Tant Alice och osten.

Gumman tänker tillbaka. Åren går, när jag tänker tillbaka på min barndom känns det som det vore en annan värld jag levde i då. En värld av bullbak och soliga lördagsmorgnar med Sigge Furst som sjöng ”God morgon, god morgon sjung i vår frukostklubb”.

Grodan Boll pratade i den bruna radion där det stod London, Motala och andra namn jag inte visste vart det var någonstans.

Vuxna som hade fest, de satte upp mig på bordet och där stod jag och sjöng

”En gång jag seglar i hamn” och alla applåderade och tyckte det var så sött när en femåring i stärkt klänning gav hals.

Mamma och pappa som var trötta av gårdagens fest och jag som var morgonpigg, uppspelt av att de sov i vardagsrummet och hade kommit och hälsat på mig.

Det var tiden hos tant Alice och farbror John. Jag ville bo på deras vind när jag blev stor och tillsammans med Torsten som var lika gammal som jag, skulle jag bilda familj, bo på vinden och alltid få vara i villan i Enebyberg.

Tant Alice gillade barn, hon och pappas morbror John var gamla människor i mina ögon.

Där bodde jag i perioder när pappa var i Frankrike och mamma arbetade. Pappa blev skickad dit av hotellet för att lära sig franska, det räckte inte med tyska och engelska, han måste göra sig förstådd och förstå hjälpligt med franska om han skulle kunna ta emot gäster därifrån.

Som bekant talar inte fransmän engelska, det är under deras värdighet att ta det språket i sin mun. Så var det i alla fall förr och det är den tiden jag just nu skildrar.

Pappa gillade inte Frankrike, han hamnade i en mellanstor stad och skulle plugga franska på ett universitet för utlänningar. Inte ett ord av språket kunde han när han kom dit och all undervisning skedde på franska.

Han bodde inneboende hos en familj och när de satt till bords och pappa försökte tala, flinade sonen i familjen och försökte göra narr av honom, han avskydde den ungen.

Han genomlevde tiden som varade ett antal månader och kom tillbaka med svarta tänder av allt rödvin han druckit och ett livslångt hat till Frankrike och fransmän.

Jag har aldrig varit där, har helt enkelt inte givit det en chans, hör fortfarande pappas ord när han talade om hur otäcka fransmännen var och hur dåligt han hade mått när han inte kunde språket.

Det man hör som barn det sitter i, det blir till en sanning.

Så när han var där och tragglade sin franska, så bodde jag hos tant Alice och farbror John i deras villa i Danderyd utanför Stockholm.

Alice var en matmamma och hade då vuxna utflugna barn från sitt förra äktenskap. John och hon hade gift sig i mogen ålder och de hade inga barn tillsammans.

John gillade stora hundar och Alice var pedant och gillade inte hundhår så boxern Sanna fick bo i pannrummet i källaren. Ibland fick hon komma upp och hela hennes rumpa dansade runt när hon vickade på den lilla svansstumpen som fanns kvar efter kuperingen.

Då kuperades alla boxrar, rottweiler och dobermann. Många andra raser säkert också till någon kom på att det var djurplågeri att knipsa av svansar på små valpar för att människan ville ha det så.

Så Sanna hon vickade och dreglade, glad att få komma ut ur pannrummet en stund och vara med oss, fast hon fick sitta stilla under en stol så att hon inte släppte hår på tant Alice mattor och golv.

De hade en stor altan där jag lekte, jag lekte alla de där lekarna som kunde hålla mig sysselsatt i fantasins värld i timmar. Mina små plastdjur fick ladugårdar i rabatten och fållor för fåren.

Ibland fick Sanna också komma dit upp och jag satte henne i min lilla stol och vi lekte nos mot nos, jag satt min näsa på hennes varma och blöta hundnos och så satt vi där och hon myste och jag myste.

Jag var fem år och Alice ville att jag skulle äta min välling varje morgon, den var kokat efter alla konstens regler av henne och smakade inte gott. Men hon lurade i mig en hel tallrik varje dag utan att jag visste hur.

Hennes tallrikar hade mönster i botten och när hon hällt upp vällingen så pratade hon om hur fint mönster jag skulle få se om jag åt upp allt. Det var vackra prinsar och prinsessor, varje tallrik hade sitt eget mönster och jag slevade och slevade, nyfiken på vilken tallrik jag fått just den morgonen.

Tjock blev jag av henne mat, det var bullbak flera gånger i veckan och jag fick en liten kavel och stod bredvid henne och kavlade på min lilla degklutt som sen skulle gräddas tillsammans med hennes vetelängder och kanelbullar.

Min blev alltid hård, antagligen hade jag för mycket mjöl när jag kavlade. Men jag åt alltid upp den, för den var ju min egentillverkade.

I mitt minne fanns där inga regniga dagar, bara när farbror John kom hem mitt på dagen och fick syn på någon stackars ekorre i skogen bredvid altanen.

Då tog han fram sitt luftgevär och skulle skjuta den, tant Alice och jag hängde fast i honom när han rasande gick ut med geväret i högsta hugg. Vi ville att den skulle få leva. Han tålde heller inte gråsparvar, när de satt och åt från fågelbordet så bankade han på fönstret. De skulle inte få ett frö till, bara talgoxar och blåmesar fick äta.

John hade temperament, det blev en vana att springa undan för hans utbrott. Tant Alice och jag gömde oss när det var som värst, jag var aldrig rädd. Jag hade tant Alice och jag visste att John aldrig skulle göra mig illa.

Jag älskade att sitta och suga på hans örsnibbar, ett något udda nöje kan man tycka men jag älskade också John, och han hade tålamod med mig.

