Kolbulle med trumsolo

Gumman muttrar. Jag känner mig utbränd på ingenting, det är inte så att jag fått mer att göra utan jag hinner inte med mig.

Antar att det är fler där ute som känner samma sak och jag undrar om inte tiden går lite fortare än den gjorde förut.

Tycker att det är måndag och fredag mest hela tiden och undrar vart veckorna tar vägen.

Nu säger en del att det inte finns någon tid, den är påhittad av oss människor och då hävdar jag som är en petimäternisse att den finns visst.

Klockan den går sina tjugofyra timmar vare sig jag tycker att det går fort eller inte.

Sedan finns det ytterligare förståsigpåare som säger på ett lite flummigare sätt att jorden roterar fortare nuförtiden. Den tar fart och accelererar, varför vet ingen.  

En timme är sextio minuter och den går inte fortare än den gjorde förut. Vad är det då som gör att jag tycker tiden rusar på i expressfart, är det åldern som gör det? 

När jag var barn så var sommaren oändligt lång, tiden mellan Lucia och jul gick med snigelfart. Mamma nämnde att när man är äldre så går tiden fortare och fortare. Kanske är det därför alla jag känner tycker att allt går så fort, de är äldre de också.

Allt detta tål att tänkas på och jag lägger ned tankarna när de blir för krångliga och inte kan besvaras, har inte tålamod att sitta och fundera över något som jag inte kan lösa.

Som Rubiks kub, den har jag heller inte tålamod att försöka mig på, ger upp när det blir för svårt.

Så kanske jag gör med livet i stort också, ger upp när det blir för svårt. Det kanske tål att tänkas på en smula.

Jag har varit till läkarmottagningen i byn och smugit mig in och tagit kolesterolprov, smugit för att jag inte skulle konfronteras med läkaren som säkert vill att jag ska ta blodtrycket igen.

Har på eget bevåg slutat ta blodtryckspiller fast läkaren ordinerat att jag skulle ta två, det sjönk ned till 132/82 men jag fick tjocka anklar på kuppen. En biverkning som var vanlig enligt tillverkaren. 

De flesta jag pratar blodtryck med ser ut som frågetecken när jag börjar.

 Bara de som själva har högt blodtryck förstår det något kryptiska i alla siffror, man blir specialist på det som man själv har. Jag är specialist på blodsjukdomar och trombocyter, innan jag fick låga sådana så hade jag aldrig hört talas om dem.

Sen är jag specialist på sorkfeber eller den där mussjukan som gamla faster kallade den när hon inte hittade det rätta ordet.För det har jag också haft, samt andra mindre nämnvärda små krämpor.

Är inte riktigt haj på blodtryck och kolesterol ännu men skam den som ger sig, jag strävar ditåt.

När jag smög utmed väggarna på vårdcentralen i veckan var det på fastande mage, inte en klunk vatten och inte ens en snus. ville vara helt säker på att kolesterolprovet skulle visa rätt. 

Jag hade inte rent mjöl i den påsen heller, har slutat ta de ordinerade piller som ska sänka kolesterolen, de ger mycket biverkningar.

De lärde tvistar om detta och enligt mig som är nästan expert på området så är en lite förhöjd halt av kolesterol inte någon livshotande sjukdom som måste bekämpas på alla sätt och vis.

Så utan läkarens kännedom har jag nu slutat med dessa piller sedan månader tillbaka och tar egen naturmedicin för detta, samt att jag försöker med att betona på försöker att inte äta för mycket kolhydrater.

Kolhydrater verkar vara boven till allt ont som finns här i världen. Men ack så goda de är. Tänk att allt som är smaskens ska vara så farligt.

Är det nu relativt lågt det där värdet så har jag lyckats med det jag strävar efter, men det återstår att se. Tids nog dimper det väl ner ett brev i den blåa lådan uppe vid vägen. Där står domen, piller eller inte piller det är frågan.

Så nu har mitt blodtryck åkt upp igen, 140/98, ett litet för högt undertryck. Det togs av ayruvedadoktorn eftersom min andra (jag har ju två doktorer) vill att jag tar medicin, känner mig lite kluven men det är min kropp och jag gör som jag vill med den. Båda arbetar på vårdcentraler och båda har olika uppfattning om saker och ting.

Han sa att det inte är oroväckande och kanske skulle förkorta mitt liv med ett år om jag inte gjorde något åt det.

Så om jag beräknas leva ett fullt liv i 81 år så kanske jag trillar dit vid 80 istället.

Så det är ingenting att oroa sig för idag.

i morgon ska jag dit igen och jag ordinerades dagliga promenader som medicin, de har jag inte tagit fast jag vet att det är bra.

