Norgehistoria med tryck

Gumman fryser. Det börjar bli kallt, den första frosten kom i går natt, det var i alla fall is på bilen.

Det är säkert några som undrar vad jag pysslat med den sista veckan eftersom jag inte lyckats skriva någon i min blogg.  

Eller så är det inte det men jag tänker berätta i alla fall, vare sig ni vill höra eller inte.

Jag har haft besök från Norge, min kusin som jag inte sett en massa år kom åkande i sin bil till stugan. Efter en nätt biltur på tio timmar klev hon ur och var inte ett dugg trött. Hon är vad man kan säga en positiv människa, en positiv liten människa eftersom hon inte är mer än ca 150 i strumplästen.

Jag som är pessimistkonsult behöver omge mig med lite positiva folk någon gång då och då. Det får inte bli för mycket, då kan det hända att jag går och blir genompositiv på kuppen, fast det skulle väl inte skada.

Vi börjar bli gamla min kusin och jag, men eftersom vi till stor del växte upp tillsammans så är vi fortfarande två små flickor som träffas. Åren som varit emellan och de är många, de har suddats ut och jag är tillbaka till ruta ett igen.

Efter ett par intensiva dagar då vi skulle ta igen alla år, har hon åkt igen. Satte sig i bilen och hade tio timmar tillbaka, jag frågade henne om hon skulle rasta. Svaret jag fick var att hon kanske skulle ta en kopp kaffe på norska sidan. Dit är det sex timmars bilkörning, hon hade gratis kaffe att hämta i sin Statoilmugg.

I Norge kan man köpa en kaffemugg med lock i plast, första gången man köper så kostar den 120 norska någonting, det blir väl en 150 svenska. Låter mycket för en kopp kaffe även om vi vant oss vid att det är dyrt i Norge. Men sedan får man dricka så mycket kaffe man vill under ett helt år, fast då gäller det att hitta en Statoilmack något annat går inte. Hon klev ut i Sveg glad i hågen när hon såg en sådan och fick till besked att kaffe det går bara bra i Norge, här fick hon köpa om hon skulle ha.

För övrigt så är Norge inte så dyrt numera, deras matpriser är ungefär som våra. Utom för sidfläsk, just den varan råkar vara billig i Sverige. Undrar hur många norrmän som åker över gränsen för att köpa sidfläsk? Kan väl inte vara så många.

Förr var allt billigare i Sverige, gränshandeln gjorde stora affärer. Mammas bror passade alltid också på att köpa hem Renat brännvin, det fanns inte ens att få tag i där.

En gång för många år sedan stod han i kö på Systembolaget, det var före tiden med självbetjäning och vissa dagar var köerna långa. När han väl kommit fram till expediten så frågade han efter sju helflaskor Renat på sin sjungande norska.

Som gammal systembolagsexpedit så vet jag att misstänker man langning så har man rätt att neka kunden. Hon blev väl villrådig av den något stora beställningen och tvekade.

En man längre bak i kön började tröttna, han gav hals.

- Ge honom flaskorna, ser du inte att han är norrman och ska ut och fiska.

Vi har tittat på gamla kort och pratat munnen ur led. Varit ute och gått och hon var förundrad att det luktade riktig skog här, mossa och löv. Hon som bor vid sidan av ett fjäll är inte van vid den doften.

Men nu är hon borta igen och det känns alltid tomt när folk åker från stugan. Jag blir lite tom inombords, förutom de som jag inte tycker om, då är det en lättnad när de åker. Fast vi har inte många sådana, vi har suddat ut dem genom åren.

Jag vill bara umgås med människor som får mig att må bra, livet är för kort för att umgås med surkart och andra avarter av människosläktet.  

Kvar är vi här gubben och jag och snart är det dags att säga god natt till trädgården för i år.

Den ska titta fram till våren igen och jag slipper få fnatt när gräset är högt.

Idag regnar det katter och hundar, ett engelskt uttryck men jag använder det ändå fast jag inte riktigt vet vad det betyder.

Sen har jag gått och blivit modig med min hälsa, den är som bekant inte att leka med.

Kanske sitter jag här och har skyhögt blodtryck utan att veta om det, jag har nämligen slutat ta min medicin som doktorn ordinerat. Kanske dumt och tanklöst, kanske ett bra drag, det får tiden utvisa.

Efter min operation av halspulsådern så steg blodtrycket markant, det gör visst det säger de som vet. Frisörskan i byn hon nämnde att hon kände en som gjort samma operation som mig och det gick bra, nu undanhöll hon sanningen något för att lugna mig som skulle opereras nästa dag. Nästa gång jag satt där i hennes stol och fick mitt hår klippt och slingat frågade jag henne vem hon kände som rensat halspulsådern.

Det visade sig vara hennes svärfar och han dog efter operationen av att blodtrycket ökade så mycket så att läkarna inte fick stopp på det. Själva operationen gick bra så där undanhöll hon inte sanningen.

Har aldrig haft högt tryck förut men tvingades börja äta piller i juni. Sedan dess fick jag rethosta och slutade med en medicin och tog dubbelt av en annan.

Den har nu givit mig svullna anklar och svullna anklar är inget som jag vill ha.