Han pratade ofta om döden och hur hemsk den var, jag som var fem år visste inte riktigt vad han pratade om men när grannen försvann och John sa att han låg i jorden tänkte jag att det skulle jag nog aldrig göra, jag skulle kravla mig upp och fortsätta leva. Varför kunde inte John göra det också?

Ibland tog han med oss i sin Wartburg, den var svart och fin en bra bil sa John. Vi åkte till staden ibland och alltid så passerade vi Nils Poppes hus på vägen.

-          Där bor Nils Poppe, sa han och pekade.

Tant Alice och jag vred på våra huvuden men såg aldrig någon Nils Poppe, bara ett rätt stort hus. Nils Poppe blev som en vålnad, han fanns men syntes aldrig till.

Ibland dök han upp på TV och då fick jag se honom på riktigt.

När vi passerade kyrkogården rös alltid John och sa att grannen han låg där i jorden, tänk så hemskt att dö.

John var byggmästare, det kallade han sig i alla fall, jag visste inte vad en byggmästare var men tant Alice sade att han byggt villan de bodde i och han byggde andra hus också. Ibland var han borta hela dagar och ibland satt han där vid sin sekretär med de många lådorna och skrev.

Men för det mesta så var vi ensamma och hon städade, hemmet var nog skinande rent och hennes linneskåp med de röda sidenbanden kring lakanen har jag berättat om förut. Hennes stolthet det där linneskåpet, det visade hon gärna för besökare.

Jag gillade inte ost på den tiden, vägrade att ens smaka, hade bestämt mig för att det tyckte jag inte om.

En dag gick hon och jag till affären, det var en lång backe ned till den och vi passerade alla de stora villorna med sina trädgårdar. Hon hade med sig sin korg och en lapp på det hon skulle ha.

Jag tyckte om affären, den hade en lång disk där det stod glasskålar med godis.

Varje gång vi handlade så avslutade handlaren bakom disken med att öppna en skål och ta ut en liten godisnalle och ge mig.

Just den dagen skulle hon handla väldigt mycket, jag stod och såg på alla ettöres som låg i skålarna och undrade om jag skulle få en nalle idag också.

Då utbrast Alice att hon skulle ha ost också.

-          Jag skulle också vilja ha en bit Susanneost, sa hon och handlaren rörde inte en min utan vände sig kvickt om och skar en bit.

Susanneost, tänkte jag. Den hade jag aldrig hört talas om förut.

När vi kom hem och jag ätit upp min nalle så tog hon högtidligt fram osten ur korgen.

-          Nu ska du få smaka på Susanneost. Den är mycket godare än all annan, smaka en liten bit.

Hon skar en liten bit och jag gjorde något jag aldrig gjort förut, jag smakade ost för första gången. Den hade ju mitt namn så den måste vara speciell.

Det var så gott, så gott. Den var mild och krämig, jag fick en hel smörgås med Susanneost på, åt upp hela i ett nafs.

Från den dagen åt jag ost varje dag, men bara Susanneost.

Mamma kom och hälsade på varje helg, hon doftade så gott av parfym och jag fick sitta i hennes knä och hon gungade mig. Det var så tryggt, när hon åkte så var jag inte ledsen för det. Jag visste att hon skulle komma tillbaka och jag hade tant Alice.

Så kom den dagen då pappa skulle komma hem, det bakades och lagades mat.

Jag skulle få lockigt hår och Alice hon värmde locktången på spisen och darrhänt som hon var råkade hon bränna mig på örat. Jag tjöt och ville inte fortsätta, hon lovade dyrt och heligt att hon inte skulle bränna mig igen om jag satt alldeles stilla. Det gjorde jag, vågade knappast andas, pappa skulle komma och jag skulle vara fin.

Mamma hade varit nere i Hamburg och mött upp honom, de åkte direkt ut till villan när det kom till Stockholm.

Jag kommer ihåg att det fanns en trapp upp till övervåningen, där stod jag och fick se pappa och mamma komma uppför. Pappa hade en jättestor tiger i famnen och jag var lite blyg. Hade inte sett honom på så länge att jag nästan glömt bort hur han såg ut, han grät när han kramade mig.

Jag kände mig lite förlägen där jag stod med min jättetiger i famnen, den var nästan lika stor som jag.

Sedan skulle de sova, jag förstod mig inte på vuxna, först var det ett himla ståhej för att mamma och pappa skulle komma. Sen när de väl kom var de så trötta för de hade inte sovit på tåget så då måste de sova, de gick och lade sig i gästrummet. Jag fick inte stoja sa Alice, mamma och pappa måste få vila.

Där gick jag omkring med mitt lockiga hår och tiger i famnen och tittade på dörren till gästrummet, undrade om de inte skulle komma ut någon gång.Det dröjde en lång, lång stund, nästen resten av dagen.

Till slut gjorde de det och allt var som vanligt igen. Fast pappa hade svarta tänder, men det skulle gå bort med lite salt på tandborsten sa tant Alice, det trodde jag på.

Jag trodde allt hon sa, hon som kunde gå till affären och köpa min alldeles egen ost.

När jag var sex år så tog barndomen i villan slut, John som var så rädd för döden gick och dog. Han hade vaknat upp en morgon och sagt till Alice att nu dör jag och så hade han ramlat ihop och steg aldrig upp mer igen, endast sextio år gammal.

Jag kommer ihåg att jag kräktes av sorg när jag fick reda på det. Han skulle inte kunna kravla upp ur jorden, det visste jag då.

Alice sålde villan och flyttade in till Stockholm i en liten lägenhet. Ingenting blev som förut.

Tror att Susanneost var Port Salut, lite för mild för min smak idag.