Gumman rynkar på näsan. Det luktar illa i stugan, jag kände det igår när jag kom hem från en tripp till Orsa.
Det luktade misstänkt likt en död mus, gubben och jag har grinat illa förut när de små rackarna lagt sig någonstans för sin sista vila, helst då på en sådan plats att det inte går att komma åt dem.
Idag lokaliserade jag lukten i väggen mellan kök och hall, alternativen är att ta ned hela väggen eller stå ut med lukten, den brukar gå bort efter någon vecka.
Till dess är det bara att tända mycket rökelse och hoppas att den tar över liklukten.
Det är nackdelen med att bo i gamla stugor, grannen tar hem Anticimex varje år, de lägger ut råttgift, sedan kommer liklukten som ett brev på posten.
Katter är bra att ha för de möss som väljer att springa omkring på golven, men hur skickliga de än är så kommer de inte åt dem som bor i väggarna.
Det har varit mycket möss och råttor på tapeten ett par dagar. En vän bor i Turkiet på vintern, hon flyr den men man kan inte fly från möss och råttor, de finns överallt.
Hon haft en stor råtta som rumsterat kring i lägenheten i dagar, kissat och bajsat överallt och hon har inte vågat sova där. Fick låna en annan lägenhet medan hon lade ut råttgift och fällor. Den fastnade inte i någon fälla men nu är den borta och hon ska försöka att flytta tillbaka.
Jag nämnde inte att de kan komma upp ur toaletten när jag pratade med henne i går, det hade nog förstört henne för lång tid framöver. Med svår förstoppning som följd.
Läste i tidningen idag att stora kloakråttor kommer den vägen, det gäller att skynda sig och inte läsa tidningen, sedan stänga locket efter sig. Jag tror inte att jag skulle vilja gå alls, tänk om de kommer och biter en i ändalykten.
Här uppe kallar de alla smågnagare för råttor, även den lilla husmusen.
Det är missvisande för mig då jag tycker råttor är stora och ganska äckliga medan möss är små och söta.
När katterna tagit små möss har jag varit där och försökt fånga dem i handen och burit dem tillbaka till naturen. Katterna har mat i skålen och behöver inte fånga de sötaste exemplaren av möss.
I stallet hade vi en tam liten mus en gång, den sprang kring våra fötter när vi mockade ut boxarna och var riktigt näpen. Vi hade inte hjärta att försöka döda den, den skötte sitt och vi skötte vårt. Att den sedan kunde gnaga sönder elledningar och annat i huset det försökte jag inte tänka på.
När jag var barn så tittade jag alltid varje vecka på "Lassie", den gyllengula collien som var lika klok som vilken människa som helst. Jag behövde bara se vinjetten och höra musiken förrän jag började gråta. Vad jag grät över det vet jag inte, kanske skulle hunden råka illa ut, mamma var alltid orolig över att jag började gråta innan något hade hänt. Ett mycket känsligt barn.
Förstapris i gråtande framför TVn det tog en film som hette ”Den röda ponnyn”, den dog på slutet och jag grät i timmar, mamma var ännu oroligare för jag var nästan hysterisk och slutade aldrig. Kanske var det något allvarligt fel med hennes dotter? Hon försökte överrösta min gråt med att det var bara film, inte verklighet. Det visste jag men jag grät ändå över allt sorgligt som djur kan drabbas av.
Om det sedan gick åt massa människor i andra sammanhang på film och TV och de dog som flugor, så höll jag mig ovanligt kallsinnig.Det var väl ingenting, de var bara människor inte djur.
En del tycker att småbarn är det sötaste som finns, jag tycker att djurungar är det sötaste som finns. När andra tittar ned i barnvagnar och smälter av ett tandlöst leende, smälter jag när det kommer en rultig hundvalp eller när jag får hem en kattunge.
- Kattungar de ska man ha på bordet så att man kan titta ordentligt på dem, sa en kvinna en gång.
Jag har följt det rådet och alla katter som kommit till stugan har fått suttit på bordet så att jag kunde beundra deras näpna uppsyn.
Det var en svår tid för en djurälskare som mig att vara i Indien. Där for de stackarna riktigt illa, jag konstaterade att ju svårare ett folk har ju sämre behandlar de djuren.