Så iväg till ayruveda doktorn här och frågade om det inte fanns någon medicin som inte gav alla dessa underliga biverkningar. Jovisst, han trollade fram, nåja trollade inte precis den var dyr, en burk av en elefantmedicin som indierna givit oroliga elefanter någon gång på 30-talet och engelsmännen såg detta och undrade vad i hela friden det var för något.

Sedan hur oroliga elefanter har med blodtrycket att göra det vet jag inte men engelsmännen  hade tydligen använt den till det. Nu har jag skippat den konventionella med alla konstiga biverkningar, allt från hjärtattack till cancer och svullna anklar, till en elefantmedicin med schvung.

På lördag ska jag ta mitt tryck igen, det ska bli spännande.

Det ska tas liggande och det ska tas tre gånger efter varandra och när man legat en stund och djupandats.

Inte den metoden de använder på hälsocentralen, där räcker det att slänga sig ned i en stol och så tar de trycket direkt, men så är de lite bakom flötet när det gäller saker och ting tycker jag. 

Håll tummarna för elefantmedicinen, kanske lyckas den.

Annars så vågar inte folk experimentera så mycket med sina mediciner, de tar snällt det läkaren ordinerar även om de får spatt och nageltrång på kuppen. Kanske är de kloka, kanske är det jag som är dumdristig.

Pappa hade problem med sina lungor, åratal av rökning hade nog satt sina spår.

De sista åren fick han vatten i dem och åkte in och ut ur sjukhuset med jämna mellanrum.

Mamma fick reda på att pappa skulle ta lungprov och hon rev upp himmel och jord. Stackars pappa som skulle få gå igenom det där hemska. Nu har jag ingen aning om hur hon tänkte att det skulle gå till men något hemskt det var det.

Dagen för lungprovet kom och mamma suckade och han stackaren åkte iväg som till bödeln.

Mamma ville förvissa sig om att de inte skulle ta död på honom med sitt hemska prov, så hon ringde till mottagningen och talade med sköterskan och försäkrade henne om att pappa var minsann så skör och hade dåligt hjärta, så de skulle vara extra försiktig med honom.

När han så väl kom hem stod mamma med uppspärrade ögon i hallen och uppenbarligen hade han klarat det för han stod och gick för egen maskin.

-          Hur gick det frågade hon. Ville veta alla hemska detaljer.

-          Jo tack bra, svarade han, jag fick spotta i en kopp.

Dagar av oro och telefonsamtal kulminerade i att han fick spotta i en kopp.

Nu lever inte mamma och jag skulle nog behöva använde ett medium för att få reda på hur hon tänkte. Men jag är väldigt nyfiken, får väl nöja mig med en ganska söt historia hur det kan gå när man får saker för sig.

En annan gång var det tvärtom, då var mamma den som tyckte att ett benmärgsprov det var en barnlek, ingenting att oroa sig för i hennes ögon.

Jag var inlagd på sjukhus för en konstig blodsjukdom (den tar vi en annan gång), jag skulle ta benmärgsprov sa läkaren och jag ringde mamma. Hon var något av en självutnämnd specialist med allt vad sjukdomar och läkarundersökningar hade att göra. Det inte hon hade gått igenom det var inte värt att nämna.

Förklarade förloppet för henne och hon sa att den undersökningen hade hon gjort flera gånger och det var ingenting. Ett litet stick och så var det över.

Glad i hågen satt jag där i undersökningsrummet och väntade på mitt lilla stick.

Läkaren bad mig lägga mig ned på mage på britsen, då började jag ana onåd.

Han satte en bedövningsspruta vid mitt bäcken och bad mig ligga en stund så att den skulle verka. Efter ett par minuter kom han in med en spruta som liknade dem som man använder för att spruta gift på växter med. En jättekanyl modell häst satt i ena änden.

-          Nu kommer jag att ta i, sa han, känner du något får du väl säga till.

Hjälp, skulle han sticka den där kanylen i mig och skulle jag ha en chans att säga till när det redan var för sent.

Sagt och gjort, jag såg i ögonvrån hur han lyfte den ovanför sitt huvud, samlade kraft och kastade in nålen i mitt bäcken med ett ljudligt kraschande, jag studsade minst några decimeter där jag låg på britsen det kändes så i alla fall.

Sedan drog han ut benmärgsvätska och till min glädje så tillade han att det lyckats. Han skulle inte behöva göra om det.

Sedan var jag så tagen av situationen och det hemska brutala övergreppet med den hemska nålen att jag inte kunde sätta mig upp. Rummet gick runt, runt, jag fick ligga där ett bra tag och hämta mig.

Tänkte på mamma som gjort detta flera gånger utan att blinka, hon måste vara tålig.

När jag sedan ringde hem till henne och gav min skräckhistoria, kom hon på att hon blandat ihop benmärgsprov som hon aldrig gjort, med ryggmärgsprov. Senare i livet råkade jag ut för ryggmärgsprov, då var det bara ett litet stick, ingenting att riva upp himmel och jord för.

Så min mamma hon var ofta skräckslagen vid fel tillfällen, får väl skylla på att hon var norska och kanske inte hängde med så bra med språket alla gånger.

Nu ska jag leva modigt ett par dagar, tänka intensivt på att trycket inte ska öka dramatiskt. Hör ni inget av mig så kanske jag har trillat av pinn, men det ska vi inte tro.

Jag tror på elefantmedicinen, kanske blir jag lugn av den också, de blev ju det.