror jag. Han geggar ned vår grusväg något hemskt och står i vägen när jag ska svänga ned vid vår blåa brevlåda det gör han också. Kan inte hitta en enda positiv grej med honom.

Jo kanske att de där stackars träden så småningom blir pellets så att vi kan hålla oss varma här i stugan, eller så blir de till bräder så att vi kan köpa dem och göra en förstukvist. En förstukvist skulle lyfta hela stugan till oanade höjder. 

Det ska jag önska mig i 60 årspresent. En sådan och inget annat.  

Oj, jag fyller 60 snart.  Det låter hemskt gammalt i mina öron. Jag har inte hittat en enda positiv sak med det. Ni som säger att det är fint att bli gammal ni har inte kommit dit ännu, försöker desperat men kan faktiskt inte komma på något mer än att man får resa billigare på tåg och bussar.

I England får alla som fyllt 60 gratis busskort och gratis medicin. Det är generöst tycker jag, England är i många fall generösare än Sverige.

Försöker hitta något negativt med England men kan faktiskt inte komma på mer än att det inte finns allemansrätt och det är väl inte hela världen. Sen att de har lite konstiga saker för sig där, adderar till charmen.

Sedan har vi pubarna, gubben och jag hamnade på en där gässen gick och kvackade utanför och väl inne brann en brasa och där fanns flera sköna fåtöljer, i en av dem låg en hund och sov.

Här får vi inte ha hundar drällande på offentliga platser, någon allergiker kan ju få för sig att gå in och dricka en pint.

Tråkigt land vi lever i, det ska tas så mycket hänsyn till allt och alla.

Helst ska vi väl gå med hjälmar och vadderade kläder också ifall vi ramlar och slår oss, för vi lever i en av världens säkraste länder.Säkerhetstänkandet slår nya rekord hela tiden, vi åker kring med halvljus på när solen skiner för någon har kommit på att man syns en tiondels sekund tidigare med dem på. Träd och buskar kapas ned vid vägarna för någon kan ju skada sig på dem om de råkar köra av vägen. Sikten ska ju också vara bra, då har de inte åkt på vägarna i England, där är det som att åka i tunnlar ibland. Häckarna växer sig höga precis vid vägkanten inte en millimeter sikt runt någon böj.

Här får vi inte heller ha pubar hur som helst, vi bor som bekant i brännvinsbältet som sträcker sig härifrån över Finland och vidare över Ryssland. I brännvinsbältet kan folk inte dricka som folk, de häller i sig och det i stora mängder.  

I byn här bor en bunt nykterister (pingstvänner) och en bunt suputer, och så en bunt helt vanligt folk, ett samhälle i miniatyr.

I stugan bodde det förr en som var glad i att dricka allt som var vått och inte var vatten.

De förra ägarna berättade att de tagit hit en container och fyllt den med urdruckna flaskor som låg och skräpade överallt. Han var med och tilläggsisolerade stugan så det har blivit lite si och så med det. Det drar kallt fast väggarna är tjocka.

Han lever ännu den mannen, och han dricker lika friskt som han gjort under alla år. Undrar hur han kan ha klarat sig, men han har tydligen levt på fisk och brännvin och för hans del så verkar det ha fungerat.

Han kom hit i början när vi flyttade in lite då och då, men han var aldrig nykter.

En dag tröttnade jag på det och skällde som en bandhund och bad honom komma när han var nykter istället. Det var 15 år sedan och ännu har han inte kommit hit.

Så en engelsk pub skulle inte bli så populär här, ett par gubbar skulle väl sitta där för jämnan och de nyktra pingstvännerna skulle väl rynka på näsan.

Jag får väl ta en tur över Nordsjön snart och uppleva lite äkta pubkultur istället.

Fast faran med det är att jag kan hitta saker där att klaga på också, sen är det så tröttsamt att packa upp väskan när jag kommer hem.