En teori som jag fortfarande delvis håller med mig själv om, men om jag tänker på alla djur som far illa här så håller den inte. Det finns alltid rötägg som inte borde komma mer än 500 meter från något oskyldigt djur.
Hos munken fanns det en oxe som arbetade på fältet, han gick hela dagarna i den brännheta solen och drog en plog. Mannen som gick bakom hade nog ingen som helst känsla för djur. En dag segnade den ned av trötthet och för att få upp den så tog mannen en träpinne och körde in den mitt i den ömtåligaste delen på baken och oxen for upp med ett bröl.
Munken som var en from hindu sprang fram och talade med mannen, han selade av djuret och det fick en spann vatten att dricka. Mannen satte sig i skuggan av ett träd medan oxen drack och stod och vilade en stund.
Han vågade nog inte göra annat, munken var inte god att tas med och tillika hans arbetsgivare. Sedan skötte han sig noga men jag är säker på att han gav djuret ett tjuvnyp när vi inte såg. Oxen fick i alla fall vatten under dagarna och ramlade inte ihop någon mer gång.
Mannen tyckte nog att han var en träl, men under honom fanns det ytterligare en träl som inte kunde tala. Den kunde han vara herre över.
En dag kom en hund gående uppför gången till huset, jag satt på verandan och lockade på den. Hunden kom fram till mig med försiktiga steg, visste inte om jag var att lita på.
Det var en stor lurvig hund, svart och vit. En obestämd ras som alla de andra hundarna som fanns i Indien. Inte en enda gång såg jag någon som liknade en rashund, inga katter fanns hellre. Det var som om katter inte existerade.
Jag smekte försiktigt hans huvud och pratade med honom, han trodde nog att han kommit till hundhimlen och att jag var en hundängel.
Han vände baken till mig och jag kliade allt vad jag kunde bland loppor och löss, han njöt. Genast tänkte jag på vad jag kunde ge honom att äta, det var lite svårt.
I munkens hus fanns bara okokt ris och okokta grönsaker inga rester som sparades i hettan, han hade heller inget kylskåp.
Allt överblivet ris kastade han genast till kråkorna som kraxade lyckligt på baksidan av huset. De fick minsann ett skrovmål varje dag.
Då kom jag och tänka på skorporna, skorpor som inte smakade så mycket och var stenhårda så att man fick doppa dem i te för att kunna tugga.
Kanske ville hunden ha en skorpa? Jag reste mig och hämtade en ur skorpsäcken, ja det var en hel säck som munken köpte åt gången. En säck med vetemjölskorpor till fint och en säck med grahamsskorpor till vardags.
Hunden lät sig smaka, han slukade skorpan i ett nafs med sina kraftiga käkar, samtidigt såg jag brevbäraren komma uppför gången med sin betydelsefulla min när han bar på post från utlandet.
Brevbäraren kom från en närliggande by som hette Uduwala, en oansenlig by med några hus, men där låg postkontoret. Att kalla det postkontor är väl lite att ta i men dit kom i alla fall alla brev och försändelser till byarna runt omkring. Han kom alltid gående, hade väl ingen cykel som tjänsteförmån.
Han kom upp på verandan medan jag fortsatte att klia hunden, den försökte vika undan men insåg snabbt att brevbäraren inte skulle sparka till honom den här gången. Hunden hade mitt fulla stöd och visste det, han stod kvar i sin nyfunna himmel och blev kliad.
Med sig hade brevbäraren Expressen från Sverige. Jag fick en sådan varje månad så att jag kunde läsa vad som tilldrog sig i det fjärran landet i väster. Det var oljekris och elände, jag tittade mig omkring och insåg att munken inte hade något som drog någon som helst olja, han skulle klara en oljekris galant.
Jag vecklade upp tidningen som säkert varit på väg i veckor till Uduwala, men jag brydde mig inte om att nyheterna var gamla, för mig var de nya.
På förstasidan stod det med stora svarta bokstäver:
SVENSK FICK RABIES I INDIEN.
Pappa hade skrivit ett litet brev att jag måste se upp för hundar medan jag var där, de kunde ha rabies.
Jag tittade på min nyfunna vän och tänkte att den kan inte ha rabies, inte den inte.