Nu sitter jag och bevakar slamtömningsbilens framfart i byn, han var hos grannen för en stund sedan och snart är han nog nere på gårdsplanen här.

Då ska jag ut och mota bort honom från vår avloppsbrunn, den behöver inte tömmas varje år, det räcker med vartannat och så säger alla slamtömmare som är här.

Kommunen har fått för sig att vi som bor permanent måste tömma varje år vare sig det behövs eller inte. Det är våra pengar och jag ska mota honom och ta snacket med kommunen. Fråga vart det står att brunnen ska tömmas varje år, har inte hittat det ännu.

Ser den röda tråden, kan själv säger jag för det mesta. Vare sig det gäller mediciner eller slamtömmning.. Fast slamtömning det gör jag inte själv det opponerar jag mig bara om.

Sedan har det varit mycket trummande på sistone, kanske är det läge att bygga en egen sådan att sitta och slå på. Inte för att jag tänker bli en ny Gene Krupa utan för att trumma är ett andligt verktyg lika bra som något annat.

Gubben och jag slopade fredagsteven förra veckan för att åka på trumkväll med kolbullar istället.

Den gick ut på att vi skulle äta kolbullar som var stekt i massor av margarin i en liten stekpanna över öppen eld av en farbror i kolbullehatt.

Här uppe i Hälsingland så tar gubbarna på sig en svart hatt av lite egendomligt stuk när de ska vara fina och uppklädda och så där speciellt hälsingska.

Har sett att de har samma mode i Dalarna när de gräddar kolbullar, så nog är det ett utbrett fenomen.

Kolbullar för er som inte vet och inte har följt min blogg där jag för ett antal månader sedan redogjorde för alla spelmansträffar där kolbullar säljs, så vill jag återigen berätta att kolbullar var något de åt förr när de satt i skogarna och ville ha något riktigt mättande och relativt billigt att äta.

De består av vetemjöl, vatten och salt. Sedan lägger de till fläsk och steker dem över öppen eld i en liten svart stekpanna i järn.

Vi som är antiköttätare fick kolbulle utan fläsk, jag noterade att han använde samma stekpanna som han hade till fläskbullarna och samma stekspade också.

Så lite fläsk fick vi nog i oss gubben och jag, ville inte vara petimäternisse just den kvällen utan lät det bero.

Tänker på Indien där restaurangköken var uppdelade i en köttsida och en vegetarisk, inget redskap gick emellan inte ens en liten sked.

Det sket sig med slamtömningsbilen rent ut sagt. Den är här nu och jag kunde inte stoppa honom från att tömma. Man ska tydligen lägga in om vartannat år till Länsstyrelsen och jag orkade inte argumentera just nu.

För att återgå till kolbullekvällen så var den lyckad, jag åt två med lingonsylt och det var nästan bara kolhydrater och säkert också en massa kalorier, mums.

Sedan trummade vi vid sjön, ett gäng kvinnor med trummor, gubben fick stå bredvid och njuta av våra försök att hålla takten.

Jag är inte en sådan som släpper loss och trummar för vilda livet, jag är medveten om takten och tittar mig omkring om andra hör hur jag försöker. Att helt släppa loss är inte för mig.

Tänker på när vi skulle göra frigörande dans en gång, dans där du ska hoppa, dansa och studsa efter eget behag, släppa kontrollen och bara känna dig fri.

Jag dansade lite medvetet, öppnade ögonen och såg de andra fara kring i uppsluppna rörelser, önskade att jag kunde släppa loss lite på den kontroll jag ska ha hela tiden. Sen tyckte jag att de såg lite löjliga ut där de hoppade kring som småbarn.

I söndags så var det trumdags igen, denna gången i Orsa. Kollegan och jag åkte redan på söndagen för att vara redo för en svår förhandling a fackföreningens vägnar tidigt på måndagsmorgonen.

Vi landade för övernattning hos en väninna som råkar bo just i Orsa. Hon är en baddare på trumma, så hon värmde trumskinnet vid sin öppna spis och vi låg där i sofforna och lyssnade på när hon trummade. Det dova ljudet fortplantade sig i oss, jag kunde släppa en liten, liten smula på kontrollen och bara lyssna. Bara vara där och då.

Bra jobbat gumman, tänkte jag. Du lär dig med tiden.

Sedan talade jag med väninnan i Orsa nästa dag och då berättade hon att det var trumkväll i måndags också. För de invigda var det trummor för Moder Jord.

Nu äger jag ingen trumma så jag kunde inte var med. Kanske hade det gått med kastrullock, jag provade inte.

Så trumman kallar, och vilket år som helst så ska jag försöka tillverka en själv.

Det verkar lite krångligt för en som mig som inte var med på syslöjden i skolan och knappt kan sy i en knapp, kanske kan man köpa en färdig. Det återstår att se.