Ät dig frisk med yin och yang.

Gumman blir misstänksam. Jag har kommit upp i en konstig ålder som jag inte känner igen, det säger väl sig självt eftersom jag inte varit så här gammal förut.

En ålder då ens vänner och jag kan sitta och diskutera blodtrycksmedicin.

På min hälsotid på det fjärran sjuttiotalet, tyckte jag att man minsann kunde hålla sig frisk med kosten.

Alla som hade problem med blodtryck och reumatism och andra sjukdomar åt helt fel kost. De var lata och okunniga och ville vara sjuka, de gjorde inget åt det i alla fall.

Nu är jag där själv och brottas med en inte så rolig blodtrycksmedicin och insikten att jag är en svag varelse som inte kan föra en helt strikt diet.

Precis som alla de som jag föraktade i min gröna ungdom.

Varför ska de flesta vanliga medicinerna ge konstiga biverkningar? Det talar väl om att de inte är så bra. Mitt blodtryck blev hux flux högt efter den senaste operationen i halspulsådern. Har inte lidit av det förut, i min lilla perfekta värld ska jag då egentligen inte ha högt blodtryck eftersom jag aldrig haft det förut.

Nu petar jag i mig ett piller där jag läser att den vanligaste biverkningen är svullna anklar. Vad tror ni att jag har? Jo, svullna anklar. Lite lättad är jag väl i grund och botten eftersom hade det inte varit en biverkning, så kunde svullna anklar betyda något farligare som hjärtsvikt eller dylikt.

Högt blodtryck är en välfärdssjukdom läser jag, den orsakas av fel mat med mycket kolhydrater, fy för pasta ris och potatis och socker och allt annat smaskens.

Sen att vi är tjocka och feta gör inte saken bättre. Fast det finns en del smala som också har högt blodtryck, så det är ingen grundregel i blodtrycksträsket.

Känner faktiskt en som lever så sunt, så sunt som bara den, han cyklar varje dag, äter vegetariskt, röker inte och dricker inte. Han har högt blodtryck!

Eller så är den ärftlig och då får vi ta två piller i stället för ett.

Är det så att vi människor hellre är sjuka och tar ett piller, beklagar oss och sedan inte bryr oss i vad vi stoppar i våra kroppar? Vi får fler piller som gör det ena och det andra, en del går inte ihop och då blir det inte roligt. Somliga tar hela högar varje dag.

Sedan sitter vi där vid kaffebordet och stoppar i oss kakor när vi egentligen skulle äta groddar.

Är vi då inte lite dumma i huvudet? Nej vi är människor som vill ta den lättaste vägen.

Vi är bekväma av naturen och allt som är besvärligt, det skyr vi som elden.

Om jag mot förmodan skulle äta mig ur pillerträsket, så tänker jag frälsa hela världen och skriva minst tre böcker i ämnet och ge alla andra väldigt dåligt samvete, kanske sätter de kakan i vrångstrupen.

Vi får se vilket det blir. Har inte funderat klart ännu.

Det finns en kvinna som skrivit en bok om hur hon med kost och tänkande fick bort en tumör som hon hade. Hon satt varje dag och gick igenom sitt liv och tvättade allt och alla i sitt sinne.  Hon kallade det ”Resan”.

Tumören försvann, kanske hade den gjort det i alla fall säger tvivlaren i mig. Men hon skrev bok och åkte ut för att frälsa världen, kanske ska jag bli en sådan fast jag inte är amerikan.

Alltså är det fullt möjligt att försöka bota sig själv från diverse åkommor. Fast vi går hellre till farbror doktorn och får några piller, det är inte så besvärligt som det förra, dricka fruktjuicer och meditera finns inte tid till.

Som ni märker så har jag inte höga tankar om människosläktet, en bunt vinddrivna individer med dåliga karaktärer är vad vi är.

Fast inte alla får jag väl erkänna.

Kände en kvinna en gång som hade matlagningskurser i makrobiotisk matlagning. Hon var från något tysktalande land och hette Ilse Clausnitzer, hon hade fotriktiga skor, brun kjol, rakt kort hår och rosor på kinderna och var någonstans i runt fyrtio då på sjuttiotalet.

Se där kommer sjuttiotalet igen, om det är ett decennium som skrivit historia så är det just det. Då kom allt upp till ytan som aldrig setts förut i mänsklighetens historia.

Vi bodde i kollektiv, åt nässelsoppa och linsgrytor, utövade yoga och pluggade astrologi, läste Herman Hesse och lyssnade på progg, drack rödvin och gick omkring i Mahjongkläder. Lite synd om er som missat det, antingen var ni inte födda eller så var ni för små eller så var ni inte intresserade. Fast några läsare har jag nog med mig som vet vad jag menar.

För er som inte vet vad makrobiotisk mat är ska jag ge en snabbkurs. Det är mat med balans mellan yin och yang. För er som inte vet vad det är orkar jag inte gå in på det, ni får googla. Läran är österländsk som så mycket vi tar till oss här i väst, vi plockar russinen ur kakan när vi känner för det.

Balans i maten är a och o, utan balans blir vi sjuka och förvirrade. För att kunna hålla den måste vi veta vad som innehåller vad av yin och yang i det vi äter.

Det mest balanserade vi kan stoppa i oss är råris, det har den perfekta balansen. Bland de värsta är potatis (återigen ett anfall på vår älskade knöl) och aubergine.

De är verkligen bara åt det ena hållet, äter man dessa får man se upp att man inte vinglar in i väggen i obalans.

Ilse åt allt detta och hade noggrann koll på allt hon stoppade i sig. Hon skrattade en gång och sa.

-          Om jag äter bananer så får jag fjärilar i magen.

Så känslig var hon.

Jag hade en kurs i matlagning jag också, ville inte vara sämre. Ilse frågade om någon kunde ta en kurs till, Medborgarskolan hade inte plats för alla som ville lära sig just makrobiotisk matlagning. Jag ställde upp, tjugo år gammal och kaxig i mitt ämne.

Sagt och gjort, jag ordade med mat och begav mig till en skola i Stockholms innerstad och deras kök. Där hade det samlats ett tjugotal kvinnor och så började jag mässa och skriva på svarta tavlan om yin och yang och allt annat som jag nu glömt.

Vi träffades en gång i veckan och vi lagade mat tillsammans. De lagade och jag och engelsmannen som var medhjälpare, vi gick omkring och instruerade att de skulle veva medsols i grytorna, inte motsols då blev det dålig energi i maten.

Allt var ren och fin mat, inget socker inget vetemjöl och ingen potatis och aubergine så långt ögat nådde. Men massor av råris istället.

Hade till och med en känd skådespelerska bland mina elever, slå den om ni kan.

Så gick hösten och vi hade avslutning till jul. Just då hade det öppnat en pizzeria i Stockholm, det var en av de första i landet.

Pizza var något väldigt exotiskt på den tiden, på den här som för övrigt hette Capri och låg på Östermalm, där åkte en servitör rullskridskor runt borden. Väldigt hippt och väldigt inne var det att gå dit.

Var där en gång med en väninna för att provsmaka för första gången. Där satt också en av mina elever och när hon fick syn på mig kom jag ihåg att hon ursäktade sig verkligen att hon satt där och åt pizza.

Jag var en sorts tjugoårig hälsoguru i hennes ögon, hon fick nästan i halsen när hon såg att jag satt och tittade på henne.

Ertappad som hon var, ertappad med de mänskliga lasterna att smörja kråset med något riktigt gott.

Vi som bara fått in sallad såg riktigt hälsoinriktade ut, våra pizzor var i ugnen.

För att återgå till Ilse så blev hon en vän och mentor, då kom det som en chock att hon plötsligt gick och dog. Hon som var hälsan själv och inte ens kunde äta banan utan att fjärilar flög i magen på henne.

Ilse hade haft en hjärntumör som slutligen tog hennes liv. Hur länge hon gått med den har vi ingen aning om, det var inget vi märkte. Men helt plötsligt var hon död och låg där i en träkista och vi makrobiotiker var en man mindre och lite långa i ansiktet.  

Hur kunde hon få hjärntumör? Vi som trodde blint på att åt man makrobiotisk mat skulle man minst bli hundra och aldrig lida av någon sjukdom. Det var enbart de som inte brydde sig om vad de stoppade i sig som blev sjuka.

Där fick sig nog vårt uppblåsta ego sig en törn. Ilse var inte en sådan som satt i lönndom och åt onyttigheter, nej den teorin var utesluten.

Så högt blodtryck eller inte, är jag tillräckligt stark att fatta matsvärdet och ge det en riktig fight?

Vi får se, vi får se gott folk. Håller er underrättade om förloppet.