En rätt träffande rubrik just den där speciella dagen, mamma och pappa skulle bara ha vetat vad deras dotter höll på med.
De finns de som påstår att hundar inte kan tala, jag håller inte med. Redan nästa dag kom hunden tillbaka och i släptåg hade han en annan hund. Den var också ganska stor och hade avklippta öron, det fanns bara några små skinnflikar kvar.
Munken som muttrade lite om att jag inte fick ge så mycket skorpor, talade om för mig att de klippte av öronen på hundar för att hindra dem från att bli galna eller aggressiva.
Så den hade åtminstone någon sorts ägare men han fick en skorpa han med, Svarten fick sin bakdel kliad igen och hundarna travade iväg efter ett tag.
Nästa dag kom de bägge i släptåg med två hundar vi inte sett förut, en liten morsk tik struttade kring med en stor böld som hängde från hennes ena spene. Den var så stor att den släpade i marken men hon såg inte ut att lida, hon fick en skorpa hon med och munken ojade sig och jag lovade att dela dem och ge halvor till varje hund.
Så visst kan hundar tala, varför skulle den första hunden släpa med sig sina kompisar annars?
Hos munken fanns en vänlig tvåbent som kunde både klia, klappa, vara vänlig med rösten och bjuda på skorpor. Kom med alla hundar så visar jag vägen dit.
Hundarna kom troget varje dag, ibland var de fler ibland var de färre.
Jag hade dagdrömmar om hur jag importerade hela lastbilsflak med Doggie hundfoder och gav till dem så att deras pälsar kunde glänsa. Lite besvärligt skulle det bli med veterinärbesök eftersom där inte fanns någon sådan, men bara de fick bra foder så skulle jag vara glad-
Jag skulle gå kring som en hundarnas Florence Nightingale och ha traktens alla hundar kring mig. Dagdrömmeriet tog slut när jag insåg att det aldrig skulle bli så, inte kunde jag flytta till Indien bara för att fodra svultna hundar. Men tanken var lockande.
Munken lät mig hållas så länge jag gav dem av den billigare sortens skorpor, han hade väl inte hjärta att stoppa mig när jag i min naivitet pratade och gjorde mig vän med de loppbitna djuren.
Stackars krakar som inte hade något hem och någon snäll människa att ty sig till. Sparkar och slag var det enda de upplevde, förutom mig vill säga.
Som hindumunk så åt han inte kött inte dödade han något heller. Lev och låt leva var hans motto.
Men råttor de var undantagna från den gyllene regeln. Han hade länge misstänkt att en sådan höll till i närheten av huset och åt av skorpsäckarna. Efter mycket letande så hittade han ett misstänkt hål i rabatten framför huset.
Nu skulle han gå på råttjakt, hindu eller inte. Han tog en hink med vatten och började hälla ned i hålet, när den var slut så tog han nästa. Slug som han var så hade han fem hinkar stående kring sig, det gick inte an att gå därifrån ifall råttan skulle slinka undan.
Förr eller senare skulle den komma upp ur sitt hål om den inte vill drunkna.
Jag som inte gillar dödande över huvud taget försökte få honom att skona råttan, men han var obeveklig. Sedan satt jag och hoppades jag att kanske den inte var hemma just då.
Allt jag såg över verandaräcket var hans renrakade huvud och orange klädedräkt när han stod lutat över hålet med ett järnrör i högsta hugg.
Plötsligt såg jag hur han hoppade till rakt upp i luften och lyfte röret och drämde det i marken. Han hoppade en fyra fem gånger och varje gång hörde jag hur röret dunsade dovt i den leriga marken.
Jag tyckte inte om det och ropade till honom om han fått råttan, han gav till ett triumfrop och höll upp järnröret mot mig, i ena änden hängde en mycket blöt och en mycket död råtta.
Den skulle aldrig få smaka skorpor igen, stackaren.
Under flera månader hade jag mina hundar på besök, när vi slutligen skulle åka så lovade munken att fortsätta mata åtminstone den stora svarta.
Hörde sedan att hunden slutat komma efter ett tag, det fanns ingen där som ville klia hans bakdel och säga snälla ord till honom. Bara en vresig munk som inte ville skiljas från sina skorpor.
Jag fick heller aldrig någon rabies, sådana dumheter det höll jag mig ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar