Alladins lampa

Gumman reser i tankarna. Jag har varit runt i världen en del, kanske mer än andra om jag tittar till dem som jag har omkring mig.

Gubben ville inte åka till England, jag som är en anglofil uti fingerspetsarna kände att han måste väl få gå åtminstone en gång på den engelska myllan. Det borde alla få göra i min värld.

Nej, han vägrade, hade sett på TV hur det såg ut där sa han. Nu vet inte jag vad han sett på TV eller inte, men det kan inte ha varit den engelska landsbygden.

Eftersom han också sa att det var så fult i England så måste han ha sett snuttar av fabriksstäderna uppe i norr, de gör ingen människa glad.

Sagt och gjort, jag fick min vilja fram som så många andra gånger, jag och en motsträvig gubbe reste till England för en tio dagar lång vistelse hos gamla vänner till mig.

Vi hade inte suttit på bussen mer än några minuter, huvudet gick som en vindflöjel på gubben och han utbrast.

–        Så grönt det är här.

Javisst var det grönt, vi svenskar skryter om vår svenska natur men så grön som den engelska blir det aldrig. Allting fullkomligt exploderar i grönska och växtlighet om man bara gör sig besväret att flyga över Nordsjön.

Vi stannade där tio dagar, gick omkring och tittade på alla vackra gamla hus och murgröna som snirklade sig upp för ekstammarna.Gubben undrade om det inte fanns några höghus där, vi såg inte ett enda under hela vistelsen. Nu var vi inte i en förort till London och tur var det, vi bodde i en liten stad som är välkänd för sina gamla hus och pittoreska intryck. Spot on hela tiden.

En dag passerade vi en liten by, där spatserande en liten flock gäss utan för en pub med charmigt halmtak, antagligen hette den Fox and Hounds eller något sådant.Tror inte att ett halmtak skulle tåla all snö vi har här, så synd, så synd.

Väl inne i puben eller på puben som de skulle säga här uppe, brann en brasa i den öppna spisen, en hund låg och sov i en fåtölj och en annan låg på mattan. Inte en själ syntes till förutom pubägaren bakom disken. Antagligen var de inte särskilt törstiga i den byn.


Det var som att kliva in i någons vardagsrum och skulle inte få förekomma på en miljon år här i Sverige. Nej, här ska tas hänsyn till alla, kanske skulle det komma någon som råkar vara allergisk mot hundar och vilja ha sig en pint öl. Så synd då, då fick väl den personen leta en annan pub utan hundar.

Har valt att resa till USA två gånger, första gången gillade jag det inte vidare värst så jag gav det en andra chans för säkerhets skull.

Tänkte att jag skulle vara öppen för alla intryck, inte tycka så illa om de där amerikanarna som jag gjorde den första gången. 
De är onekligen lite ytliga och gapiga, samt att landet inte har ett uns av någon gammal kultur som mitt älskade England har. De kan heller inte göra vettigt kaffe, det är mer som färgat vatten.

Andra gången var slumpen som förde mig dit, om man nu tror på slumpen men det gör inte jag.

Det var i kallaste februari här, grått och trist. Februari är en månad jag tycker man kan slopa ur almanackan. Den har inget existensberättigande förutom för dem som är skidtokiga och skoternördar och andra konstiga kalla vintersporter, det är inte jag.

Oktober går väl an, då har inte vintern riktigt satt sig ännu, i november då börjar det brännas riktigt ordentligt här uppe i norr, snön brukar komma och kylan och mörkret ligger som en filt över allting.

Men inte i England naturligtvis.

 En födelsedagspresent till gubben med hotell i London blev det på tripp nummer två. Det var i början av november och allt var lika grönt som vanligt. Sommarblommor hängde ute och folk spatserade kring i Hyde Park och låg på gräset. Det kändes mer som september i luften, gubben gillade London också kanske är han en bra anglofilkanditat, jag jobbar på det.

Nu kom jag av mig, det var månaderna jag höll på med.

December är lite si och så med, julen är i antågande och det fejas och bakas i varje hus och hem utom i stugan. Jag är inte mycket för julen, det är ett par dagars höjdpunkt då vi äter choklad och ser på TV, sedan är det tillbaka till det normala, fast jag brukar ha problem med vikten igen, för mycket av god choklad sätter sig kring midjan. 

Sedan är det verkligen dags att bita ihop ordentligt, då brakar januari in med kölden i sveptåg och snön, det är skottning och förfrysning mest hela tiden.

Pelletsbrännaren rasslar under dygnets alla timmar och vi sätter på oss långkalsonger och hukar när vi skyndar till bilen.

Då är jag riktigt trött på vintern, den står mig upp i halsen. Så kommer februari som bara är kall och eländig, strök vi den så hade vi redan kommit in i mars efter januari.Det vore mer lagom.

Mars brukar vara kall den med men vi börjar ana ljuset i tunneln, en del fåglar man trott dött av köld under vintern börjar kvittra så smått. Har vi tur så kan det bli dagsmeja någon dag och kanske någon förvirrad fjäril fladdrar kring i en snödriva för att upptäcka att det fortfarande är vinter för att slutligen frysa ihjäl.

April (kan gå an om det inte är för kallt och snöar igen), maj, juni, juli, augusti och september är helt ok. Då går det att leva här.

Där låg jag alltså mitt i smällkalla vintern och läste en deckare som utspelade sig i Palm Beach i Florida. Det lät så varmt och skönt och palmrigt och sandigt som bara Florida kan låta. 
Jag riktigt kände värmen som svepte runt mig, sanden som silande så där kittligt mellan tårna. 
Slog ihop boken och uttalade en önskan om att få vara där istället för här. 

Ibland är livet som Alladins lampa, man önskar sig och vips får man det på en gång. 
Nu fungerar det inte med allt, men åtminstone ett par gånger under en livstid får man de där lite större önskningarna uppfyllda.

De små och vanliga önskningarna att det måste bli solsken på lördag. Eller man hoppas de har kvar någon av de där superbilliga ostarna på ICA, de som varit på extrapris nästan en vecka. 
Sådant noterar man knappast, de tillhör vardagens vanliga flax.

Ett par dagar senare så ringde det på telefonen, dottern sprang och svarade, hon var i den åldern då barn älskar att svara i telefonen.

Hon pratade en stund med någon och kom sedan till mig.

-          Det är en farbror Arne som vill prata med dig, sa hon.

-           

Jag som aldrig hört talas om någon Arne undrade vem i hela friden det kunde vara.

–        Hej, sa mannen på andra sidan luren. Det är Arne och jag är släkt med din dotter på pappans sida.  Jag är lite nyfiken på släkten och hittade namnet på er hos en annan släkting jag ringde.

–        Jaha, sa jag och hörde att han inte lät purung precis. Vart ringer du ifrån då?

–        Palm Beach, där har jag bott i trettio år och ni är välkomna dit om ni vill. Jag har plats i min lägenhet. Ta dottern och kom, ni är hjärtligt välkomna.

Sedan pratade han om sig själv och sin tid i USA, han sa att det var världens bästa land. 
De hade t.o.m. gud omnämnd på sedlarna. In God we trust, vad nu han har med pengar att göra.

Jag avslutade samtalet och hade bestämt mig redan innan jag lade på luren, Vi skulle åka dit.

Jag gick ut till gubben i köket och sade, att nu skulle dottern och jag åka till Palm Beach och det så snart som möjligt. Innan farbrorn hann ta tillbaka sin gästfrihet eller dö för han var över åttio år. Gubben hade åkt dit på att stanna hemma ännu en gång, för att passa stuga och hästar och katter och getter.

Jag som hugger som en kobra när jag ska få saker och ting att hända, ringde resebyrån och bokade två jättebilliga flygstolar till Miami.Det blev en billig resa, kostade nästan ingenting.

Det här var före tiden då man kunde sätta sig ned och beställa på Internet. Det fanns faktiskt en sådan tid också och det gick precis lika bra att lyfta en telefonlur, vi visste inget annat.

Jag ringde farbror Arne och meddelade att vi kom nästföljande vecka, han lät lite förvånad att vi skulle komma så snart. Hade väl inte räknat med att jag skulle hugga direkt. Vi hade fjorton varma dagar i Palm Beach, ett jättehögt hus som låg precis vid stranden och alla palmer och all kittlig sand i världen.

Dottern som var elva år älskade det, hon tyckte allt var så stort i USA, allt från jättemuffins till kuddarna vi hade i sängen.

Tyckte inte om att vara där trots det, vaknade en natt och önskade att jag åkt till England istället. Där kände jag mig hemma, ska passa mig för att önska mig till USA igen.

Nu ska jag sätta mig ned och önska mig till ett varmare land, eller varför inte en fyrhjulsdriven bil som tar sig upp för backen i vinter. Meddelar er om det går i uppfyllelse.